Andra problemformuleringar

I stora delar av materialet tas användningen av begreppet ”parallellsamhälle” för given men bland kritikerna är det flera som ifrågasätter det. I en artikel står:

På parkeringen vid Rutens butikscenter i Tingbjerg fnyser dataingenjören Omar Sharif åt begreppet parallellsamhälle.

- Danmark är ett land eller hur? Då borde väl alla leva under samma lagar. Nu tvingas utlänningar leva under en särlagstiftning. På det viset är det ju politikerna själva som skapar parallellsamhället de pratar så mycket om. (Dagens Nyheter, artikel 45, 2/7- 2018)

I citatet understryker en informant att Danmark är ”ett” land och kritiserar den uppdelning som görs mellan ”Danmark” och ”parallellsamhället” i debatten. I en annan artikel står:

Anledningen till paketet påstås vara att motverka uppkomsten av

”parallellsamhällen”. Men är det inte exakt vad man skapar genom att skilja ut och bestraffa specifikt icke-vit arbetarklass? (Dagens Nyheter, artikel 47*, 10/7- 2018)

Även i detta citat ifrågasätts användningen av begreppet ”parallellsamhällen” då det skiljer ut vissa områden (och de som bor där) från majoritetssamhället. Båda dessa uttalanden menar jag bidrar till att åskådliggöra att denna sociala indelning inte är en ”naturlig” eller ”objektiv” återspegling av verkligheten, utan en bland flera möjliga, som återskapas genom att denna distinktion upprepas. Det går alltså att härleda en central konfliktlinje i materialet till ett enda begrepp men som inbegriper stora och livsviktiga frågor om huruvida dessa områden (och de som bor där) ska förstås som fullvärdiga medborgare i värdegemenskapen. I en annan artikel står om åtgärdspaketet:

Förslagen som är tänkta att förhindra uppkomsten av ett parallellsamhälle är egentligen mer än en förstärkning av ett parallellsamhälle, de är även en inskränkning i de mänskliga rättigheterna. Att Danmark går i en odemokratisk riktning ställer även frågor om hur utvecklingen i Sverige kommer att se ut? Hur tydliga är de svenska partierna gällande huruvida de vill ha integration eller assimilation? Vilka inskränkningar är partierna beredda att göra i en strävan efter assimilation? (Arbetarbladet, artikel 74*, 9/8- 2018)

Även i detta citat anses åtgärdspaketet förstärka snarare än förhindra uppkomsten av parallellsamhällen. Danmark anses ta en ”odemokratisk riktning” vilket genererar oro över hur utvecklingen kommer att se ut i Sverige. I ytterligare en annan artikel anses den danska regeringens utspel liksom användandet av det ”nedsättande begreppet parallellsamhällen” i den svenska debatten vara ett sätt att svartmåla de gemenskaper som finns i dessa områden (Dagens Nyheter, artikel 93*). Samma artikel argumenterar tvärtemot att dessa gemenskaper bör ses som en viktig grogrund för social förändring:

I decennier har försöken att ovanifrån förändra dessa områden misslyckats. Ingenting tyder på att det kommer att vara mer framgångsrikt framöver. Danska "Ghettopaket" och den i Sverige allt vanligare synen på "särskilt utsatta områden" som främmande territorier där polis eller rent av militär skall agera

civilsamhälle som finns. Det är det enda sättet att skapa social stabilitet, i synnerhet i fattiga områden. (Dagens Nyheter, artikel 93*, 24/4- 2018)

Denna artikel kämpar för en annan verklighetsuppfattning och laddar om dessa områden genom att knyta andra betydelser till dem. I kontrast till den dominerande diskursen som vill ”motarbeta" eller ”bekämpa” dessa områden och gemenskaper framhåller denna artikel att de bör ges ”erkännande” och ”stöd”. Artikeln fortsätter:

Vem som bor i fattiga områden styrs inte av lagar och påbud, utan av klasskillnader. Om resurserna i samhället är ojämnt fördelade mellan olika grupper som till det yttre skiljer sig åt, exempelvis invandrare och infödda, är det lätt att få intrycket att det är de yttre kännetecknen som avgör vem som bor var. Det är det inte. Det är en ekonomisk fråga.(Dagens Nyheter, artikel 93*, 24/4- 2018)

I citatet avfärdas uppfattningen om att det är invandrare i sig som är ”problemet”. Istället länkas dessa områden och de som bor där samman med fattigdom, ojämnt fördelade resurser och klasskillnader. I en annan artikel står:

De områden som tillkommer på listan i dag gör det på grund av fattigdom, inte kriminalitet. Fattigdom är alltså problemet här. Och ju större klasskillnader desto mer kriminalitet. Risken är att rivningar av billiga hyresrätter, för att i

Haussmannsk anda göra plats för en rikare befolkning, inte kommer skapa mindre sociala klyftor och spänningar. Tvärtom. (Arkitektur, artikel 86*, 12/2- 2018)

Även i detta citat är det fattigdom och klasskillnader som definieras som ”problemet”. Det som är talande för denna positionering i materialet är att den omkullkastar den dominerande problemformuleringen. Detta leder till att även de lösningar som bygger på den uppfattas ”orimliga” och ”oförnuftiga”:

Den danska lösningen på utanförskapet är helt enkelt att förbjuda den. Kan man tänka sig en annan lösning? Kan man tänka sig en politik som inte utgår från straff

och förbud utan bygger på att man tror på människors förmågor - som bygger på att man ser människor som potentiella tillgångar istället för som potentiella

belastningar? Kan man tänka sig en politik som handlar om solidaritet, om att dela med sig av resurser, om att stimulera lokala initiativ, om att hindra människor från att från början söka sig till kriminalitet, om att ge människor utbildning, om att positivt verka för integration i hela landet? (Magasinet paragraf, artikel 95*, 3/3- 2018)

Det som utmärker detta citat är att det ställs ’nya’ frågor vilket kan kontrasteras mot den begränsande antingen- /eller logik som fått fäste inom den andra positioneringen och som reducerar handlingsalternativen till endast två. Denna kritik som riktas mot gettopaketet i debatten år 2018 menar jag skiljer sig på ett helt avgörande sätt från den kritik som förekom i debatten år 2010. Då var det först och främst åtgärdspaketet som sådant som ifrågasattes medan betydligt färre artiklar utmanade den underliggande problemformuleringen vilket i större utsträckning görs år 2018. Vad som möjliggjort detta motstånd menar jag till stor del beror på att diskursen om rasistiska Andra som var ”objektiv” i diskursordningen år 2010 har övergetts och ersatts av en diskurs om rasismen i Sverige som kanaliserar ojämlika

maktförhållanden. Det som också synliggörs i materialet är att när den dominerande problemformuleringen ifrågasätts och avfärdas som ”sanning” skapas, vilket artikeln ovan illustrerar, ett utrymme för att formulera ”nya” frågor: frågor som väcker andra tankevärldar till liv vilket öppnar upp för alternativa och kanske framförallt flera handlingsmöjligheter. Dessa artikulationer bidrar med andra ord till att debatten blir mer politisk igen då flera olika uppfattningar och motsättningar råkar i konflikt med varandra, vilket i enlighet med Mouffe (2008) är en grundförutsättning för en demokrati.