Anknytning och föräldraförmåga

Under intervjuerna uppger 3 av 4 socialsekreterare att anknytningsmönster kan påverka bedömningen av umgänge. Socialsekreterare 3 uppger att det kan bero på vilken teori som handläggaren utgår från, vissa teorier värderar anknytning mer eller mindre högt och menar på att det kan påverka bedömningen. Socialsekreterare 2 anser däremot att det snarare handlar om en bedömning om barnets behov av att träffa sina föräldrar. Socialsekreterare 2, 3 och 4 tror att barnets anknytning gentemot sin förälder påverkas positivt av umgänge, så länge inte något negativt händer under umgänget som leder till att barnet blir rädd eller osäkert. Alla socialsekreterarna uppger att umgängen är bra för barnet för att det ger barnet en möjlighet att få sig en bild av föräldern. Socialsekreterare 2 uppger att umgängen är positivt för barnet också för att barnet får ta del av sitt ursprung, något som också är barnets rätt enligt lag. Alla socialsekreterare uppger att behovet av umgänge och att skapa en god anknytning mellan barnet och föräldern påverkas av om barnet planeras att i framtiden flytta hem till sina föräldrar igen. Om socialsekreteraren bedömer att ett barn möjligtvis kan komma att flytta hem igen behövs tätare kontakt och tätare umgängen, barnet kanske sover över hos föräldern exempelvis. Barnet behöver få tid att bygga på sin relation till föräldern och känna att föräldern är en trygg person att vistas med.

”Det är självklart att om vi tänker att barnet ska flytta hem, då måste vi se till att det är en god anknytning. Så att barnet är tryggt. Och så att den känner att den kan vända sig till sin förälder. Annars kan ju barnet aldrig flytta hem. Det är klart att vi jobbar ju inte, om vi känner att föräldern inte förändras eller utvecklas eller så, så tänker vi inte att barnet ska flytta hem. Det ligger på föräldrarna att vi ser att de gör en förändring och utveckling.”

- Socialsekreterare 1

Socialsekreterarna 1 och 3 nämner också att en viktig aspekt att ta hänsyn till i beaktandet av barnets bästa i bedömningen är att se till hur föräldern ser på våldet samt hur den biologiska föräldern förändras. Socialsekreterarna menar att det är positivt för bedömningen när föräldrarna kan tillstå våldet, förstå att det var fel och uttrycker att de ångrar sig. På så sätt blir umgänget tryggare för barnet, barnet får upprättelse gällande våldet och föräldrarna anses ta ett vuxenansvar. Socialsekreterare 1 beskriver att föräldrarnas utveckling är en av de aspekter som är avgörande i resonemang gällande om barnet ska kunna flytta hem. Allt ansvar ligger på föräldrarna att göra en förändring och utvecklas. Förutom att de biologiska föräldrarna ska förändras personligen beskrivs det även att föräldrarna måste bevisa under umgänget att de kan tillgodose barnets behov på egen hand. Det kan handla om allt ifrån grundläggande omsorgsbehov som att barnet får mat under umgänget till att föräldern kan vägleda, sätta gränser och skydda barnet i riskfyllda situationer. Det kan utifrån socialsekreterarnas utsagor tolkas som att det är ett stort fokus på föräldrarnas utveckling och att föräldrarna ska kunna

bevisa för socialsekreterarna att de har förändrats. Oavsett hur mycket förändringar de biologiska föräldrarna gör finns det dock aldrig en garanti på att barnet ska flytta hem igen.

Socialsekreterarnas utsagor kan också förstås utifrån anknytningsteori där det centrala är att barnet behöver tid att få skapa en relation till sina föräldrar innan de kan fungera som en trygg anknytningsperson. Barnet behöver riktiga erfarenheter som påvisar att föräldern har förändrat sitt beteende så att barnet kan påbörja revideringen av sina inre arbetsmodeller (Havnesköld & Risholm Mothander, 2009). Utifrån socialsekreterarna kan det även tolkas som att det tar tid innan de biologiska föräldrarna förändras vilket innebär att en eventuell hemflytt kan ta lång tid. Socialsekreterarnas uttalanden gällande huruvida umgänge är bra för barnen kan därmed tänkas förklaras utifrån det ovanstående. Genom att ha umgänge med biologiska föräldrar kan en anknytningsrelation skapas eller upprätthållas, umgänge bidrar då till att anknytningsrelationen inte försvinner och att en eventuell hemflytt inte blir skadligt för barnet. Socialsekreterarnas uttalande om vikten av att föräldrarna utvecklas och kan tillstå våldet kan ytterligare förstås utifrån ett utvecklingsekologiskt perspektiv. Ett barn ingår i flera olika system, kontexten i de olika systemen påverkar barnet och barnet kan inte ses utan sambandet till dennes system, vilket i sin tur är de relationer som finns och vilken miljö barnet befinner sig i. Mesosystemet är inget konkret system i sig, utan handlar om det samspel, relationer och kontakter, som sker mellan de övriga system som barnet ingår i (Havnesköld & Risholm Mothander, 2009). När föräldrarna tillstår våldet sker det förändringar i relationen mellan barnet och föräldrarna. Föräldern kan inte genomgå stora förändringar utan att det på något vis påverkar barnet eftersom att föräldern befinner sig inom den kontexten som barnet påverkas av. Föräldrarnas relation till deras barn kan i den här kontexten förstås som att barnet påverkas av föräldrarnas förändringar på mesonivå eftersom det är denna nivå som representerar de relationer och kontakter som barnet har och påverkas av.

Ytterligare en aspekt som socialsekreterarna redogör för gällande anknytning är att det skiljer sig i bedömningen utifrån om barnet bevittnat våldet eller om barnet själv har blivit utsatt för fysiskt våld. I många bedömningar upplevs barns bevittnande av våld inte vara lika allvarliga som om barnet själv blivit utsatt för fysiskt våld. Likaså kan det finnas skillnader beroende på vilket våld det handlar om, exempelvis det som upplevs som milda konflikter och psykiskt våld beskrivs inte beaktas lika allvarligt som fysiskt våld gällande beslut vid umgängen. Tidigare forskning visar på att det inte enbart är det våldet som barnet själv utsätts för som kan påverka barnets anknytningsrelationer till sina föräldrar. Barn som bevittnat våld i hemmet uppger att våld från exempelvis pappa mot mamma också hotar barnet själv och påverkar dem lika mycket. Forskning visar även på att anknytningen mellan mamma och barn kan påverkas negativt i de fall där barnet bevittnat våld mot mamma eller i de fall där pappa utsatt barnet för våld och mamma inte har kunnat skydda barnet. Barnets anknytning till mamma präglas då av en upplevelse av mammans brist av att kunna skydda barnet och barnets anknytning till pappan kan präglas av rädsla om hot och fara (Almqvist & Broberg, 2004). Socialsekreterarens uttalande kan även tolkas utifrån det normteoretiska perspektivet då normer stark påverkar oss människor (Hydén, 2002). Det kan tolkas som att det föreligger normer eller föreställningar kring olika våldstyper. Det kan tolkas som att normer i samhället, på arbetsplatsen eller individuellt kan påverka socialsekreterarnas beaktande av barnets behov och utsatthet. Normerna hos socialsekreterarna kan då sedan tolkas som att de leder till att barn som bevittnat våld inte beaktas ha varit lika utsatta som de barn som själva har blivit slagna. Det är då en norm om att olika våldstyper är olika skadliga för barn, exempelvis att psykiskt våld inte skulle vara lika skadligt som fysiskt. Denna kultur och norm hos socialsekreterarna kan tolkas som motsatsen till de riktlinjer och tidigare forskning som beskriver att all form av våld är skadligt för barn.

7.5 Hur påverkas socialsekreterarnas bedömning av umgänge av samhälleliga,