Annars skulle det aldrig ha gått Det särskilda stödet och hur det såg ut 40

Eleverna i vår undersökning uttrycker en tacksamhet för den hjälp och det stöd de fått i skolan. Den hjälp de fått har varit stödundervisning av en annan lärare i ett annat rum, lättare material och tillgång till både tid och stöd av lärare i sitt skolarbete. När vi frågade om det funnits något annat sätt att arbeta på i skolan har de inte haft något svar på den frågan, det var ju så här det var och det fungerade bra. Den aktiva elevroll de tidigare antagit i sökandet efter stöd och hjälp för sina skolproblem har nu förändrats till en elevroll som präglas av lugn och förnöjsamhet. Men allt är inte bara bra. Att lämna klassens arbetsrum för att gå till

speciallärare eller något annat avskilt rum är en känslig procedur. Själva avskiljandet uppfattas som det svåra medan stödet och hjälpen uppfattas som viktig. Eleverna var medvetna om att det material de arbetade med var annorlunda än det som användes av de andra eleverna i klassrummet, det var enklare, inte så omfattande och utgick ibland från elevernas särskilda intressen. Flera av eleverna vi intervjuat var tillsammans med några få andra elever i stödgruppen, några var helt ensamma med en lärare. Den lilla gruppen erbjöd både stöd i lärande och stöd i identitetskonstruktionen, här fanns det andra som ”var som mig”.

Det var två kompisar till som var exakt likadana som mig i skolan, samma svårigheter. Så i kärnämnen fick vi gå ner i källaren och dricka kaffe och jobba lite. Det var de bästa kompisar jag hade, vi var som enstöringar för oss själva. De andra blev inte avundsjuka för det, nej för de hade ju läshuvud de (Robin).

Robin beskriver hur tillvaron i källaren uppfattades av honom, de jobbade lite, drack kaffe och umgicks, det var de bästa kompisar han hade. ”Vi var som enstöringar för oss själva” säger han och det låter som om han varit riktigt nöjd med tillvaron i källaren. De andra i klassen var ändå inte avundsjuka på den trivsel han beskriver, ”de hade ju läshuvud de”.

Jag ville alltså att, extrapedagogen, pedagogen satt ensam med mig och

bara satt vid mig hela tiden och förklarade varje steg jag tog och det gjorde

det mycket lättare och jag förstod talet och jag förstod varför och varför si och så ska var så och ja, det vart mycket bättre (Frida).

41 Fridas beskrivning av det särskilda stödet skiljer sig från Robins, här handlade det inte om trivsel i första hand utan om resultat. Helst ville hon att en lärare satt bredvid henne hela tiden, nära till hands för att förklara så att hon kom vidare i sitt lärande.

Det var skönt att gå till fröken i det lilla rummet och räkna. Jag fick en annan bok en lättare bok, jag och en kompis fick sätta oss i ett grupprum med en annan lärare. Jag kände att där inne fick jag mer gjort, jag fattade mer. Det gick lite bättre (Olle).

En vanlig stödåtgärd var att eleverna fick tid hos en annan pedagog, i en annan lokal och med annat arbetsmaterial. De ämnen som var aktuella för stöd var kärnämnena Svenska,

Matematik och ibland Engelska. Det eleverna uttryckte att de uppskattade var att de fick mycket stöd av en pedagog, det var lugnt i lokalen, de var inte lika pressade att prestera och att komma lika långt i böckerna som kamraterna som arbetade i klassrummet.

I den lilla gruppen läste vi inte så mycket på en gång då, utan lite mindre. Det var lättare allting och så läste ofta läraren för oss, när vi inte fattade grejer. Vi var några stycken från vår klass som gick dit. Det fanns nog inte så många andra sätt att göra det på, det tror jag inte. Det är dumt att alla ska ha kommit lika långt, det kan ju vara olika tycker jag i alla fall.

Hade jag varit kvar i klassen skulle jag nog inte ha lärt mig någonting, det hade jag aldrig klarat (Erik).

Erik beskriver hur stödet han fått varit en förutsättning för hans lärande, utan det skulle han aldrig ha klarat av skolan. Något alternativt sätt att ge honom stöd och hjälp ser han inte, och har inte funderat över det tidigare. Det var så här det var och det fungerade bra.

Jag fick ju lättare uppgifter då och så fick jag gå till en speciallärare där jag fick jobba i lugn och ro emellanåt. Jo, jag det tycker jag allt att det var bra! Det var bra att komma ifrån klassen och få sitta med en lärare, det blev ju mer gjort då. Det var en massa dret //skit// som jag skulle hålla på och jobba med. Det blev mycket. Är det mycket folk runtomkring blev det inget gjort för mig (Robin).

I den lilla gruppen var det lättare att fokusera på det skolarbete som skulle göras, det hände inte så mycket runt omkring som Robin skulle hålla ordning på. Även arbetsuppgifterna var förenklade eller avskalade så att de var enklare för honom att förstå och genomföra.

För att min första //special-//pedagog som jag hade så kände jag mig ju

dum eftersom att jag gick ju från klassen och gick till någon annan. Även

om det kändes lättare för själva matten så kände jag ju liksom att det här var ju inte kul så att jag satt ju och tänkte på annat på lektionerna, men så hon blev ju lite arg på mig ibland kunde liksom ha dåligt tålamod och så

42 när jag satt och drömde eller liksom kände mig dum för att jag gick dit och

inte typ hela klassen (Frida).

En av eleverna uttrycker att det fanns negativa konsekvenser med det stöd och den specialundervisning hon fick ta del av. Det var problemet med att lämna klassen, att göra något annat än de andra. Trots dessa konsekvenser är Frida tacksam för det stöd hon fått och hon har själv inga förslag på andra lösningar.

Eleverna i vår undersökning tog också upp det positiva bemötandet de fått från någon speciell pedagog under sin skoltid. Det fanns pedagoger som varit viktiga vuxna i skolans värld, som intresserat sig för eleven, sett, lyssnat på och bekräftat dem.

På högstadiet fanns det en lärare som lyssnade väldigt mycket på mig. Hon var min mattelärare och hon ville veta, det var ju inte just bara matte, matte, matte utan det var allt runt omkring och då började allt hänga ihop istället liksom. Hon hade väldigt bra tålamod och lyssnade. Vi kunde prata om allt, ibland ringde hon hem och pratade med mig, det kändes som om vi liksom kom närmare varandra. Hon gav aldrig upp. Hon var jätteviktig för mig under min högstadietid (Frida).

När Frida berättar om sin matematiklärare, som engagerade sig i hela Frida och inte bara i matematik, talar hon långsammare och mer eftertänksamt. Att bli bekräftad och sedd av en lärare på skolan var viktigt betonar Frida.

Alla lärare på den där skolan tyckte om mig för jag vågade säga vad jag tänker och tycker. De förstod ju om mina problem (Per).

Per berättar om hur han upplevde att han blev både förstådd och omtyckt av lärarna på skolan efter att specialpedagogen i årskurs 8 informerat och berättat om Pers svårigheter. De

lyssnade till honom och tog det han sa på allvar.

Läraren jag hade i femman var den bästa läraren jag haft, hon brydde sig och visste att jag var jaktintresserad så hon tog fram material om jakt så skulle man lära sig svenska så fick man använda det. Då blev det mycket roligare (Robin).

Läraren som Robin mötte i årskurs 5 var en engagerad lärare som tog tillvara på Robins jaktintresse för skolarbetet. Han kände att hon brydde sig och genom att hon tog honom och hans intressen som utgångspunkt för skolarbetet blev det intressantare och roligare att arbeta.

43