Anorexi som identitet

Min tidigare redogörelse om att ta till anorexi som sin identitet, hitta faktorer som anorexin står för och leva upp till dessa, se anorexin som något bra och positivt tycker jag inte stämmer med min informants sjukdomsförlopp och beteende.

Min informant började experimentera med maten, gick ner i vikt, fick positiv feedback som naturligtvis sporrade, gick ner ytterligare i vikt och kom till en gräns där kontrollen och fixering av mat och vikt inte längre gick att hantera på ett ”friskt” sätt. Hon säger själv att hon förstod att något var fel eftersom det hon höll på med inte gick att avbryta eller bromsa samt att hon fördjupade sig i texter om ämnet som bekräftade att det hon höll på med inte var som det skulle: ”Jo, det tror jag nog att jag själv först…att, att… Jag började läsa… Jag förstod nog själv att det var något som inte var riktigt. Eftersom jag hade förändrats så mycket. Och jag kunde inte slu… Jag kunde inte bromsa. Jag kunde inte liksom avbryta. Så jag insåg nog själv att det var

liksom…det var något som…ja, så här kan det inte fortsätta. Någonstans insåg jag nog det, att så här kan det inte fortsätta. Och då började jag läsa väldigt mycket själv, böcker och sådana där saker. Så, jo, jag tror nog att jag själv fattade liksom.”

Hon säger sig också uppleva en lättnad då hon träffar en psykolog som ger hennes tillstånd ett namn och det blir något lättare att förstå sig på sitt eget beteende:

”Lite skönt på ett sätt. Eller lite så här att… att…Jamen lite skönt på något sätt, för då vet man…man hittade ju sig själv i något mönster på något sätt då va. Jag kunde ju säga att, jamen det är jag liksom. Det är därför jag är sådär och så är det liksom. Det blev någonting att klamra sig fast vid lite grand tror jag så där. Jag var ju lite speciell på något sätt då också. Men det var ju inte bara något diffust utan det fanns ju ett… Det fanns ju liksom en…en diagnos på det liksom eller det finns…Ja, jag passade in i en mall i alla fall eller vad jag ska säga.”

Det finns dock inget i hennes svar som tyder på en strävan att stanna kvar i anorexin, snarare en rädsla för vad hon själv håller på med och som hon upplever sig ha tappat kontrollen på. En rädsla som jag kan tycka är någonting annorlunda än rädslan att bli ”störd” i sin bantningsprocedur och risken att den ska avbrytas på något sätt om någon upptäcker vad som pågår.

Min informants förklaring till hur hon blev frisk är också ett perspektiv på hur identifikation med anorexi saknas. Hon kan inte riktigt minnas hur hon blev frisk, utan minns bara hur allting av det sjuka ”minskade” och till slut försvann. Hur andra saker i livet blev så mycket viktigare, som hon själv beskriver enligt följande:

”(Suck) Det vet jag inte. Alltså jag gick ju hos flera psykologer i omgångar. Olika psykologer. Först en och sen så var det nåt uppehåll ett tag och sen så var det en annan. Under olika tider. Jag tror att det liksom bara har…minskat… Det minskade väl liksom i betydelse med tiden på något sätt va? Jag kan inte säga, säga några specifika grejor så, utan… Det var väl andra saker som blev viktigare. Det var väl en väldigt långsam, lång process så här. Där andra saker fick större plats och jag blev mindre intresserad av att hålla fast vid…de här. Jag tror att det gradvis liksom bara ersattes av annat. Jag kan inte säga något specifikt…”

Kanske detta också är en bekräftelse på hur mycket interaktionen med andra och de normer som gäller påverkar en individs agerande. Min informant var ganska ensam med sin anorexi. Det var inget som fanns runt omkring henne och som sågs som något positivt bland hennes vänner. Jag får känslan av att hon

upplevde att hon tagit fel väg i sin strävan att ”bli någon bra”, hitta sig själv helt enkelt. Jag tror helt enkelt att min informant nådde insikten att bantning mot en alltför låg vikt inte var något prestationshöjande och bra.

Hon säger själv också att anorexin inte påverkat hennes sätt senare livet mer än att hon fått en större medvetenhet om mat och vikt. En medvetenhet som hon själv inte agerar på, eftersom den biten gradvist släppt:

”Ja, jag tror att jag har… För att koppla det direkt till problemet, så tror jag att jag är mer medveten om mat och vikt och så vidare. Alltså en större medvetenhet. Men däremot så har jag nog kanske gradvis liksom släppt… Men det finns en medvetenhet i alla fall. Även om jag inte alltid agerar på den medvetenheten. Jag tror inte att jag skulle ha haft den medvetenheten annars. Tror jag inte.”

Detta kan jag tolka in i min uppfattning om att hon hittat en annorlunda och bättre lösning på sin konflikt mellan inre och yttre krav och förväntningar. Dock tror jag att denna medvetenhet som hon har och som alla som levt med

sjukdomen får, är den faktor som senare utgör en risk i större eller mindre grad för återfall. Jag uppfattar det som min informant hittat sig själv och sin identitet i livet och kan leva utan att utveckla ett anorektiskt beteende igen, men jag tror samtidigt att det alltid kommer att finnas något kvar, en slags ”rest” som ligger latent någonstans. ”Resten” som hon själv kallar för ”medvetenhet”. Frågan kvarstår dock om det sett annorlunda ut om flera av hennes vänner också hade problemet? Hade en identifikationskarriär med anorexi varit mer aktuell då? Om anorexi i sig setts som något prestationshöjande?