Vem är ansvarig?

Då straffsystemet är uppbyggt kring det individuella skuldbegreppet kan det innebära svårigheter att finna den straffansvarige då brott är begånget inom näringsverksamhet. När straffsanktioner utnyttjas för att reglera näringslivet riktas dessa vanligen mot företagaren. Principen om företagaransvar bygger på tanken att det straffrättsliga ansvaret bör åligga den/de som har den bästa möjligheten att motverka lagöverträdelser. Principen är inte lagfäst, utan har utvecklats genom rättspraxis och doktrin.¹⁸²

Vem som kan sägas vara företagare beror dels på vilken typ av företag det är fråga om och dels på hur själva brottsbeskrivningen är utformad. Man skiljer härvid mellan företag som drivs som juridisk person och övrig näringsverk-samhet. I vissa fall pekar brottsbeskrivningen ut en viss person som ansva-rig, den sägs då innehålla ett specialsubjekt. I de flesta fall innehåller brotts-beskrivningen inte något specialsubjekt, det rör sig då om ett ospecificerat brottsobjekt.

Utifrån dessa varianter kan man tänka sig fyra olika alternativ (vilket inne-bär en stor förenkling av problematiken).

1) Brott är begånget inom näringsverksamhet och brottsbeskrivningen inne-håller specialsubjekt.

Brottsbeskrivningar kan innehålla olika brottssubjekt, ett av de vanligare är

”näringsidkare”. Med detta avses varje person som yrkesmässigt driver

182 Jareborg (1995) s 67 ff, SOU 1997:127 Del A s 104 f.

verksamhet av ekonomisk och varaktig art.¹⁸³ Specialsubjektet är ansvarigt för såväl egna som anställdas och medhjälpares otillåtna gärningar under förutsättning att de har med företagets drift att göra. Det till synes omfattan-de ansvaret skall ses mot bakgrund av att brottsbeskrivningen ofta rymmer företagarens underlåtenhet att tillse att förbjudet beteende inte äger rum.

Innebörden blir att anställda o s v ej faller under brottsbeskrivningen. Ett specialfall av ansvar för företagare som specialsubjekt är det accessoriska företagaransvaret. Brottsbeskrivningen innebär då att företagaren ansvarar för brott som annan begått som om han själv begått det. Den otillåtna gär-ningen består då åtminstone i att företagaren på gärningsculpöst sätt under-låter att förhindra att verksamheten inte bedrivs på olagligt sätt.

Vem som är företagare när lagen kräver specialsubjekt är ofta relativt enkelt att utreda. Oftast finns en person som uppenbarligen leder företaget. Det kan dock i vissa fall finnas anledning att överväga om inte annan person kan vara specialsubjekt i lagens mening. Detta kan t ex vara aktuellt om verk-samheten kräver att delegation av arbetsuppgifter sker, med resultatet att någon annan än företagaren självständigt sköter vissa arbetsuppgifter.¹⁸⁴ 2) Brott begånget inom näringsverksamhet och brottsbeskrivningen inne-håller ospecificerat brottssubjekt.

Även om företagaren inte utpekas av lagtexten kan han vara ansvarig för otillåten gärning han ej utfört, men som begåtts inom hans företag. Denna typ av företagaransvar aktualiseras när någon inom ledningen drabbas av ansvar p g a att denne brustit i sin kontroll och ledning av verksamheten. I det fall att denne själv företagit den otillåtna gärningen eller beordrat någon att göra det behöver inte företagaransvaret aktualiseras, ansvaret följer då av vanliga straffrättsliga principer.¹⁸⁵ Det är oftast en person i ledande ställning som avses som brottssubjekt. Placeringen av ansvar kan härvid få viss be-tydelse. Då ett företag är av någorlunda omfattande storlek kan av naturliga skäl inte någon ha fullständig insyn i verksamheten varför det ofta blir aktu-ellt med ansvarsfördelning och delegeringar av arbetsuppgifter. Enligt praxis kan ansvarsdelegering ske under vissa specifika förutsättningar, bl a att ett klart behov av delegering finns. Dessa förutsättningar påverkar främst den straffrättsliga bedömningen om personlig culpa, gärningsculpa eller om den ansvarige varit i garantställning.¹⁸⁶

3) Brott begånget inom juridisk person och brottsbeskrivningen innehåller specialsubjekt.

Specialsubjektet i form av företagare eller näringsidkare finns som huvudre-gel i företagsledningen. I ett aktiebolag är näringsidkaren normalt en person i den verkställande ledningen. Det väsentliga är dock den faktiska maktposi-tionen. I detta fall kan ansvarsfördelningar och delegation av

183 Jareborg (1995) s 68, SOU 1997:127 Del A s 115.

184 Jareborg (1995) s 68 f.

185 SOU 1997:127 Del A s 104.

186 Jareborg (1995) s 70 ff.

ter få stor betydelse. Förekomsten av en ansvarsdelegation kan direkt avgöra vem som är straffrättsligt ansvarig.

4) Brott begånget inom juridisk person och brottsbeskrivningen innehåller ospecificerat brottssubjekt.

Det är i detta fall tämligen ointressant huruvida gärningen har förövats inom ramen för den juridiska personens verksamhet. Det väsentliga är om brotts-beskrivningen passar och om allmänna krav ifråga om gärningskontroll och personligt ansvar är uppfyllda. I detta sammanhang kan det också vara av betydelse att medlemmar av ledningen har ett visst ansvar för övriga med-lemmar handlande. Det kan därför bli aktuellt att straffa någon för underlå-tenhet att ingripa. Ansvarsfördelning o s v kan liksom inom övrig närings-verksamhet få betydelse för den straffrättsliga bedömningen huruvida gärningsculpa eller personlig culpa föreligger.

Den tidigare konkurrenslagstiftningens förbudsbestämmelser innehöll speci-alsubjektet näringsidkare (13 och 14 §§ ÄKL). Idag innehåller KL:s förbud inte något specialsubjekt. Det är dock möjligt att införa specialsubjekt i eventuella straffbestämmelser. Förbudsbestämmelsernas rekvisit vittnar om att överträdelser oftast begås av företag av en något större storlek (”märkbart sätt”, ”dominerande ställning”). Detta innebär att ansvarsfördelning och de-legation av arbetsuppgifter kan få viss betydelse för placeringen av straffan-svaret. Ett större företags delegationsschema avseende konkurrens- och marknadsfrågor kan se ut på följande vis:

VD marknadsdirektör marknadschef¹⁸⁷. Vilken betydelse delegation får i det konkreta fallet är beroende av om brottsbeskrivningen innehåller specialsubjekt eller ej.

Vem som är straffrättsligt ansvarig för brott inom näringsverksamhet kan många gånger vara svårt att avgöra. En god regel i sammanhanget är dock att alltid söka den ansvarige från företagets topp, d v s ledningen, och sedan, om denne ej kan anses vara gärningsperson, fortsätta nedåt i rang av ansvar.

Åtalas fel person kan detta leda till att ingen avkrävs straffansvar.

Praxis på området är inte särskilt omfattande. Det är inte heller direkt jäm-förbart med dagens förhållanden då konkurrenslagstiftningen tidigare var annorlunda utformad. Förbuden i ÄKL innehöll specialsubjektet näringsid-kare. Ett exempel på vem som kunde anses vara näringsidkare enligt 13 § ÄKL finns i rättsfallet RH 1987:71. Det var här fråga om ett större bilgross-istföretag, ett aktiebolag. En divisionschef fälldes för brott mot bruttopris-förbudet då han godkänt en annons som stred mot detta. Divisionschefen dömdes i egenskap av chef för en division inom företaget. I detta fall fick således ansvarsdelegationen direkt betydelse för det straffrättsliga ansvaret trots att brottsbeskrivningen pekade ut näringsidkaren som brottssubjekt.

Från äldre konkurrenslagstiftning kan NJA 1976 s 299 nämnas. I detta fall fälldes marknadschefen till ansvar för att uppsåtligen har brutit mot

187 Industriföreningen, Straffansvar inom företag (1997) s 26.

prisförbudet (2 § KBL). Det var även här fråga om ett aktiebolag. Mark-nadschefen ansågs självständigt sköta marknadsföringen och i denna egen-skap hade han också utfört den otillåtna gärningen. Även i detta fall fick ansvarsfördelning en avgörande betydelse för straffansvaret.

7.3 Förutsättningar för att en kriminalisering av