Hur bevisas brott?

I vanlig ordning ligger bevisbördan i brottmål på åklagaren. Beviskravet sägs i RB 35:1 vara att den rättsligt relevanta omständigheten skall vara

”bevisad”. Detta säger dock inte mycket om vilken styrka bevisningen skall ha. Enligt praxis är kravet på bevisningen att ett visst sakförhållande skall fastställas i så hög grad att det kan läggas till grund för en yrkad rättsföljd.

Grundnormen som idag tillämpas vid alla brottmål uttrycks på så vis att det skall ställas utom allt rimligt tvivel att den tilltalade begått den gärning den-ne är åtalad för. Detta uttryck låter oss förstå att fråga är om prövning av objektiv karaktär och att den tilltalades skuld ej skall kunna uteslutas med rationella argument.¹⁷⁷

176 Se Wahl, Nils, ”Decentralisering genom centralisering” i Konkurrensnytt 9/2000 s 1-3.

177 Diesen, Christian (red), Bevispraxis (2000) s 76.

Det åklagaren skall bevisa är:

• att rekvisiten för den otillåtna gärningen är uppfyllda (även kallat de objektiva rekvisiten) och

• att rekvisiten för det personliga ansvaret är uppfyllda (även kallat de subjektiva rekvisiten).¹⁷⁸

Den otillåtna gärningen skall bestå i en straffbelagd gärning. Enligt KKV:s förslag kommer det straffbelagda området i KL att vara:

- avtal mellan företag som är förbjudna enligt 6 § KL och

- missbruk av dominerande ställning som är förbjudet enligt 19 § KL.

Att knyta straffsanktioner till förbudsbestämmelserna som de idag är utfor-made kan leda till vissa bevissvårigheter. Själva ordalydelsen i förbudsbe-stämmelserna är nämligen inte särskilt klar. Bevisningen av den otillåtna gärningen blir då i allra högsta grad beroende av brottsutredarens förmåga att dokumentera ”rätt” sorts bevisning. För att avgränsa den relevanta mark-naden kommer olika kartläggningar och analyser av markmark-naden att krävas.

Att myndighetspersonal, polis och åklagare är specialiserade på konkurrens-frågor respektive ekonomisk brottslighet underlättar bevisningen av den otillåtna gärningen. Nämnas kan dock att de som skall värdera bevisningen, domarna, inte innehar denna specialkunskap, varför bevisvärderingen i vissa fall kan bli svår.

Att bevisa de enskilda rekvisiten i brottsbeskrivningarna torde ändå inte utgöra något större problem under förutsättning att KKV gjort en utförlig dokumentation under utredningen.

Det största bevisproblemet torde i stället ligga i bevisningen av den person-liga skulden. För det första är det inte självklart vem som skall hållas straff-rättsligt ansvarig för gärningen då brottet begåtts inom ramen för en när-ingsverksamhet. Denna fråga kommer jag att bortse från i det följande och i stället återkomma till i nästa avsnitt. Den personliga skulden har två olika former – uppsåt och oaktsamhet. Enligt den s k täckningsprincipen måste gärningspersonens uppsåt respektive oaktsamhet motsvara den otillåtna gär-ningen i sin helhet.

En uppsåtlig gärning är en medveten, kontrollerad handling eller underlå-tenhet. Uppsåtet förekommer i tre olika former – direkt, indirekt och eventu-ellt. Det direkta uppsåtet kan endast förekomma i förhållande till följder av en gärning. Följden är då eftersträvad, antingen som ett mål eller som ett genomgångsled till ett mål. Det indirekta uppsåtet innebär att gärningsper-sonen förstår att följden skall inträffa som ett resultat av gärningen, men följden är inte syftet med gärningen.

178 Jareborg (1994) s 25.

Det eventuella uppsåtet kan föreligga både i förhållande till följder och gär-ningsomständigheter. Angående följd krävs dels att gärningspersonen förstår att följden kan inträffa som ett resultat av gärningen, och dels att det vid ett hypotetiskt prov kan hållas för visst, att gärningspersonen skulle ha företagit gärningen, även om han hade varit säker på att följden skulle inträffa. Vad gäller gärningsomständigheter skall dels gärningspersonen på motsvarande vis ha misstänkt att något förhöll sig på ett visst sätt och dels det stå klart att denne skulle ha utfört gärningen, även om han ej blott hade misstänkt, utan hade varit säker på att omständigheten förelåg.

Vad gäller gärningsomständigheter sägs också en central form av uppsåt finnas. Denna formuleras vanligen som ett krav på visshet – viss kännedom om gärningsomständigheter. Denna form av uppsåt utgör närmast motsva-righet till det indirekt uppsåtet vad gäller följder.¹⁷⁹

Det oaktsamma brottet förekommer i varianterna medveten och omedveten oaktsamhet. Den medvetna oaktsamheten ligger nära det eventuella uppsåtet och är för handen om det hypotetiska provet utfaller negativt i stället för positivt. Omedveten oaktsamhet innebär att gärningspersonen hade skälig anledning att anta, borde ha förstått att en viss följd skulle inträffa eller att en viss omständighet förelåg.¹⁸⁰

Enligt KKV:s förslag skall en eventuell straffsanktion bygga på bägge skuld-former, vilket skulle innebära att alla former av konkurrensbrott kan begås antingen uppsåtligt eller av oaktsamhet.

Förbudsbestämmelserna är idag huvudsakligen uppbyggda på det sätt att fara för skador i samhällsekonomin presumeras uppkomma av det otillåtna beteendet. I stället för att laborera med diverse svåra in casu bedömningar presumeras det otillåtna beteendet vålla fara. Om straffsanktioner knyts till förbuden är det alltså fråga om en typ av faredelikt, dock utan att någon fa-rebedömning krävs.¹⁸¹

När den personliga skulden skall bedömas kan det endast vara aktuellt med direkt och indirekt uppsåt i förhållande till det konkurrensbegränsande re-sultat som är ett av två alternativa rekvisit i 6 § KL. Det torde inte vara sär-skilt vanligt att det direkta syftet är ett konkurrensbegränsande resultat, även om det säkert förekommer. Vanligare är antagligen att ekonomisk vinning är det direkt önskade resultatet, medan konkurrensbegränsningen ses som en nödvändig följd. Det indirekta uppsåtet kan bevisas enklare än det direkta.

I förhållande till rekvisiten i 19 § KL blir det i stället fråga om att bevisa gärningspersonens skuld i förhållande till gärningsomständigheter. Kravet på visshet kan innebära vissa bevissvårigheter. I detta fall krävs nämligen att

179 Jareborg (1994) s 201 ff.

180 Jareborg (1994) s 211 ff.

181 Jareborg (1995) s 117.

gärningspersonen känner till den exakta innebörden av de enskilda brotts-rekvisiten och att de föreligger i det konkreta fallet. Det kan t ex vara svårt att bevisa att gärningspersonen visste att företaget i fråga hade en domine-rande ställning såvida inte företaget hade monopolställning eller näst intill.

Till detta kan tilläggas att den svåra bedömningen av den relevanta markna-den leder till bevissvårigheter vad gäller gärningspersonens visshet.

När det gäller gränsdragningen mellan det eventuella uppsåtet och den med-vetna oaktsamheten kan denna många gånger vara svår att dra. Det är kanske möjligt att bevisa att gärningspersonen misstänkt att hans vägran att leverera varor till en återförsäljare kunde innebära missbruk och att hans företag kunde inneha en dominerande ställning, men det är mycket svårt att visa att han skulle ha genomfört leveransvägran även om han förstod hur det förhöll sig. Det återstår då endast att åtala för oaktsamhetsbrott.

Föreligger tillräcklig dokumentation för att bevisa den otillåtna gärningen torde det i de flesta fall inte heller innebära några oöverkomliga svårigheter att bevisa den personliga skulden då brotten kan vara både uppsåtliga och oaktsamma. Den stora svårigheten kan i stället antas bli att finna vem som skall anses bära den straffrättsliga skulden.