Något vi reagerade på under ett par av intervjuerna var att intervjupersonerna ansåg att aktiviteterna på lågstadiet inte går att kalla vägledning. Detta står i skarp kontrast till vad Skolverket (2013) definierar som studie- och yrkesvägledning. Skolverket menar att alla aktiviteter som leder till att öka elevens omvärldskunskap och självkännedom är att betrakta som vid vägledning. Vi fick uppfattningen att de två intervjupersonerna förknippar studie- och yrkesvägledning enbart med den snäva vägledningen, som mer frekvent förekommer på högstadiet. Den inställningen riskerar att osynliggöra den vida vägledningen, anser vi. Enligt oss är viktigt att den vida vägledningen istället synliggörs;
på det viset kan den bli ett fungerande verktyg i att bygga elevernas valkompetens och vidga deras handlingshorisont. Om den vida vägledningen på lågstadiet inte ses som studie- och yrkesvägledning riskerar det långsiktiga målet, att eleverna ska vara rustade för livet utanför skolan, att gå förlorat, tänker vi. Detta eftersom forskare (Gottfredson, 1981) hävdar att normkritiska insatser behöver påbörjas tidigt i en människas liv för att hinna få genomslagskraft på handlingshorisonten.
Ansvarsfördelning med hjälp av samarbete, riktlinjer och utvärdering
Något som överraskade oss var hur pass stark samsyn studie- och yrkesvägledarna och lågstadielärarna i denna studie hade om ansvarsfördelningen och samarbetet kring den vida vägledningen på lågstadiet. Vi trodde, baserat på egna erfarenhet såväl som tidigare forskning (Armstrong et al., 2010; Ekin & Oksal, 2012), att det skulle finnas en större oförståelse mellan professionerna kring vem som ska göra vad, men så var det alltså inte.
Däremot finns, bland intervjupersonerna, en viss otillfredsställelse kring hur ansvarsfördelningen fungerar i praktiken. Studie- och yrkesvägledarna vittnar om
motstånd från lärarna och lågstadielärarna upplever att de vill ha mer stöd från studie- och yrkesvägledaren. Diskrepansen mellan teori och praktik kan komma sig av att
professionerna saknar full förståelse för varandras kompetenser och arbetsuppgifter (Armstrong et al., 2010; Ekin & Oksal, 2012). För att kunna få ett tillfredsställande samarbete menar Armstrong et al. att professionerna behöver kommunicera med varandra och därigenom finna sätt att stötta varandra. Det är också viktigt att ett fungerande
samarbete inte bara etableras utan också vårdas, enligt Armstrong et al. Vems ansvar det är att etablera samarbetet i fråga låter vi vara osagt, huvudsaken är att samarbetet fungerar, anser vi. Ekin och Oksal (2012) menar att ett fungerande samarbete mellan studie- och yrkesvägledare och lärare är extra betydelsefullt på de lägre stadierna. Detta, menar
29 författarna, beror på att elevernas valkompetens behöver börja byggas så tidigt som
möjligt. Vi har, under vår utbildning, saknat ett samarbete med lärarstudenterna. Vi har reflekterat över hur användbart det vore att få öva oss i att samarbeta med varandra. På det viset skulle övergången till samarbete på en arbetsplats underlättas och bli mer naturlig, enligt oss. Armstrong et al. (2010) lyfter fram liknande tankegångar i sin studie.
Studie- och yrkesvägledarna i denna studie vittnar om att det ibland varit utmanande att få lärarna att genomföra studie- och yrkesrelaterade aktiviteter, eftersom lärarna säger att de ofta har en hög arbetsbelastning. Denna bild framkommer även i SOU 2019:4 där det konstateras att det är komplicerat att få lärarna att engagera sig i den vida vägledningen.
En av anledningarna är just hög arbetsbelastning, en annan anledning är att många lärare anser sig sakna rätt kompetens för att bedriva vid vägledning (SOU 2019:4). De
lågstadielärare som intervjuades i denna studie sade inget om att de inte har tid för vid vägledning, vilket står i motsats till både till de intervjuade studie- och yrkesvägledarna och SOU 2019:4. Detta kan komma sig av flera orsaker. En orsak kan vara att vi intervjuat lågstadielärare och att det verkar vara lättare att samarbeta över professionsgränserna på de lägre stadierna, jämfört med de högre (Armstrong et al., 2010). En annan orsak, tänker vi, kan vara att lågstadielärarna har andra förutsättningar än vad högstadielärarna har, till exempel har lågstadielärarna mer tid med samma klass än vad högstadielärarna har. Två andra orsaker kan, enligt oss, vara att lågstadielärarna intervjuats via mail och därmed inte gav lika utförliga svar, samt risken att lågstadielärarna anpassade sina svar utifrån det faktum att de blev intervjuade av två blivande studie- och yrkesvägledare. När det
kommer till lärarnas tankar om att de saknar rätt kompetens för att bedriva vid vägledning (SOU 2019:4), tänker vi att det skulle kunna åtgärdas genom samarbete mellan studie- och yrkesvägledarstudenter och lärarstudenter på universitetet. Detta genom att
lärarstudenterna får inblick i vad vid vägledning är och vad studie- och yrkesvägledaren kan bidra med. På det viset kan lärarna också få upp ögonen för hur den kompetens de tillägnat sig genom lärarutbildningen går att använda även inom den vida vägledningen.
Ett par faktorer som återkommit ett flertal gånger i detta arbete är vikten av fungerande riktlinjer samt betydelsen av tydliga mål (Bolman & Deal, 2017; Jutdal, 2015). Jutdal menar också att det är viktigt att riktlinjer och mål går “hand i hand” med varandra för att de ska få full effekt. Enligt uppföljningar som utförts kring den vida vägledningen har det visat sig svårt att konstruera riktlinjer som leder till målet att studie- och yrkesvägledning
30 ska vara hela skolans ansvar (Olofsson, Lovén & Deliér, 2017; 2017/18: RFR24, 2018;
SOU 2019:4; m.fl.). Vi anser att det är av största vikt att fungerande riktlinjer kring den vida vägledningen kommer till så fort så fort som möjligt. Vi är medvetna om att detta är lättare sagt än gjort, men vi tror inte att studie- och yrkesvägledningen blir hela skolans ansvar utan ordentliga riktlinjer. Om riktlinjerna ska vara nationella eller kommunala låter vi vara osagt. Samtidigt som det är viktigt med tydliga riktlinjer och mål varnar Bolman och Deal (2017) för att skapa för strikta riktlinjer och för att blint följa riktlinjerna.
Författarna menar att det är viktigt att organisationen håller sig uppdaterad om vad som händer inom organisationen, såväl som utanför den, för att på det viset se till att
verksamheten fortsätter vara produktiv. Därmed, anser vi, måste de riktlinjer som skapas ständigt utvärderas och, vid behov, omformuleras för att den vida vägledningen ska få full effekt.
Utvärdering för oss in på nästa diskussionspunkt. Skollagen (SFS 2010:800) skriver att
“Varje huvudman inom skolväsendet ska på huvudmannanivå systematiskt och
kontinuerligt planera, följa upp och utveckla utbildningen. Sådan planering, uppföljning och utveckling av utbildningen som anges i 3§ ska genomföras även på förskole- och skolenhetsnivå...” (4 kap. 3 & 4 §§). Detta tolkar vi till att innebära utvärdering. Ingen av intervjupersonerna i denna studie uttryckte att de anser utvärdering vara oviktigt, snarare tvärtom. Flera av intervjupersonerna lyfter fram hur viktigt det är att utvärdera
verksamheten för att få reda på om och hur de studie- och yrkesrelaterade aktiviteterna utförs. De menar att detta är viktigt för att få reda på vilka aktiviteter som har önskad effekt och därmed bör behållas, samt vilka aktiviteter som inte har önskad effekt och därmed bör plockas bort. Däremot är det inte alla intervjupersoner som uppger att utvärdering faktiskt utförs i nuläget. Eftersom utvärdering är en så pass viktig del i en organisation (Jutdal, 2015; SFS 2010:800) kan detta tyckas aningen motsägelsefullt. Vår tanke är att utvärderingen av de studie- och yrkesrelaterade aktiviteterna skulle gynnas av att tydligare skrivas fram som en del av utbildningen, i skollagen, eftersom en lag är svårare att ignorera än vad riktlinjer är. Bolman och Deal (2017) hävdar att människor trivs och presterar bättre i strukturerade organisationer med tydliga riktlinjer. Vi menar inte att de som jobbar inom skolan är missnöjda. Däremot menar vi att Bolman och Deals strukturella perspektiv utgör ett argument för att det vore vettigt att utvärdering av studie- och yrkesrelaterade aktiviteter blir en del av skollagen; då vet personalen inom
grundskolan vad som förväntas av dem i frågan.
31