Slutligen har arbetet sett till de ansvarsområden och roller rektorer och specialpedagoger har
i upprättande och arbete med åtgärdsprogram på skolorna, samt vilka likheter och skillnader som kan ses inom detta.
Vad gäller ansvarsområden i upprättande av åtgärdsprogram ute på skolorna har det genom denna studie framgått att det för rektorerna inte är några större skillnader. I enlighet med såväl intervjusamtal som litteratur är samtliga eniga om att det är rektor som i slutänden alltid bär ansvar för bland annat just upprättande av åtgärdsprogram och dess genomförande. En av de problem man kan råka ut för i arbetet med att upprätta åtgärdsprogram har Lisa Asp-Onsjö skrivit om. Enligt de studier hon utfört menar hon att personalen tillsammans kan diskutera hur en elevs problematik ska beskrivas i ett åtgärdsprogram och även om personalen har skilda åsikter verkar de alltid enas relativt fort.
Hon menar att detta kan ha att göra med att oerfarna lärare och personal oftast verkar rätta sig efter vad de mer erfarna i personalstyrkan tycker30.
Det enda jag egentligen reagerat på i arbetet är variationerna i specialpedagogernas
arbetsuppgifter de två skolorna emellan. Anledningen till min reaktion kan vara den att jag tidigare endast kommit i kontakt med specialpedagoger som arbetat i enlighet med Ellas ansvarsområden, det vill säga på såväl grupp- som individ- och organisationsnivå, detta med ett arbete riktad mot och med eleverna på skolan. En del av mig trodde nog att det var just i elevkontakt som en specialpedagog arbetade, detta fick jag mig dock motbevisat i mitt samtal med Birgitta. Hon var i vårt samtal väldigt noga med att påvisa de skillnader som låg i hennes arbetsuppgifter gentemot hur en speciallärare arbetar. Enligt henne var det speciallärarens uppgift att arbeta med eleverna. Givetvis är hennes uppfattning om detta korrekt, i alla fall i utifrån hennes egna arbetsuppgifter. Detta eftersom hon själv arbetar mer efter att vara ett stöd för lärarna på skolan i sitt observationsutförande och i sina handledningssamtal.
Gunnel Larsson-Swärd har skrivit om vikten av observation som metod i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Hon menar att man med hjälp av observationer kan underlätta i samarbetet med föräldrarna till det berörda barnet. Om man är noggrann i sina observationer kan man, enligt henne, upprätta ett dokument som följer barnet och ser till dess utveckling över tid. Har man en sådan dokumentation som grund underlättar det i arbetet med att formulera åtgärdsprogram.31 Man skulle kunna säga att det, utöver deltagande i elevhälsomöten och elevvårdskonferenser, är i detta arbete med observationer, som specialpedagogerna Birgitta och Ellas´ arbetsuppgifter och ansvarsområden är lika.
Analytisk sammanfattning
Den information jag tagit del av inom ovanstående kapitel har fått mig att fundera över något som Lisa Asp-Onsjö påpekade, det faktum att oerfaren personal ofta verkar rätta sig efter de mer erfarna i personalgruppen då det gäller att enas om åtgärder och handlingsplaner för elever i behov av särskilt stöd. Detta sammankopplar jag även med de observationer som utförs i kartläggningssyfte.
30
Asp-Onsjö, 2008
Kan det vara så att det man ser och lägger tyngden vid i en kartläggning även det kan ha att göra med den observerandes ålder och yrkesverksamma tid? Detta är något mitt skrivna arbete inte tar upp, men som jag gärna undersökt närmre om jag någon gång i framtiden kommer att utföra vidare studier och undersökningar.
Sammanfattning
Syftet med arbetet har varit att göra en jämförelse gällandes hur man på två skolor i skilda kommuner upprättar och arbetar med åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd. Den, i arbetet, använda litteraturen har här ställts samman med det resultat mina intervjuer gett och diskussionen har bidragit till att knyta ihop säcken, vad gäller att uppnå det syfte vilket var föreskrivet. De kortfattade analyser jag gjort av mina uppnådda resultat har här verkat för att väcka funderingar och intresse för eventuella kommande studier och undersökningar.
Reflektion
Detta arbete har på många sätt bidragit till att jag kommit till nya insikter. Inledningsvis trodde jag nog, innerst inne, att en specialpedagogs arbetsuppgifter skulle vara lika oavsett var man arbetade, det vill säga att jag initialt tog för givet att det skulle ha funnits någon typ av mall över de arbetsuppgifter som låg för en specialpedagog. Vad gäller rektors
ansvarsområden och arbetsuppgifter, tror jag mig ha haft en mer korrekt bild. Jag har alltid sett rektorn som något av en kapten som styr och basar över skeppet. Skeppet, vilket i detta fall likställs med skolan.
Att det verkar förekomma mestadels likheter de bägge skolorna emellan får mig dock att fundera över om verkligheten är lika oavsett var i landet man befinner sig, eller om jag istället i vidare undersökning skulle komma ner under ytan och finna att svaret på denna fråga var något helt annat? Mina förhoppningar ligger i att jag hoppas, oavsett skola, ort eller kommun, att de riktlinjer som finns i arbetet med barn i behov av särskilt stöd följs och att den personal som finns på skolorna brinner lika passionerat för sitt yrke som jag gör. Detta arbete är allt för viktigt och avgörande för att något skall förbises.
Mina funderingar till trots, har det här arbetet för mig, som blivande lärare, varit lärorikt och jag anser att det har varit viktig att ta del av denna information. Som jag inledningsvis nämnde i detta arbete, anser jag att jag som lärare bör ha en tydlig bild av vad jag kan erbjuda mina kommande elever, detta bland annat i form av särskilt stöd. Något som genomgående har haft en lugnande effekt på mig är det faktum att det på de skolor jag besökt verkar finnas
väletablerade och kunniga personalteam vilka i sitt arbete syftar till att hjälpa såväl elever, föräldrar som personal. Denna typ av samarbete anser jag vara viktig och jag hoppas att jag en dag kommer att vara en del av ett sådant välfungerande team.
När jag ser tillbaka på hur arbetet har fortskridigt och huruvida jag kunnat göra något annorlunda tror jag att det enda jag velat ändra på är mitt användande av ljudupptagning vid mina intervjuer. Resultatet hade visserligen inte ändrats, men jag tror ändå att jag fått mer material att arbeta utifrån, med detta syftar jag till att då jag sitter och för stödanteckningar är det lätt att något ej hinns med att skrivas ned. Jag ser detta som en lärdom jag bär med mig till, eventuella, framtida intervjuer.
Något annat jag kommer ha i åtanke vid eventuella fortsatta undersökningar och studier är huruvida fiktiva fall alltid uppfyller den funktion vilken var menad. I detta arbete fyllde fallen Kim och Charlie den funktionen att jag och mina informanter fick något att utgå ifrån i våra samtal. Då detta var mitt första skrivna arbete med intervju som metod har det underlättat att ha något konkret att utgå ifrån och även om de ej redovisas påtaglig i löpande text var detta aldrig heller min intention. Som jag skrev tidigare var avsikten den att Kim och Charlie med sina fiktiva fallbeskrivningar skulle agera samtalsunderlag, vilket de också gjorde.
Referenslista
Asp-Onsjö (2006) Åtgärdsprogram- dokument eller verktyg. Acta universitatis Gothoburgensis: Göteborg
Asp-Onsjö. (2008) Åtgärdsprogram i praktiken. Pozkal: Polen Dalen (2008) Intervju som metod. Intergraf: Malmö
Kvale (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Studentlitteratur: Lund
Larsson-Swärd (1995) Åtgärdsprogram för barn med behov av särskilt stöd. Studentlitteratur: Lund
Skolverket (2001) Kartläggning av åtgärdsprogram och särskilt stöd i grundskolan. Skolverket
Utbildningsdepartementet (2001) Elevens framgång – Skolans ansvar. Utbildningsdepartementet
Öhlmér (2004) Åtgärdsprogram ett verktyg i skolans vardag. Henrikson (red. stöd). Nygrens Ljuskopia AB: Västerås