Anthills of the Savannah

Boken gavs ursprungligen ut år 1987 och är den femte och sista romanen av Achebe.

5.5.1 Summering av handlingen

Romanen utspelar sig liksom i A Man of the People i ett fiktivt västafrikanskt land som heter Kangan. Handlingen är inte helt enkel att placera i tiden, men utspelar sig troligen någon gång mellan 1960 och 1980. Här följer man ett antal karaktärer som arbetar för landets ledare Sam, som tagit makten efter en militärkupp. De huvudsakliga karaktärerna är Chris

(informationskommissarie), Beatrice (arbetar på finansministeriet) och Ikem

(tidningsredaktör) och berättelsen skiftar mellan dem. Boken skiftar växlar mellan första person och tredje person. Detta avviker från tidigare romaner av Achebe, där det alltid finns en tydlig huvudperson.

Chris och Ikem är även barndomsvänner med Sam. I början av romanen flyter samarbetet på någorlunda bra för karaktärerna, i samarbetet med ledningen. Men med tiden börjar

samarbetet att vackla, då Sam vill göra sig till ”president på livstid”. Detta kräver en folkomröstning, där en av landets regioner motsätter sig det hela. Sam misstänker att det är någon av hans underordnade som ligger bakom revolten.

Det leder till att Ikem dödas av regimen och Chris blir efterlyst. Även Sam blir dock störtad och mördad i romanens slut av nya makthavare. Även Chris mördas senare i romanen. Den enda överlevande huvudkaraktären är Beatrice.

5.5.2 Beskrivning av mat

Hur mat används som motiv i romanen liknar mycket hur den används i A Man of the People. Alla tendenser som noterades där har här utvecklats ytterligare. Maten används även i denna

33 roman för att visa på skillnaden mellan folket och de styrande. Självstyret har pågått under en längre tid jämfört med A Man of the People, vilket gör att maten känns som en mer självklar del av samhället. Maten är inte tydligt kopplat till en identitet av ”svart” eller ”vit”.

Romanen skiljer sig från tidigare romaner på flera vis. En skillnad är att romanen följer flera olika huvudkaraktärer, som växelvis fungerar som berättare. En annan skillnad är att dessa karaktärer inte har lika tydliga kopplingar till det traditionella samhället och dess kultur. Undantaget är Ikem som talar för folket, medan Chris mer talar för de styrande. Denna roman utspelar sig knappt alls ute på landsbygden, händelserna tar plats i maktens korridorer. En stor blandning av traditionell och västerländsk mat förekommer i romanen, ofta utan att karaktärerna reflekterar så mycket över det. Maten på en fest som besöks av Beatrice beskrivs enligt följande:

The food was simple and tasty. Shrimp cocktail; jollof rice with plaintain and fried chicken; and fresh fruit salad or cheese and English crackers for dessert. The wines were excellent but totally wasted on the company, only His Excellency, the American girl and myself showing the slightest interest. The Bassa men stuck as usual to the beer they had been drinking all day; one of the ladies had double gins and lime and the other two a shandy of stout and Seven Up which one of them – Irene, I think her name was – apostrophized as Black is Beautiful. (Achebe, 2001: 72)

Här har de olika matkulturerna förenats utan att det kommenteras närmare. Det kan bero på att det har gått en tid sedan de nya maträtterna och råvarorna introducerades, så att de inte längre upplevs som främmande.

Det förekommer fortfarande skillnader mellan vad som äts, exempelvis äter tjänstefolk och personer bosatta på landsbygden mer traditionell mat. När Chris reser på landsbygden annonseras de lokala rätterna enligt följande:

Scores if little huts with grand names competed for travelers’ custom with colourful signboards backed up with verbal appeals: Goat meat here! Egusi soup here! Bushmeat here! Come here for rice! Fine Fine Pounded Yam! (Achebe, 2001: 199)

Även språkligt antyds att scenen utspelar sig på landsbygden, en form av ”pigdin-engelska” används som har utvecklats med tiden. Detta påminner om uttrycket ”chutneyfication”, alltså en språklig hybrid. Även kolanötsceremonin förekommer i boken.

Det förekommer även i denna bok flera talesätt som använder sig av mat, även om de är färre jämfört med Achebes första böcker. Ett tillstånd av lycka beskrivs som att ’As he savoured this wonderful sense of achievement gained in so short a time spreading over and soaking into

34 the core if his thought and his being like fresh-red tasty palm-oil melting and diffusing itself over piping hot roast yam.’ (Achebe, 2001: 20).

Mat som politiskt maktmedel

Maten som äts på landsbygden är fortfarande viktig för överlevnaden, men nu har det skett stora förändringar jämfört med de samhällen som beskrivs i Achebes tidigaste romaner. Istället för att vara självförsörjande är många beroende av centraliserade

distributionsprocesser för att maten ska nå fram. Maten används av de styrande för att hålla folket på landsbygden nöjda och undvika upplopp, som en form av välgörenhet. Ett huvudspår i romanen är regionen Abazon (som kan antas symbolisera Biafra eller igbo-regioner) som motsätter sig Sams planer på att bli härskare på livstid. Maten spelar alltså fortfarande en viktig roll, men används nu mer som ett politiskt påtryckningsmedel. Långt tillbaka i tiden kunde en by överfalla en annan by för att skaffa livsmedel, men numera är verkligheten en annan.

So they send instead a deputation of elders to the government who hold the yam today, and hold the knife, to seek help of them. (Achebe, 2001: 30)

Som summering innehåller denna roman likt A Man of the People ganska få referenser till mat. En delförklaring kan vara att de inte utspelar sig inom den traditionella igbo-kulturen på landsbygden, utan uppehåller sig mer inom makteliten. Samtidigt speglar den ett samhälle som har rört sig längre från den traditionella kulturen, maten behövs inte längre på samma sätt för att bekräfta den egna identiteten. Istället för att bekräfta identiteten hos huvudkaraktärerna, används maten för att visa på en politisk konflikt och som del i ett maktspel.

35