1
Kolanötter och Coca-Cola
Mat som skildring av kolonialism och identitet i Chinua Achebes verk
Oliver Reuter
Vårterminen: 2020
Litteraturvetenskap, fördjupning 2 (LIA 024) Handledare: Niclas Johansson Delkurs 3 fördjupningsuppsats 2 – 15 hp Examinator: Thomas Sjösvärd
2 SAMMANDRAG
_________________________________________________________________________
Syftet med uppsatsen var att studera hur motivet mat används i samtliga fem romaner av den nigerianska författaren Chinua Achebe för att visa på det koloniala/postkoloniala tillståndet. Samtliga fem romaner av Achebe har studerats för denna uppsats. De olika verken har studerats utifrån hur mat som motiv utvecklar sig med tiden i hans romaner. Hur maten används i romanerna för att skildra landets utveckling och karaktärernas identitet i relation till den egna nationen och koloniallandet.
Analysen visar att det går en skönja en utveckling genom romanerna. I de tidigaste romanerna används mat för att bekräfta identiteten inom igbo-kulturen. I senare böcker sker en konflikt i mötet med kolonialmakten och den mat som introduceras. De olika köken smälter med tiden samman och matens koppling till identitet försvagas.
___________________________________________________________________________ Nyckelord: Chinua Achebe, Igbo, Mat, Postkolonialism
3
Innehållsförteckning
1. Inledning och bakgrund ... 4
2. Syfte ... 5
3. Material, metod och avgränsning ... 5
4. Teoretisk utgångspunkt och tidigare forskning ... 8
4.1 Motivteori ... 8
4.2 Kolonialism och Postkolonialism ... 9
4.3 Postkolonialism och mat i Nigeria ... 13
5 Analys ... 18
5.1 Things Fall Apart ... 18
5.1.1 Summering av handlingen ... 18 5.1.2 Beskrivning av mat ... 18 5.2 Arrow of God ... 22 5.2.1 Summering av handlingen ... 22 5.2.2 Beskrivning av mat ... 23 5.3 No Longer at Ease ... 26 5.3.1 Summering av handlingen ... 26 5.3.2 Beskrivning av mat ... 26
5.4 A Man of the People ... 29
5.4.1 Summering av handlingen ... 29
5.4.2 Beskrivning av mat ... 30
5.5 Anthills of the Savannah ... 32
5.5.1 Summering av handlingen ... 32
5.5.2 Beskrivning av mat ... 32
6 Diskussion ... 35
7 Sammanfattning ... 38
4
1. Inledning och bakgrund
Mat är någonting som används för att särskilja oss och definiera vår identitet. Den är såklart nödvändig för att vi ska kunna leva och få energi, så att vi upprätthåller ett bra hälsotillstånd. Men maten spelar även en större roll än så, genom att även fylla en social och kulturell funktion. Vad vi äter visar att vi är del av ett sammanhang och delar vissa seder/ritualer med andra. Lika viktigt kan också vara att poängtera vilka vi inte delar ett sammanhang med. Därför är maten inte ett ovanligt motiv i skönlitteratur, för att beskriva karaktärernas relation till varandra och till det omgivande samhället. Många av matens traditioner har vuxit fram under lång tid och definierar vem vi är.
Så vad händer om dessa traditioner störs av en kolonialmakt? Vad innebär det att bli fråntagen sina traditioner och uppmanas att leva efter nya regler? Ska en anpassning ske till det nya eller ska det bjudas motstånd? Att koppla samman mat med kolonialism/postkolonialism är ett intressant ämne och många författare har uppehållit sig vid denna problematik genom åren En författare som i hög grad har både mat och kolonialism som centrala ämnen i sina verk är den nigerianska författaren Chinua Achebe. Jag har vid genomläsning av hans romaner noterat att maten används för att beskriva karaktärernas relation till den egna gruppen och till kolonisationsmakten. I hans böcker används maten för att skildra utvecklingen i Nigeria och vad det inneburit för de traditionella samhällena i mötet med kolonisationsmakten.
Landet som senare skulle få namnet Nigeria började koloniseras av Storbritannien under sent 1800-tal. Innan dess existerade flera lokala etniska grupper, bland annat igbo-gruppen i den sydöstra delen av landet. I början av 1900-talet upprättades ett antal brittiska protektorat, men processen att ena tidigare självständiga regioner gick långtifrån smärtfritt. Som en följd
uppstod redan på 1930-talet en rörelse för självständighet och landet uppnådde självständighet år 1960 (Ramone, 2018). Dock fanns det fortsatta spänningar mellan olika regioner, vilket var en anledning till att Biafra-kriget bröt ut under slutet av 1960-talet. Där försökte igbo-folket att bryta sig fria, vilket misslyckades. Idag utgör igbo-folket en mindre del av landets befolkning (omkring 20 %) och enbart några få procent av dessa bekänner sig till igbo-religionen (Encyclopaedia Britannica, 2020).
I Achebes tidigaste böcker har jag noterat att det är vad som äts av de lokala invånarna inom igbo-kulturen som skildras (och inte kolonisationsmakten). Matens funktion är här primärt att befästa rollen som medlem i igbo-samhället. I senare böcker blir matinfluenser från
5 förekommer även ”fusioner” av de olika köken, för karaktärer som identifierar sig med båda kulturerna.
Det är intressant att studera denna utveckling närmare, vilket är syftet med denna uppsats. Hur Achebe använder sig av mat har behandlats i tidigare studier (exempelvis Olufunwa, 2000), men då huvudsakligen utifrån dess roll i igbo-kulturen. Denna uppsats skiljer sig från tidigare studier genom att ta ett helhetsgrepp på författarens samtliga fem romaner och studera hur mat som motiv utvecklar sig med tiden i hans romaner. Om det går att skönja en förändring i hur maten används och vad denna förändring säger om landet Nigerias utveckling.
2. Syfte
Syftet med uppsatsen är att studera hur motivet ”mat” används i samtliga fem romaner som har skrivits av Chinua Achebe. Den huvudsakliga och underliggande frågeställningen för uppsatsen lyder:
• Går det att skönja en förändring i hur motivet mat används i romanerna? o Vad säger denna förändring om landets utveckling?
o Hur används mat i romanerna för att definiera karaktärernas identitet i relation till den egna nationen och till koloniallandet?
Samtliga verk som ska analyseras presenteras i kapitel 3 (material och metod). Hur studien har genomförts beskrivs även nedan i kapitel 3 (material och metod). I kapitel 4 (teoretisk utgångspunkt och tidigare forskning) ges en presentation av den bakomliggande teorin och tidigare forskning om Achebe. Analysen av verken följer sedan i kapitel 5 (analys) följt av en kortare diskussion i kapitel 6 (diskussion).
3. Material, metod och avgränsning
I detta kapitel beskrivs vilka verk som kommer att studeras och en kort sammanfattning av dessa. Det finns även en kort presentation av Chinua Achebe och hur de olika verken följer utvecklingen i landet som senare blev Nigeria.
Samtliga fem romaner av Chinua Achebe har valts ut för denna uppsats, redovisade i
kronologisk ordning nedan efter ursprungligt utgivningsår. Årtal inom parentes är den utgåva som har lästs vid författandet av denna uppsats.
6 • No Longer at Ease (Inte längre hemma) (1987) – först utgiven 1960.
• Arrow of God (Guds pil) (1964) – först utgiven 1964.
• A Man of the People (En folkets man) (1966) – först utgiven 1966.
• Anthills of the Savannah (Termitstackarna på savannen) (2001) – först utgiven 1987. I analysdelen av denna uppsats kommer dock No Longer at Ease och Arrow of God byta plats, då den sistnämnda utspelar sig tidigare. Detta för att underlätta för läsaren, så det går att följa utvecklingen över tid. När romanerna utspelas tidsmässigt beskrivs senare i detta kapitel. Chinua Achebe var en nigeriansk författare som levde mellan 1930 och 2013. Förutom
romaner skrev han även poesi och kritik samt undervisade vid olika universitet. Hans romaner kretsar ofta kring frågan om mötet mellan västerländska och traditionellt afrikanska värden (Encyclopaedia Britannica, 2020). Han var själv född inom igbo-kulteren, som skildras i hans texter. Det är en etnisk grupp, främst bosatt i sydöstra Nigeria och består av uppskattningsvis 20 miljoner människor (Encyclopaedia Britannica, 2020). Hans föräldrar konverterade till kristendomen och Achebe studerade på en kristen skola. Men tiden kom han att bli allt mer kritisk till koloniallandet och korruptionen i Nigeria (Encyclopaedia Britannica, 2020). Detta beskrivs bland annat i boken The Trouble with Nigeria (1984[1983]). Achebe betraktas som en nyckelfigur inom modern afrikansk litteratur och har inspirerat många andra författare. Hans romaner skildrar hela den utveckling som det nuvarande landet Nigeria har gått igenom från sent 1800-tal fram till slutet av 1900-talet – huvudsakligen med karaktärer från
igbokulturen. Boken Things Fall Apart beskriver huvudsakligen den traditionella igbo-kulturen och dess olika seder under sent 1800-tal (när landet inte hette Nigeria). I slutet av boken beskrivs även mötet med de vita kolonisatörerna. Boken Arrow of God utspelar sig under 1920-talet och fördjupar denna tematik, kolonisatörerna har varit på plats ett tag och börjat interagera med Igbo-kulturen. Exempelvis konflikten mellan traditionell tro och kristendomen skildras.
I boken No Longer at Ease görs ett långt hopp i tiden, då den utspelar sig under sent 1950-tal, strax innan landets självständighet. Här följer man en karaktär från igbo-kulturen som har skickats för utbildning utomlands och återvänder till landet som ska bli Nigeria. Det är en karaktär som rör sig mellan de olika kulturerna.
De två sista böckerna A Man of the People och Anthills of the Savannah skildrar det övre maktskiktet efter självständigheten. Till skillnad från de tre tidigare romanerna utspelar de sig i ett fiktivt land (som påminner om Nigeria). A Man of the People utspelar sig en kort tid efter
7 självständigheten (1960-tal) och Anthills of the Savannah ännu senare (Någon gång mellan 1960 och 1980). De makthavare som skildras i den senare boken är alltså mer erfarna av att verka inom det nya postkoloniala systemet.
Samtliga verk är lästa på engelska, som är originalspråk. Achebe valde att skriva på engelska, vilket han betraktar som ”Afrikas nationalspråk.” (Achebe, 1965). Citat från böckerna har inte att översatts, utan presenteras på engelska.
Verken har lästs igenom och samtliga omnämningar om mat har noterats. Antalet
omnämningar presenteras i analysdelen. De huvudsakliga dragen för hur maten definierar karaktärernas identitet presenteras för respektive roman. Det handlar om utifall maten huvudsakligen förknippas med igbo-kulturen eller kolonialmakten. En jämförelse med tidigare forskning utförs också för att visa hur maten används som motiv i romanerna och om iakttagelserna är i linje med tidigare studier.
Som avgränsning har denna uppsats begränsats till studier av de fem utvalda verken.
Avgränsningen motiveras dels med att det är samtliga verk som har skrivits av Achebe och att de skildrar en utveckling över landets historia. Han har även skrivit noveller, barnböcker och poesi, men dessa kommer inte att studeras i denna uppsats. Inte heller hans essäer och
litteraturkritik kommer att studeras. Men detta är givetvis möjligt i framtida studier. En ytterligare avgränsning är att jag enbart har studerat huvuddragen i respektive bok. Samtliga omnämningar av mat har räknats och noterats i böckerna, men ingen kvantitativ analys har utförts. Alltså gås inte varje omnämning av mat igenom en åt gången, utan de mer övergripande mönstren som jag har funnit beskrivs. Med omnämning av mat menas en episod där mat skildras i boken; det kan exempelvis vara ett samtal om mat, någon som odlar mat eller en fabel som tar upp mat. Jag har räknat dessa för att se om det finns en utveckling i hur ofta maten omnämns i böckerna.
8
4. Teoretisk utgångspunkt och tidigare forskning
Nedan beskrivs teoretisk utgångspunkt och tidigare forskning som ligger till grund för analysen i kapitel 5. Först beskrivs motivteori kortfattat, hur maten beskrivs som motiv och tidigare studier som använder sig av denna metodik. Därefter följer ett avsnitt om
kolonialismen och postkolonialismen – som är de historiska epoker och forskningsfält som kommer användas för att analysera hur maten används och förändras. Slutligen ingår ett teoriavsnitt om mat – både kopplat till kolonialismen/postkolonialismen och tidigare forskning om Achebes verk kopplat till maten.
4.1 Motivteori
I följande stycken beskrivs hur maten kommer att betraktas som ett motiv under läsning av romanerna.
Forskning kring begreppen ”motiv” och ”tema” har pågått under lång tid och det har funnits olika beskrivningar av hur begreppen definieras. Många av de definitioner som används i dag kommer från 1960-talet. En forskare som brukas ses som en nyckelperson är den tyska
forskaren Elisabeth Frenzel (1963). Hon ser tema som den övergripande ”nivån” i en roman – vad romanen handlar om i en kort summering. Detta är ett ganska abstrakt begrepp och några exempel kan vara ”hämnd” eller ” kärlek”.
Ett tema består i sin tur av flera motiv. Dessa motiv är mindre enheter i texten, som verkar på en konkretare nivå. De beskriver/summerar inte textens handling i sig, men står ändå för en betydande del i denna (Frenzel, 1963). Hon rader upp många exempel på motiv i sina texter, några exempel är ”dubbelgångare” eller ”eremit” (Frenzel, 1976). Även den franska forskaren Raymond Trousson (1965) delar denna definition av motivbegreppet, att motivet är en del av textens innehåll som verkar för att driva temat framåt.
För att summer råder det alltså en hierarkisk ordning mellan tema och motiv, där temat är det primära och motivet det sekundära. Temat är mer abstrakt medan motivet är mer konkret. Temat ”hämnd” kan exempelvis uttryckas genom motivet ”dubbelgångare”. Eller ”(platonsk) kärlek” genom motivet ”eremit”.
Som ett exempel på hur det går att använda sig av motiv och tema, finns ett exempel i Sandra Vlasta (2015) och hennes bok Contemporary Migration Literature in German and English: A
Comparative Study. Där studeras inte samma ämne som i denna uppsats, men metodiken är
9 ”del-teman”, där några exempel är ”språk” och ”identitet”.) Inom dessa teman identifieras olika motiv, som ”matlagning” eller ”ätande”. Hon studerar hur migration (tema) uttrycks genom mat och matlagning (motiv). Hennes metodik liknar alltså den som är vald för denna uppsats, att läsa igenom olika texter och notera hur mat används som motiv.
Även uppslagsverket Dictionary of Literary Themes and Motifs (1988) nämner Frenzel som ett viktigt namn i att beskriva tema och motiv. Detta uppslagsverk går igenom ett antal motiv som förekommer i litteraturen. Ett av dessa är ”ätande”, som beskrivs som ett vanligt motiv genom litteraturhistorien.
Motivet i böckerna som studeras för denna uppsats är ”mat” (inkluderar exempelvis att äta mat, dricka drycker, laga mat med mera). Flera olika teman är möjliga i de olika romanerna, som ”identitet i relation till den egna nationen och koloniallandet” och ”bevarande av
igbokulturen”. Vad karaktärerna äter påverkar alltså romanernas utveckling och de teman som förekommer i böckerna.
4.2 Kolonialism och Postkolonialism
De verk som studeras för denna uppsats utspelar sig först under den koloniala tiden och därefter under den postkoloniala. Därför innehåller denna teoridel ett avsnitt som reder ut dessa två begrepp och presenterar några centrala tänkare vars texter kan användas för analysen av Achebes romaner.
I introduktionsavsnittet till antologin Colonial Discourse and Post-Colonial Theory: A Reader (Williams & Chrisman, 1994) beskrivs kolonialismen som en del av det imperialistiska
projektet. Det handlar om en del/fas av imperialismen, ett verkligt skede i tiden då det tas kontroll över ett område och ett folk. För denna uppsats används alltså begreppet för att skildra en historisk tid.
That intimate connection between economics and politics is one of the major contributions of Marxist thinking on the subject, and one which allows the most convincing distinctions between colonialism and imperialism to be drawn. In this view, colonialism, the conquest and direct control of other people’s land, is a particular phase in the history of imperialism, which is now best understood as the globalization of the capitalist mode of production, its penetration of previously non-capitalist regions of the world, and destruction of pre- or non-capitalist forms of social organization. (Williams & Chrisman, 1994: 2)
En liknande definition används av Nayar (2015) i The Postcolonial Studies Dictionary. Kolonialismens mål är alltså att genom fysiskt ingripande få tillgång till nya marknader genom att sprida sin egen kultur och samhällsorganisation. Det kan utföras på olika sätt,
10 exempelvis genom mat eller religion. För Nigerias del pågick den brittiska kolonisationen från andra halvan av 1800-talet till mitten av 1900-talet (Encyclopaedia Britannica: 2020). Det uppstår ofta ett maktförhållande under kolonialismen, mellan en infödd befolkning (i
majoritet) och en kolonialmakt (i minoritet), där de senare ser sin världsbild som den riktiga. Under 1900-talets mitt upplöstes många kolonier och de koloniserade nationerna blev
självständiga. I ett antal fall var det via krig, antingen i samband med självständigheten eller efteråt, som Biafra-kriget i Nigeria. Under Biafra-kriget försökte en del av sydöstra Nigeria – med huvudsakligen igbo-befolkning att bryta sig ut (Encyclopaedia Britannica: 2020). Postkolonialismen som begrepp används för att studera de samhällen som uppstod efter att kolonialmakterna lämnat över makten till de koloniserade folken. För denna uppsats används begreppet för det forskningsfält som teoretiserar och undersöker vilka sociala och kulturella spår som tiden med kolonialismen har lämnat efter sig och hur de koloniserade folken går vidare. Postkoloniala studier är ett spretigt forskningsfält med olika inriktningar. För denna uppsats lyfts tre viktiga teoretiker fram som ger uppslag för analysdelen av denna uppsats. De är Edward Said, Franz Fanon och Homi K. Bhabha.
En central forskare inom postkolonialismen var litteraturvetaren Edward Said som i sin bok
Orientalism (1979) gav inriktningen ett teoretiskt ramverk. Han var inte först, det fanns
tidigare tänkare från exempelvis Frankfurt-skolan (Adorno och Horkheimer) som även intresserat sig för frågan om västerlandets dominans (Williams & Chrisman, 1994: 7). Said menar att ett resultat av den europeiska kolonialismen är att det västerländska har blivit normativt i stora delar av världen. Kolonisatören betraktas som norm och den koloniserade (”the other”) som avvikande från normen.
The Orient that appears in Orientalism, then, is a system of representations framed by a whole set of forces that brought the Orient into Western learning, Western consciousness and later, Western empire. If this definition of Orientalism seems more political than not, that is simply because I think Orientalism was itself a product of certain political forces and activities. (Said, 1979: 203)
Då denna bild har upprepats om och om igen har den med tiden skapat vad Foucault kallar en diskurs; en verklighetsbild som definierar relationen mellan kolonisatör och den koloniserade. Postkolonialismen vill söka svar på frågan om hur kunskap om ”the other” skapas. Saids forskning är användbar för denna uppsats, då det går att ställa de olika kulturerna mot varandra – igbokulturen och den brittiska - och studera hur detta förhållande ser ut.
11 En annan central teoretiker inom postkolonialismen var Frantz Fanon som i böckerna Black
Skin, White Masks (2008) [ursprungligen utgiven 1952 med titeln Peau Noire, Masques Blancs] och The Wretched of the Earth (1967) [ursprungligen utgiven 1961 med titeln Les Damnés de la Terre] behandlande frågan om förhållandet mellan imperialismen och
identiteten. Han var psykoanalytiker och menade att både den koloniserade nationen och kolonisationsmakten måste hitta vägar för att frigöra sig från det koloniala oket. Hans tankar var präglade av marxismen och han var intresserad av négrituderörelsen som ville uppvärdera de svarta.
Han var kritisk till vad koloniseringen medförde för ländernas befolkningar, att den innebar stora förändringar för den inhemska befolkningen.
Colonialism is not satisfied merely with hiding a people in its grip and emptying the native’s brain of all form and content. By a kind of perverted logic, it turns to the past of the oppressed people, and distorts, disfigures and destroys it. (Fanon, 1967: 167)
Den inhemska befolkningen ser sin egen kultur som mindre värd och behöver återfinna den. Han menar att det inte finns en gemensam ”svart” kultur, utan att varje land måste hitta sin egen väg framåt. Den koloniserade nationen kan göra detta exempelvis genom att återgå till och lyfta fram lokala traditioner, ibland rentav med våld. Likt Marx krävs det en revolution. Ett viktigt inslag i denna revolution är författarna. Fanon beskriver tre olika faser i texter som skrivs av intellektuella koloniserade författare (där Achebe kan ses att ingå). I den första fasen är texterna anpassade eller kolonialmakten, de är försök att skriva som liknar de texter som har påtvingats honom. I den andra fasen börjar detta att ifrågasättas, nu lyfts istället de lokala traditionerna fram. I den slutliga tredje fasen tar författaren ett ännu mer aktivt
ställningstagande och blir till en motståndsman/revolutionär (Fanon, 1967: 170-171). Fanon ifrågasätter dock om det är möjligt att röra sig igenom faserna - eller har kolonisationen gått så långt att detta inte längre är möjligt? Att det alternativ som återstår är att bära en ”vit mask” och ansluta sig till kolonialmakten?
Fanon beskriver även en överhängande fara/risk med vad som händer när revolutionen är utförd. Risken är att det styrande nationella partiet själva tar över makten och på nytt förtrycker befolkningen (Fanon, 1967: 141).
Kolonisationsmakten måste i sin tur få insikt om och erkänna sitt brutala handlande. Fanons tankar är relevanta för att diskutera hur romankaraktärerna anpassar sig till den postkoloniala perioden. Lever de vidare som tidigare och bevarar lokala traditioner eller tar de på sig vita
12 masker över sin svarta hud? Lika Achebe är han intresserad av hur en nationell identitet skapas.
En annan teoretiker är Homi Bhabha. Utifrån psykoanalys och poststrukturalism beskriver han i boken The Location of Culture (1994) vad som sker i mötet mellan olika kulturer. Bhabhas tankar är influerade av dekonstruktionen med tänkare som Derrida. Ett drag inom dekonstruktionen är att visa på osäkerheten hos strukturer och svårigheten med att ställa upp tydliga motsatspar. Han går i dialog med Said (1979) och menar att en tydlig uppdelning mellan väst och öst inte är möjlig utan att ett ständigt utbyte pågår i formandet av identiteter.
In the postcolonial text the problem of identity returns as a persistent questioning of the frame, the space of representation, where the image – missing person, invisible eye, Oriental stereotype – is confronted with its difference, its Other (Bhabha, 1994: 46).
Han lyfter fram ett antal begrepp i sin bok för att beskriva denna identitetskonflikt. Ett viktigt begrepp är ”cultural hybridity”, som beskriver olika former av kulturella utbyten mellan kolonisatör och den koloniserade. Kolonisatören kan inte fullt ut införa sin kultur och den koloniserade kan inte låta det tidigare tillståndet bestå, resultatet är en blandning. Hybriditeten kan även ses som en fördubbling, att befinna sig på två platser samtidigt. Hybriden uppstår i vad Bhabha kallar för ”third space” (Bhabha, 1994: 37). Bhabha motsätter sig fasta
benämningar och talar om en rådande ambivalens med stereotyper som ’vacklar’.
The stereotype, which is its major discursive strategy, is a form of knowledge and identification that vacillates between what is always ‘in place’, already known, and something that must be anxiously
repeated…as if the essential duplicity of the Asiatic or the bestial sexual license of the African that needs no proof, can never really, in discourse, be proved. It is this process of ambivalence, central to the stereotype, that this chapter explores as it constructs a theory of colonial discourse. (Bhabha, 1994: 66).
Att stereotyper måste upprepas av kolonialmakten, visar på en inneboende ambivalens och osäkerhet Med hybridbegreppet ifrågasätts kolonisatörens auktoritet och makt.
Ett annat närliggande begrepp som lyfta fram av Bhabha är ”unhomely” – att inte känna sig hemmahörande i den moderna världen, en osäkerhet på sin kultur och identitet i världen.
To be unhomed is not to be homeless, nor can the ‘unhomely’ be easily accommodated in that familiar division of social life into private and public spheres (Bhabha, 1994: 9).
Med hjälp av Bhabha går det att studera vem som har makten i romanerna och hur det
uttrycks med maten. Det går även att se hur de olika mattraditionerna och köken blandas med varandra som en form av ”cultural hybridity”.
13 Då detta är en uppsats om mat, kan här också nämnas termen ”chutneyfication” som
populariserades av Salman Rushdie. Chutney är ett vanligt tillbehör till huvudrätten inom indisk matlagning som kompletterar och förhöjer smaken av denna. På samma sätt tillför språket från den inhemska befolkningen en extra komplexitet. Från ett initialt försöka motstå språket från kolonialtiden uppstår med tiden en språklig hybrid (Nayar, 2015: 29-30).
Både Fanon’s och Bhabha’s tankar är i linje med ett vanligt tema inom postkolonial litteratur, att ”avmaskera” det upplysta väst och visa att det finns andra berättelser och verkligheter. Achebe visar tydligt i de tidigaste böckerna att igbo-kulturen innehåller många nyanser som hålls tillbaka av de vita.
4.3 Postkolonialism och mat i Nigeria
Postkolonialismen som forskningsfält är förknippad med att skildra de samhällen som uppstår efter kolonialismen. Då mat är nödvändigt för alla människor i alla slags samhällen, går det att göra en koppling mellan postkolonialism och mat. Hur ändras maten jämfört med den
kosthållning som rådde innan kolonialismen och vad säger detta om det nuvarande samhället? Uppstår det identitetskonflikter? Innan maten i Nigeria beskrivs kommer några inledande ord om forskningsfältet mat i litteratur.
Då vi har ätit mat i alla tider är maten givetvis något som har funnits med genomgående i litteraturhistorien. I Dictionary of Literary Themes and Motifs (1988) finns ett avsnitt om motivet “ätande”. Bokens genomgång börjar redan i antiken och rör sig framåt genom historien. Exempelvis innehåller Bibeln (1999) många skildringar av mat. Allt från äpplet i Edens trädgård till den långa lista över vad som är tillåtet eller förbjudet att äta efter
israeliternas frigörande. Att man via nattvarden äter och dricker Jesus kropp och blod är också en koppling till mat. Frosseri har genom hela medeltiden setts som en av de sju dödssynderna. Under renässansen skrevs exempelvis boken om jätten Gargantua (1945), som innehåller ett överflöde av mat och dryck. Exemplen är givetvis långt fler och maten har sedan fortsatt att spela en viktig roll genom hela litteraturhistorien.
Tidigt i texten om ”ätande” som litterärt motiv görs ett förtydligande att maten utöver att vara enbart någonting biologiskt även är förknippat med moral, psykologi, sociologi och
metafysiska frågor. I boken Cooking by the Book: Food in Literature and Culture skriver Madeira (1989) också om denna skillnad mellan mat som ”nutritive” och ”non-nutritive”. Det sistnämnda har att göra med matens funktion, utöver att vara mättande och stilla hungern. Det handlar om hur den är en del av det sociala spelet, exempelvis genom att visa på status och
14 upprätthålla relationer. Även Vlasta (2015) instämmer i denna förklaring, att maten i litteratur inte primärt är med som en fysisk nödvändighet, utan för att den har ett symboliskt värde och kan säga mycket om karaktärens identitet. Ofta finns en koppling till religionen, vilket utvecklas i Dictionary of Literary Themes and Motifs (Seigneuret, 1988). Mat är ofta del av många ritualer. Som exempel äter vissa primitiva kulturer upp liken på sina föräldrar. Det förekommer också att man äter sina egna gudar som del i en ritual. Många religioner har också specifika föreskrifter kring vad som är tillåtet att äta och dricka.
Om mat i litteraturen har långa anor bakåt, är själva forskningsfältet nyare. I introduktionen till boken Routledge Companion to Literature and Food (2018) skriver författarna att studiet av mat i litteraturen har vuxit till sig som akademiskt område först på senare år. Vlasta (2015) skriver att de första brittiska studierna dök upp under 1980-talet. The Cambridge Companion
to Literature and Food (2020) beskriver att ”food studies” först dök upp under 1990-talet, i en
samverkan mellan områden som antropologi, sociologi, kulturgeografi och historia. Maten är en mätare för social identitet; för bland annat religion, etnicitet, klass, ålder och kön. Som föregångare till området lyfts strukturalisten Lévi-Strauss fram, då han har ’identified cooking as a symbolic language, showing how the cook transforms raw materials into socially
sanctioned edibles, and suggesting that food in its raw, cooked and rotten forms constantly traverses the boundaries of nature and culture (Cochlan, 2020: 2). Även sociologen Pierre Bourdieu omnämns som en föregångare, då han menar att vårt kulturella kapital påverkas av vad vi äter och hur vi äter det tillsammans med andra.
Somliga studier fokuserar på vad som äts i en särskild nation, kultur eller historisk epok. Andra studier har uppehållit sig vid en särskild författare och hur denna beskriver mat. Dessutom finns studier som ställer maten i förhållande till begrepp som genus eller etnicitet. Denna uppsats berör samtliga av dessa perspektiv vid analysen av matens betydelse i Achebes romaner.
Ett temanummer av tidskriften Journal of Postcolonial Writing (Lawson, 2018) är helt tillägnad frågan om postkolonialism och mat. I introduktionsavsnittet till detta temanummer förklaras att studieområdet mat och litteratur är relativt nytt och att det har vuxit fram under det senaste kvartsseklet. Att göra kopplingar mellan postkolonialism och mat är inte heller så vanligt i nuläget. En text i tidskriften, (Feldner, 2018), är kopplad till Nigeria. Den handlar om romanen Oil on Water (2011), som är författad av den nigerianska författaren Habila Helon. Romanen beskriver oljeutvinningen i det postkoloniala Nigeria och vilka konsekvenser detta får för den lokala befolkningen. Artikeln beskriver att spår från den forna kolonialmakten
15 fortfarande är påtagliga i det postkoloniala samhället. Landet har gjort sig beroende av lån efter finansiella problem under 1970- och 1980-talet - landets styre är fortsatt påverkat och beroende av den forna kolonialmakten Storbritannien. Det har bland annat fått oljebolag att etablera sig, vilket orsakar miljöproblem och påverkat livsvillkoren för lokalbefolkningen. Deras åkrar och fiskevatten förorenas, vilket påverkar matförsörjningen. Kopplingar till Fanon (1967) och hans tankar om villkoren för den inhemska befolkningen under postkolonialismen kan göras.
En annan text i Journal of Postcolonial Writing (Castañer, 2018) behandlar romanen
Sustenance (2010). Denna roman utforskar frågan om Australiens relation till Bali i
Indonesien genom turistindustrin. Artikelförfattaren läser igenom romanen och noterar att turistindustrin kan ses som en slags postkolonialism. Med Saids (2003) tankar om ”det andra” skapas en skillnad mellan den inhemska kulturen och den västerländska. Den inhemska kulturen blir till en vara för turisterna, där maten är en central del. Ett konkret exempel är att ett australiensiskt företag vill skapa en kokbok med ”anpassade” lokala recept – exempelvis genom att undvika råvaror som luktar starkt eller att ersätta lokala kryddor med sådana som går att inhandla på andra platser än Bali. Här uppstår en konfliktsituation för den inhemska kocken – hur långt kan man gå i denna anpassning utan att förlora det lokala köket med dess koppling till föregående generationer? Det refereras till Bhabha (1994) i artikeln, om att befinna sig mellan olika kulturer. Även turistens syn lyfts fram, att turisterna äcklas av hur lokalinvånarna äter mat och är rädda att bli magsjuka. De vill inte ens äta ”kända” produkter som müsli då den serveras i gemensamma burkar och inte i förslutna engångsförpackningar. För att återgå till boken Routledge Companion to Literature and Food (2018), så finns ett kapitel som handlar om mat i litteratur från landet som efter kolonialtiden blev Nigeria, skrivet av Ramone (2018). Texten behandlar romaner från 1960-talet och fram till idag. Ramone (2018) menar i texten att det inte finns så mycket forskning om mat och ätande i litteratur från Nigeria. Den forskning som finns beskriver huvudsakligen matens roll i den lokala kulturen. Den uppehåller sig inte närmare vid vad som äts av nigerianer som har flyttat från landsbygden till storstäder eller till andra länder.
Ramone (2018) förklarar att det går att se tre generationer av nigeriansk litteratur författad på engelska. Den första generationen verkade från slutet av 1950-talet och fram till tidigt 1970-tal. Här ingår bland annat Chinua Achebe och Amos Tutuola. Dessa författare uppehåller sig vid frågan om kolonialismens verkningar och vad självständigheten förde med sig. Vanliga teman är konflikter mellan tradition och modernitet och mellan landsbygd och stad. En andra
16 generation av författare var verksamma från tidigt 1970-tal fram till mitten av 1980-talet. Ett känt namn är Ben Okri. Dessa författare uppehåller sig mycket vid olje-boomen som
medförde att investeringar inom andra industrier begränsades. Ett prisfall på olja medförde en kraftig ekonomisk nedgång. Kopplingen till mat är att landets matpriser höjdes kraftigt i samband med den ekonomiska nedgången, vilket behandlas av författarna. Den tredje
generationen författare uppehåller sig mycket vid frågan om migration. En central författare är Chimamanda Ngozi Adichie. Karaktärerna i hennes böcker är ofta bosatta utomlands och kommer i kontakt med främmande mat samtidigt som förhållandet till den traditionella maten förändras.
Maten spelar en central roll inom den traditionella igbo-kulturen. Ett centralt begrepp är “commensality”.
Sharing food and even eating from a common plate signifies solidarity, kinship and community in Nigeria, as well as more widely in Sub-Saharan African Culture. […] This symbolism associated with food is known as commensality. (Ramone, 2018: 185)
Begreppet “commensality” kan översättas ungefär till ”att dela måltid med andra” och har beskrivits av Anigbo (1987), som Ramone (2018) hänvisar till. Anigbo beskriver det som någonting ännu mer formellt än att dela en måltid med andra. Commensality innefattar
speciella upplägg och regler/ritualer kring ätandet för att upprätthålla ett samhälle. Individerna i samhället inkluderas eller exkluderas och jämförs med andra individer. För igbo-kulturen är det främst genom mat som kolanötter och jams eller drycken palmvin som detta hanteras. Att dela en kolanöt visar på vänskap och respekt och är ett sätt att kommunicera med förfäderna. Jams är en basvara som är viktig för identiteten hos igbo-kulturen. Palmvin används bland annat för att bekräfta olika förhandlingar. (Anigbo (1987).
Maten spelar även en stor roll inom den traditionella igbo-religionen. Denna tro innehåller en skapargud (Chukwu) och en jordgudinna (Ala) samt ett stort antal övriga gudar. Många medlemmar av igbo-folket har numera gått över till kristendomen eller utövar en blandning av de olika religionerna. Vissa fester, som skördefesten ”färskjamsfesten” firas fortfarande aktivt (Encyclopaedia Britannica: 2020).
Det finns tidigare forskning på Achebes verk som tar upp maten. Förutom tidigare nämnda verk av Ramone (2018) behandlas det även av Olufunwa (2000). Han fokuserar främst på Achebes första bok, Things Fall Apart. Han förklarar att maten är central i många riter och fester – exempelvis vid nyårsfirandet (nyjamsfesten). Den går också att koppla till frågor om
17 manlighet/kvinnlighet och till själva språket. Maten kan ses som en slags förlängning av eller komplement till språket, ytterligare ett sätt att uttrycka sig.
The synonymy of food and speech is not a coincidence. Apart from the proverb that makes words a culinary item, speaking is like eating in that it is one of the most important ways in which culture is transmitted and absorbed. Achebe repeatedly demonstrates that a refusal to speak often parallels a refusal to eat as an expression of unhappiness or hostility. In the ritual of traditional worship, words and food are offered to the gods in prayer and sacrifice. Formal modes of salutation enable others to listen to one’s words just as the etiquette of tasting the food one offers guests facilitates their ability to eat it. The offer of kolanuts merges with words to reiterate ties of kinship and trust. (Olufunwa, 2000: 3)
Av citatet ovan framgår att mat och språk genomsyrar igbo-kulturen och därmed även Achebes verk. Oliks muntliga ordspråk är också en stor del av ibgo-kulturen, vilket påpekas av bland annat Olufunwa (2000). Som kontrast till detta tar Njeng (2018) även skriftspråket som introduceras av kolonialmakten vilket orsakar en konflikt med den muntliga traditionen. Forskningen om Achebes verk är mångtalig och flera biografier och forskningsstudier har skrivits om honom. Många av dessa analyserar hans texter utifrån igbo-kulturen och Nigerias historia. Ett ganska tidigt verk är Achebe’s World: The Historical and Cultural Context of the
Novels av Robert Wren. Denna bok fokuserar på den kulturella och historiska kontexten för
hans texter. Den kretsar kring igbo-samhället och dess betydelse för hans texter. Ett senare verk är Chinua Achebe (1990) av Catherine Lynnette Innes. Hon går igenom hans texter och relationen mellan nationell kultur och kultur från kolonialmakten. Men utöver att enbart studera hur han lyfter fram traditionell kultur går hon vidare och ser hur han har anpassat romanformen för tiden efter koloniseringen. Ett tredje verk är Reading Chinua Achebe (1991) av Simon Gikandi. Även han vill gå vidare från bilden av Achebe som enbart en skildrare av traditionella samhällen.
The argument I want to make here is that Achebe’s seminal status in the history of African literature lies precisely in his ability to have realized that the novel provided a new way of reorganizing African cultures, especially in the crucial juncture of transition from colonialism to national independence, and his
fundamental belief that narrative can indeed propose an alternative world beyond the realities imprisoned in colonial and postcolonial relations of power. In other words, Achebe was possibly the first of our writers to recognize the function of the novel not solely as a mode of representing reality, but one which had limitless possibilities of inventing a new national community. (Gikandi, 1991: 3)
Citatet antyder att Achebe ville uppnå något mer, att han ville vara med och skapa ett nytt samhälle för att gå vidare efter den koloniala epoken.
18
5 Analys
Nedan följer analys av de fem utvalda verken. Först summeras handlingen kortfattat för respektive verk. Därefter beskriv huvuddragen för hur mat skildras i romanerna, med kopplingar till teoridelen och tidigare forskning i kapitel 4.
5.1 Things Fall Apart
Boken gavs ursprungligen ut år 1958 och är den första romanen av Chinua Achebe.
5.1.1 Summering av handlingen
Romanen utspelar sig under sent 1800-tal och behandlar livet i ett igbo-samhälle och detta samhälles möte med västerlänningar. Den består av tre delar. Berättarperspektivet är tredje person och man följer huvudkaraktären Okonkwo genom samtliga delar. I den första delen skildras hans liv i igbo-samhället. Denna del innehåller många skildringar av riter och
sedvänjor i igbo-samhället. Okonkwo lider av arvet från en misslyckad far och kämpar för att lyckas i livet. Han lyckas med tiden uppnå en ledarposition i byn genom hårt arbete. Men i slutet av romanens första del råkar han utföra ett missdåd som gör att han blir skickad i exil under en sjuårsperiod.
Den andra delen av romanen skildrar hans liv i exil. I denna del introduceras de vita, i form av missionärer. Flera av byns invånare väljer att konvertera till den nya religionen och konflikter börjar gro. Detta eskalerar i den tredje delen av romanen. Det hela slutar med att Okonkwo halshugger en vit man och väljer sedan att ta sitt eget liv, då han inte anser att igbo-samhället längre kan stå emot de förändringar som de vita för med sig.
5.1.2 Beskrivning av mat
Maten används huvudsakligen som motiv för att visa på de lokala traditionerna inom igbo-samhället (vilket kan ses som ett av romanens teman). De lokala traditionerna blir mot slutet av boken påverkade/utmanade av kolonisationsmakten. Mat används för att driva berättelsen framåt via huvudkaraktären Okonkwo.
Mat och igbo-kulturen
Romanen har tre delar och hur mat används som motiv skiljer sig åt något. I romanens första del kretsar beskrivningarna av mat uteslutande kring dess funktion som socialt kitt inom
igbo-19 samhället. Denna del av romanen utspelar sig innan kolonialmakten anländer och kretsar kring livet i det lokala igbo-samhället. Boken har ett tydligt syfte att lyfta fram och presentera igbo-kulturen, den innehåller exempelvis en uppslagsdel i slutet med lokala begrepp. Detta är antagligen ett sätt för Achebe att visa på den förändring som kolonialismen senare för med sig.
Romanen tar upp flera praktiska exempel på begreppet ”commensality” för att använda sig av Anigbo (1987). Begreppet innefattar olika regler/ritualer kring ätandet – vilket är centralt inom igbo-kulturen. Några exempel på commensality utifrån tre olika råvaror – kolanötter, jams och palmvin - följer här.
En viktig ritual kretsar kring brytandet av en kolanöt, någonting som återkommer i Achebes olika romaner. Ritualen utförs vid möten och signalerar förhållandet mellan de inblandade. Vem som är värd och vem som är gäst. Det är också ett sätt att kommunicera med förfäderna. Förutom kolanöt används normalt sett vit krita och palmvin i ritualen. Med kritan ritas linjer som förfäderna kan använda sig av för att träda in i den levande världen. Palmvin dricks efter att man har ätit av kolanöten. Ritualen kan gå till enligt följande skildring:
Unoka went into an inner room and soon returned with a small wooden disc containing a kola nut, some alligator pepper and a lump of white chalk. ‘I have kola,’ he announced when he sat down, and passed the disc over to the guest. ‘Thank you. He who brings kola brings life. But I think you ought to break it,’ replied Okoye passing back the disc. ‘No, it is for you, I think,’ and they argued like this for a few moments before Unoka accepted the honour of breaking the kola. Okoye, meanwhile, took the lump of chalk, drew some lines on the floor, and then painted his big toe. As he broke the kola, Unoka prayed to their ancestors for life and health, and for protection against their enemies. (Achebe, 1974: 5-6)
Som framgår av citatet är det många olika moment förknippat med brytandet av kolanöten. Karaktärerna dividerar om vem som ska utföra själva brytningen. Det finns även symbolik i vad som sker under ceremonin. Ett exempel är antalet delar som kolanöten bryts i – ju fler delar den bryts i, desto större lycka. I citatet ovan är inte palmvin med som del i ritualen, kanske för att Okonkwo inte har råd med detta?
Utöver kolanötter, så spelar också råvaran jams en betydande roll i romanen. Denna spelar en central roll i skildringarna av hur Okonkwo ska hävda sig och bevisa att han är en lyckad man.
He would now have to make a bigger farm. He hoped to get another four hundred yams from one of his father’s friends at Isiuzo. […] His mother and sisters worked hard enough, but they grew women’s crops, like coco-yams, beans and cassava. Yam, the king of crops, was a man’s crop. (Achebe, 1974: 20-21)
20 Som framgår av citatet ovan är det genom att odla stora mängder jams som Okonkwo kan hävda sig. Det finns det en aspekt kring genus kopplat till jamsen. Det är mannens uppgift att odla jams till skillnad från kvinnan som odlar andra grödor, som bönor och kassava. Även tillagningen spelar roll, odlingen av jams ses som maskulin, men då den kokas betraktas den som mer feminin.
Vid ett tillfälle i boken lär Okonkwo sin son hur man odlar jams, för att sonen ska växa upp och bli en man. Men sonen misslyckas med detta och Okonkwo uttrycker sin missnöjdhet med att ’A bowl of pounded yams can throw him in a wrestling match.’ (Achebe, 1974: 57) Som även noteras av Olufunwa (2000) är sonens misslyckande som man att likna med jams i dess krossade feminina form.
Ett ytterligare exempel på jamsens centrala roll är att det hålls en årlig festival – ”New Yam Festival”. Denna festival är en av de viktigaste inom ibgo-kulturen och efter denna kan den nya jamsen börja skördas och ätas. Fram till dess har man ätit av förra årets skörd.
Palmvin används vid fester och ceremonier. Ett exempel är en bröllopsceremoni som skildras i romanen.
Early in the afternoon the first two pots of palm-wine arrived from Obierika’s in-laws. […] ‘I hope your in-laws will bring many pots of wine. Although they come from a village that is known for being close-fisted, they ought to know that Akueke is the bride for a king.’ ‘They dare not bring fewer than thirty pots,’ said Okonkwo. ‘I shall tell them my mind if they do’. […] Very soon after, the in-laws began to arrive. Young men and boys in single file, each carrying a pot of wine, came first. Obierika’s relatives counted the pots as they came in. Twenty, twenty-five. There was a long break, and the hosts nodded in approval and seemed to say, ‘I told you.’ Then more pots came. Thirty, thirty-five, forty, forty-five. The hosts nodded in approval and seemed to say, ‘Now they are behaving like men.’ Altogether there were fifty pots of wine. (Achebe, 1974: 105-106)
Här indikerar mängden vin på lämpligheten hos den nya maken. Att han för med sig många krukor med palmvin till bröllopet är ett tecken på att han är en lyckad make.
Men palmvinet kan även användas för att visa på misslyckande. Okonkwos far drack sig berusad på palmvin och även Okonkwo gör det periodvis i stunder av motgång.
Maten som motiv signalerar även hierarkin inom familjen. Fadern börjar äta och sedan får fru/fruar och söner/döttrar äta. Mat och dryck används också i olika ordspråk och talesätt inom igbo-kulturen, några exempel från boken följer här. Att ett barn ska sköta sig uttrycks med ’If a child washed his hands he could eat with kings.’ (Achebe, 1974: 8). När allt är lugnt
21 uttrycks det som att ‘It was as if water had been poured on the tightened skin of a drum.’ (Achebe, 1974: 44)
Ett antal olika sociala och religiösa ceremonier skildras även i boken, där maten har en viktig funktion. Exempelvis i mötet med förfäders döda själar och olika slags offer till gudar. Ett centralt tema i romanens första del är Okonkwos vilja att hävda sig och göra upp med arvet från sin misslyckade fader. Här gör Olafunwa (2000) en intressant jämförelse mellan hunger och ambitionsnivå. Att lyckas som familjeförsörjare med att odla jams är lika med att uppnå en hög status i samhället. Då Okonkwo självvalt håller sig utanför samhället görs även en koppling till sambandet mellan mat och språk. Mat och språk är intimt sammanbundet inom igbo-kulturen, exempelvis vid offer till gudarna i form av mat och ord. Okonkwo bryter vid flera tillfällen mot olika påbud från de lokala gudarna, vilket jämförs med hans oförmåga att uttrycka sig verbalt. Om man inte kan uttrycka sig verbalt, indikerar det att man inte heller är intresserad av mat i dess sociala funktion.
Mat och mötet med de vita
I bokens andra och tredje del skildras mötet med de vita – kolonisatörerna. Först omnämns de bara ryktesvis, men så småningom dyker de upp i samhället. Då maten har varit mycket central i bokens första del, nämns den här knappt alls. Antalet omnämningar av mat är klart färre i bokens andra och tredje del. Vad de vita äter beskrivs inte alls i boken. Vad kan det bero på? En möjlig tanke är att Achebe vill skildra den lokala kulturen via maten och visa på dess rikedom till skillnad från kolonialmakten. Fanon (1979) skriver om den andra fasen för koloniserade författare – då det fokuseras på den inhemska kulturen. Även om boken berättas i tredje person är det ändå ibgo-befolkningen man som läsare följer.
En intressant liknelse görs mellan de vita och gräshoppor, som även tas upp av Olufunwa (2000). Gräshopporna invaderar återkommande igbo-området. De för dock både något positivt och negativt med sig, det positiva i form av att de äts som mat och det negativa i att de äter upp olika grödor. Då de vita liknas vid gräshoppor, menas att även de för med sig något positivt och negativt. Det positiva är att de kan hjälpa till i samhället, särskilt för de socialt utsatta. Det negativa är att det ändrade levnadssätt de för mig sig riskerar att rasera igbo-kulturen.
En annan koppling till mat och de vita handlar om den helig pytonormen. Pytonormen ses som ett sändebud till jordgudinnan Ala. En konvertit till kristendomen väljer att döda och äta
22 upp en pytonorm för att visa på att han har brutit med den tidigare religionen. Detta är klart tabu och ett allvarligt brott. Uppätandet av de egna gudarna är ett starkt uttryck för religion, enligt vad som tas upp av Seigneuret (1988). Själva ätandet blir här konkret kopplat till frågan om religiös tillhörighet/identitet.
Flera av konvertiterna till kristendomen i boken är så kallade ”osu”. De är utstötta från samhället genom att de själva eller en förfader har upprört gudarna och ”offrats” till denna. Osu får bland annat inte gifta sig med medlemmar av igbo-kulturen. De ser antagligen den nya religionen som en möjlighet att återvända till en gemenskap.
Slutet av romanen återknyter till och följer upp det narrativa spåret med Okonkwos isolering och individualitet som skildrades i romanens första del. Romanen slutar med hans självmord, vilket är tabu inom igbo-kulturen. Det är inte tillåtet att begrava honom – han kan alltså varken förenas med släktingar eller gudar utan är helt ensam. Som i romanens titel går allt sönder i slutet av romanen, både den traditionella kulturen och Okonkwo själv.
Som summering av hur mat används som motiv i boken, är det i stort sett uteslutande från dess roll inom igbo-kulturen. Denna kultur beskrivs rikligt i romanen genom olika
ceremonier, där maten spelar en central roll. De vita introduceras i slutet av boken, men maten de äter nämns inte alls och påverkar inte karaktärerna. Maten används också för att driva handlingen framåt och beskriva huvudkaraktären Okonkwo och hans agerande.
5.2 Arrow of God
Boken gavs ursprungligen ut år 1964 och är den tredje romanen av Achebe (då den
tidsmässigt utspelar sig före hans andra roman kommer analysen av den redan nu i uppsatsen.)
5.2.1 Summering av handlingen
Romanen utspelar sig under 1920-talet, alltså efter Things Fall Apart. Den behandlar huvudsakligen mötet/interaktionen mellan igbo-kulturen och kolonialmakterna. Nigeria var under 1920-talet kontrollerat av Storbritannien, under ett indirekt styre. Det var en form av marionettstyre. Lokala ledare verkade i byarna, men dessa var tvungna att samarbeta med kolonialmakten och följde dess riktlinjer.
Berättarperspektivet är tredje person. Huvudpersonen i romanen heter Ezeulu och han är överstepräst åt guden Ulu i ett igbo-samhälle. I bokens inledning strider hans by med en annan by – och en brittisk övervakare ingriper för att lösa konflikten. Ezeulu blir senare i
23 romanen kallad av övervakaren och erbjuden att styra som marionett på uppdrag av
kolonialmakten. Ezeulu tackar dock nej till erbjudandet och sätts då i fängelse. Under sin tid i fängelse kan han inte utföra sina prästuppdrag i byn. Ett viktigt uppdrag är att meddela när det nya årets jams kan börja skördas. Följden blir att jamsen ruttnar i byn och som en följd av detta väljer många bybor att lämna den traditionella tron för att istället ansluta sig till kristendomen.
5.2.2 Beskrivning av mat
Mat som motiv används huvudsakligen för att visa hur igbo-kulturen och religionen utmanas av den brittiska kolonialmakten. Detta kan betraktas som bokens tema, hur karaktärerna tvingas ta ställning. Motivet tar sig huvudsakligen uttryck genom huvudkaraktären Ezeulus agerande.
Till skillnad från i Things Fall Apart har det koloniala styret nu etablerat sig och är redan från början av romanen påtagligt. Bokens kapitel växlar mellan att följa byns invånare och den vita administrationen.
Liksom i Things Fall Apart innehåller boken många referenser till det lokala igbo-köket. Till skillnad från den boken finns det inte ordförklaringar (uppslagsdel) i denna roman. Möjligen är syftet från författaren att lyfta fram ibgo-kulturen mindre centralt i denna bok? Den utspelar sig ett antal decennier senare, då det koloniala styret är på plats, men livet i byn pågår på många sätt som tidigare. De lokala råvarorna och maträtterna känns igen från den förra romanen och ännu fler lokala rätter presenteras.
Kolanötter, jams och palmvin är fortfarande vanligt förekommande, med likartat syfte som beskrivits i analysavsnittet för Things Fall Apart. Kolanötterna används vid flera ceremonier i boken. I ett fall går den sönder i sex klyftor, vilket är förknippat med stor lycka. Det knyts även blodsband mellan två personer genom att kolanötsklyftor väts i den andras blod. Några exempel på lokala rätter som omnämns i romanen är fufu (en slags degboll gjord på grödor som kassava eller jams) och egusi-soppa (en soppa som görs tjock med olika slags fröer). Som läsare delges man detta bland annat vid episoder som skildrar fester.
The feasting that followed lasted till sunset. There were pots of yam pottage, foofoo, bitter-leaf soup and egusi-soup, two boiled legs of goat, two large bowls of cooked asa fish taken out whole from the soup and kegs of sweet wine tapped from the raffia palm. (Achebe, 1964: 144)
24 Liksom i Things Fall Apart förekommer även många ordspråk och talesätt som använder sig av maten. Ett exempel är att man ska agera varsamt mot de vita alternativt dra nytta av dem. Det beskrivs som ’The white man is like a hot soup and we must take him slowly-slowly from the edges of the bowl’. (Achebe, 1964: 105)
Den brittiska maten förekommer inte heller så mycket i denna roman. När den förekommer är det huvudsakligen i form av drycker. Det dricks bland annat sherry, konjak och ginger ale, men det är enbart britterna som dricker detta. Det finns alltså en tydlig skillnad på vad som äts av landets invånare och britterna. De olika mattraditionerna kommenteras ibland, britterna skämtar exempelvis om den dåliga kvalitén på det lokala palmvinet i jämförelse med deras egna drycker.
Mat och konflikt mellan religioner
Ett huvudtema i romanen är konflikten mellan igbo-kulturen och den brittiska, gestaltat genom huvudkaraktären Ezeulu. Han är genom hela romanen kluven till i vilken utsträckning han ska behålla det nuvarande och anamma det nya. Han utnyttjar till viss grad den nya kulturen för att visa på brister i den befintliga. Detta används narrativt för att driva historien framåt. För att koppla till Bhabhas (1994) begrepp ”unhomely” befinner han sig i ett
gränsland mellan två kulturer, osäker om vilken väg han ska vandra.
Den huvudsakliga konflikten rör religionen, vilket även bokens titel anspelar på. Som romanens titel anger är Ezeulu en pil år sin gud, han följer med på en i förväg utstakad bana. Kristendomen som lockar till sig allt fler anhängare från den lokala religionen, skapar här en konflikt.
Ezeulu är i bokens inledning i konflikt med flera invånare i byn och med andra präster, så hans styre är långtifrån självklart. Han styr över en sammanslutning av sex olika byar. Tidigare styrdes varje by av sin egen gud, men sedan en tid tillbaka finns Ulu som en övergud. Detta irriterar de övriga prästerna. Det finns alltså flera olika konfliktnivåer kring religionen, inom ibgo-samhället och mellan igbo-religionen och kristendomen.
Förändring i religion för även med sig en övergång från ett muntligt till ett skriftligt språk, vilket beskrivs av Njeng (2018). Ezeulu är intresserad av det skrivna språket, då det skapar någonting mer beständigt än det talade. Konflikter mellan byarna har ofta baserats på motstridiga hågkomster, något som skulle kunna undvikas om historien istället vore nedskriven.
25 Ett exempel på religionskonflikten och mat som motiv uppstår när Ezeulu skickar en av sina söner till den kristna missionens skola Ett bakomliggande syfte med detta är att själv lära sig mer om den nya religionen. Här återknyts här till ett ämne som även tas upp i Things Fall
Apart - historien om den heliga pytonormen som det är ett brott att döda och äta upp. Nu är
det Ezeulus son som ska döda pytonormen för att visa att han brutit med den tidigare tron. Han väljer dock att stänga in pytonorm i en kista (då han inte förmår att döda den). Kanske är han inte hel
Den största religiösa konflikten i boken kretsar kring jams. En av Ezeulus viktigaste uppgifter är att utlysa dagen för färskjamsfesten, då man kan inleda årets skörd. Han har tolv heliga jamsrötter och äter en varje nymåne. När han bara har en kvar är det dags att utlysa årets fest. Då han vägrar att styra som ett ombud för britterna blir han fängslad. När Ezeulu är fängslad ställs offer ut till honom i form av kolanötter, men även en brittisk florin (ett mynt) ställs ut. Detta offer upprör engelsmännen, som inte vill se sitt eget land indraget i vad de betraktar som hedniska ritualer. Här är ett exempel på att religionskonflikten även kan gå åt det andra hållet, att britterna ser en fara att den egna religionen påverkas.
Under sin tid i fångenskap kan Ezeulu inte äta av sina rötter. Han nyttjar delvis detta för att visa på bristerna i den traditionella religionen och dess beroende av en man som guds ombud. Det är enbart han som kan utlysa färskjamsfester. När han väl blir utsläppt har han fler rötter kvar än normalt, han hamnar två nymånar ”efter” tidsmässigt.
Andra invånare i byn ber honom att ändå äta upp sina rötter och utlysa festen, för att inte skörden ska ruttna. Ezeulu vägrar att lyssna på detta och stå fast vid traditionen. Detta beslut får dock många att överge honom och istället ansluta sig till kristendomen.
Now Mr Goodcountry saw in the present crisis over the New Yam Feast an opportunity for fruitful intervention. He had planned his church’s harvest service for the second Sunday in November the proceeds from which would go into the fund for building a place of worship more worthy of God and of Umuaro. His plan was quite simple. The New Yam Festival was the attempt of the misguided heathen to show gratitude to God, the giver of all good things. They must be saved from their error which was now
threatening to ruin them. They must be told that whoever made his thank-offering to God could harvest his crops without fear of Ulu. (Achebe, 1964: 269)
I slutet av romanen dör också hans son som anslutit sig till kristendomen och Ezeulu grubblar över om det har något samband med att han övergivit sin forna religion. Bokens slut indikerar att en ny fas är påbörjad som ersätter den tidigare. Romanen avslutas med orden ’Thereafter
26 any yam harvested in the fields was harvested in the name of the son’ (Achebe, 1964: 287) för att visa på skiftet i religion.
Som en summering används maten främst för att visa på de konflikter som uppstår när kolonialmakten gör sig allt mer gällande. Det är främst genom religionen som detta utrycks i romanens narrativ, genom de ställningstaganden som huvudkaraktären måste göra.
5.3 No Longer at Ease
Boken gavs ursprungligen ut år 1960 och är den andra romanen av Achebe.
5.3.1 Summering av handlingen
Romanen utspelar sig under slutet av 1950-talet – åren innan landets självständighet. Berättarperspektivet är tredje person. Den följer Igbo-mannen Obi Okonkwo (barnbarn till huvudpersonen i Things Fall Apart).
Obi lämnar hemlandet för att studera i England, efter att hans hemby har sparat in till studieavgiften. Efter avslutade studier, återvänder han till Lagos i det blivande Nigeria. Han får ett jobb inom den vita administrationen. Han inleder även en relation med en igbo-flicka, Clara. Hon är dock en ”utstött” som han inte får gifta sig med enligt sitt folks traditioner. Han väljer ändå att gå vidare med giftermålet, vilket orsakar konflikter med familjen. Deras förhållande bryts senare i romanen då Clara blir gravid och får genomgå en abort. Obi får allt större finansiella problem ju längre romanen fortgår. Detta leder till att han tar emot mutor (något han tidigare i romanen har motsatt sig). Detta uppdagas och han ställs inför rätta för korruption.
5.3.2 Beskrivning av mat
Maten används huvudsakligen som motiv för att visa på en identitetskonflikt när
kolonialmakten är på väg att lämna över styret till Nigerias befolkning. Det uttrycks narrativt genom att följa huvudkaraktären Obi som lever mellan de båda kulturerna.
Denna roman utspelar sig i perioden för kolonialtidens avslutande och övergång till
självständighet för Nigeria. Ramone (2018) beskriver att motstånd mot kolonialmakten med nationalistiska rörelser startade redan på 1930-talet. En vanlig strategi var att skapa lokala förbund som kunde bygga skolor på landsbygden och skapa stipendier för studier utomlands. Det är en sådan gemensam insats från lokalsamhället som möjliggör att Obi kan studera i England. Själva konceptet med lokala sammanslutningar går att koppla till Fanons (2001)
27 tankar om hur ett sätt att göra motstånd mot kolonialmakten är att gå samman i lokala
organisationer.
Mat och kulturell tillhörighet
Boken behandlar mat både ur traditionell igbo-kultur och mat med brittiska influenser. Avsnitten med detaljerade skildringar av igbo-maten från Things Fall Apart och Arrow of
God är betydligt färre i denna bok. Genomgående skildras en blandning av matkulturerna och
det görs en poäng av vad som äts av vem och varför.
Innan Obi reser iväg till England firas hans avfärd i byn med traditionella rätter. Här känner läsaren igen sig från Things Fall Apart, med hänvisningar till kolanötter och palmvin.
Two stalwarts emerged from the kitchen area, half bent with the gigantic iron pot of rice which they carried between them. Another pot followed. Two young women then brought in a simmering pot of stew hot from the fire. Kegs of palm-wine followed. […] Mr Isaac Okonkwo made a short speech placing ‘this small kola’ before his guests. (Achebe, 1987: 8)
Men mycket har ändå hänt sedan tiden för den första romanen. Obis far Isaac är kristen (likt Achebes far), även om merparten av byns invånare följer traditionell igbo-religion. De lokala traditionerna vävs därför samman med den nya religionen. En bön för välgång beskrivs enligt nedan, jamsen är kvar men gudarna är nya. Det är en fortsättning på vad som hände i slutet av
Arrow of God.
Oh God of Abraham, God of Isaac and God of Jacob, she burst forth, ‘the Beginning and the End. Without you we can do nothing. The great river is not big enough for you to wash your hands in. You have the yam and you have the knife; we cannot eat unless you cut us a piece.’ (Achebe, 1987: 8)
Det märks redan här att de brittiska influenserna är påtagliga inom igbo-samhället, även om en del är kristna och en del fortfarande följer traditionell igbo-kultur. När Obi återvänder från England och ska tas emot i byn, uppstår det diskussioner om hur kolanötsceremonin ska utföras – traditionellt eller kristet?
‘Azik,’ he called, meaning Isaac, ‘bring us a kola nut to break for this child’s return.’ ‘This is a Christian house,’ replied Obi’s father. ‘A Christian house where kola nut is not eaten?’ sneered the man. ‘Kola nut is eaten here’ replied Mr Okonkwo, ‘but not sacrificed to idols.’ […] ‘This is not a day for quarrels,’ said another old man. ‘I shall bring a kola nut.’ […] ‘And we shall break it in the Christian way,’ he said as he fished out a kola nut. (Achebe, 1987: 46-47)
Maten och ritualerna känns igen från tidigare romaner, men de har nu förts in i ett nytt sammanhang. Detta är att likna vid en riktning mot den hybrid som beskrivs av Bhabha
28 (1994). Ingen av kulturerna är stabil, utan anpassas/möts på mitten för att hitta en lösning på hur ritualerna ska utföras i det nya samhället. Varken kristendomen eller igbo-religionen är den dominerande. Då boken utspelar sig under de sista åren innan självständighet visar maten som motiv här hur den tidigare makten undergrävs för att ersättas av något nytt. Ett sätt att illustrera detta är skillnaden mellan Obis chef Mr Green och hans assistent Mr Omo. Mr Green representerar det koloniala styret och han äter inte av den lokala maten. Hans assistent Mr Omo är en underdånig tjänare med tänder svarta av kolanötter, som äter lokal mat. Emellan dessa står Obi, som äter från båda köken.
Att Obis kost har förändrats under vistelsen i England är tydligt. I denna bok får matinfluenser från Storbritannien en klart större roll än i Things Fall Apart och Arrow of God. Där de
tidigare enbart kort har omnämnts får de här en mer framträdande plats. Den äts både av de vita och de svarta. Tidigt i boken skildras Obis resa tillbaka till Nigeria, som han gör
tillsammans med Clara. De dricker vin och kaffe under resans gång. När de kommer fram till Lagos skildras hur båtarna tas emot av vänner och släktingar som dricker öl och coca-cola. På mottagningsceremonin dricks det öl, mineralvatten och palmvin – de olika kulturernas
drycker blandas.
Huvudpersonen Obi växlar mellan de olika köken. När han umgås med vita flickor dricker han te och äter vetebullar. Men han äter också gärna lokala maträtter och gör en poäng av det. Han uttrycker hur han har saknat den lokala maten när han har varit utomlands.
“Do they serve Nigerian food here?” Joseph was surprised at the question. No decent restaurant served Nigerian food. “Do you want Nigerian food?”. “Of course. I had been dying to eat pounded yams and bitterleaf soup. In England we made do with semolina, but it isn’t the same thing.” “I must ask my boy to prepare you pounded yams tomorrow afternoon”. “Good man!” said Obi, brightened up considerably. Then he added in English for the benefit of the European group that sat at the next table: “I am sick of boilèd potatoes.” By calling them boilèd he hoped he had put into it all the disgust he felt. (Achebe, 1987: 31)
Han är del av den andra generationen av utbildade nigerianer och ifrågasätter det koloniala styret. Om man anknyter till Fanon (2008) så har den första generationen anpassat sig till styret genom att bära ”vita masker” och inte äta sin mat med fingrarna. Den andra
generationen har dock återgått till det traditionella sättet att äta.
‘Very well put’, conceded Christopher as he took a large piece of meat from the egusi soup. They were eating pounded yams and egusi soup with their fingers. The second generation of educated Nigerians had gone back to eating pounded yams or garri with their fingers for the good reason that it tasted better that
29
way. Also for the good reason that they were not as scared as the first generation of being called uncivilized. (Achebe, 1987: 18)
Men även om Obi har tagit del av den nya kulturen och anpassat sig, finns fortfarande de lokala traditionerna kvar. Hans beslut att gifta sig med en flicka som är ”osu”, accepteras inte. Han väljer ändå att gå vidare med äktenskapet. Det finns en självsäkerhet hos Obi som liknar den hos hans farfar Okonkwo i Things Fall Apart. Om Okonkwo verkade inom en muntlig kultur där man hävdar sig genom vältalighet, uppnår Obi motsvarande genom att försöka behärska det skrivna ordet. Men likt Okonkwo går det allt sämre för honom under romanens gång. Från att tidigt i romanen vägra att ta emot mutor, börjar han senare anpassa sig till den rådande kulturen och ta emot mutor som andra inom den vita administrationen.
Obi blir alltså osäker på vilken kultur han tillhör. Bhabhas användning av begreppet ”unhomely” är användbart här, det råder en osäkerhet om vilken kultur som är kopplat till identiteten. Även bokens titel – No Longer at Home – ger en antydan om denna utveckling. Trots detta finns en förståelse bland byborna, han är i slutändan fortfarande en del av igbo-kulturen även om den ändrat form.
‘When you plant a yam it produces another yam, and if you plant an orange it bears oranges. I have seen many things in my life, but I have never seen a banana tree yield a coco yam.’ (Achebe, 1987: 145)
Citatet speglar den kluvenhet som råder mellan att bevara sina traditioner och förnya/anpassa sig som är genomgående i romanen. Via maten ställs de olika kulturerna mot varandra och huvudkaraktären får navigera mellan dessa, även om han inte känner sig helt hemmahörande i någon av dem.
5.4 A Man of the People
Boken gavs ursprungligen ut år 1966 och är den fjärde romanen av Achebe.
5.4.1 Summering av handlingen
Romanen utspelar sig under 1960-talet i ett fiktivt rike som kan liknas vid det postkoloniala Nigeria. Den utspelar sig i förstaperson och är mer av en satir i jämförelse med Achebes övriga böcker. Berättelsen kretsar likt No Longer at Ease kring en huvudperson från landsbygden som beger sig till storstaden.
Huvudkaraktär är skolläraren Odili som en dag får besök av kulturministern Nanga, som tidigare har varit hans lärare. Odili blir inbjuden att resa till och arbeta i landets huvudstad,
