Antibiotika är ett läkemedel som förhindrar död och lidande genom att begränsa infektionernas framfart genom våra kroppar. Men antibiotika syf- tar inte bara till att skydda och begränsa utan verkar också möjliggörande genom att underlätta för oss att leva våra liv på vissa sätt. Clare Chandler, brittisk professor i medicinsk antropologi, har tillsammans med kollegan Laurie Denyer Willis riktat fokus på just denna aspekt genom att likna antibiotika vid en form av infrastruktur som likt vägar, vattenledningar, bredband eller telefonnät, möjliggör för vissa former av sociala och eko- nomiska interaktioner.12
En infrastruktur karaktäriseras av att den upprätthåller centrala samhällsfunktioner, men också av dess relativa osynlighet i bemärkelsen att vi tenderar att ta dess existens för givet. Genom att betrakta antibiotika som en infrastruktur kan vi alltså lättare belysa vilka slags samhällsfunktioner som tillgången till antibiotika möjliggör. Delar av den moderna, avancerade sjukvården, med operationer, cancerbehandlingar och transplantationer, hade varit omöjlig eller betydligt mer riskabel utan antibiotika. Det är också välkänt att antibiotikan har möjliggjort för den industriella produktionen av kött på storskalig nivå, där djur förvaras i trångbebodda bås och burar vilket bidrar till ökad risk för bakterieinfektioner. Mindre vanligt är kanske att man reflekterar över att antibiotikan även har möjliggjort en fysisk hopträngning av den mänskliga sjukvården genom att sjukhusen, tack vara tillgången till antibiotika, har kunnat byggas trängre med tätare kontakter mellan patienter och personal.13 En utveckling som har bidragit till att göra
vården mer kostnadseffektiv genom exempelvis delade patientrum och kortare avstånd mellan avdelningar men som samtidigt ökar riskerna
12 Chandler. 2019; Denyer Willis, Laurie & Clare Chandler. 2019. Quick fix for care, productivity, hygiene and inequality: reframing the entrenched problem of antibiotic overuse, BMJ Global Health, 4.
13 Nik Brown, Christina Buse, University of York, UK, Alan Lewis, University of Manchester, UK, Daryl Martin, Sarah Nettleton. 2019. Pathways, practices and architectures: Containing antimicrobial resistance in the cystic fibrosis clinic, Health, publicerad online 7 augusti.
försmittspridning.
Ett annat exempel på hur antibiotika möjliggör för vissa former av social och ekonomisk organisering, som Chandler och Denyer Willis själva lyfter fram i sin forskning, handlar om hur antibiotika hjälper människor att leva under osanitära förhållanden i avsaknad av effektiv sjukvård. Deras studie av informella bosättningar i utkanten av städer i Tanzania och Uganda visar att avsaknaden av rent vatten tvingar människor att använda sig av antibiotika i preventivt syfte för att skydda sig mot bakterieinfektioner. Här fungerar antibiotika alltså som en ”quick fix” på mer djupgående problem med fattigdom och ojämlikhet, som i sin tur ger företag tillgång till billig arbetskraft från städernas utkanter.14 Forskarna drar paralleller
till hur antibiotika även möjliggör för företag i länder med väl utbyggda sjukvårdssystem att dra nytta av att deras anställda kan förkorta sin sjukfrånvaro.
Metaforen om antibiotika som infrastruktur hjälper oss att se hur tillgången på verksam antibiotika utgör en förutsättning för hur vi lever och arbetar, producerar och konsumerar. Denna insikt om hur antibio- tikakonsumtionen är djupt integrerad med samhälleliga och ekonomiska strukturer rimmar illa med en rådande tendens att fokusera på individens agerande i offentliga informationskampanjer.15 Dessa kampanjer bygger till
synes på ett antagande om att människor konsumerar för mycket antibioti- ka på grund av okunskap om när det utgör en effektiv behandling och hur den bör användas. Utifrån denna problemdefinition blir lösningen att höja allmänhetens kunskapsnivå genom att sprida information om hur vi kan uppnå en mer ”rationell” antibiotikaanvändning.16
Ökad kunskap är självklart en viktig faktor för att åstadkomma för- ändring – men vad metaforen visar oss är att det inte är tillräckligt för att ändra på vårt beteende. Om vi exempelvis befinner oss på ett tåg spelar information om att vi är på väg i fel riktning liten roll för vår möjlighet att styra om kursen eftersom rälsen redan är lagd. På liknande sätt spe- lar information om att vår nuvarande konsumtion bidrar till en skenande antibiotikaresistens mindre roll om ekonomiska och sociala strukturer gör det svårt för oss att agera annorlunda. En citrusodlare som möter stenhård global konkurrens som driver ner priserna på frukt har exempelvis begrän- sade möjligheter att välja bort antibiotika som en ’quick-fix’ oavsett hur medveten hen är om riskerna för människors liv och hälsa på längre sikt. Problemet med ökande antibiotikaresistens liknar på så vis problemet med
14 Denyer & Chandler. 2019. 15 Chandler. 2019.
eskalerande klimatförändringar till följd av ökande koldioxidutsläpp: även om vi människor är medvetna om hur vårt agerande bidrar till den nega- tiva utvecklingen så har vi begränsade möjligheter att som individer välja att agera annorlunda eftersom all samhällelig ”infrastruktur” leder oss att fortsätta i samma riktning som tidigare.
En infrastruktur knyter samman ett stort antal människor och platser. Förändring är därför inget man kan åstadkomma på egen hand utan kräver samordning mellan en mängd olika aktörer, med olika intressen och åsikter. Utifrån metaforen om antibiotika som infrastruktur blir det därmed tydligt att arbetet för en mer hållbar antibiotikaanvändning måste vara en kollektiv ansträngning, som samtidigt kan hantera de konflikter som oundvikligen uppstår när olika intressen möts. På så vis kan vi även betrakta den ökande antibiotikaresistensen som ett problem som kräver demokratiska lösningar eftersom det är just för att hantera konflikter och möjliggöra kollektiva ansträngningar som vi har demokratiska institutioner. Liknelsen mellan antibiotika och infrastruktur säger oss dock inte så mycket om vilka slags lösningar vi har att välja mellan. Här kan vi istället behöva ta hjälp av en annan metafor.