Vad man generellt sett kan säga om hur värderingen av licensavtal respektive intäktsdelningsavtal går till inom mobilbranschen är att det inte följer några tydliga modeller. Inte ett enda företag verkade använda sig av någon form av modell som stöd för sin värdering av affärsmöjligheten. Inte ens någon form av mall för hur tillvägagångssättet ska vara existerade hos någon av de intervjuade. Det verkar vara upp till var och en att värdera på det sätt man finner lämpligt.
Även om man inte kan identifiera några tydliga värderingsmodeller i bolagens värderingsprocesser så kan man ändå känna igen vissa drag från vissa av modellerna i deras arbete. Marknadssynsättet används till exempel en del av Synergenix då de värderar sin spelmotor Mophun. De försöker titta på vad liknande mjukvara och applikationer har kunnat ta betalt och lagt sig på den nivån.
Great Media Entertainment tittar väldigt mycket på kunden och vilket land den är i. Baserat på detta gör de en uppskattning av tänkbara intäkter. Här kan man se vissa drag an inkomstsynsättet. Flera av de andra företagen nämnde också den potentiella försäljningen som en faktor vid värderingen. Tänkbara intäktsflöden är en väldigt vanlig faktor att titta på generellt.
En annan av intervjupersonerna tittade på hur snabbt konsumenter tar åt sig nya produkter. Här ser man tydliga tecken på adoptions-diffusionsmodellen.
Vad beror då detta på? Varför utnyttjas inte värderingsmodeller som verktyg vid värderingen? Eller används de kanske ändå, men i annan skepnad och form än vad man är van vid från den akademiska världen? Kanske är det så att tron på modeller utvecklade i den akademiska världen inte har någon större trovärdighet ute bland företagen? Ett exempel på detta är ett citat från en av intervjupersonerna som sade så här:
”Jag tror det är så att skolan visar att man är lärbar, inte lärd.”
Det är nog inte otänkbart att det är så att teoretiska värderingsmodeller möts med viss skepsis hos en del företag. Det hävdas att verkligheten inte är så enkel som modeller vill göra gällande vilket visserligen är sant men det hindrar ändå inte att man använder modeller för approximationer och som beslutsunderlag. Det kan ju ändå ge en fingervisning ungefär vilka volymer och summor det är frågan om då man värderar potentialen i ett visst innehåll.
Ytterligare en av anledningarna till att värderingsmodeller inte används verkar vara tidsbrist. Flera personer som jag pratade med hänvisar till att branschen är så snabbrörlig att de inte har möjlighet att göra grundligare värderingar av sitt innehåll. Man försöker gå på gamla erfarenheter och gör uppskattningar. Situationen har betydelse för värderingen. Det är inte alltid det är rimligt eller lämpligt att göra en mer omfattande och strukturerad värdering. Affären kanske inte är tillräckligt stor för att motivera arbetsinsatsen eller så tycker man kanske inte det finns någon bra modell som speglar komplexiteten i den aktuella situationen. Aggregatorn Inpoc menar att eftersom det är relativt billigt för dem
att testa olika tjänster så lägger man hellre ut dem snabbt och ser hur de funkar än att göra grundligare värderingar av dem. Man tar ju inte hela risken själv i och med intäktsdelningen med leverantören.
En sak som är värd att nämna när det gäller de värderingsmodeller jag tagit upp i teorikapitlet är att de ju givetvis i sig inte är speciellt intressanta att titta på om beslutsunderlaget är bristfälligt. Ingen modell i världen tillför något vettigt om inte siffrorna och bedömningarna som den bygger på är trovärdiga. Det rådde delade meningar om beslutsunderlaget. Ett av bolagen jag intervjuade ansåg att det var alldeles för många faktorer som man inte kunde få några bra siffror på och att de därför valde att inte använda sig av värderingsmodeller. En av operatörerna menade däremot att de flesta av variablerna de tittade på gick det att få fram underlag för någorlunda bra. Generellt så tror jag att det är lättare för operatörerna än för innehållsleverantörerna att få underlag då de är närmast slutkonsumenten och det är försäljningen till denne som i slutändan är det viktiga. De känner bäst vad konsumenten efterfrågar och vad som säljer bäst. Genom sin storlek har de ju bättre möjligheter att göra mer omfattande marknadsundersökningar rörande vad som efterfrågas och därmed bättre beslutsunderlag.
Ytterligare en sak som framstod som mer och mer tydligt under arbetets gång var att speciellt mindre bolag använde sig av vad jag skulle vilja kalla ”mellan tummen och pekfingret”-värdering. Man värderade helt enkelt sina produkter mer på känsla än genom att använda olika ekonomiska verktyg och situationsanalys. Vad har man fått tidigare? Vad kan vara rimligt i detta fall? En anledning som jag hörde då jag var ute och intervjuade företag var att eftersom så många av de variabler som är intressanta vid värderingen är utom räckhåll för oss så bryr vi oss inte om att använda värderingsmodeller. Det måste väl ändå finnas åtskilliga variabler som man har fakta om eller kan göra kvalificerade uppskattningar om?
Bolagens storlek hade också betydelse för värderingen. Desto större bolagen blev desto mer strukturerade blev de också i sin värdering, då det fanns någon sådan. Exempel på företag som verkar utföra en rätt så grundlig värdering av varje affär är Sony Ericsson, Teliasonera och Tre. Sannolikheten att finna drag av teoretiska värderingsmodeller borde därmed också vara större bland de stora bolagen.
7 Slutsatser
Nedan följer de slutsatser jag kommit fram till. Först behandlas värderingen av innehåll och orsakerna till agerandet, sedan kopplingen mellan värderingsmodeller och verklighet. Till slut ges förslag på fortsatt forskning.