Användning och användningsområden

Överlag uppger personalen att pandemin har bidragit till en utökad användning av både teknik och digitala tjänster inom äldreomsorgen. Vardagsteknik som exempelvis videosamtal (Larsson Ranada, 2015b; Socialstyrelsens termbank, 2015) är det som utifrån arbetets resultat används mest frekvent. Resultaten från enkäten och intervjuerna tyder på att personalen fortfarande känner en viss osäkerhet inför att använda välfärdsteknik inom verksamheten samt att personalen inte har behörighet att använda till exempel bank-id med boende då anhöriga eller utomstående oftast har ekonomiskt ansvar. Det framkommer av resultaten från arbetet att den välfärdsteknik som främst används av boenden är larm i olika former, till exempel använder vissa boenden kameratillsyn för att inte väcka boende på nätterna och GPS-klocka vid utflykt och promenad. Tidigare studier har visat att äldre personer, oavsett om de har demenssjukdom eller inte, verkar acceptera larm som exempelvis GPS-klocka väl (Olsson et al, 2016; Sánchez et al., 2019). Att äldre personer verkar acceptera larm som GPS-klocka kan underlätta användningen av det i verksamheten, men kan också leda till att personalen lättare ser behovet av välfärdsteknik inom äldreomsorgen.

Bristen på möjlighet att använda sig av välfärdsteknik likt bank-id kan i sin tur leda till en minskad självständighet (Östlund, 2013). Då samhället till stor del är digitaliserat kan brist på denna typ av teknik leda till att de äldre blir begränsade i möjligheten att delta i

samhällsutvecklingen. En konsekvens av detta är att de äldre fråntas valmöjligheter i vardagliga aktiviteter, till exempel att kunna beställa sin egen mat, vilket i sin tur begränsar rätten till självbestämmande. Att ha dessa valmöjligheter i vardagen kan öka livskvalitén och meningsfullheten, men vilka aktiviteter som leder till exempelvis en ökad livskvalitet är

45

individuellt (Fristedt, 2014; Bergenudd, 1987; Myndigheten för vård & omsorgsanalys, 2015). Personalen som deltagit i arbetet har uppgett att besöksförbud och isolering har varit en motiverande faktor för den utökade användningen av vardagsteknik inom verksamheterna. Vardagsteknik används både för aktivering och att de boende ska kunna kompensera för

begränsade besök från anhöriga och bekanta, i linje med Socialstyrelsen (2019) och Larsson och Nilsson (2015), som skriver att appar som möjliggör exempelvis videosamtal ökar delaktigheten och aktiviteten samt ger en känsla av grupptillhörighet för den äldre. Digitala tjänster har även kunnat bidra till att kompensera för den förlust av utflykter som skett i och med pandemin, till exempel kan boende streama fotboll istället för att gå på match eller delta i digitala cykelturer. Användningsområden likt att kunna hålla kontakten med familj samt behålla intressen kan liknas med det som kallas användarmål, vilket motiverar individen till användning av digitala tjänster (Cooper et al., 2014).

Som tidigare nämnts används vardagsteknik i störst utsträckning på de boenden som deltagit i arbetet. Det handlar om allt från spel, filmer och informationssökning till kontakt med anhöriga. Tekniken används främst av personal och boende tillsammans. Verksamheterna har i stor utsträckning anpassat användningen utav vardagsteknik utifrån enskilda personers behov och förmåga. Till exempel kan anpassning med trepartssamtal med tolk göras för boende som kommunicerar via teckenspråk och där anhörig inte behärskar teckenspråk. Under intervjuerna framkom det att personalen upplever att personer med demenssjukdom kan bli mycket förvirrade av till exempel videosamtal med anhöriga, och därför används digitala tjänster mer passivt i samspel med personer med demenssjukdom. Exempelvis används mycket musik och bilder för att bryta oro hos personer med demenssjukdom. Nygård och Starkhammar (2007) har i sin studie upptäckt att personer med demenssjukdom har svårigheter inom flera olika områden vid

teknikanvändning, exempelvis kan svårigheter påverka kommunikationen mellan användaren och det tekniska medlet. Svårigheterna med att använda teknik vid demenssjukdom skiljer sig mellan individer (Nygård & Starkhammar, 2007), vilket talar för vikten att individanpassa användningen av digitala tjänster i samspel med personer med demenssjukdom.

Resultaten från både enkäterna och intervjuerna visar att användningen av digitala tjänster inom demensomsorgen behöver ses över då personalen känner en osäkerhet kring användningen. Ett

46

exempel på hur digitala tjänster kan användas i samspel med personer med demenssjukdom är olika appar för minnesstöd, för att kunna hålla sin levnadshistoria uppdaterad då den ofta är hotad vid demenssjukdom (Norberg, 2012). Det är viktigt att betona att en person med

demenssjukdoms behov förändras kontinuerligt och det kräver att verksamheten är flexibel för att kunna möta personens förändrade behov allt eftersom (Marcusson et al., 2011). En

individanpassning kan vara motiverat överlag då det sker en allmän nedgång i kognitiva processer vid naturligt åldrande som kan påverka förmågan till inlärning och det kan ta mer resurser för den äldre att lära sig något nytt, men det betyder inte att en äldre person inte kan ta till sig ny kunskap (Krampe & McInnes, 2007). Det är därför viktigt att fortsätta utmana och utveckla nya förmågor vid högre ålder, då den flytande intelligensen kan förbättras genom träning (Hagberg, 2002). För att vidareutveckla användningen av vardagsteknik behöver tillgången till exempelvis surfplattor per verksamhet öka då det under intervjuerna framkom att de flesta boenden hade omkring två gemensamma surfplattor men som i ett fall delades av fyrtio boende. En ökning av surfplattor per boenden kan möjliggöra fler övningstillfällen och tillåta att användningen blir till en vana för de äldre. Tillgången till privata mobiler och surfplattor

kommer att öka med framtida generationer, men i dagsläget finns det en ovana och osäkerhet hos de boende som personalen behöver bemöta och vara behjälpliga vid. Användningen initieras dock oftast av personalen i dagsläget, men de boende upplevs uppskatta det. Generationen som för tillfället bor i särskilda boenden har inte ett så utbrett teknikintresse sedan tidigare, vilket kan vara ännu en bidragande faktor till den upplevda bristen på efterfrågan (Lindqvist &

Malinowsky, 2015; Sävenstedt, 2007). Personalen som deltagit i arbetet uppger dock att de redan upplever att ett generationsskifte har börjat. Samtliga boenden uppger att de har tillgång till någon form av teknik, och många kommuner har sett ett behov av fler surfplattor under pandemin, men tillgången behöver utökas ytterligare.