Och i sådana fall på vilket sätt?
Forskningsöversikt
Inledning
I följande avsnitt kommer vi att behandla den forskning som tidigare utförts inom området.
Vi har valt att söka på Uppsala Universitets sökbaser för forskningsartiklar. De sökord vi använt oss av var ord som toddler, music, language, communication och preschool.
Användning av musik i förskolan
Wilson Gillespie och Glider (2008) undersökte under sin observationsstudie den dagliga användningen av musik i förskolan. De förskolor som var med i studien var fyra Head Start förskolor, med inriktning på utbildning, hälsa och service för familjer med låg inkomst, samt en privatägd förskola. Förskolorna som studerades ligger i USA. Alla förskolor hade samma schema för observationerna. Fem förskollärare observerades under hela dagarna i fyra månader. Assistenten observerade i klassrummet och antecknade när en lärare använde musik. Assistenten la in aktiviteten under rätt kategori och beskrev sedan kortfattat hur det gått till via en dator. Den insamlade datan analyserades via statistikprogrammet SPSS samt korstabell. Förskollärarna observerades för att synliggöra deras användning av musik i förskolan och 24 timmars dokumentationsmaterial per klass samlades in allt som allt.
Studiens resultat visade att samtliga lärare använde musiken främst som ett stöttande verktyg för att lära barnen olika färdigheter. De upptäckte även att musiken främst förekom i olika gruppaktiviteter. Varje dag sjöngs sånger om olika ämnen som exempelvis siffror och väder.
Studien visade att lärarna använde sig av musiken som stöttning i vardagssituationer som städning och övergångar mellan aktiviteter.
Under den här studien förekom musik främst genom sång eller musiklyssnande. Det var mycket sällan musiken tog form av instrument eller med andra uttryck. Ett intressant resultat ur studien visade att musiken förekom oftare spontant under dagen när det inte var en planerad musikaktivitet och endast 14% av all tid som lades på musik under dagen var planerad. Författarna vill att alla berörda ska förstå hur stor del musiken har i barnens och förskollärarnas vardag även utanför den planerade tiden (2019, s. 799–808).
Känsla av tillhörighet genom musik
Nilands (2014) studie undersöker hur musik och sång kan bidra till en känsla av tillhörighet för toddlare samt hur barns relationer med vuxna och barn kan utvecklas. Undersökningen ägde rum på en Reggio Emiliainspirerad förskola i Australien och fokus under studien låg på interaktionen mellan barnen och interaktionen mellan barnen och pedagogen. Data inför studien samlades in via observationer under sju månaders tid i en förskoleklass om tolv barn.
Barn och vuxna som ingår i studien kommer från många olika kulturella bakgrunder. Niland observerade, dokumenterade och deltog under sin tid på förskolan. Dokumentationen skedde främst med hjälp av videoinspelningar, fotografier, anteckningar och i samtal med pedagoger.
I studien framgick det att de allra flesta sångstunderna i förskolan var initierade av pedagogerna. I synnerhet skedde sångstunderna i övergångar mellan aktiviteter. Det förekom även sångstunder under barnens egna lekaktiviteter. I studien framgick det att barnen sjöng olika sånger i den fria leken och på så sätt interagerade med varandra. Pedagogen kunde hålla i lekar där sång inkluderades och på så sätt samspela med barnen. Under sångaktiviteterna var ofta sång och rörelser kopplade till varandra. Barnen hade memorerat rörelser kopplade till sången och på så sätt påvisades deras musikaliska förmåga. Resultatet av studien visade att sångaktiviteterna var mycket värdefulla. Barnen visade på lustfylldhet genom sångerna och det skapades samhörighet i gruppen. Genom att använda sig av bekanta sånger i olika rutiner och lekar fick barnen glädje av musiken. Sångaktiviteterna visade sig vara ett sätt för att utveckla tillhörighet och identitet bland barnen (2015, s. 799–808).
Ett samarbete mellan förskollärare och musikpedagog
Baingers (2010) studie undersökte ett samarbete mellan en liten grupp förskollärare och en musikpedagog i Australien. Den metod för att samla in data till denna studie innefattade intervjuer, diskussioner, reflektionsjournaler samt observationer. Data analyserades med hjälp av analysredskapet IPA (Interpretative Phenomenological Analysis) som mäter hur personer känner inför olika situationer. Förskollärarna som deltog i studien kom från förskolor i olika socioekonomiska områden både från innerstaden och från landsbygden.
Samarbetet mellan förskollärarna och musikpedagogen pågick under 12 månader i olika förskolemiljöer med en relation byggt på respekt och ömsesidighet. Musikpedagogen gav förskollärarna förslag, material och uppmaningar som de kunde använda sig av i barngruppen. Exempel på detta kunde vara att låta barnen var mer delaktiga i styrning av aktiviteterna eller komma med förslag på olika musikspel.
Studien visade att förskollärarna generellt sett hade lågt självförtroende när det kom till att skapa musik tillsammans med barn. De kände att de inte var tillräckligt musikaliska eller kunde sjunga. De hade även en del negativa erfarenheter av att skapa musik då de bland annat saknade kunskaper om de resurser som fanns på förskolorna. I studien tar även förskollärarna upp att deras negativa upplevelser av musik redan började när de själva var barn.
När samarbetet med musikpedagogen var över visade resultaten ett ökat självförtroende och intresse hos förskollärarna. Det ökade självförtroendet hos förskollärarna ledde till ett ökat musiklärande för barnen. De tyckte även att det blev roligare med musik och utökade deras delaktighet i musikaktiviteter. Synen på att leda musikundervisning med barnen blev mer positiv. För att utveckla förskollärarens yrkeskompetens kan det behövas tas in en expert till
arbetsplatsen för att hjälpa till med idéer så att det sker en positiv utveckling inom området musik (2010, s. 17–27).
Flerspråkiga barns kommunikation genom sång och musik
I Anne Kulttis (2013) studie har syftet varit att studera förutsättningar för flerspråkiga barns kommunikation och språkutveckling genom sångaktiviteter i förskolan. De metodologiska utgångspunkter de haft är videoinspelning och observation under sångsamlingar för att få fram sitt resultat. De har besökt åtta olika svenska förskolor i olika socioekonomiska områden under sex månader. Barngruppen har varit ca tio flerspråkiga barn i åldern 1–3 år och 1–5 år som främst legat i fokus. Studien har utgått från ett sociokulturellt perspektiv.
Studien visade att sångaktiviteter är en del av förskolans vardag. Oftast sitter pedagogen tillsammans med barnen i en ring. Det framkom att sångsamlingarna utgick ifrån barnens intresse. Det var högt fokus på sånger om djur, barnens namn och sånger med gester.
Resultatet visade att förskolan kan stödja barns språkutveckling genom sångaktiviteter. Det finns olika sätt att ha sångsamlingar på för att skapa förutsättningar för språkinlärning. Att välja sånger utifrån barnens intresse kan leda till att flerspråkiga barns vilja och intresse att sjunga på svenska kommer fram. För att främja barns språkutveckling under sångsamlingar kan pedagogen använda sig av ”artefakter” (se under rubriken Begrepp) som exempelvis djur. Pedagogen kan även använda sig av att peka eller ställa frågor till barnen under sångsamlingen för att barnen ska få möjlighet att utveckla språket. Barnen är antingen delaktiga genom observation eller verbalt.
Det visade sig även att barnen hade egna sångaktiviteter utan pedagoger. Exempelvis kunde två barn med olika förstaspråk leka tillsammans och kommunicera med varandra genom att sjunga på svenska. När barnen fick sjunga i grupp skapades det interaktion mellan dem trots att de talade olika språk (2013, s. 1955–1969).
Utveckla ett andraspråk med hjälp av musik
Gan och Chong skriver om ett projekt där syftet var att barn i förskoleåldern skulle utveckla sin språkkompetens med hjälp av ett musikprogram. Projektet ägde rum i Singapore under ett år i en grupp om tolv barn. Det främsta målet var att barnen skulle utveckla engelska som andraspråk genom att bland annat utveckla sitt ordförråd. Projektet inspirerades av Carl Orff och Zoltán Kodálys metoder i hur musik kan läras ut. Orffs metod handlar om en praktisk syn på lärandet med både sång, musikdramatik, improvisation och rytmik till musikinstrument. Kodálys metod handlar om både sång, rytmik och rörelse där rörelserna gärna får vara i specifika mönster.
Under projektet använde de sig av olika teman varje vecka som pågick under en och en halv timme. Exempel på dessa teman kunde vara att en vecka fokusera på sånger som innehöll olika hälsningsfraser, en vecka med att fokusera på rim och ramsor och en annan vecka
dramatisera utifrån en sång eller en bok. Under aktiviteterna förstärktes orden bland annat genom bilder, förstorade bilderböcker, samt ljudsagor. Barnen fick även dramatisera med hjälp av dockor för att öva på uttal och återberätta exempelvis en saga eller en sång. När barnen väl lärt sig en sång eller en ramsa spelades sångsamlingen in på film för att i efterhand kunna se om barnen verkligen kunde vad de sjöng. Författarna menar att när barnen blev filmade ökade deras motivation till att lära sig ramsorna och sångerna ordentligt. När barnen sedan fick se och höra sig själva sjunga fann de aktiviteten lustfylld.
Projektet ledde till att alla barnen, även de blyga samt de med andra språk som modersmål, utvecklade musikaliska, språkliga och sociala erfarenheter. De flesta av barnen utvecklade sina kommunikativa kompetenser genom att de exempelvis kunde börja inleda samtal, prata om tidigare erfarenheter eller prata mycket längre. Resultatet av att sjunga, ramsa och rimma mycket och ofta på engelska var att barnen släppte sina hämningar i att uttala ord korrekt.
Förutsättningarna för det språkliga lärandet hos barnen tycktes gynnas av att uppmuntra varandra och arbeta tillsammans i grupp. En fördel var även att barnen arbetat i grupper tillsammans med en pedagog med goda språkliga kunskaper i engelska. Tre månader in i projektet kunde samtliga barn säga korta sociala fraser och efter årets slut kunde mer än hälften av barnen till stor del kommunicera på engelska (2006, s. 39–45).
Musik som verktyg för att främja barns literacitet
Salomons (2010) studie undersökte ett sommarläger i USA med läs-profil i en Reggio Emiliainspirerad förskola. Deltagarna bestod av barn i förskolan upp till 2an. Studien undersökte hur man med musik som verktyg kan främja barns litteracitet. Pedagogerna undersökte bland annat aktiviteter som att ha musik på i bakgrunden vid olika skrivaktiviteter för att stimulera barnens tankar. En annan aktivitet var att lyssna på specifika ljudfiler som passade ihop med en specifik kontext. Detta kallas soundscape, exempelvis att ljudet från vågor tar en i tanken till stranden.
Artikeln fokuserar på hur användandet av musik kan bidra till att bygga nya tankebanor och tänka i nya tankar baserat på sina tidigare erfarenheter. Studien är skriven ur ett sociokulturellt perspektiv där musiken beskrivs som en ”byggnadsställning” för att främja barnens reflektion, uttryck och tankar. Pedagogerna i studien hade inspirerats av en workshop som handlat om sambanden mellan musik och literacy. Pedagogerna skapade aktiviteter som främjade litteraciteten samt barnens tankevärld och integrerade detta i den dagliga undervisningen.
Data under studien samlades in av pedagogerna via anteckningar i klassrummet, videoklipp samt fotografier på barnen. Studiens resultat visade musikens potential i att aktivera barnens tidigare kunskaper och musikens bidragande till barnens visualisering och fantasi. Salomon menar att musiken bidrar till barnens fantasi och att barnens fantasi är viktig för den språkliga utvecklingen. Salomon menar även att musiken kan av pedagogerna användas för att urskilja
barnets ”proximala utvecklingszon” (se under rubriken Begrepp). För att pedagogerna ska kunna hjälpa barnen utveckla och bygga upp sin litteracitet (2010, s. 937–945).
Avslutande kommentarer
Vi har valt att belysa olika områden inom musik och språkforskning. Studierna vi har valt visar på en stor bredd av forskning. Vi anser dessa studier relevanta för vårt arbete eftersom de olika studierna berör ämnen som ligger i fokus för vår undersökning. Dessa ämnen är språkutveckling, pedagogens roll, barns inflytande och musikundervisning som även är kopplade till våra forskningsfrågor. Wilson Gillespie och Glider belyser att musiken är en stor del av vardagen i förskolan och att majoriteten av musiken i förskolan förekommer mesta dels spontant (2008, s. 799–808). Nilands studie visar att när barn sjunger i grupp skapades det interaktion bland barnen och på så sätt en känsla av samhörighet. Barnen upplever det lustfyllt och glädjerikt att sjunga tillsammans (2014, s. 4–16). Baingers studie visar att pedagoger ofta har lägre självförtroende inom musikaktiviteter med barn (2010, s.
17–27). Kulttis studie belyser hur sångsamlingar främjar språkutvecklingen för flerspråkiga barn (2013, s. 1955–1969). Gan och Chongs forskning visar gruppmusicerande, rim, ramsor och sång som verktyg för att lära barnen ett nytt språk (2006, s. 39–45). Salmons studie visar på att musiken har potential att bygga ny kunskap på den gamla kunskapen. Musiken bidrar även till att främja barnens fantasi och reflektion som är en viktig del i den språkliga utvecklingen (2010, s. 937–945).
Teoretiska utgångspunkter
I denna undersökning har vi valt att utgå från ett sociokulturellt perspektiv med anledning av att en majoritet av vår tidigare forskning utgår från detta perspektiv. Vi har även valt detta perspektiv med tanke på att musicerande är en social aktivitet som sker tillsammans och är således nära sammankopplat med det sociokulturella perspektivet. Återkommande begrepp i vår undersökning är ”artefakt”, ”proximal utveckling” och ”scaffolding” som kommer beskrivas nedan under rubriken Begrepp och härrör från Lev Vygotskijs skrifter.
Den sociokulturella traditionen bygger på Lev Vygotskijs tankar om lärande och utveckling.
Säljö skriver i boken Lärande skola bildning om det sociokulturella perspektivet där språk och kommunikation är en central del i utvecklingen. Samspel och interaktion mellan personer anses som ett sätt för människan att lära sig och utvecklas (2017, s. 262). För att kunna arbeta med ett sociokulturellt perspektiv förutsätter det att pedagogerna är trygga och kompetenta.
Den bild av lärande som tonar fram genom det sociokulturella perspektivets betoning av samspel med andra blir att kunskap inte är något som överförs mellan människor utan i stället är något som vi deltar i (2017, s. 262).
Karsten Hundeide skriver i boken Sociokulturella ramar för barns utveckling - Barns livsvärldar om de ramar för barns utveckling som hon menar att barnen föds och socialiseras inom. Inom dessa ramar existerar det redan en social värld som barnen kan röra sig och utvecklas inom. Hon menar att barnet inom det sociokulturella perspektivet ses på som en social och aktiv “lärling” som är född med egenskaperna som krävs för att kunna anpassa sig i interaktion tillsammans med andra (2003, s. 5–6). Karsten menar även att de samtal vi har tillsammans med andra skapas av olika diskurser som vi lever inom och således utgör ramar för hur vi uppfattar världen och för hur vi för oss i dialog med andra (2003, s. 7).
Williams tar även upp i sin bok När barn lär av varandra, samlärande i praktiken om det sociokulturella perspektivet där interaktion och kommunikation är en stor del i hur utvecklande och lärande sker hos människan. Han tar även upp att samspelet mellan grupp och individ är en central del inom det sociokulturella perspektivet. Barn får tillfälle till att tänka, prata och utföra handlingar som de medverkar i när de befinner sig i samspel med andra. En annan central del i det sociokulturella perspektivet är att den person som har mindre erfarenheter får vägledning av den person som har mer erfarenheter. Willams menar således att lärarens roll och uppgift är att stötta och utmana barn samt ha deras intresse som utgångspunkt för att utvecklande och lärande ska ske (2006, s.48–49).
Begrepp:
Artefakt
Jonas Almqvist tar upp i analysen “Artefaktanvändning i undervisningssammanhang - en privilegieringsanalys” i tidskriften Utbildning och demokrati som publicerades 2008 att artefakter är fysiska föremål som människan har skapat. Artefakter förekommer dagligen i undervisning. Oftast har personer en syn på hur artefakter ska användas och till vad, som exempelvis ett bords användning. I barns lekar kan dock deras syn på artefakter vara annorlunda än vuxnas. Exempelvis kan ett bord vara ett rymdskepp i barnens lek. Artefakter behöver således inte enbart ha en funktion utan kan användas på flera olika sätt (2008, s. 47–
49).
Proximal utveckling
Den proximala utvecklingen är ett begrepp som återkommer i vår undersökning. Hwang tar upp i boken Utvecklingspsykologi att Vygotskij menade att barn behöver få vägledning av en vuxen i deras utveckling och lärande. Om barn får mål och utmaningar som är anpassade efter vad de klarar av och vad de kan klara av med hjälp av en vuxen så kan barnen utvecklas.
Man kan säga att barnens mål och utmaningar ska ligga nära där barnet befinner sig just då i deras utveckling (2011, s. 67).
Scaffolding
De som ska lära sig någonting, i detta fallet barnen, kan behöva stöd från någon som kan mer än dem själva för att uppnå en ökad förståelse. Säljö beskriver att personen som stöttar barnet i sin utveckling då kan använda scaffolding, som på engelska betyder
”byggnadsställning”, för att bygga broar runt barnens förståelse så att de kan ta sig vidare i lärandet inom den proximala utvecklingszonen. Scaffolding i praktiken kan ta sig uttryck i att den som lär ut i början ställer många frågor och stöttar där det behövs. Frågorna och stöttningen minskar sedan och avtar slutligen helt allt eftersom barnet bemästrat kunskapen (2017, s. 260).
Metod och material
Inledning
Här nedan kommer vi att lägga fram hur vår metod för datainsamling har gått till. Vi kommer att ta upp de urval och avgränsningar vi har gjort, hur vi har bearbetat och analyserat vår insamlade data, vilken nivå av reliabilitet och validitet som finns samt vilka etiska hänsynstaganden vi har gjort när vi utformat vår studie. Valen vi gjort i vår studie har inspirerats till stor del av Peter Esaiassons bok Metodpraktikan (2017).
Metod för datainsamling
Vid valet av vilka frågor som skulle ingå i intervjun satt vi tillsammans och reflekterade och diskuterade kring var vi ville ha vårt gemensamma fokus. Våra intervjufrågor utgår från den tidigare forskning vi samlat på oss. Forskningen vi behandlat tog bland annat upp att pedagoger kan känna sig osäkra i sin musicerandekompetens, att musicerande kan främja barns språkutveckling och att musik kan främja flerspråkighet. Våra intervjufrågor är således starkt sammankopplade till huvudsyftet och våra forskningsfrågor där vi undrar om förskollärare använder musik som verktyg och hur.
Vi har gjort dessa val baserat på det Esaiasson skriver. Han menar att det är viktigt att ha en referenspunkt baserad på forskning och förförståelse för att se hur de nya resultaten kan komplettera och vad de kan tillföra litteraturen (2017, s. 266). Vi har valt att spela in intervjuerna i sin helhet för att kunna gå tillbaka och lyssna om igen. Risker med att endast anteckna kan vara att man glömmer bort kontexten till frågornas svar eller missar viktiga tonlägen som ger annan innebörd till svaren. Judith Bell skriver i boken Introduktion till forskningsmetodik att den som intervjuar kan vid användning av ljudinspelning ägna sitt fulla fokus på det respondenten säger istället för att ägna uppmärksamhet åt att kommentera och anteckna samtidigt som intervjun pågår (Bell, 2016, s. 196).
I vår uppsats har vi använt oss av intervjuguiden för att forma vår intervju. Esaiasson tar upp hur frågorna i intervjuguiden ska utformas. Genom att ha frågor som är lättförstådda och korta kan det leda till att intervjuperson förstår frågan och genom det ger längre svar. Som intervjuare ska vi ha tänkt på innan att frågorna är utformade så att de kopplas till vårt syfte med uppsatsen. Frågorna som ska ställas ska vara i beskrivande form som exempelvis hur-frågor för att personen som intervjuas ska kunna svara så öppet som möjligt. I början på intervjun kan man inleda med frågor som berör ren information om vem personen är för att skapa en god kontakt med personen i fråga. Efteråt följer de tematiska frågorna som berör undersökningens tema. Sedan kan uppföljningsfrågor användas för att få utvecklande svar från intervjupersonen. I slutet av intervjun kan man även fråga om intervjupersonen vill lägga till något (2017, s. 273–276). Vi har således använt oss av intervjuguiden när vi