Apans förskola, pedagoger: Anna och Annika

5.4.1 Externa insatser

Pedagogerna på Apans förskola tar hjälp av utomstående resurser då de antagligen anser att de saknar kompetens för att utveckla barnet. Rakstang Eck och Rognhaug (1995:192–194) menar på att det är viktigt att pedagogerna tar hjälp av externa resurser då de själva anser att de inte har kunskapen i hur de ska arbeta med barnet. Specialpedagogen i detta fall handleder pedagogerna för att hitta det rätta arbetssättet till barnet eller gruppen. Persson (1998:28) hänvisar till Stainback och Stainback som menar att innan har en ”expert” arbetat med barnen i behov av särskilt stöd och då har de vanliga pedagogerna inte behövt kunskapen för att utveckla barn i behov av särskilt stöd. Vi tolkar att den kunskapen som pedagogerna tidigare inte behövt får de nu genom handledning av specialpedagogen, pedagogerna kan med hjälp av handledningen tillgodose alla barn i gruppen. Specialpedagogen bidrar även med en kartläggning av svårigheten och hur pedagogerna ska arbeta för att hjälpa barnen.

Apans förskola använder sig också av ett resursteam som kommer ut två gånger per termin. Resursteamet består av psykologer, personal från barnavårdscentralen och från socialförvaltningen. Där får inte pedagogerna gå in och diskutera enskilda barn utan det är mer pedagogiska frågor som diskuteras och detta kan hjälpa pedagogerna i deras fortsatta arbete med barngruppen.

5.4.2 Integrering eller segregering

På Apans förskola arbetar de med anknytningspedagoger vilket innebär att varje pedagog har sex barn som de sitter och äter tillsammans med, har samlingar med och sköter föräldrakontakten. Pedagogerna anser att detta är ett bra arbetssätt då de lär känna barnen och att de lättare upptäcker om barnet är i behov av extra stöd.

Apans pedagoger resonerar precis som Hagström (2010:99,111)när det gäller att arbeta specifikt med vissa barn. Genom att arbeta som anknytningspedagoger, skapas det en trygghet för barnet på grund av att den har en vuxen som den har extra kontakt med. Genom att arbeta på detta sätt så har varje pedagog kontakt med vårdnadshavarna till det barnet, vilket medför att de har närmre kontakt med ca sex vårdnadshavare. I

33

enighet med de pedagogerna som Hagström intervjuat tolkar vi det som att pedagogerna på Apans förskola, genom att ha samlingar med sina ansvarsbarn så tillgodoser de barnens behov på bästa sätt. För att de känner sina ansvarsbarn och vet vilka behov de har och kan på så sätt utforma samlingen utefter barnen.

På frågan om pedagogerna arbetar integrerat eller segregerat med barn i behov av särskilt stöd var deras svar att de arbetar integrerat. Under intervjuns gång uppmärksammade vi att de vid flera tillfällen pratade om hur de arbetade med det specifika barnet.

Jag behöver jobba mer med det här och då kommer jag och säger nu går jag och sätter mig med det barnet… man kunde även lägga verksamheten lite extra så att hon fick extra utav det hon behövde medan de andra gjorde någonting annat men hon skiljdes inte ur…(Annika).

Förskolan ska enligt läroplanen Lpfö98 ge alla barn i behov av särskilt stöd den hjälp de behöver. Hur stödet ska utformas finns det däremot inga bestämmelser om. Hjälpen ska i första hand ges inom verksamheten men kan även utformas med hjälp av en specialpedagog och smågrupper (Vernersson, 2007:23).

Om vi inte hade ställt frågan om de arbetar med barnen integrerat eller segregerat, hade de kanske inte svarat att de arbetar med barnet integrerat, då de antagligen svarade på detta sätt för att de ansåg att det var just detta svar vi ville få fram.

5.4.3 Åtgärdsprogram och handlingsplaner

Pedagogerna på Apans förskola brukar ofta upprätta ett åtgärdsprogram när de arbetar med barn i behov av särskilt stöd. För att få upprätta ett åtgärdsprogram så måste vårdnadshavarna vara med, de måste ha gett sitt godkännande. Det är inte alltid så att specialpedagogen är med och upprättar ett åtgärdsprogram för hennes arbetsområde är så stort. I åtgärdsprogrammen skriver pedagogerna upp mål som barnen ska nå, var i utvecklingen barnet ligger, vad de behöver arbeta lite extra med och vem som ansvarar för att arbetet med barnet blir gjort.

I förskolan finns inga mål att uppnå utan istället mål att sträva mot och därför kan det vara problematiskt att använda åtgärdsprogram i förskolan då Asp-Onsjö (2008:11) menar att avsikten med ett åtgärdsprogram är att stödja eleven som inte uppnår kunskapsmålen som finns i skolans kursplaner. En tanke som uppstår är vad avsikten med att göra åtgärdsprogram är enligt pedagogerna på Apans förskola, vill de utvärdera

34

barnen eller har de inte tänkt efter varför de gör ett åtgärdsprogram? Vi tolkar det som att pedagogerna inte har tänkt efter vad deras egentliga tanke är med att göra åtgärdsprogram för barnen på förskolan, för detta var inget de nämnde för oss under intervjun. Enligt vår mening så följer de inte läroplanen när de upprättar enskilda åtgärdsprogram för barnen.

5.4.4 Vilka barn är i behov av särskilt stöd?

Pedagogerna på Apans förskola anser att alla barn är i behov av särskilt stöd i någon form ”alla barn har en grej som de behöver. Alltså det är ingen som helt bara passar in i en mall, sen är de alltid de barnen som fixar det mesta” (Annika). Hellström (1993:9) anser att det inte finns några bestämda egenskaper för barn i behov av särskilt stöd utan hon menar att vissa barn konstant eller tillfälligt kan vara i behov av extra stöd. Vi upplever att Apans förskola arbetar utifrån att alla barn någon gång i livet är i behov av särskilt stöd och de har specialpedagogiken som en del av den vardagliga pedagogiken på förskolan och inte som en pedagogik för sig. Om pedagogerna anser att alla barn är i behov av stöd som Apans pedagoger gör, kan det vara logiskt att använda sig av specialpedagogiken i den vardagliga verksamheten.

Pedagogerna påpekar även att det finns vissa barn som definitivt är i behov av särskilt stöd och det är de barnen som har en fastställd diagnos.

Sen så är det inte alla barn i behov av särskilt stöd som har en diagnos i heller för det är inte givet att man ska ha en diagnos för att behöva speciellt stöd. Det kan vara annat… det kan vara tillfälligt i livet, det kan vara en kort period då man halkat efter av någon anledning eller så kan det vara... det behöver inte vara något (Anna).

Kärfve (2000:75) skriver om både för- och nackdelar med att diagnostisera barn. En av fördelarna kan vara att det kan sättas in rätt sorts hjälp när barnet har fått en diagnos. Pedagogerna på Apans förskola menar ändå på att bara för att barnet får en diagnos så beter sig inte alla barn med samma diagnos likadant och behöver därför olika sorts stöd. Kärfve (2000:80) menar att en av nackdelarna är att pedagogerna kan undvika att utmana barnet som de gjort tidigare och samtidigt ”skylla” på diagnosen när barnet inte klarar av något. Kan detta tankesätt bero på att pedagogerna på Apans förskola har erfarenhet av nackdelarna med en diagnos och därför ser det som en möjlighet att sätta in rätt sorts stöd, istället för att se det som en svårighet när barnet fått sin diagnos fastställd?

35

Det som pedagogerna uppfattar som en möjlighet på Apans förskola kanske en annan förskola uppfattar som ett problem, då Lahdenperä (1999:11) menar att samma beteende hos ett barn behöver inte uppfattas på samma sätt i en annan verksamhet, då det kan bero på att pedagogerna har olika uppfattningar om vad som är ett problem.

Det är många av de här barnen som klassas både i förskolan och skolan som de jobbiga barnen, de är inte jobbiga barn det är inga barn som är jobbiga än andra om man bara hittar rätt väg att gå och följa dem (Anna).