Arbetarekommunens arbete

2.2.3 Arbetarekommunens arbete

Det politiska arbetet i arbetarekommunerna bestod enligt informanterna av ”politik och

organisation”.⁹⁵ Skiljelinjen var att det som klassades som politik innefattade frågor som rörde allmänheten och drevs i beslutsfattande församlingar; alltså det som sedan ingick i partiets politiska program. Organisation var istället det som bara rörde partiet internt, det som sedan stod i partiets stadgar. Utöver att göra kandidatlistor till kommunval så beskriver en informant följande: ”… i arbetarekommunen fastställer [vi] ett kommunpolitisk handlingsprogram för den kommande mandatperioden. Detta blir också valprogram för S i kommunen.”⁹⁶ Under kampanjer menade informanterna att det inte bara var partiets centrala politik eller arbetarekommunens politik som användes, utan snarare en blandning av dessa två.

Det är en kombination, alltså vi har ju partiet centralt och så har vi distriktet och sedan har vi arbetarekommunerna men sedan måste ju det anpassas till de lokala förutsättningarna. Vi kan ju inte driva partiets centrala politik exakt likadant som man gör i Bjurholm till exempel, det är lite olika förutsättningar.⁹⁷

Det politiska arbetet inom arbetarekommunen var inte helt spårbundet genom åren utan detta arbete har i stor utsträckning påverkats av huruvida Socialdemokraterna haft majoritet i

kommunfullmäktige eller inte.

Om man har ett majoritetsstyre då kan man i princip bestämma på AK[arbetarekommun]-mötena vad man ska driva i politiken men nu måste man ju tänka flexibelt. Då kan ju inte vi säga att ’ni måste göra såhär’ utan vi måste ge förtroende till våra ledamöter på posterna i kommunen att kunna jobba fram ’hur ska vi då lösa det här?’ Vi kan ju ha en inriktning men vi ger ju inte några absoluta beslut så.⁹⁸

Om det inte var helknäppa saker så är det ju partiets skyldighet att gå till beslutsförsamlingen och driva de uppfattningarna. Och där fanns det en stor lyhördhet.99

95 Ip 1 96 Ip 1 97 Ip 3 98 Ip 3 99 Ip 2

25

2.2.4 Konflikter inom arbetarekommunen

Angående konflikter och motsättningar inom arbetarekommunerna så fanns det två typer av konflikter. Det fanns inbyggda konflikter som var återkommande och enskilda konflikter som bara sträckte sig över en viss period. Rörande dessa inbyggda konflikter kan man se att valen till

nomineringslistorna var en sådan. Inför varje sådant möte la en, av representanterna vald,

valberedning fram ett förslag, där man hade många aspekter att ta hänsyn till. Dessa aspekter rörde främst kön, etnicitet, ålder och var man bodde/i vilken förening kandidaten var skriven. Trots detta uppstod regelbundet diskussioner rörande detta på dessa möten och på grund av den starka viljan att lyfta fram sin egen förening har dessa möten varit bland arbetarekommunens mest välbesökta.¹⁰⁰ Däremot uppger flera av informanterna att dessa konflikter sällan blev personliga.

”Olika åsikter kan det ju finnas men direkt personliga konflikter, de är man relativt förskonad från åtminstone i sossarna, därför att vi är ju fostrade att käfta som fan men inte alltid. Lyckas man inte få en majoritet med sig då får man ju finna sig i att man gjort ett dåligt jobb själv eller haft en idiotisk åsikt. Så det är ju demokratins innersta väsen.”¹⁰¹

En annan person bekräftar detta med att säga att det vid tillfällen blev ”…hårda ord men det är inte något ständigt återkommande. Men när det händer blir det stor dramatik.”¹⁰² De gånger som det faktiskt blev personliga konflikter så kunde det oftast knytas till de fall då någon nominerad haft ett uppdrag men misskött sig.

…när man har valt personer som ska sitta i kommunen som politiker, då återrapporterar man till arbetarekommunen men det har varit en väldigt stor tillit. […] Det är klart att det också är jätteviktigt att man rapporterar och diskuterar om de är på väg i rätt riktning. Den kopplingen har sett lite olika ut och olika intensitet i möten och sådär. Där kan det uppstå konflikt, om arbetarekommunens styrelse anser att de som är förtroendevalda inte gör som vi har sagt att de ska göra. Och då vi inte har egen majoritet måste vi alltid få andra partier med oss. Så att det blir ju de där avvägningarna och då kan det ju uppstå konflikter i värsta fall.¹⁰³

En annan uttryckte det på följande sätt:

…en annan typ av konflikt som egentligen är lite inbyggd, som är klassisk, är mellan arbetarekommunen och partiets förtroendevalda i kommunen. Där det alltid är en fråga om

100 Ip 3

101 Ip 2

102 Ip 1

26

”hur mycket handlingsutrymme ska de förtroendevalda själva ha?”. Alltså kan partiet ge order till de förtroendevalda? Och det är en ständig diskussionsfråga där det inte är riktigt självklart hur man ska göra.104

När det kommer till enskilda konflikter nämndes ett flertal. Under 1960- och 1970-talen handlade det om konflikter mellan de som kallades för ”högersossar” och ”vänstersossar”.

Jag var ju med i början när vi hade ett gäng så kallade ”radikalister" på universitet. Det kallades det rödaste universitetet i Sverige. ’Offensivarna’ var väl som mest. Då var det ju lite spänning och de försökte ta sig in i arbetarekommunen och det var väl en och annan som kom in. Men så småningom så lugnade det ned sig litegrann. Revolutionen kom som inte.¹⁰⁵

En annan person antydde samma sak. ”Det var så mycket internt bråk. Det var föregången till det som hette ’offensiv’, det som numera är Arbetarepartiet. Trotskisternas infiltration och tidningen offensiv och hela den karusellen.”¹⁰⁶ Ytterligare en person uppgav följande:

Bankernas socialisering kunde vi bråka om till tre på nätterna. Alltså de var ju entrister. Deras modell är ju Trotskys lära att infiltrera organisationer och arbeta inifrån. Så vi hade ju mycket kamp då och när de började bli lite fler så gjorde de ju spränglistor och då stod det Socialdemokraterna på dem och bland annat Margot Wikström som var kommunalråd och jag som facklig aktiv. För att de skulle ta sig in i fullmäktige. Vi vart ju anmälda till valnämnden då jag och Margot men vi sa ju då att dem där var inga sossar. Det är trotskister det där.107

Det finns fortfarande i närtid en klyfta mellan höger och vänster men detta är inte ett arv från offensiv-tiden utan snarare ett uttryck för samhällsförändringar.

Offensiv var en extrem företeelse, den typen av konflikter har inte återkommit i

arbetarekommunen, för det berodde på att de hade en så tydlig politisk dagordning. […] den här vänster höger diskussionen den motsvara nog snarare… alltså det fördes en sådan här debatt inom SSU när jag håll på med det som mest och det handlar väldigt mycket om tilltron till den offentliga sektorn och egna lösningar men sedan var det ett antal förnyare som utmanade det här och som tänkte sig en friare socialism och starkare folkrörelseanknytning

104 Ip 6 105 Ip 2 106 Ip 1 107 Ip 5

27

med öppenhet också för andra driftformer än den offentliga. Där någonstans skulle jag nog säga att den här debatten började och det var liksom slutet på välfärdsexpansionen där vi efter oljekris och allt insåg att välfärden inte kunde expandera på samma sätt som tidigare […] Man skulle öppna för nya alternativ. Så det är egentligen hela den samhällsförändringen som avspeglar sig inom socialdemokratin också.108

En person uppgav att det i ett så stort parti som Socialdemokraterna fanns en så stor bredd i åsikter att det var oundvikligt att inte prata om vänster- och högerfalanger. Detta speglades även i

arbetarekommunen ”…man brukar prata om höger och vänster. Och det är ju klart att det även har funnits och finns hos oss. Att vi inte riktigt alla gånger har exakt samma bild av hur vi ska agera och vad vi vill uppnå.” Ofta handlar konflikten på senare år om inställningen till vilka delar av välfärden som ska vara offentlig eller privat.109

Under samma period ville även kvinnorna ha mer makt inom arbetarekommunen vilket även det gav upphov till konflikter. En av informanterna uppger att det var en grupp kvinnor som med ”våld” skulle ta sig in i arbetarekommunen.

Vi fick ett gäng så kallade radikala kvinnor i Umeå. De var så radikala att de la ner

kvinnoklubbarna och de skulle sitta i en annan S-förening. Då var det ju konfliktfyllt och det var i samma veva som jag började som ombudsman på arbetarekommun. Då började de ringa till mig och sa att jag skulle skicka ut kallelser till möten som de skulle ha. Då sa jag ’Nej, det gör jag inte. Ni har ju lagt ned kvinnoföreningarna och då kommer ni till mig och säger att jag ska skicka ut kallelse då ni ska ha hemliga möten för er själva.¹¹⁰

Får att råda bot på denna konflikt införde partiet centralt ett kvoteringssystem där varannan person på alla listor skulle vara man och varannan skulle vara kvinna. Trotts detta uppger informanter att det fortfarande fanns problem rörande just vilka poster i kommunen som män och kvinnor får. En informant ansåg tillexempel att kvinnor var överrepresenterade som ordförande för nämnder och andra kommunala verksamheter där man har dåligt med pengar.¹¹¹ En annan informant ville inte kalla denna klyfta för konflikt.

108Ip 6

109 Ip 4

110 Ip 2

28

Nej, inte konflikter men det är klart att det blev persondelat då när vi skulle göra listorna. För jag var ju en av de personer som tyckte att vi skulle ha varvade listor i S. För vi har ju rent generellt också haft fler kvinnor engagerade i politiken. Och när det började då var ju när barnavårdsuppbyggnaden började och då var det ju heta diskussioner och vi har ju alltid haft tanken att alla som vill ha barnomsorg ska få det. Så att det var ju den typen av frågor och vill man då kalla det för konflikter kan man väl göra det.¹¹²

En konflikt som nästan alla informanter nämnde var klyftan mellan unga och äldre i

arbetarekommunen. Denna klyfta verkar ha uppstått under 1990-talet då många yngre inom partiet kände att de inte var tillräckligt representerade på nomineringslistorna till olika poster. Detta har varit, enligt en informant, en av de större konflikterna i arbetarekommunerna de senaste åren.¹¹³

Ja, om vi backar och tänker att för några kongresser sedan bestämde partiet att på valsedlarna ska man eftersträva att 25% av kandidaterna ska vara 35 eller yngre. Och det väckte en del diskussioner. Då finns det vissa som hävdar att det är fel mot de äldre efter som de är en växande grupp som ger många röster. Det är en sådan fråga som dyker upp.¹¹⁴

Den sista konflikten som återkom var relationen mellan stad och land. När man under 1970-talet omorganiserade Sveriges kommuner inkorporerades många mindre orter till att tillhöra större närliggande städer. Detta skedde även i Umeå. Även arbetarekommunens upptagningsområde kom då att breddas och de som tidigare tillhört fristående kommuner skulle nu komma överens med individer på andra orter om hur man skulle styra sitt eget samhälle.

Vissa stadsdelar som i Hörnefors, Sävar och Holmsund tycker väl att de var illa behandlad ibland. ’Allting skulle till staan’ sa de. Jag glömmer aldrig när vi hade gjort

kommunsammanfogningen och så blev de vinter och de började ploga. Och så började de klaga bland annat i Holmsund och Obbola att de fick så helvetes dåligt plogat sedan

sammanslagningen. Problemet var bara att det var exakt samma företag som plogade där nere som har gjort det tidigare. Men de tyckte att de hade fått det jävligt dåligt. Och det vart ju mycket den typen av åsikter att de kände sig åsidosatta. Och det var väl delvis sant eller också hade de alldeles för höga förväntningar. Men jag hade aldrig något problem att umgås med och prata med dem. Och jag tyckte att de krav de resta var alldeles sunda.¹¹⁵

112 Ip 5

113 Ip 4

114 Ip 1

29 Något som slutligen bör nämnas rörande konflikter är att samtliga informanter varit positiva till att konflikter funnits, och finns, så länge de inte skadar partiet och dess möjlighet att bedriva politisk verksamhet. En person ansåg som följande:

Jag hoppas att man inte är alldeles överens för att det kan vara lite kvävande i långa loppet. Men någon konstant spänning finns nog inte. Däremot har det tydligt funnits två läger. Men jag skulle vara förvånad om alla bara sa ’Ja’ till styrelsen för då är det illa. Det ska vara lite motstånd och det ska vara lite ifrågasättande och det ska vara lite andra idéer annars så tappar man spänsten.¹¹⁶

En annan uppgav att dessa mindre konflikter och meningsskiljaktigheter är ”hälsosamma”.¹¹⁷

2.3 Diskussion

I denna uppsats har jag undersökt det Socialdemokratiska arbetarepartiets arbetarekommuner. Det rör sig om en explorativ pilotstudie i syfte att beskriva och analysera en viktig men samtidigt förbisedd del av SAP, dess lokala partiarbete i synnerhet. Frågorna som använts som utgångspunkt rör arbetarekommunernas uppbyggnad, funktion och konfliktytor. I studien har två kategorier av källmaterial använts. Den första av dessa består av socialdemokratiska instruktionsböcker, stadgar och liknande tryck och den andra av muntliga intervjuer med långtidsmedlemmar i Umeå

arbetarekommun. Målet är att ge dels en bild av hur den ideala arbetarekommunen tänktes fungera, dels av hur den faktiskt fungerade i en av landets många arbetarekommuner, i Umeå, och då med utgångspunkt i de erfarenheter som sex informanter gjort de senaste 30-40 åren. Det långa tidsspannet, den första delstudien, och det lokala nedslaget samt den begränsade empirin (sex informanter), innebär att jag måste vara försiktig när det gäller möjligheterna att säga något generellt om de socialdemokratiska arbetarekommunerna i Sverige sedan 1800-talets slut.

Undersökningen visar att arbetarekommunens funktion och uppbyggnad har förändrats över tid. Till en början var arbetarekommunen en lokalavdelning vars främsta syfte var att samla medlemmar till partiet samt att informera allmänheten om SAP:s vision. Detta stämmer i stor utsträckning överens med den bild av arbetarekommunernas tidiga historia som Gullan Gidlund presenterat.¹¹⁸ Denna

116 Ip 1

117 Ip 3

30 funktion av arbetarekommunen fanns kvar i instruktionsböckerna till mitten av 1900-talet men man lyfte mer och mer vikten av studieverksamhet.¹¹⁹ De första milda demokratiska inslagen kom först under 1950-talet.¹²⁰ Detta bör ses i ljuset av den demokratifostran som SAP började betona allt kraftigare efter andra världskriget. Denna demokratiska utveckling fortsatte fram till 1990 då SAP i sina stadgar skrev att arbetarekommunens uppgift är leda och samordna partiets politik i

kommunen.¹²¹ Enligt de intervjuer som gjorts fanns dock den demokratiska funktionen i

arbetarekommunen långt innan 1990.¹²² Det framgår alltså att praktiken fanns innan den skrevs in i stadgarna och att partistyrelsens idealiserade modell inte stämde överens med verkligheten.¹²³

Arbetarekommunens uppbyggnad har i stor utsträckning varit spårbunden under 1900-talet. Redan 1908 betonades att en arbetarekommun var partiets minsta beståndsdel och utgjordes av anslutna fackföreningar och enskilda medlemmar.124 Denna bild dominerade under 1900-talets första hälft men förändrades successivt i och med att arbetarekommunerna i allt högre grad kom att inkorporera föreningar av olika slag, medan kategorin enskilda medlemmar minskade relativt sett. År 1973 bestod arbetarekommunerna av fackföreningar, socialdemokratiska ungdomsföreningar, brödraskapsföreningar, tjänstemannaföreningar och föreningar inom bostadsområden.¹²⁵ Bakgrunden var att partiet växte och ökade sin närvaro i Sverige men det var även kopplat till kommunreformen 1971. Som en följd av detta gjorde man om dessa mindre arbetarekommuner till Socialdemokratiska föreningar (S-föreningar) som skulle täcka ett visst geografiskt område.¹²⁶

Under samma period infördes även representantskap i arbetarekommunerna som innebar att varje S-förening fick rösta fram ett antal representanter som var de som medverkade på arbetarekommunens möten. Detta gjorde att varje medlem inte gick på arbetarekommunens möten utan fick sin

S-förening som hemS-förening.¹²⁷ Föreningarna blev de som var direkt kopplade till arbetarekommunen 119 Instruktion för arbetarekommuner, 1945, s 7. 120 This is SAP, 1953, s 4. 121 Stadgar, 1990, s 19. 122 Ip 1 123 Ip 6

124 Svenska socialdemokratiska partiets politiska program, kommunalprogram, partistadgar och

grundstadgar för kommunerna, 1908, s 12.

125 Socialistisk debatt, 1973, s 40.

126 Ip 2

31 istället för medlemmarna. Den sista stora förändringen i arbetarekommunens uppbyggnad var att SAP avskaffade kollektivanslutningen mellan partiet och LO-medlemmarna. Således tappade partiet många medlemmar, likaså arbetarekommunerna. Man kan fortfarande skapa socialdemokratiska arbetsplatsföreningar kopplade till arbetarekommunerna men fackföreningarnas närvaro är betydligt mindre i arbetarekommunerna idag.¹²⁸

När det kommer till de konflikter som uppstår i en arbetarekommun förekom relativt lite

information om detta i Socialdemokraternas egna skrifter. Man skrev dock att diskriminering på grund av kön och ålder inte var ovanligt inom arbetarekommunerna, speciellt när det kom till nomineringslistorna.¹²⁹ Dessutom förespråkades ett nära samarbete mellan förtroendevalda

socialdemokrater och arbetarekommunerna för att undvika konflikt.¹³⁰ Två typer av konflikter fanns enligt informanterna i arbetarekommunerna, de inbyggda och de enskilda. En av de inbyggda konflikterna rörde nomineringslistorna. I många fall kunde det bli diskussion rörande

representation.131 Utöver detta kunde det också bli konflikter mellan arbetarekommunen och de förtroendevalda om dessa inte gjorde sitt jobb. Dessa kunde vara både förtroendevalda i riksdagen, region och kommunfullmäktige.¹³² Konflikter var ständigt återkommande och inbyggda i

arbetarekommunens organisation. Det bör nämnas att detta troligtvis inte var något unikt för Socialdemokraternas arbetarekommuner utan något som förekommer inom de flesta demokratiska partier.

De enskilda konflikter som nämnts i intervjuerna är inte helt separerade från de konstanta, men det finns perioder där vissa frågor varit mer intensiva. Vi kan till exempel se att kvinnorörelsens krav resulterade i stora konflikter inom Umeå arbetarekommun under 1970-talet, då man från

arbetarekommunens håll gjorde en del motstånd mot deras agerande.¹³³ Under samma period gjorde den radikala vänstern sitt intåg i Socialdemokraterna, även det gav upphov till konflikter.¹³⁴ Under kommunreformen 1971 inkorporerades de mindre samhällena i Umeå kommun och så även 128 Ip 1 129 Wallentheim, 1949, s 10. 130 Wallentheim, 1944, s 15. 131 Ip 2 132 Ip 4 133 Ip 2 134 Ip 1

32 arbetarekommunerna. Mellan Umeå stads invånare och de från orterna utanför Umeå stad kunde det ibland uppstå en del diskussioner där det utifrån ansåg att de blev illa behandlade och åsidosatta.¹³⁵ Även de yngre har känt sig åsidosatta, främst när det kommit till nomineringslistorna. Denna konflikt blev enligt uppgift som mest intensiv under 1990-talet.¹³⁶ Här bör även nämnas att trots att intervjuerna bara rör Umeå arbetarekommun så är dessa typer av konflikter mest troligt inget unikt för Umeå.

När frågeställningarna är besvarade så bör blicken lyftas till vad tidigare forskning sagt rörande socialdemokratin och arbetarekommuner. Ser man först till Karlboms tes om att

Socialdemokraterna under tidigt 1900-tal släppte den kommunsocialistiska tendensen som bland annat uppvisats av Axel Danielsson så ser vi att denna i stor utsträckning verkar stämma.¹³⁷ Trots att närvaron av arbetarekommuner förekom över hela landet under denna period verkar dessa ha fungerat som lokala intresseorganisationer som spred den socialdemokratiska ideologin snarare än att ha varit autonoma arbetarråd. Detta till skillnad från den tidiga socialismens idéer om

kommunsocialism.

Både Ekström von Essen och Nyström skriver dock att arbetarekommunen stod under

partistyrelsen, men också var självständiga demokratiska organisationer som syftade till att verka i, och påverka, lokalsamhället.¹³⁸ Detta står i kontrast mot det som tidigare konstaterats, om att arbetarekommunen var en lokal intresseförening. Det bör dock sägas att den tid som Ekström von Essen och Nyström berör är folkhemsperioden mellan 1930-talet och 1960-talet.¹³⁹ Slutsatsen som dras är alltså inte att Karlbom eller dessa två har fel, utan tvärtom att alla tre har rätt. Tiden mellan sekelskiftet och folkhemsperioden innebar stora förändringar för SAP. Man gick från att vara en mothegemoni, som Lundin uttrycker det ¹⁴⁰, i förhållande till det existerande samhället till att bli ett parti i maktposition som skulle leda en regering. Partiet hade blivit organisatoriskt starkare och mer centraliserat under 1930-talet. Således förändrades också arbetarekommunens funktion från att vara

135 Ip 2

136 Ip 4

137 Karlbom, 1985, s 83.

138 Ekström von Essen, 2003, s 213.

139 Nyström, 1983, s 231.

33 denna lokala närvaro till att bli en maktfaktor som hjälpte till att bygga det socialdemokratiska Sverige.

Arbetarekommunernas främsta uppgift har alltid varit att samla medlemmar till partiet. Detta eftersom medlemmarna, som Ahrne och Papakostas uttrycker det, är organisationens främsta resurs.¹⁴¹ Detta har alltid varit socialdemokratins styrka, att den varit en del av arbetarrörelsen och