Arbetet med att inhämta barnets perspektiv

Barnsamtal hade socialsekreterarna med alla barn, undantaget två utredare som arbetade i en kommun där det beslutats att ej ha barnsamtal med barn under 4 år. De socialsekreterare vi intervjuat poängterade alla att det framförallt är betydelsefullt att vara anpassningsbar utefter situationen och barnet de ska träffa. För att avdramatisera situationen för barnen och skapa en så neutral samtalsmiljö som möjligt så förespråkade flera att träffa barnen i hemmet tillsammans med föräldrarna innan de hade enskilda samtal med barnen, detta gällde framförallt i fall med yngre barn. När det kom till barnsamtalen pratade intervjupersonerna om just det att anpassa sig efter barnet och menade att de "kände av situationen". I en del fall kan vara att de går en promenad med barnet, använda känslokort med bilder, köpa en glass, använda sig av sms för att samtala med tonåringar eller ta med leksaker till samtalet. De förklarade att man får vara lyhörd för vad barnet är intresserad av och läsa in sig lite på det för att kunna inleda samtalet med att prata om deras intresse. Flera av socialsekreterarna menade att de försökte bilda en relation till barnet för att möjliggöra för en bra dialog medans någon annan menade att hon istället tryggade barnet med fraser som "Du kan lita på mig" och "Jag ska göra allt vad jag kan för att hjälpa dig". En socialsekreterare sa såhär:

Jag är alltid väldigt väl förberedd när jag ska ha ett barnsamtal. Det handlar om att hämta in barnets röst och för det krävs det att jag inte är rädd för att ställa följdfrågor. Jag gör det gärna hemma hos familjen för där är barnet tryggt.

(Socialsekreterare 1)

En av de intervjuade framhåller hur viktigt hon anser att det är att ta sig tiden med barnen och se till att hålla hög kvalité på sina barnsamtal. Hennes erfarenhet är att det finns förutsättningar för att barnen ska ges den delaktighet de har rätt till men att det varierar från utredare till utredare och även beroende på vilken tradition man har inom kommunen hur detta efterlevs. Hon arbetade för att skapa en avslappnad och förtrolig relation till barnet. En annan av våra intervjupersoner berättar att hon medvetet väljer att inte ha så tät kontakt med de barn som hon utreder. Anledningen är att hon anser att hon som socialsekreterare inte ska

38 skapa för nära relationer till barnen eftersom hon enbart finns med i deras liv under en kort och begränsad period.

Jag tycker nästan att det är elakt att bilda en relation med ett barn som jag kommer träffa i max 4 månader.

(Socialsekreterare 6)

På två av de kontor vi besökte hade de fått utbildning i en särskild metod för utförandet av barnsamtal. På ett socialkontor utförde de samtal efter Norrköpingsmodellen. Socialsekreterarna förklarade att metoden gick ut på att ställa väldigt öppna frågor som kunde vara “berätta om mamma”. Samtalet skulle enligt denna modell ske på en för alla parter neutral plats och utan leksaker i rummet. De två socialsekreterare som arbetade efter denna metod var båda ganska kritiska till den. De menade att de kunde vara svårt att föra samtal med små barn då de ofta kan behöva några leksaker under samtalet. Vidare menade de att de väldigt öppna frågorna kunde bli ett problem, särskilt i de ärenden där de hade många barnsamtal, då kunde frågorna upplevas som tjatiga och vissa barn kan behöva ledas in på ämnet. En av socialsekreterarna som arbetade efter Norrköpingsmodellen sa såhär:

Vi är ofta rädda för att leda in samtalen på det som är jobbigt, man vill inte göra barnet ledset. Men om de har det svårt så är det jobbigt hela tiden, då tänker de redan på det och det kan snarare behöva komma ut istället.

(Socialsekreterare 6)

Den andra metoden som två av socialsekreterarna arbetade efter var Signs of safety. De förklarade att det är en metod där barnet själv ska uttrycka sig i skrift eller genom att rita. Först får de rita sitt självporträtt som framsidan till en tresidig bok. På första sidan ska de rita eller skriva vad som är bra hemma och på nästa sida finns det plats att rita eller skriva vad som är dåligt. På den sista sidan får barnet uttrycka sina önskningar. Boken används sedan som underlag när de samtalar med föräldrar och nätverk över problemen som finns. De två socialsekreterare som använde denna metod tyckte att den var väldigt bra och ett konkret sätt att arbeta på. De menade att de blir tydligt både för barn och föräldrar vad socialtjänsten är oroliga för och vad som behöver hända för att det ska bli bättre. Socialsekreterarna framhöll även att de upplevde att i föräldrarnas ögon vägde en Signs of safety-teckning tyngre än socialsekreterarens ord.

39

Om föräldrarna ser att det är deras eget barns kråkfötter eller teckning de har ritat så blir det väldigt levande och påtagligt för föräldrarna att det här är faktiskt inte bra för barnet.

(Socialsekreterare 4)

BBIC användes av samtliga socialsekreterare vi intervjuat. BBIC som nationellt projekt har haft till syfte att säkerställa att barns perspektiv inhämtas och vägs med i utredning- och beslutsunderlag (Socialstyrelsen 2015). Majoriteten av våra intervjupersoner upplevde att BBIC främjade barnens delaktighet. Samtidigt så framhöll vissa att BBIC inte är någon garanti för att barns perspektiv inhämtas i den utsträckning som hade varit önskvärt. Under våra intervjuer fick vi till oss av de flesta intervjuade att de ansåg att BBIC främjade barns delaktighet och de tyckte metodstödet var till hjälp i deras arbete. Det framkom dock att kontrollen av BBIC brister och att utredare inte tvunget inhämtar barnets berättelser bara för att utredningen skrivs utifrån BBIC. En av våra intervjupersoner uttryckte kritiken såhär:

Det tar tid att skriva i BBIC och fokus hamnar lätt på att skriva rätt information under rätt rubrik. Barnets röst ska vara med under varje rubrik men det kan man ju bara hoppa över, den rutan kan lämnas tom. I vår kommun har vi ingen som kollar eller kontrollerar detta.

(Socialsekreterare 1)

Samtliga av de socialsekreterare vi har intervjuat har använt sig av BBIC som arbetsmall när de utför barnavårdsutredningar. BBIC har utformats för att främja barnperspektivet och barns delaktighet i arbetet med barnavårdsutredningar (jmf. Socialstyrelsen 2017). Barnens åsikter och utsagor samlas in men det är fortfarande den so skriver utredningen som bestämmer vad som skall inkluderas i utredningsmaterialet. BBIC kan således inte anses utgöra någon garanti för att barns perspektiv verkligen är inhämtat. Utifrån vårt material kan vi se att det finns risk för att metodstödet blir en falsk trygghet där socialsekreterare av olika anledningar kan utelämna barnets perspektiv men det kan trots detta hävdas att utredningen är utförd enligt en metod som skall sätta barnets behov i centrum och där det ställs som krav att barnets röst är inhämtad och tagen i beaktan (jmf. Halldén 2003). Socialsekreterarnas bild av BBIC som en falsk trygghet för barns delaktighet och inflytande har även bekräftats i forskning. Det har framkommit att barnens delaktighet inte ökat sen införandet av BBIC trots att det varit

40 incitamentet med metodstödet och att barnen när de kommit till tals presenterats på ett objektivt sätt istället för att analysera vad deras uttalanden står för (jmf. Rasmusson 2006; Hultman & Cederborg 2013).

I en av kommunerna vi besökt berättar socialsekreterarna att det har tagits ett generellt beslut att de inte har samtal med barn under 4 år. Hembesök görs dock och även observationer i vissa fall, dessa sker då tillsammans med föräldrarna. Vad som var anledningen till att kommunen beslutat att dra en gräns för barnsamtal vid just 4 års ålder kunde vi inte få något konkret svar på. Dock finns de utsagor från andra socialsekreterare i vårt material som talar emot detta sätt att arbeta. Ett par av våra andra intervjupersoner beskriver att barn kring 3 4 års ålder kan vara mycket adekvata i sina uttalanden och berättar om exempel där de haft mycket givande samtal med barn under 4 år. De uttrycker att det ibland finns svårigheter i att prata med så små barn men att det ligger i deras profession att kunna få till bra samtal även med yngre barn och att kunna tolka vad barnen i dessa samtal ger uttryck för.

Under våra intervjuer har vi fått till oss från flera av socialsekreterarna att deras arbetssituation gör att det inte finns tillräcklig tid att träffa barnen. Ofta gör tidspressen att de inte heller känner sig riktigt nöjda med de barnsamtal de genomför.

Ibland när jag kommer från ett barnsamtal så måste jag slänga mig direkt in i nästa. Det blir inga bra samtal om jag inte hinner pausa emellan. Vill man få barn att berätta måste man ge dem tid. Jag kan visserligen skriva att jag träffat barnet och på så vis fullgjort min plikt, jag kan nöja mig med det men vad blir det för utredning?

(Socialsekreterare 3)

Att socialsekreterarna arbetar under pressade förhållanden ger konsekvenser för barns deltagande och inflytande under barnavårdsutredningar (jmf. Grefve 2016). Det som Socialsekreterare 3 beskriver här ovan innebär att inhämtningen av barns perspektiv begränsas på grund av tidsbrist. I de fall där barnet inte har kunnat ges utrymme eller rätt sorts vägledning från en vuxen företrädare, i de fall det behövs, ser vi att socialsekreterarna inte har möjlighet att utföra utredningarna med ett fullgott barnperspektiv (jmf. Halldén 2003).

41 Utifrån vårt material kan vi se att grunden för barns delaktighet i mångt och mycket handlar om inhämtandet av barns perspektiv. Barnsamtal är den metod som de flesta socialsekreterare använder sig av för att inhämta barnens röster. Sedan ser vi att det finns variationer i hur socialsekreterarna utformar sina samtal och vilka metoder de använder för att samtalen ska bli så bra som möjligt. Vi fann även att inställningen till att inhämta små barns perspektiv varierade. I de fall där socialsekreterarna på kommunens initiativ inte hade barnsamtal med barn under 4 år har det inte tagits någon hänsyn till den individuella mognaden hos varje enskilt barn utan enbart gjorts en bedömning efter en specifik åldersgräns. Ett sådant generellt beslut kan ses problematiskt då de barn som ännu inte hunnit fylla 4 år inte får möjlighet att komma till tals såsom de har rätt till enligt barnkonventionen (Unicef 2017). Ett sådant beslut medför att dessa små barns rätt till delaktighet och inflytande inskränks då deras perspektiv går förlorat om barnen inte ges möjlighet att uttrycka sig och agera självständigt utanför familjeenheten. Resultatet av detta arbetssätt kan bli att barnavårdsutredningar utan att barnets röst inte ges det utrymme i materialet som krävs för att uppfylla kraven på barns delaktighet och inflytande och därmed saknas barnperspektiv (jmf. Halldén 2003).

Inom barndomssociologin är barnperspektivet centralt, att lyssna till barn och kontextualisera deras utsagor är en elementär del inom teorin där man talar om att barn inte är ofullständiga vuxna utan värda att betrakta som aktiva aktörer som har förmågan att påverka i sitt liv (Halldén 2007). Den anpassning som flera av socialsekreterarna säger att de gör efter varje barn och de strategier och metoder de använder, beskriver hur de arbetar för att inhämta det som Halldén (2003) benämner som barns perspektiv. Barns perspektiv syftar till att ta tillvara barnets ståndpunkt och lyssna på dess utsagor. Barnets perspektiv bör vara grunden när en utredning av barnets livsvillkor görs. Grunden för att arbeta med ett barnperspektiv blir således att hämta in och kontextualisera barnets perspektiv.