Barns aktörskap i socialtjänstens barnavårdsutredningar

Examensarbete

Barns aktörskap i

socialtjänstens

barnavårdsutredningar

En kvalitativ studie om socialsekreterares arbete

med barns delaktighet och inflytande under

utredningsprocessen

Författare: Marina Nilsson & Sofia Tobiasson

Handledare: Anders Lundberg Examinator: Docent Kerstin Arnesson

1

Abstract

Author: Marina Nilsson & Sofia Tobiasson

Title: Children’s agency in the social services child welfare investigation [Translated title] Supervisor: Anders Lundberg

Assessor: Kerstin Arnesson

The purpose of this study is to describe and analyze how social workers participate in the operationalization of children's agency in child welfare research. In order to fulfill the purpose and answer our questions, we have used qualitative semistructured interviews. The study is based on statements from 7 social workers working whit child welfare investigation in small to medium-sized municipalities in south of Sweden. In the analysis of our collected material, we started from the sociology of childhood.

The fact that children are given the opportunity to act themselves is a prerequisite for their right to participation and influence, so that children's agency goes hand in hand with the provisions of the Social Services Act and the Children's Convention on the Influence and Participation of Children. Social security officers working on child welfare investigations should always work on the basis that it is in the best interest for the child. In order for this to be considered fulfilled in practice, the child must be able to express her/his views and wishes, and that they are important in both the investigation process and the decision making. The result of our study shows that Social Security Officers work actively to promote children's agency and with different strategies motivate the children to actively participate. It has also been found that there are factors that complicate children's participation and, especially, influence in decision making. We found that social security officers l ook at their responsibility for children's rights to participation and influence as a major and important task, though with different meanings and solutions.

Keywords: Children's agency, children's participation and influence, social services, social worker, child protection investigation

2

Tack!

Vi vill först och rikta ett stort tack till varandra för ett fint samarbete och stöttning såväl under genomförandet av denna studie som under utbildningens tidigare delar.

Vi vill såklart även tacka vår handledare Anders Lundberg vid Linnéuniversitetet för god vägledning och för att du delar med dig av din kunskap till oss. Tack även till vår härliga

handledningsgrupp som gett god feedback, underlättat och förgyllt resan hit.

Sist men dock inte minst ett stort tack till våra informanter som tagit sig tid att träffa oss och på så vis möjliggjort för oss att genomföra denna studie.

Med vänliga hälsningar

3

Innehåll

2. Kunskapsläget om barns aktörskap och delaktighet……….……...7

2.1 Barns erfarenheter av den sociala barnavården………7

2.2 Barns rättigheter i händerna på vuxna………..8

2.3 Barn som aktörer……….10

2.4 Barnavårdsutredning och BBIC………..11

2.5 Socialsekreterarnas tidsbrist………12

3. Barnet i samhället och socialpolitiken………...13

3.1 Barn……….13

3.2 Barndom och barnets ställning i samhället i en historisk kontext………...13

3.3 Barns rättigheter idag………..15

3.3.1 Socialtjänstlagen………..15

3.3.2 Barnkonventionen………16

3.4 Önskemål och behov………...18

4. Teoretiska utgångspunkter………19

4.1 Barndomssociologi………..19

4.1.1 Barn som aktörer………..20

4.1.2 Barnperspektivet………..21

5. Metod………...………22

5.1 Val av metod………...22

5.2 Urval och rekrytering………..22

5.3 Kvalitativ forskningsintervju………..23

5.4 Genomförande av intervjuer………...24

5.5 Reliabilitet och validitet………..24

5.6 Bearbetning och analys………...26

5.7 Etiska överväganden………...26

5.8 Arbetsfördelning……….28

6. Resultat och analys……….……….28

4

6.2 Socialsekreterarnas syn på barns aktörskap………28

6.2.1 Socialsekreterarnas beskrivning av barns aktörskap………29

6.2.2 Barn som aktörer eller objekt i socialsekreterarnas arbete………..30

6.3 Arbetet med barns delaktighet och inflytande………34

6.3.1 Arbeta med ett barnperspektiv……….34

6.3.2 Arbetet med att inhämta barnets perspektiv……….………37

7. Diskussion……….………...41

7.1 Resultatdiskussion………...….………..42

7.1.1 Diskussion kring frågeställning 1………42

7.1.2 Diskussion kring frågeställning 2………43

7.2 Avslutande diskussion, andra aspekter och nya frågeställningar………...44

7.3 Metoddiskussion……….47

7.4 Teoridiskussion………...47

8. Referenser………48

Bilaga 1 Informationsbrev inför studie……….52

5

1 Inledning

I detta inledande kapitel presenterar vi problemformulering, vårt syfte med studien och våra frågeställningar.

1.1 Problemformulering

En elementär princip vid grundandet av FNs barnkonvention var att den traditionella synen på barn som enbart skyddsbehövande objekt skulle uppluckras och att barn istället skulle ses som självständiga individer, aktörer med makt att påverka i sina egna liv. Samtidigt som de är i behov av vuxnas omsorger och det är vuxnas ansvar att se till att barnens behov tillgodoses (Olsen 2008).

Cederborg (2014) skriver för att socialsekreterare ska kunna arbeta med barns rättigheter till delaktighet och inflytande såsom barnkonventionen kräver behöver dem utveckla sitt barnperspektiv. Cederborg menar att socialsekreterarna för att kunna anta ett barnperspektiv måste betrakta varje barn som en egen individ med sin individuella livssituation snarare ä n att se på barn som en homogengrupp. Att socialsekreterare ska arbeta utifrån ett barnperspektiv är inget nytt och det förväntas att arbetet med barnavårdsutredningar sker med hänsyn till barnperspektivet. Forskningen tyder dock på att dessa krav inte uppfylls i praktiken och att barns perspektiv många gånger saknas utredningsmaterialet. Barns individuella situationer beskrivs istället utifrån andras utsagor. Det framgår också att barn inte inkluderas i socialtjänstens beslutsprocesser så som barnkonventionen kräver.

Barnsbehov i centrum (BBIC) har införts som ett nationellt arbetsstöd för socialtjänstens utredningsarbete med barn. Implementeringen av BBIC har bland annat skett för att i enlighet med barnkonventionen och socialtjänstlagen tillvarata barnets rättighet att vara delaktig och få inflytande, för att de i slutändan ska kunna tillförsäkras samma livsvillkor och förutsättningar som andra barn. BBIC är indelat efter områdena, Familj och miljö, Barnets utveckling och

Föräldrarnas förmåga. Utifrån de områdena och många underrubriker gör socialsekreteraren

6 forskning visat att barnets röst trots allt inte framkommit i den utsträckning som socialstyrelsen anser önskvärt. När barnet ges möjlighet att vara delaktigt har socialsekreterarna inte arbetat med att tolka och analysera vad barnets utsagor står för utan snarare presenterat dem på ett repetitivt sätt. Barnet framställs i utredningsmaterialet som ett objekt snarare än en aktör (jmf. Rasmusson 2006 s. 12; Hultman & Cederborg 2013).

Lindholm (2014) skriver om det praktiska implementeringsarbetet av barns rättigheter i socialt arbete. Hon menar att det finns en inbyggd motsättning i barnkonventionen mellan att samtidigt som barnet ses som en svagare individ som behöver skyddas så ska barnet ses som en medborgare och aktör med egna åsikter och rättigheter. Lindholm menar att detta är en utmaning som socialsekreterarna står inför i sitt arbete. Vidare får synen på barnet som aktör inte innebära att det får ta ett för stort ansvar över sin livssituation (Näsman 2004). Socialsekreterare behöver vara medvetna om och kunna reflektera kring sina egna värderingar, hur ens barn- och människosyn ser ut, samt hur dessa påverkar arbetet (Lindholm 2014). Olsen (2008) utvecklar resonemanget och menar att vuxnas syn på barns aktörskap och de vuxnas framträdande kompetens styr hur barnet blir delaktigt i beslutsprocesser. Barn ses generellt inte som kompetenta nog att delta beslutsprocesser och barnets position behöver därför stärkas. Vuxna måste se på barn som aktiva aktörer och fullvärdiga samhällsmedborgare för att deras rätt till delaktighet ska följas så som barnkonventionen fastslagit. Olsen framhåller att så länge barns aktörskap inte erkänns av vuxna företrädare för barnet, så kan inte heller grundläggande demokratiska värderingar om allas lika rätt och värde anses vara uppfyllda.

7

1.2 Syfte

Syftet med denna uppsats är att beskriva och analysera hur socialsekreterare medverkar i att operationalisera barns aktörskap i barnavårdsutredningar.

1.3 Frågeställningar

1. Hur ser socialsekreterarna i studien på barns aktörskap i de barnavårdsutredningar de utför?

2. Hur arbetar socialsekreterare för att göra barnen delaktiga och ge dem inflytande i utredningsprocessen?

2 Kunskapsläget om barns aktörskap och delaktighet

I detta kapitel kommer vi att redovisa ett urval av de studier och kunskapsöversikter som gjorts kring barns aktörskap och delaktighet samt socialsekreterarnas arbete med barnavårdsutredningar.

2.1 Barns erfarenheter av den sociala barnavården

Ann-Christin Cederborg och Yvonne Karlsson (2001) har genomfört en studie på 20 barn som har placerats enligt 2§ LVU i en mellanstor svensk kommun. Barnen var mellan 5-19 år gamla och blev tillfrågade utifrån deras syn på sin delaktighet i utredningen som förekommit placeringen. 18 av de 20 barnen tyckte att de inte hade fått information om socialtjänstens agerande. Majoriteten av barnen hade inte känt sig delaktiga som aktiva samtalspartners i utredningarna och 13 av barnen berättade att de efter placeringarna inte hade någon möjlighet att få enskilda samtal med socialsekreteraren. Cederborg och Karlsson kommer i sin studie fram till att interventioner och insatser i majoriteten av fall skett ovanför barnets huvud och de menar att de då blir åskådare snarare än aktörer i sina liv. Vidare menar författarna att samtal med barn under socialtjänstens utredningar är en av grundpelarna för att få en legitim utredning. Författarna ger flera olika möjliga anledningar till varför barnperspektivet åsidosatts under socialtjänstens utredningsarbete. De menar att det kan bero på bristande kunskap, att det inte ska bli lojalitetskonflikt mellan barnet och föräldrarna eller att barnets kompetens negligeras.

8 det enbart i 30 % av fallen som barnen fått komma till tals och kunnat påverka situationen på det hem de blivit placerade.

Ovanstående studier är relevant i vår uppsats för det ger en fingervisning om barns upplevelser av den sociala barnavården. Vårt syfte är emellertid inte att studera barns egna uppfattningar men vi tycker ändå att barnens perspektiv är en betydelsefull ingång i detta avsnitt då det är socialsekreterares arbete med barnens rättigheter vi studerar.

2.2 Barns rättigheter i händerna på vuxna

Monika Nordenfors (2010) har sammanställt en forsknings och kunskapsöversikt om barns delaktighet. Nordenfors skriver att göra barn delaktiga i beslutsprocesser av olika slag är en viktig insats för att tillförsäkra barnen goda uppväxtvillkor och att tillvarata barns kompetens och idérikedom är till gagn för samhället på många sätt. Nordenfors skriver att det finns en tydlig maktobalans mellan barn och vuxna i vårt samhälle, det är vuxna som avgör om, när och hur barn ska få delta. Därför är det av stor vikt att vuxna börjar fundera över vilken syn de har på barn, hur vi tar tillvara det som barnen säger och om vi tar dem på allvar.

Johanna Lindholm (2014) är statsvetare och filosofie doktor i barn- och ungdomsvetenskap. Lindholm har forskat om barn i det svenska rättssystemet och skriver om det pr aktiska arbetet med att implementera barnkonventionens bestämmelser. Hon menar att för att uppfylla barns rätt till delaktighet måste socialsekreterarna arbeta medvetet med detta som mål. För att lyckas med implementeringen i det praktiska arbetet så behöver utövaren ha god kunskap om barnkonventionen och förstå dess principer tillräckligt för att omsätta dessa i praktiken. Det måste också finnas en vilja att utföra sitt arbete och fatta beslut som vilar på dessa principer. Lindholm skriver att en utmaning för socialsekreteraren är att i enlighet med etiken hantera de motsättningar som finns i barnkonventionen när det kommer till att betrakta barnen som fullvärdiga medborgare med egna rättigheter och åsikter. Samtidigt som många av dessa barn har ett stöd- och skyddsbehov som gör de till utsatta individer. För att hantera detta krävs reflektion kring sin egen människo- och barnsyn och hur dessa individuella värderingar kan nyansera det arbete man utför.

9 ska gynna barns delaktighet så dokumenteras barnens egna uttalanden ändå inte i den utsträckning som är önskvärt och såsom det kan förväntas i en utredning, baserat på Socialstyrelsens rekommendationer. Barnens åsikter och önskemål fanns i många fall dokumenterade men barnen tycktes i dokumentationen framställas mer som objekt snarare än aktörer och deras perspektiv gavs litet eller i vissa fall inget utrymme alls. Att barnen ses som aktörer och inte objektifieras i utredningsmaterialet är grundläggande för att stärka barnets ställning. Rasmusson skriver också om vikten av att barns ökade deltagande i den sociala barnavården inte får innebära att barnen ges ett ökat ansvar över sin livssituation. För att socialarbetare ska kunna arbeta med barns delaktighet utifrån barnkonventionens 12:e artikel så krävs det att de beaktar varje barn som egna individer med individuella förutsättningar och livssituationer. Barnets ålder, mognad och tidigare erfarenheter är viktiga aspekter. Man bör också ha i åtanke att barn i den sociala barnavården konfronteras med stora krav på beslutsfattande gällande den egna livssituationen.

Elin Hultman och Ann-Christin Cederborg (2013) har studerat hur barn framställs i socialsekreterarnas barnavårdsutredningar. Författarna skriver tvärtom vad Rasmusson (2006) påstår att barnens berättelser får ta stor plats i de utredningar som genomförs med BBIC som dokumentationsstöd. En förklaring till detta ser vi kan vara att Hultman och Cederborgs rapport är gjord 7 år senare än Rasmussons. Kanske har arbetet med BBIC under de 7 åren utvecklats i en positiv riktning. Men Hultman och Cederborg skriver vidare att trots att barnen har fått komma till tals så har socialsekreterarna inte gått på djupet för att få en klarhet i hur barnen känner och vad de har för åsikter och önskemål kring sin situation. Det ser snarare ut som att socialsekreterarna i sina utredningar upprepar vad barnen har sagt utan att utreda vidare vad barnens utsagor står för och hur dessa ska beaktas och tolkas i det enskilda fallet. Barnens egna berättelser om sina problem finns i utredningen men utredande socialsekreterare verkar inte arbeta med barnen i samtalen så att barnens perspektiv och den egna förståelsen för hur problemen påverkar deras liv framträder. Barns utsagor får således ta plats i utredningsprocessen när det ses till andelen ord däri som är barnens. Men orden blir tomma då socialsekreterarna inte gestaltar barnen som egna individer eller försöker förstå materialet utifrån barnens perspektiv.

10 snarare än objekt för att stärka barnens ställning. Att barn ska betraktas som aktörer samtidigt som det ska värnas om deras skyddsbehov är en utmaning som socialsekreterare står inför. Forskningen visar även att trots att implementeringen av BBIC verkar gynnsam för barns delaktighet så finns det förbättringsområden, framförallt i hur socialsekreterarna framställer barnen.

2.3 Barn som aktörer

"Barn som aktörer" var ett forskningsprogram som genomfördes i Sverige med start 2001. Projektet har genomförts av 16 forskare med Lena Olsen som föreståndare (Olsen & Saldeen 2008) Incitamentet med projektet var att se om, hur och i vilken utsträckning barnkonvention stärkt barns position gentemot vuxna för att barn ska få ett ökat inflytande över sin livssituation (Olsen 2008). Under forskningsprogrammet "Barn som aktörer" anordnades symposiet "Barns makt" för att bidra med en fördjupning om användandet av ett maktperspektiv (Olsen 2008). Symposiet resulterade i en antologi i vilken Elisabet Näsman (2004) har publicerat en artikel. Näsman framhåller i sin artikel att vuxna ofta har ett kunskapsmässigt övertag gentemot barn och på grund av detta tenderar deras åsikter att väga tyngre än barnets. En risk med detta är att barnet inte blir lyssnat på i det fall att dess uppfattning går emot vuxnas mening om vad som är barnets bästa. För att barns röster inte ska riskera att bli obetydliga i det fall att de går emot vuxnas uppfattningar och värderingar är det av stor vikt att de vuxna som ska representera barnet har kunskap om och kan reflektera över vilken position man ger barnet gentemot vuxna (Näsman 2004).

11 De två ovanstående texterna visar på att det kunskapsmässiga övertag vuxna har gentemot barn kan göra att barnets åsikter och uppfattningar negligeras de fall de inte överensstämmer med de vuxnas. Vuxna måste därför erkänna barns aktörskap för att stärka deras ställning gentemot vuxna så att barnen görs delaktiga på det vis som de har rätt till.

2.4 Barnavårdsutredning och BBIC

En barnavårdsutredning innebär att socialtjänsten försöker utreda ifall ett barn i den livssituation det befinner sig i inte får sina behov tillfredsställda eller på annat vis far eller riskerar att fara illa. Under utredningen samlar socialsekreterare in information kring barnets livssituation som sedan utgör ett bedömningsunderlag för vilket beslut utredningen ska mynna ut i. Särskilda bestämmelser för dessa utredningar finns i 11 kap 2 § SoL (SFS 2001:453). Om bedömningen görs att behov av insatser föreligger så beviljas barnet eller dess familj detta, i annat fall avslutas utredningen utan insats. I de fall där föräldrar eller annan vårdnadshavare väljer att avstå en beviljad insats och det samtidigt inte föreligger skäl att utreda ärendet enligt LVU så avslutas utredningen utan insats (Sundell och Englund 2001).

BBIC är en arbetsmall för socialtjänstens barn- och ungdomsvård som innehåller strukturer för handläggning, genomförande och uppföljning av barnavårdsärenden. BBIC är anpassat efter socialtjänstens regelverk och det visionära målet med BBIC är att barn med stöd från socialtjänsten ska få samma förutsättningar i livet som alla barn. BBIC består av både ett metodstöd och ett dokumentationsstöd. Metodstödet beskriver handläggningen av ett ärende och delar upp det i fem olika faser, aktualisera, utreda, besluta, utforma och genomföra. Dokumentationsstödet beskriver vad som kan dokumenteras under ärendets olika faser. BBIC är utformat för att stärka barnperspektivet och barns delaktighet under utredningens olika delar (Socialstyrelsen 2017).

12 till barnets utveckling i relation till föräldrarnas förmåga i den familj och miljö de befinner sig i så kan det görs en bedömning av vad som är barnets behov (Socialstyrelsen 2017).

Det finns forskare som riktar kritik mot BBIC och menar att de behov som metoden tar upp som centrala i ett barns liv är allt för generaliserade. Garrett (2003) menar att barns behov formuleras utefter den sociala konstruktion som beskriver hur en normativ barndom bör se ut för en viss grupp barn under en viss tidsperiod. Garrett vill med detta resonemang hävda att de behov som valts ut i BBIC är vuxnas föreställning av vad det ideala barnet behöver. Garrett menar också att dessa behov inte har utformats med någon hänsyn till det mångkulturella samhälle vi lever i idag utan baseras på en normgivande grupp barn.

Även Edvardsson (2003) kritiserar de behovsområden som tas upp i BBIC då de inte utgår från enbart biologiska behov utan enligt Edvardsson även bygger på konstruktioner utifrån ideologi och kultur. Edvardsson skriver vidare att behoven i BBIC formuleras på ett otydligt sätt, vilket får som konsekvens att barns behov riskerar att bli en tolkningsfråga samt att flera delar som borde utredas under varje område riskerar att falla bort.

2.5 Socialsekreterarnas tidsbrist

13

3 Barnet i samhället och socialpolitiken

I detta kapitel beskrivs hur barnets roll och ställning i samhället har vuxit fram under de senaste århundraden. Vi kommer också att beskriva vilka rättigheter barnen har till delaktighet och inflytande samt den lagstiftning som socialsekreterare arbetar utifrån när de utreder barnavårdsärenden.

3.1 Barn

Enligt FNs barnkonvention är varje människa under 18 år ett barn. Denna definition går i linje med svensk lagstiftning som säger att personer under 18 år är omyndiga och det finns också särskilda rättigheter instiftade för kategorin barn (Ewerlöf, Sverne & Singer 2008). Även inom socialtjänsten specificeras gruppen barn som personer 0 - 18 år (Socialstyrelsen 2016).

3.2 Barndom och barnets ställning i samhället i en historisk kontext

I det medeltida samhället existerade inte begreppet barndom och det vi idag benämner som barndom sågs inte heller som en särskild period av livet. Efter det att barnen kunde klara sig utan ständig omsorg från sin mamma eller sköterska så gjordes inte längre någon större skillnad mellan barnets och vuxnas tillvaro, barnet fick då träda in i de vuxnas samhälle (Aries 1982). Jacques Rousseau var författare och politisk filosof under romantiken, han harbeskrivits som barnets förespråkare framför andra. Rousseau banade väg för en omvandling av barndomen. Han förespråkade att barn allt mer skulle ses som individer och barndomen som en särskild period i livet. Man började nu intressera sig för barns hälsa och utveckling, upplevelser under barndomen erkändes och ansågs vara med och forma vem personen sedan blev i vuxenlivet (Westerlund & Westerlund 2012).

14 I fattigvårdsförordningen från 1871 står det skrivet att minderåriga som inte själva kan försörja sig eller får försörjning av sin familj eller annan närstående ska tilldelas nödtorftig fattigvård. Minderårig var man fram till 15 års ålder och dessa barn fick bo på fattighusen tillsammans med gamla samt psykiskt och fysiskt sjuka. Andra alternativ var utackordering där barnet bjöds ut till allmänheten på auktion, den som krävt lägst ersättning fick barnet eller sockengång där barnet fick gå mellan gårdarna och få husrum mot arbete. Fosterhem kom också att bli en lösning med tiden. Lösningen var billig och enkel men fosterhemmen kontrollerades inte och många av barn i fosterhemsvården levde under eländiga förhållanden. 1900-talet har kallats barndomens århundrade, samhällets ansvar för barns uppväxtvillkor blir allt större och barnets position i samhället stärkt. Efter att fosterbarnens dåliga förhållanden uppmärksammats kom den första barnavårdslagen 1902. Denna lag reglerade såväl fosterhemsvården och dess åtaganden som föräldrarnas agerande mot sina barn. Om föräldrarna brast i sin uppfostran om barnet kunde barnet nu omhändertas. Dock fanns det ingen regel om ingripande i de fall där barn blev misshandlade eller vanvårdade, om detta inte föranledde att barnet blev vanartigt (Ewerlöf, Sverne & Singer 2008).

1924 upprättades de första barnavårdsnämnderna och vi fick en ny barnavårdslag. Barnavårdsnämnden hade till uppgift att granska barnavårdande verksamheter och kunde ingripa i de fall där barn for illa eller ansågs vanartiga, även i föräldrahemmet. Böter kunde utdelas till de ansvariga och barnen kunde också omhändertas för skyddsuppfostran eller samhällsvård (Ewerlöf, Sverne & Singer 2008).

15 Från 1900-talets mitt fram till idag har den romantiska bilden av barndomen allt mer bleknat bort. Gränsen mellan barndom och vuxenliv har på vissa plan suddats ut allt mer. Att vuxna har ett alltför auktoritärt förhållningssätt mot barn godkänns inte i dagens samhälle, FN:s barnkonvention har gett barnen rättigheter som kan stå upp mot även de egna vårdnadshavarna. Med detta kan vi se att barnens ställning i samhället har stärkts och deras roll har förändrats under de senaste århundraden. Barn ses alltmer som kompetenta och självständiga aktörer på samhällets arenor, med kunskap och åsikter som ska beaktas. Synen på barn och barndom i dagens samhälle kan te sig en aning kluven. Barnen har rättigheter och egna åsikter som ska respekteras samtidigt som vuxna blir allt mer upplysta om hur viktiga olika omsorgs- och skyddsmekanismer är för barns välmående och för att främja barns utveckling. Men barns växande aktörskap ska inte tolkas som att vuxna ska kliva åt sidan utan snarare som det behövs en ökad lyhördhet och uppmärksamhet (Westerlund & Westerlund 2012).

3.3 Barns rättigheter idag

Barn har enligt svensk lagstiftning rätt till delaktighet och inflytande i de frågor som berör barnet. De lagar och bestämmelser som reglerar detta och som socialsekreterare berörs av i sitt utredningsarbete är främst socialtjänstlagen och FN:s barnkonvention.

3.3.1 Socialtjänstlagen

Socialtjänstlagen är den lag som reglerar kommunens och socialnämndens ansvar gentemot kommunens invånare. I 2 kap. 1 § fastslås att det är kommunen som har det yttersta ansvaret för sina invånare. Alla kommunens invånare vilar således under kommunens ansvar, dock så finns det särskilda bestämmelser vid de åtgärder som rör barn.

Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande. Med barn avses varje människa under 18 år. Lag (2012:776).

(1 kap. 2 § SFS 2001:453)

16 När en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Ett barn ska ges

möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Ett barn som har fyllt 15 år har rätt att föra sin egen talan i mål och ärenden enligt denna lag. Ett barn som är yngre får höras i domstol, om barnet inte kan antas ta skada av det. (SFS 2001:453)

Förarbetena till lagen förklarar hur socialsekreterare och andra praktiker ska förhålla sig till och arbeta med barnens rättigheter. Enligt dessa förarbeten så ska barnet få ta ställning och framföra sina åsikter i de ärende de berörs av. Dock så ska barnet inte behöva ta ställning i svåra val. Hänsyn ska tas till barnets ålder och individuella mognad när dess åsikter, utifrån barnets bästa, tillmäts betydelse. Det krävs att socialnämnden eller de som på delegation av nämnden utreder barnets bästa har relevant kunskap om barns behov och utvecklingsprocesser. Barnet kan framföra sina åsikter muntligt, skriftligt eller på annat sätt. I de fall där barnet inte vill eller kan framföra sin åsikt ligger det på utredarens ansvar att i den mån det är möjligt på annat sätt kartlägga dessa. Detta kan exempelvis göras genom att inhämta information om barnets inställning via närstående eller andra som på något vis företräder barnet. Barnets inställning kan också inhämtas via tidigare dokumentation om vad barnet har delgett socialnämnden. Barnets åsikt är av särskild vikt vid skyddsåtgärder. Barnet ska bli informerat om sina rättigheter till delaktighet och informationen ska ges på ett sådant sätt att barnen kan förstå den korrekt. Detta samt att ge barnet relevant information som berör dess ärende ligger på socialnämndens ansvar. För att barns rättigheter ska efterlevas i socialtjänstens arbete krävs det att socialsekreterare besitter rätt kunskaper både om vad lagstiftningen säger och om barns utveckling (Socialstyrelsen 2016).

3.3.2 Barnkonventionen

17 av FN:s generalförsamling. Den 20 november 1989, efter 10 års förhandlingar, antogs sedan den lagligt bindande konventionen om barns rättigheter enhälligt av FN:s generalförsamling och 1990 trädde den i kraft i Sverige som då hade ratificerat den (Unicef 2017). Att barnkonventionen är ratificerad innebär att den är antagen av staten som samtycker till att vara juridiskt bunden av dess bestämmelser. Staten bär således också ansvaret för att konventionen efterföljs (Lindholm 2014).

Sveriges kommuner, landsting och olika myndigheter utför arbeten som berör barns rättigheter och är då också bundna till att följa barnkonventionen. Barnkonventionen vilar på 54 artikeltexter varav 4 av dessa utgör konventionens grundprinciper, dessa 4 ska särskilt beaktas vid frågor som rör barn. Barnkonventionens grundprinciper är artikel 2: barnets rätt att inte diskrimineras, artikel 3: barnets bästa i första rummet, artikel 6: barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling och artikel 12: barnets rätt att framföra sina åsikter och få dem respekterade (Lindholm 2014).

Artikel 12: barnets rätt att framföra sina åsikter

12.1. Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

12.2 För detta ändamål ska barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.

(Unicef 2017)

18 Barnens rättigheter till delaktighet och inflytande i de frågor som berör barnet är väl förankrade och tydligt formulerade. Konventionens 12:e artikel tydliggör barnet som ett subjekt med egna rättigheter och åsikter som skall tillvaratas och respekteras (Barnombudsmannen 2015). Lindholm (2014) menar att de som arbetar med åtgärder som rör barn inte kan påstå sig handla utifrån barnets bästa utan att först ha inhämtat och beaktat barnets åsikt så som konventionen föreskriver. Kommunernas skyldighet att följa barnkonventionen innebär att socialsekreterare måste låta barnen komma till tals och ge dem möjlighet att påverka i utredningsprocessen.

3.4 Önskemål och behov

En människas behov kan delas in i absoluta och relativa behov. De absoluta behoven är de behov som måste tillgodoses för personens överlevnad som exempelvis mat och sömn. De relativa behoven är subjektiva exempelvis behovet av sociala kontakter eller självförverkligande. De relativa behoven varierar således från individ till individ men även mellan samhällen och kulturer. De relativa behoven, till skillnad från de absoluta skiftar även över tid vilket innebär att barns relativa behov inte ser likadana ut idag som de gjorde under exempelvis 1900-talets början (Bergmark 1998; Mosesson 1998). Spicker (1988) delar upp begreppet behov ytterligare och menar att det finns en skillnad mellan ett känt behov och ett uttryckt behov. En person kan känna ett behov av något utan att berätta det medan ett uttryckt behov är en önskan personen uttrycker (Spicker 1988). Han menar att dessa behov stipuleras av individerna som känner eller uttrycker dem och att socialsekreterarna sätt i ljuset av detta skulle se till att uppfylla de behov som barnen själva säger att de önskar. Uppfylls barnets uttryckta önskan så borde de känna ett välbefinnande. Dock kan det ses att människor, och allra helst barn, inte alltid önskar vad som är bäst för dem i det långa loppet. Vilket gör att han förespråkar en analys av en persons uttryckta önskan i förhållande till dennes framtida liv och inte tillfredsställa personens uttryckta behov/önskan rakt av (jmf. Spicker 1988).

19 där klientens önskemål ska anpassas till organisationens resurser (Mosesson 1998). Mosesson menar att det på så vis blir myndigheterna som formulerar vad andra människors behov är. Människors rättigheter att få sina behov tillfredsställda begränsas då även till att gälla endast de som av myndigheten erkänns vara ett behov. Att experter formulerar vad som ska anses vara människors behov riskerar att leda till att behoven förblir otillfredsställda och bedömningen av relevansen för människors önskemål blir godtycklig.

Vad som ska definieras som barns behov är föränderligt över tid och historiskt sett har detta påverkat och ställt krav på förändring i arbetet med barnavårdsutredningar (jmf. Spicker 1988). Det finns också en distinktion mellan vad som anses vara barns behov och önskemål. Det framgår vara så att det är först när myndigheten erkänner en vilja eller ett önskemål som ett behov som det tas hänsyn till detta och barnet har rätt att få stöd för behovstillfredsställelse (jmf. Mosesson 1998). Utifrån Mosessons (1998) resonemang kan socialsekreterares personliga värderingar och kunskap färgar de behov de ser hos barnen och interventionerna som erbjuds från myndigheten istället för att individernas uttryckta behov styr vilka interventioner som erbjuds. I ljuset av detta kan också Barns behov i centrum bli godtyckligt då det inte nödvändigtvis är det individuella barnets behov som utreds utan barnets behov utreds med förbehållet att behoven som framkommer ska passa interventionerna som myndigheten förfogar över.

4 Teoretiska utgångspunkter

I detta kapitel kommer vi att redovisa vilka teoretiska utgångspunkter och begrepp vi har använt oss av i genomförandet av vår studie samt i analysen av vår empiri. Vi kommer även argumentera för varför vi valt dessa.

4.1 Barndomssociologi

20 kontra objekt används för att förklara socialsekreterares syn på barn och deras handlingsförmåga i processen med barnavårdsutredningar samt hur de detta påverkar deras arbete och därigenom barns rätt till delaktighet och inflytande.

Barndomssociologin utvecklades under slutet av 1900-talet. Med detta perspektiv bytte forskningen riktning från att studera barn som en del av en familjeenhet till att istället ge barndomen ett eget fält. Med ett barndomssociologiskt synsätt ses barn som sociala aktörer i sina egna liv, de är delaktiga i konstruktionen av sina egna liv och i skapandet av barnkultur. Barndomen ses som en social konstruktion där barn utför handlingar tillsammans med andra barn och vuxna, den anses således inte bara vara en transportsträcka mot vuxenlivet. Barndomen uppstår i den sociala kontext som barnet befinner sig i. Barn ses inte som generella varelser utan individer. Hur barndomen ser ut påverkas av samhällets struktur och kultur. Klass, kön och etnicitet är några faktorer som formar barnet och barndomen (Prout & James 1997; James, Jenks & Prout 1998).

Halldén (2007) förklarar att med ett barndomssociologiskt synsätt ses barn som aktörer i skapandet av det som utgör en familj och barndom. Hon menar att det är konstruktioner som är föränderliga och de skapas i den situation och med de aktörer som finns i den tid som är. Således ses barndom i denna kontext som ett verb istället för ett substantiv när barndom är något som görs av barnen själva i de sociala situationer de befinner sig i. Vidare menar hon att istället för att förklara handlingar från barnet utifrån dess kognitiva utveckling så antar man ett barnperspektiv och förstår det utifrån de sociala system som barnet ingår i. Det gör att man inte bara får en bild av barnet utan även förstår det samhälle de lever i och kan analysera det utifrån flera olika samhällsnivåer.

Med ett barndomssociologiskt perspektiv ses barnet som being snarare än becoming. Detta synsätt förkastar idén om barn och vuxna som dikotomi. Där den vuxna ses som färdig och barnet som ofullständigt. Istället ses barnet som en social aktör i sitt egna liv och gruppen barn blir således intressant att studera just i egenskapen av barn och inte som ofullständiga vuxna (Halldén 2007).

4.1.1 Barn som aktörer

21 början betonas att barnet är aktör och samspelar med omgivningen i sitt egna sociala liv (Halldén 2007). Prout och James (1997) utvecklar resonemanget och i enlighet med flera andra författare (jmf. Halldén 2007; James, Jenks & Prout 1998) menar de att barn är och ska ses som kompetenta aktörer eller subjekt med egen handlingsförmåga och inte som passiva objekt. De påverkar sin omgivning precis som omgivningen påverkar dem och det är barn och vuxna tillsammans som skapar samhället. Barnen är inte passiva åskådare i väntan på vuxenlivet utan bör ses som fullvärdiga samhällsmedlemmar med ett aktivt aktörskap i sina egna liv. Halldén (2007) framhåller dock vikten av att samtidigt som barnen ska ses som självständiga aktörer så får inte barnens kompetens överskattas. Barn har förmågan att vara aktörer i sina egna liv men det krävs att vuxna låter dem vara delaktiga samt att de förstår och kan tolka barnens utsagor.

4.1.2 Barnperspektivet

Barnperspektivet är ett begrepp som är sprunget ur FNs barnkonvention och det benämns i vissa sammanhang även delaktighetsperspektivet då det syftar till att tydliggöra barn som kompetenta aktörer med förmåga att förstå vad som sker i deras omvärld och agera utifrån det (Näsman 2014) Begreppet barnperspektivet är mångtydigt och kan användas i många sammanhang och på olika sätt beroende på ändamål (Halldén 2003). Halldén menar att begreppets mångtydighet inte är något problem i sig men att det är av stor vikt att den som använder begreppet tydligt formulerar dess innebörd i ändamålet. Halldén skriver om barnperspektivet som ett metodologiskt men också ideologiskt begrepp. Som ideologiskt begrepp handlar barnperspektivet i stort om vilken plats barn ges i samhället. I barnkonventionens 12:e artikel poängteras barns rätt att få komma till tals och bli hörda. Deras synpunkter ska också beaktas när beslut som rör barnet fattas. När barnkonventionen implementerades i Sverige så slogs det fast att alla myndighetsbeslut som har inverkan på barns liv ska fattas med hänsyn till barnperspektivet och vara till gagn för barns bästa.

22 förstår de sociala processer barnet deltar i och hur de påverkar barnet utifrån dess ståndpunkt. Barnperspektivet kan på så vis användas för att tolka och analysera barns utsago.

I vår studie har vi delat upp begreppet i barnperspektivet och barns perspektiv såsom Halldén förespråkar. I analysen har vi applicerat begreppen på socialsekreterarnas utsago för att kunna förstå hur socialsekreterarna arbetar med barns delaktighet och inflytande genom att inta ett barnperspektiv och med hänsyn till barns perspektiv.

5 Metod

I detta kapitel presenterar vi våra val av metod och vetenskapsteoretisk ansats kopplat till studiens syfte och frågeställningar. Här följer också en redogörelse för studiens genomförande, reflektioner kring studiens kvalité samt etiska reflektioner.

5.1 Val av metod

Kvalitativa metoder syftar till att undersöka fenomen såsom tankar, känslor och värderingar. Då vårt syfte med denna studie har varit att utifrån socialsekreterares egna berättelser och tolkningar, vilka innefattar deras tankar, värderingar och känslor, söka förståelse för deras arbete med barnavårdsutredning så valde vi att utföra vår studie utifrån kvalitativ metod (jmf. Ahrne & Svensson 2016). Till skillnad från kvantitativ forskning som bygger på statistiska och matematiska metoder så handlar den kvalitativa forskningen snarare om tolkning och förståelse för människor utifrån deras egna referensramar.

5.2 Urval och rekrytering

I vår forskning har vi ingen möjlighet att fråga alla eller studera varje fall som skulle vara av intresse för studien, därför måste vi göra urval. Målet med det urvalet man gör är att det ska kunna ge ett material som blir representativt för den grupp man ämnar studera, i vårt fall socialsekreterare. I vår studie har vi därför haft som mål att intervjua 7-8 socialsekreterare i olika kommuner, olika åldrar, män och kvinnor och med olika lång erfarenhet av den sociala barnavården. Genom detta urval var vår förhoppning att vår empiri skulle genomsyras av fler infallsvinklar än om vi valt en mer homogen grupp intervjupersoner (jmf. Becker 2008).

23 våra frågeställningar berör (Ahrne & Svensson 2016; Bryman 2013). Genom att läsa tidigare forskning har vi förstått att vårt forskningsproblem uppstår i flera olika delar av den sociala barnavården. Detta skriver till exempel Pålsson (2015) om som har studerat arbetet med barn på HVB-hem. Vi har dock valt att avgränsa vår studie och intervjua socialsekreterare som utför barnavårdsutredningar i socialtjänsten eftersom det är specifikt barns delaktighet i själva utredningsprocessen som vi intresserar oss av i denna studie.

För att komma i kontakt med socialsekreterarna så ringde och mailade vi förfrågningar till områdeschefer för barn- och familjeomsorgen i olika kommuner i vårt närområde. Områdescheferna hjälpte oss sedan att få kontakt med barnavårdsutredare i deras kommun. Innan vi träffade intervjupersonerna och genomförde våra intervjuer skickade vi ut informationsbrev där vi kortfattat beskriver vår studie samt vad intervjupersonens deltagande innebär (Bilaga 1).

5.3 Kvalitativ forskningsintervju

Kvalitativa intervjuer syftar till att finna förståelse för hur människor ser på och tolkar sin omvärld. Intervjun kan ses som ett strukturerat samtal mellan forskare och den intervjuade dä r den intervjuade genom att besvara forskarens frågor beskriver sin omvärld och forskaren får på så vis tillgång till intervjupersonens upplevelser, uppfattningar och erfarenheter, kunskapen kommer på så vis till i samtalet mellan forskare och den beforskade (Kvale & Brinkman 2009).

Intervju är en metod som används flitigt inom socialvetenskapen. Intervjuer kan vara av öppen, strukturerad och semistrukturerad karaktär. Vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer med en på förhand skriven intervjuguide. Frågorna i guiden har varit öppna och utformade på så vis att det funnits utrymme för oss att ställa följdfrågor och diskutera vidare med våra intervjupersoner när vi kommit in på spår som är av intresse för vår studie. Genom att använda denna metod så har vi haft möjlighet att få djupare och mer nyanserade berättelser från våra intervjupersoner än om vi utgått från en mer strukturerad intervjuguide (jmf. Bryman 2013).

24 att de hade ytterst begränsad tid att avsätta för oss. Vi ansåg också att våra intervjufrågor skulle vara tillräckligt för att ge oss material som besvarar våra frågeställningar.

5.4 Genomförande av intervjuer

Vi har genomfört våra intervjuer genom att träffa varje intervjuperson personligen. Detta valde vi att göra för att vi som intervjuare bättre skulle kunna uppfatta känslor och undertoner i intervjupersonernas berättelser och för att kunna utveckla intervjun och ställa fler följdfrågor. Detta hade inte hade varit möjligt i samma utsträckning om vi till exempel utfört intervjuerna via mailkontakt. Intervjuerna gjordes på respektive socialsekreterares arbetsplats med syfte att underlätta och bespara dem restiden men också för att intervjuerna skulle ske i en för dem hemtam och avslappnad miljö. Vi har båda varit närvarande vid samtliga intervjuer. Det har varit fördelaktigt på så vis att vi har kunnat komplettera varandra i intervjusituationen och kunnat komma med olika infallsvinklar och följdfrågor. En nackdel med att vi varit två intervjuare i mötet med enskilda intervjupersoner kan vara att vi genom detta hamnat i överläge gentemot den intervjuade. Vi har reflekterat kring detta och kan se att det eventuellt kan ha påverkat vissa av våra intervjupersoner. Vi kan dock inte säga om intervjupersonerna varit mer öppna och avslappnade om det enbart varit en intervjuare på plats.

Vi har inlett våra intervjuer med en orientering, vilket innebär att vi klargjort för intervjupersonen vilket syfte vår studie och intervjun har. Vi har också berättat att studien kommer att publiceras på DIVA. Vi informerar intervjupersonerna om att vi spelar in intervjun och att de när som helst har rätt att avbryta intervjun. (jmf. Kvale & Brinkman 2009). Samtliga av våra intervjuer fullföljdes och tog mellan 30 och 60 min. Skillnaden i tidsåtgång berodde dels på hur mycket tid intervjupersonerna kunde avsätta, dels på hur mycket följdfrågor och diskussion som uppkom under intervjun. Intervjuerna avslutades med en uppföljning där vi gav intervjupersonerna möjlighet att göra tillägg till vad som sagts eller själva ställa frågor (jmf. Kvale & Brinkman 2009).

5.5 Reliabilitet och validitet

25 inom kvalitativ forskning eller ej då dess resultat sällan är mätbara (Bryman 2013). Vi anser dock att begreppet är relevant att diskutera i vår studie eftersom vi har strävat efter att uppnå ett så tillförlitligt resultat som möjligt. Vår studies resultat bygger på våra intervjupersoners egna uppfattningar och beskrivningar, deras berättelser som har kommit till i intervjusituationen. Människors uppfattningar är föränderliga över tid och kan återges på olika sätt beroende på det sammanhang eller situationen personen befinner sig i. Det är därför inte troligt att intervjupersonerna skulle återge exakt samma svar om studien skulle genomföras igen.

För att stärka vår studies reliabilitet har vi varit nog med att utforma våra intervjufrågor som öppna och neutrala frågor. Detta för att vi inte ska riskera att påverka intervjupersonernas svar i någon riktning. Vi har också försökt att i intervjusituationerna inta ett neutralt förhållningssätt och inte låtit våra egna åsikter eller värderingar kring ämnet framträda. Detta för att vi inte vill riskera att våra intervjupersoner ska känna att de måste ge oss svar som anses korrekta eller som förväntas av dem (jmf. Kvale & Brinkman 2009).

Validitet är det begrepp som används för hur väl en studies resultat speglar verkligheten, hur väl den undersöker det som den avser undersöka (Bryman 2013). För att en studie ska uppnå hög validitet behöver resultatet vara välgrundat och försvarbart (Kvale & Brinkman 2009).

För att besvara våra frågeställningar har vi bearbetat våra intervjupersoners berättelser genom transkribering av intervjuerna. Därefter har vi tolkat materialet för att förstå hur intervjupersonernas arbete med barns delaktighet och inflytande ser ut samt hur de ser på barns möjlighet till aktörskap i utredningsprocessen. Att tolka andra människors utsagor medför en risk att materialet tolkas på ett annat sätt än vad den intervjuade menade. För att stärka vår studies validitet och undvika att feltolka våra intervjupersoners utsagor ställde vi under intervjuerna följdfrågor, vi bad om också om förtydliganden där vi kände oss osäkra på om vi uppfattat intervjupersonen korrekt. För att undvika missförstånd gav vi intervjupersonerna möjlighet att göra tillägg och själva ställa frågor om något framstått som oklart för dem under intervjun. För att kunna återge våra intervjupersoners berättelser så ordagrant som möjligt valde vi att spela in våra intervjuer. Att materialet i sin helhet finns kvar att återgå till stärker också vår studies tillförlitlighet.

26

5.6 Bearbetning och analys

Samtliga intervjuer spelades in på mobiltelefoner. Vi provade innan första intervjun en app för transkribering men då den inte fungerade som önskvärt valde vi att använda inspelning och sedan transkribera materialet för hand. Tillvägagångsättet med att spela in och sedan transkribera intervjuerna har varit tidskrävande men vi ser också att det gett oss fördelar. Vi har haft tillgång till det fullständiga materialet och kunnat återgå till inspelningarna då vi har behövt lyssna in stämning, tonläge och betoningar under vissa sekvenser. Under transkriberingen skrevs intervjupersonernas svar ner ordagrant och vissa betoningar har markerats (jmf. Bryman 2013).

När vi påbörjade analysen av vårt material sökte vi efter teman som skulle ge en tydlig struktur för både vår valda teori och våra frågeställningar. När vi sedan formulerat våra första teman fortsatte vi att dela upp materialet under våra rubriker. Under arbetet gång har vi sedan strukturerat om och justerat våra rubriker allt eftersom analysen fortlöpt. Vårt arbete med analysen kan närmst liknas vid en tematisk analys i vilken sökandet efter teman i materialet framhålls som centralt (Bryman 2013).

5.7 Etiska överväganden

När forskare möter sina intervjupersoner är det viktigt att man har ett etiskt korrekt förhållningssätt och att man kan reflektera över den maktrelation som kan uppstå. Forskare behöver förstå hur de påverkar sina intervjupersoner och att intervjupersonerna i en kvalitativ intervjustudie blir begränsade av de frågor som forskaren väljer att ställa. På så vis får forskaren en maktposition och blir den som kan påverka vilken riktning intervjun tar (Andersson & Swärd 2008).

27 Hermerén & Pettersson 2011). Vi har reflekterat över detta och kommit fram till att de eventuella konsekvenser som socialsekreterarna skulle kunna stöta på av att delta i studien torde vara små om ens några. Samtidigt som den tidigare forskningen visar på att barns aktörskap i barnavårdsutredningar många gånger är bristfälligt och nyttan av studien anser vi därför vara stor.

Forskning kan vara av nytta för samhället och dess individer, vi behöver forskning för att utveckla vårt samhälle men samtidigt ska samhällets individer skyddas från skada eller kränkning, individskyddskravet. Individskyddskravet kan delas upp i fyra delar,

informationskrav, samtyckeskrav, konfidalitetskrav och nyttjandekrav. Informationskravet

innebär att forskaren informerar de som berörs av studien av dess syfte. Samtyckeskravet betyder att de som ingår i studien gör det frivilligt. Konfidalitetskravet innebär att forskaren ska hantera känsliga personuppgifter på ett sätt så obehöriga inte kan ta del av dem. Det sista kravet är nyttjandekravet vilket innebär att de uppgifter forskaren samlat in under studien enbart får användas i forskningsändamål (Vetenskapsrådet 1990). Vi har beaktat dessa fyra delar och utifrån dem skrivit ett informationsbrev till studiens deltagare (Bilaga 1) där vi presenterar vilka vi är och syftet med studien. Vi har även påpekat att det är helt frivilligt att delta i studien och att resultatet av studien kommer presenteras anonymt och endast i vår uppsats. Eftersom det är intervjupersonernas chefer som förmedlat oss kontakten med dem så kan det finnas en risk att de kan identifiera personerna genom vad de har berättat. Det är dessvärre inget vi kan påverka men något som vi reflekterat över och vi har så långt det varit möjligt genomfört denna studie med skydd för intervjupersonernas personliga integritet.

5.8 Arbetsfördelning

28

6 Resultat och analys

I detta kapitel presenterar vi de resultat vi har fått fram genom våra intervjuer. Vi har även analyserat resultatet utifrån vår valda teori och forskningsansats samt ställt det mot tidigare forskning. För att undvika upprepningar så har vi att skriva ut empirin tillsammans med analysen.

6.1 Presentation av studiedeltagare

Vi har intervjuat sju socialsekreterare, alla var kvinnor och arbetade i små till medelstora kommuner. De var i åldrarna mellan 27 - 50 år och hade olika lång arbetslivserfarenhet. Den som hade arbetat kortast tid hade arbetat i 1,5 år och den som hade längst erfarenhet hade över sju års erfarenhet av att handlägga barnavårdsutredningar. Vi kommer hädanefter benämna dem socialsekreterare 1 - 7. Nedan följer en tabell över socialsekreterarna utifrån vilken kommun de arbetar i, kommunerna presenteras som kommun A-D.

Namn Kommun Socialsekreterare 1 Kommun A Socialsekreterare 2 Kommun A Socialsekreterare 3 Kommun B Socialsekreterare 4 Kommun B Socialsekreterare 5 Kommun C Socialsekreterare 6 Kommun C Socialsekreterare 7 Kommun D

6.2 Socialsekreterarnas syn på barns aktörskap

Här presenterar vi de svar vi fann på vår första fråga, "hur ser socialsekreterarna i studien på barns aktörskap i de barnavårdsutredningar de utför?" Först kommer vi gå igenom svaren som vi fick när vi specifikt bad socialsekreterarna att beskriva vad barns aktörskap innebar för dem. Därefter presenterar vi situationer där socialsekreterarna beskrivit sitt arbete med barns delaktighet men även samtidigt talat om hur de möjliggjort för barnens aktörskap.

29 6.2.1. Socialsekreterarnas beskrivning av barns aktörskap

De socialsekreterare vi intervjuat beskrev att barns aktörskap för dem innebär att de träffar barnen och låter barnen ta plats, uttrycka sina önskemål och åsikter samt bli lyssnade på i utredningsarbetet. De poängterade att barnen ska vara delaktiga i utredningsprocessen. För två av socialsekreterarna innebar barns aktörskap även att barnet ska få ta del av information kring utredningen och vad den kan leda till. För en annan innebar barns aktörskap att barnen, förutom att bli delaktiga, att deras vilja respekteras i den mån det är möjligt och att deras medverkan är frivillig. En av socialsekreterarna svarade såhär på vad barns aktörskap innebar för henne:

När jag skriver utredningar som handlar om barn så tycker jag att det är viktigt att barnet blir en person och inte bara ord eller en pinne i statistiken. Jag brukar göra det genom att citera barnet i utredningsmaterialet. Ett exempel från en utredning jag skrev förra veckan där det handlade om en pappa som hade varit kränkande mot sin son. Då sa pojken att “Pappa har kallat mig för tjockis ungefär 6000 gånger!”. Då skrev jag det i utredningen för jag inbillar mig att både pojken och även föräldrarna känner igen det. Sen om de stämmer är en annan sak, jag tror kanske inte att det är 6000 gånger, men det är så han känner det, att det är jättemånga gånger. Jag försöker göra dem till människor och inte bara ett namn.

(Socialsekreterare 3)

30 det fanns variationer på vad de ansåg att barns aktörskap syftade till. Det var enbart ett par av de intervjuade socialsekreterarna som tyckte att en del av barns aktörskap är att de ska få information angående utredningsprocessen. Socialsekreterarna som inte uttryckte att en del av barns aktörskap är att de ska få information om utredningsprocessen beskriver en mer objektiv och generell syn på barn än den Halldén (2007) presenterar.

6.2.2 Barn som aktör eller objekt i socialsekreterarnas arbete

Under analysen av vårt intervjumaterial har vi hittat situationer där socialsekreterarna talat om hur de arbetar med barnens rätt till delaktighet och inflytande, samtidigt har vi kunnat se att det finns variationer i socialsekreterarnas berättelser som vittnar om en skild syn på barn som å ena sidan aktörer och å andra sidan som objekt.

Socialsekreterarna talade om att de behöver göra en individuell bedömning för att ge barnen inflytande och delaktighet utefter deras ålder och mognad. En av våra intervjuade socialsekreterare framhöll att det även är av stor vikt att hon gör en avvägning i varje enskilt fall om hur delaktigt barnet kan vara i utredningsprocessen utan att fara illa av det. Att göra en avvägning av barnets delaktighet beror på hur ärendet ser ut och eftersom de inte sällan utreder barn med funktionshinder så kan de inte enbart utgå ifrån barnets ålder. Dock så trycker flera på att äldre barn och ungdomar har mer att säga till om än de yngre barnen. En socialsekreterare svarade såhär på hur hon tillmäter barnens åsikter betydelse utifrån mognad och ålder.

Det kan vara svårt tycker jag. Vissa barn blir mogna så tidigt och det märks när man pratar med dem. Det beror också på vad det är man utreder, om det är en ansökan eller anmälan. Men jag brukar tänka mycket utifrån när de fyllt 13 år och särskilt efter 15 år så ska deras åsikter väga mycket tungt.

(Socialsekreterare 2)

31 barnet bör vara utefter dess ålder och mognad så beskriver de ett förhållningssätt där de ger barnet utrymme att efter sin individuella förmåga bli en aktör i sitt liv. En socialsekreterare poängterade även att hon alltid gör en bedömning av situationen som barnet befinner sig i och gör en avvägning så att barnet inte far illa av att vara delaktig i utredningsprocessen. Socialsekreterarna ser således på barnen som individuella subjekt som bör ges delaktighet efter deras enskilda förutsättningar i dessa situationer snarare än att förhålla sig till barnen som generella objekt (jmf. James, Jenks & Prout 1998).

Flera av socialsekreterarna berättade om fall där det är svårt att få barnen att öppna upp och kunna prata om hur de känner kring och upplever sin situation. De menar att barnen i regel är väldigt lojala mot sina föräldrar och det är därför svårt att få dem att berätta känsliga saker. En av socialsekreterarna beskrev att hon i dessa fallen försöker iaktta barnet och titta på samspelet mellan barn och föräldrar. Hon uttryckte att hennes inställning i dessa fallen är att barnen nästan alltid kan visa hur de har det utan att uttrycka det med ord och det blir då hennes uppgift att tolka barnets behov och ta reda på om det finns något som hon behöver utreda vidare. James och Prout (1997) framhåller att inom barndomssociologin ses barn som aktörer i sociala processer inom familjen. Barnet påverkar övriga familjemedlemmar precis som de påverkar barnet. Familjen kan inom barndomssociologin ses som en mindre kultur där barnet bidrar till sociala processer genom att vara en aktiv aktör. Socialsekreteraren som beskrev sitt arbete med att observera familjen kan ses arbeta med ett liknande synsätt. Hon menar att även om barnet inte vill säga i klartext att det finns problem eller vad de problemen innefattar inom familjen så kan det oftast ses genom observationer. Hon förklarar ett arbetssätt där hon ser barnet som en aktiv aktör inom familjen när hon genom att observera barnet som agerar tillsammans med familjen och hon får på så vis en bild av situationen i hemmet. De socialsekreterare som hade varit med om situationer när barnet inte talade sanning hade liknande strategier. De menade att även i de fall där barnet inte talar sanning så måste man ta reda på vilka omständigheterna är som får barnet att hitta på.

Min uppgift är att tro på barnet och företräda barnet i största möjliga mån. Det handlar inte så mycket om barns trovärdighet utan snarare att det dem säger, även om de hittar på, i regel står för något i deras liv.

(Socialsekreterare 7)

32 Socialsekreterarna beskriver här ett förhållningssätt där de går utöver det barnet säger och ser på deras agerande, i detta fallet att hitta på saker, som en indikation på att något behövs utredas vidare. Halldén (2007) beskriver att barn är aktiva aktörer men de behöver vuxna i sin omgivning som kan förstå deras behov.

En socialsekreterare talade om de fall där barnet inte alls vill vara delaktigt, och att även det måste respekteras

Jag ansvarar för att barnet får säga det den vill ha sagt. Det kan vara ett sms från en ungdom där det står: “Jag vill inte ha med socialtjänsten att göra”. Ja men då har barnet iallafall fått komma till tals.

(Socialsekreterare 6)

Barnets frivilliga medverkan kan ses som en form av aktörskap där barnet ses som en kompetent individ som agerar och uttrycker sin ovilja att delta i utredningsförfarandet. När socialsekreteraren respekterar detta så beskriver hon ett arbetssätt där hon ser barnet som en aktör. Halldén (2007) förklarar att barn kan agera i sin sociala omgivning och att de bör vara värda att göra så och inte ses som ofärdiga vuxna.

Vårt material visar att det finns variationer i hur socialsekreterarna väljer att inkludera barnen i den information som ska ges till de personer som är föremål för en utredni ng inom socialtjänsten (jmf. 11 kap 10 § SFS 2001:453). Några av de socialsekreterare vi intervjuade berättade att de var ytterst noga med att förklara situationen och tala kring utredningen med barnen på ett sätt så att de kunde förstå, andra reflekterat inte särskilt mycket över hur de klargjorde situationen kring utredningen för barnen. När det kom till att ge barnen information om vad som stod i själva utredningen innan beslut fattades så varierade även detta. Vissa socialsekreterare läste upp för barnen vad de skrivit för att ge barnen en chans att kommentera på materialet. Andra valde att enbart skicka utredningen hem till familjen och lämna det åt föräldrarna att delge barnet informationen.

33 delgivningen av utredningsmaterialet är en sådan situation. Socialsekreterarna presenterade olika arbetssätt beträffande detta då vissa läste upp utredningen själva för barnet och på så vis möjliggjorde för ett aktivt aktörskap. Samtidigt fanns det andra som hade en mer generell syn och inte informerade det individuella barnet personligen utan skickade hem den och överlät på föräldrarna att informera barnet.

Några av våra intervjupersoner berättade att de såg det som sitt ansvar att lyfta barnets röst då det inte alltid är lätt för barn att få komma till tals och tas på allvar i “vuxenvärlden”. De förklarade att föräldrar och andra vuxna i barnets närhet ofta ger sig själva ett tolkningsföreträde för barnet just på grund av att det är vuxna. Socialsekreterarna förklarade att vuxna personer tenderar genom sitt kunskapsmässiga övertag att ta mer plats i utredningen och många gånger kan föräldrar som är påstridiga helt ta över. Flera av socialsekreterarna hade varit med om ärenden där barnet sett familjens behov av hjälp eller önskat en insats för sig själv men där föräldrarna motsatte sig. För att stärka barnen i detta arbetade socialsekreterarna med att motivera föräldrarna till att acceptera insatsen, något som flera stycken uttryckte kunde vara ett idogt arbete.

Det ligger på mig som handläggare och min enträgenhet att jag står på mig och försöker lirka med föräldrarna. Det är viktigt att försöka nå fram tillslut när man ser att barnet behöver det.

(Socialsekreterare 1)

Socialsekreterarna förklarade att det ibland efter ett flitigt motiveringsarbete gått att vända initialt motsträviga föräldrar till att acceptera insatsen. De berättade att den bästa förutsättningen för att lyckas få in en bra insats är att få föräldrarna med sig så att de i slutändan kan se positivt på insatsen.

34 barnens inflytande främjas. Detta ser vi i det exempel där föräldrar ändrat sin inställning och barnets önskemål om insats har kunnat uppfyllas (jmf. Halldén 2007).

6.3 Arbetet med barns delaktighet och inflytande

Här presenterar vi de svar vi fick på hur socialsekreterarna arbetar med barns delaktighet och inflytande. I analysen utgår vi ifrån begreppet barnperspektivet, vi har delat upp avsnittet i två delar för att förtydliga barnperspektivets två beståndsdelar, barnperspektivet och barns perspektiv.

6.3.1 Arbeta med ett barnperspektiv

Samtliga intervjuade socialsekreterare anser själva att de tar barnens åsikter i beaktande när de fattar beslut i barnavårdsärenden. Flera uttryckte att de i analysen, vilken ligger till grund för beslutsfattningen, utgår från barns utsagor för att kunna hävda att beslutet grundas på barnets bästa. Utredningsarbetet beskrivs handla om att få ett helhetsperspektiv där de sedan kan resonerar kring den information som är inhämtad från olika parter, såsom barn, föräldrar, andra anhöriga, skola/förskola. Flera framhöll att beslutet ska fattas med hänsyn till barnets bästa och för att kunna göra det så måste de göra en grundlig utredning och väga in alla aspekter. Någon uttryckte att det inte kan antas att barnen ensamma ska kunna avgöra sitt eget bästa, detta gäller både ungdomar och små barn. Därför är det också socialsekreterarnas ansvar att utreda för att barnen ska få så goda förutsättningar som möjligt.

Att göra barnen delaktiga handlade för de flesta om att ha barnsamtal och att barnens berättelser och önskemål framkom i utredningsmaterialet. En av våra intervjupersoner berättade att barnens utsago för henne alltid är av stor vikt. Det barnen själva berättar kan alltid användas för att få en bild av situationen i hemmet.

Barn har önskemål och de är ofta relevanta. Ibland får man till sig att - Jag vill ha en ny Iphone 7. I de fallen kan man ofta se att barnen har det bra.

(Socialsekreterare 4)