Att arbeta med landskapets karaktärsdrag kan tyckas vara en svår uppgift. Det finns emellertid ett dilemma i att anpassa och att bygga något som bryter mot omgivningens karaktär. Ser man landskap ur ett historiskt perspektiv har det alltid funnits företeelser som har stuckit ut mot omgivningen. I Vallentuna byggde Jarlabanke sin runstensbro i ett landskap som i princip saknade byggda monument under järnåldern. Kyrkor byggdes under medeltiden av bönder och kyrkorna skilde sig både i byggnadsmaterial och i form mot den traditionella bebyggelsen. 1600-talets slottsparker bröt kraftigt mot det i övrigt trädgårdslösa landskapet. Vissa stora byggnadsprojekt idag bryter mot omgivningen på precis samma sätt, både vad gäller skala och utformning. De kommer om inte så länge också bli historiska monument, något som ofta glöms bort. Idag är det allmänt känt att det finns stora byggnadsobjekt som både accepteras och ratas av allmänheten. Det finns uppenbara svårigheter och motsättningar i arbetet med att ta reda på när en företeelse, som bryter mot landskapets omgivande karaktär, också accepteras. Det finns därför några förhållningssätt som man kan ta med sig och tänka på i arbetet med landskap. Många regionindelningar av landskap har tagits fram för att bilda underlag för bevaran-desektorn. När sektorn skall bevara något landskapsutsnitt såsom kulturreservat, natur-reservat, riksintresse eller liknande kan handläggarna arbeta med till regionindelningen för att se om det tänkta bevarandeobjektet är typiskt för en viss region eller inte. Vägverket har inte som uppgift att i första hand bevara utan att bygga och underhålla väg. De har att ta ställning till hur vägen påverkar sin omgivning. Påverkan kan ha olika betydelser i olika situationer och skilda delar av vårt land. Många gånger handlar det dock om påverkan som ett resultat av lokalisering, utformning och skötsel. Hur vägen lokaliseras och utformas styrs av de/det betraktelsesätt man har i projektet: hänsyn, anpassning, utveckling, stärkande, skapande och skydd (bevara).
En regionbeskrivning på en nationell nivå i vägplaneringssyfte är problemformulerande. Utifrån regionens karaktär såsom bebyggelsens placering, transportflöden etc. ställer man frågorna om hur vägen kan utformas och anpassas. Den historiska bakgrunden till karaktärsdragen, d.v.s. de processer som format samhället och landskapet, är viktiga för att förklara varför det ser ut som det gör idag. Det är dock först i de delar av planerings-processen där man har börjat titta närmare på den aktuella infrastrukturens placering i terrängen, som detta blir ett centralt tema. I all samhällsplanering är det viktigt att sätta upp mål mot vilket man arbetar. Det kan vara stora eller små mål, men det är idag ovanligt med målformulering inom projekt. Därför har Vägverket sedan några år tagit fram en metod som både betonar vikten av att arbeta målstyrt och som hjälper till med målformulering i projekt, den s.k. Mål och Mått-metoden.39 Regionindelningen av land-skapets karaktärsdrag kan vara en utgångspunkt i arbetet med att formulera mål för projektet i såväl tidiga som sena planeringsskeden, exempelvis målet att den nya vägen skall ansluta till sådana terränglägen vilken den äldre vägen var lokaliserad till, att det skall gå att uppleva snarlika miljöer från bilen vid den nya som vid den gamla vägen eller att rastplatsbyggnader skall ges en snarlik utformning som det lokala byggnads-skicket o.s.v.
39
Figur 7. Höganloft invid riksväg 32 utanför Tranås, där rastplatsens byggnader har inspirerats av traktens byggnadstradition, exempelvis vad gäller färgsättning, vagns-port, vällingklocka, staket, stenmur och grindstolpar. Fotografi: Hans Antonson 2006.
En regionbeskrivning får inte uppfattas som för statisk, d.v.s. att gränserna är fast avgränsade och att karaktären inom dessa är fullt ut homogen. Gränserna bör istället ses som bredare zoner där regionens karaktär minskar i homogenitet ju längre ut mot grän-serna man kommer. Det blir således viktigt för användaren av regionindelningarna att själv läsa landskap, särskilt i gränstrakterna mellan olika regioner, för att förstå vilken karaktär som dominerar i det område man undersöker.
Skalan på regionindelningen styr också hur beskrivningen skall utformas. Huvudregeln är att om en region illustreras övergripande i karta eller i bild bör den beskrivande tex-ten inte innehålla en mängd detaljer. Naturligtvis kan det vara motiverat att göra undantag från detta. Skalan styr också hur infrastrukturens verkningar (effekter och konsekvenser) skall relateras till sin omgivning. Om det i en vägutrednings-MKB konstateras att konsekvensen för exempelvis åkermarken vid en gård blir negativ, måste man förflytta sig till en mer övergripande skala och ställa sig frågan huruvida det spelar någon roll för landskapet som helhet. Det krävs också att man studerar om denna konsekvens är den enda i landskapet över en viss tidsperiod eller om den bara är en i en stor mängd. Dylika kumulativa effekter och konsekvenser bör vara en naturlig del av en analys.
Det är viktigt att inte stirra sig blind på fysiska företeelser såsom former och strukturer. I landskapet finns även flöden som en viktig del. Flöden av varor och personer från en punkt till en annan, kan tillsammans med andra flöden bilda tydliga mönster som kanske inte fångas upp om man bara tittar på vägarna eller vattendragen i sig. Det kan handla om historiska flöden av en viss vara på ett vattendrag men som idag kan ha ersatts av transporter på väg. Skalan är viktig att tänka på i detta sammanhang eftersom den styr de flöden som kan uppfattas och därmed skall beskrivas. När man har klart för sig vilka flöden som finns kan man alltså analysera huruvida en ny väg bryter mot eller ansluter till landskapets huvudsakliga flöden. Exempel på flöden i landskap är den persontrafik som går genom ett område. Den kan exempelvis av naturgivna skäl vara
koncentrerad i stråk såsom utmed en dalgång. Transportmönstret kan vara gammalt genom olikåldriga vägar, allt ifrån stig, landsväg, motorväg och järnväg till transport på ett vattendrag. Mönstret kan brytas om den nya vägen korsar denna flödesriktning eller läggs vid sidan om, exempelvis utanför dalgången.
Många gånger handlar arbetet med infrastrukturens placering i landskap om anpassning eller samklang med omgivningen. D.v.s. att så långt möjligt låta infrastrukturen smälta in i det övriga landskapet för att det skall bli en integrerad del i den dominerande karaktären. Därigenom är förutsättningarna för allmänhetens acceptans större än annars. Anpassning kan ske på många sätt. Ett är att anpassa flödet i sig, d.v.s. att bibehålla en huvudsaklig och traditionell rörelseriktning i landskapet, exempelvis i en dalgång enligt exemplet ovan. Ett annat är vägens eller järnvägens terränglokalisering. Ligger befint-liga vägar, högt, lågt, i kanten av berg, mitt på lerslätten o.s.v. Ytterbefint-ligare en anpassning beaktar vad man ser från befintliga vägar idag och om några av dessa upplevelser kan vara värda att bibehålla när ny väg byggs. En sådan upplevelse är sidoområdets öppen-het och slutenöppen-het samt huvudsakliga vegetation. Är tanken att bygga en ny väg långt från befintliga huvudstråk kan man beakta huruvida man drar den nya vägen i en omgivning som motsvarar den gamla vägens omgivning, exempelvis vad gäller landskapets karaktärsdrag. Uttryckt som en fråga: kommer den nya vägens omgivning att kunna upplevas snarlikt den äldre vägens omgivning? Frångår man regionindelning-ens skala i föreliggande skrift och går ner på en skala för en länsvis regionindelning är det motiverat att beakta detaljer på ett helt annat sätt. Byggnadsmaterial i vägar och byggnader kan beskrivas om de bygger upp karaktären av en region eller underregion. Detsamma gäller vegetationens komposition. Att det finns regionala skillnader har inte minst uppmärksammats genom de olika landskapens kännemärken i form av bl.a. land-skapsstenar och landskapsblommor m.fl. Landskapets olika detaljer kan ha betydelse för hur man kan anpassa vägen till rådande karaktärsdrag vad gäller planteringar i sidoom-rådet eller byggnadsmaterial på broar, rastplatser etc.
Ibland är det inte anpassning som är det intressanta utan ett mer traditionellt antikvariskt betraktelsesätt. Även om arbetsuppgiften för Vägverket inte är att bevara, kan välbeva-rade områden vara intressanta i vissa situationer. Vissa platser eller områden visar upp en regions karaktärsdrag på ett tydligare sätt än vad andra platser gör, tillhörande samma region. Ibland har de pekats ut som skyddade områden, ibland inte. Oavsett detta kan det vara motiverat att lokalisera en ny väg till dylika områden för att de skall kunna upplevas av de vägfarande. Kanske kan det vara motiverat att peka ut en befintlig vägsträcka som turistväg av samma skäl. Ett mer traditionellt synsätt är dock att välbe-varade områden skall skyddas från storskaliga infrastrukturanläggningar genom att de lokaliseras till mindre känsliga platser.
En tydlig argumentation är ett av de viktigaste redskap som finns i en utredning om landskap. Det är avgörande för att allmänheten och andra berörda skall kunna förstå varför man har kommit fram till en viss ståndpunkt. Medvetna och väl motiverade beslut är alltså viktigt och denna skrift kommer att vara till god hjälp i arbetet med att ta fram sådana.
8 REFERENSER
Antonson, Hans (1992). Jämtlands agrarlandskap i historisk tid : försök till en regional
indelning baserad på de äldre lantmäteriakterna för tiden 1650-1899 : rapport.
Östersund, Jämtlands läns museum. ISBN: 91-7948-093-4.
Antonson, Hans (1993). Jämtlands äldre agrarlandskap: försök till en regional
indel-ning baserad på lantmäteriakter för tiden 1650-1899. Östersund, Kulturmiljöenheten
vid Länsstyrelsen i Jämtlands län. ISBN: 91-630-1885-3.
Antonson, Hans (2003). Det antikvariska landskapet - ett paradigmskifte inom svensk
land-skapsförändring.
Antonson, Hans (2005). Hur kommuniceras kulturmiljön? En kartläggning av
visualise-ringstillämpningar i infrastrukturplanering. Stockholm, Riksantikvarieämbetet.
ISBN: 91-7209-377-3.
Bladh, Gabriel (1995). Finnskogens landskap och människor under fyra sekler: en
stu-die av natur och samhälle i förändring. (Meddelanden från Göteborgs universitets
geografiska institutioner) nr. B:87. Göteborg, Kulturgeografiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. ISBN: 91-86472-22-4.
Carlsson, Dan (1987). Regionindelning av det agrara kulturlandskapet i Sverige. Publi-cerad i: Natur- og kulturlandskapet i arealplanleggingen. 1. Regioninndeling av land-skap nr. Miljørapport 1987:3, s. 353-389. København, Solna, Nordisk Ministerråd. ISBN: 87-7303-122-4.
Cosgrove, Denis & Daniels, Stephen (1988). The iconography of landscape: essays on
the symbolic representation, design and use of past environments. (Cambridge
stud-ies in histo-rical geography) nr. 9. Cambridge, Cambridge University Press. ISBN: 0-521-38915-1.
De Geer, Sten (1925). Om Sveriges Geografi. Ymer nr. Årgång 45, s. 393-415.
Eriksson, Ove; Frisk, Michael; Lingestål, Irene & Sjölund, Anders (2005). Nationella
mål och kriterier för natur- och kulturmiljökvalitet i vägtransportsystemet. Remiss-version. Publikation 2005:18. Borlänge, Vägverket.
Erixon, Sigurd (1945). Svenska kulturgränser och kulturprovinser. (K. Gustav Adolfs akademiens småskrifter, 1). Stockholm, LT.
Europeisk landskapskonvention (2000). Svensk offentlig version, översättning 29 april
2002. European Treaty Series, nr. 176, 2000 Florens, 20 oktober 2000.
Fast, Therese & Philipson, Anne. ([2002]). Före och efter - en utvärdering av
kultur-miljö-värden vid några större vägprojekt. Opublicerat manuskript. Kulturgeografiska
institutionen, Stockholms universitet.
Franzén, Britt-Marie; Lindholm, Kristina; Uddén, Jan & Carlsson, Helene (2000). Agrarhistorisk landskapsanalys över f.d. Göteborgs och Bohus län: länsöversikt.
Rapport / Landskapsprojektet, Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen nr.
2000:8.
Frisk, Michael & Larsson, Krister (1999). Agrarhistorisk landskapsanalys över Hallands län: länsöversikt. Rapport / Landskapsprojektet, Riksantikvarieämbetet,
Kunskapsav-delningen nr. 1999:7.
Frisk, Michael; Moström, Jerker; Nilsson, Daniel & Landerholm, Sanna (2006).
Visua-lisering av kulturmiljö i vägplanering – projektrapport. Stockholm,
Riksantikvarie-ämbetet, Vägverket.
Hannerberg, David (1971). Att studera kulturgeografi: en introduktion. (Scandinavian university books), 3:e. uppl. Stockholm.
Helmfrid, Staffan; Sporrong, Ulf; Tollin, Clas & Widgren, Mats (1994). Kulturland-skaps-regioner. Publicerad i: Sveriges nationalatlas. Kulturlandskapet och
bebyggel-sen, Sveriges nationalatlas nr. 5, s. 60-77 (red. M. Elg & M. Syrén). Stockholm, Sveriges nationalatlas. ISBN: 91-87760-29-0.
Höglin, Stefan (1998a). Agrarhistorisk landskapsanalys över Norrbottens län: länsöver-sikt. Rapport / Landskapsprojektet, Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen nr. 1998:6.
Höglin, Stefan (1998b). Agrarhistorisk landskapsanalys över Gävleborgs län: länsöver-sikt. Rapport / Landskapsprojektet, Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen nr. 1998:5.
Höglin, Stefan (1998c). Agrarhistorisk landskapsanalys, länsöversikt: Kronobergs län.
Rapport / Landskapsprojektet, Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen nr.
1998:1.
Höglin, Stefan (2003). Landskapets agrara avtryck: Agrar landskapsanalys i Kalmar
län. Kalmar, Länsstyrelsen i Kalmar län.
Jansson, Ulf (2004). Örebro län: Ett län med många landskap. Program för
Kulturmiljö-vård i Örebro län, del 2 nr. Örebro län. Ett län med många landskap (Publikation:
2002:22).
Lindquist, Sven-Olof (1994). Förord. Publicerad i: Den regionala särarten, s. 7-10 (red. B. Blomberg & S.-O. Lindquist). Lund, Studentlitteratur. ISBN: 91-44-48561-1. Lindquist, Sven-Olof & Blomberg, Barbro (1994). Den regionala särarten. Lund,
Studentlitteratur : Länsmuseerna. ISBN: 91-44-48561-1.
Mascher, Catharina red. (2002). Agrarhistorisk landskapsöversikt: Västergötland och
Dalsland. Agrarhistoria i Västra Götaland. Göteborg, Länsstyrelsen Västra Götaland.
ISBN: 1403-168X; 2002:14.
Sveriges Miljömål (2006). 15. God bebyggd miljö (http://www.miljomal.nu/om_ miljomalen/ miljomalen/mal15.php) Miljömålsrådet/Naturvårdsverket.
Nordiska ministerrådet (1977). Naturgeografisk regionindelning av Norden. (NU-se-rien. B, 1977:34). Stockholm. Fritses ISBN: 91-7052-339-8.
Nordiska ministerrådet (1984a). Vegetationstyper i Norden. Oslo,Stockholm, Nordiska ministerrådet. Liber. ISBN: 91-38-08240-3.
Nordiska ministerrådet (1984b). Naturgeografisk regionindelning av Norden. 2. uppl. Oslo,
Stockholm, Nordiska ministerrådet. ISBN: 91-38-08239-X.
Olwig, Kenneth R (1996). Recovering the substantive nature of landscape. Annals of the
Association of American Geographers nr. 86 (4), s. 630-654.
Påhlsson, Lars (ed) (1998). Vegetationstyper i Norden. (TemaNord, 1998:510), 3:e uppl. København, Nordisk Ministerråd. ISBN: 92-893-0157-0.
Regeringen (1998). Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige. Regeringens
proposition 1997/98:145.
Reiter, Ole red. (2006). Det skånska landsbygdsprogrammet. Ett utvecklingsprogram
med landskapsperspektiv (Remissversion). Malmö, Länsstyrelsen i Skåne län.
Sauer, Carl O (1925). The morphology of landscape. (University of California publica-tions in geography) nr. 2:2. Berkeley, Ca, University of California.
Setten, Gunhild (2004). The habitus, the rule and the moral landscape. Cultural
geogra-phies nr. 11, s. 389-415.
Setten, Gunhild (2006). Fusion or exclusion? Reflections on conceptual practicies of landscape and place in human geography. Publicerad i: Special issue: Essays on Landscape, Law and Justice, Norwegian Journal of Geography nr. 60, s. 32-45 (red. M. Jones). Oslo, Routledge.
Sporrong, Ulf & Ekstam, Urban (1995). Svenska landskap. Solna, Statens naturvårds-verk. ISBN: 91-620-1146-4.
Sporrong, Ulf (1996). Odlingslandskap och landskapsbild. (Studier till Kulturmiljöpro-gram för Sverige). Stockholm, Riksantikvarieämbetet. ISBN: 91-7192-998-3.
Tuan, Yi-fu (1990). Topophilia: a study of environmental perception, attitudes, and
values. Morningside ed. New York, Columbia University Press. ISBN:
0-231-07394-1.
Wahlberg, Mats (2003). Svenskt ortnamnslexikon. Uppsala, Språk- och folkminnesin-stitutet (SOFI). ISBN: 91-7229-020-X.
Wastenson, Leif & Helmfrid, Staffan (1996). Sveriges geografi. (Sveriges nationalatlas) nr. 17, 1:a. utg. Vällingby, Höganäs, Sveriges nationalatlas (SNA). ISBN: 91-87760-38-X.
Widgren, Mats (1988). Det omogna kulturlandskapet. Publicerad i: Ditt Värmland:
Kulturmiljöprogram för Värmland och värmlänningar nr. Del 1 (red. A. Hillgren).
Karlstad, Länsstyrelsen i Värmlands län.
Widgren, Mats (1994). Landskapet som skapare av regioner. Om hur natur och kultur formar regioner. Publicerad i: Den regionala särarten, s. 55-66 (red. B. Blomberg & S.-O. Lindquist). Lund, Studentlitteratur, Länsmuseerna. ISBN: 91-44-48561-1. Widgren, Mats (1997). Landskap eller objekt: Kring kulturminnesvårdens problem att
hantera landskapets historia. Publicerad i: Landskapet som historie, NIKU Temahefte nr. 4, s. 5-16 (red. J. Brendalsmo & M. Widgren). Oslo, NIKU Norsk institutt for kulturminneforskning. ISBN: 87-89844-50-5.
Widgren, Mats (2004). Can landscape be read? Publicerad i: European rural
land-scapes: persistence and change in a globalising environment. s. 455-465 (red. H. S.
H. Palang, M. Antrop ). Proceedings of the 20th Session of the Permanent European Conference for the Study of the Rural Landscape. Tartu and Otepää, 25 August - 1 September 2002. Boston, Kluwer Academic Publishers.
Widgren, Mats (2006). Reading property in the landscape. Publicerad i: Special Issue: Essays on Landscape, Law and Justice, Norwegian Journal of Geography/Norsk
geografisk tidskrift nr. 60, s. 57-64 (red. M. Jones). Oslo, Routledge.
VVFS (2001). Vägverkets föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar mm. VVFS
2001:18.
Vägverket (1999). Mål, mått och uppföljning av natur- och kulturvärden i
transportsy-stemet : en strategi. Publikation 1999:171. Borlänge, Vägverket.
Vägverket (2002). Del 2, Metodik. (Handbok - Miljökonsekvensbeskrivning inom vägsektorn) nr. Publikation 2002:42. Borlänge, Vägverket.
Vägverket (2006) Vägverkets kvalitetspolicy (http://www.vv.se/templates/page3____ 13593.aspx). Vägverket, Borlänge.