Det är en utmaning att skriva om ett klingande arbete. Hur mycket av den ”tysta kunskapen” kan man egentligen formulera? Vad kan man och vad kan man inte förvänta sig av en sådan text? Även om min färdiga musik finns att lyssna på i sin helhet beskriver den ju inte kompositionsprocessen. Det finns alltid något som inte går att översätta. Men kanske just därför, tycker jag att det är viktigt att försöka. För min egen del för att jag tror att jag blir en tydligare och alltså bättre kompositör och bandledare genom att sätta ord på det jag gör, men också för att, förhoppningsvis, inspirera andra.
Följande tillvägagångsätt har tillämpats på samtliga röstmemon: jag har skrivit ned mina initiala idéer och redan där översatt till engelska och skrivit i jag-form. Utifrån detta grundmaterial har jag sedan skrivit det som blivit de färdiga låttexterna. Jag kommer i detta kapitel att gå igenom varje röstmemo för sig. Först kommer en komprimerad och anonymiserande transkribering av röstmemot och efter det den färdiga låttexten. Sedan presenterar jag vilken metod jag använt mig av, hur låttext- och kompositionsprocess sett ut och sist min musikaliska inspiration.
Röstmemo I, 7:21 minuter
Jag hade varit ute och dansat. Alla mina vänner hade haffat en hångelkompis. Jag drar hem själv, klockan är fyra. Det är helt dött i hela stan, jag har ingenting. Jag märker hur en bil kör förbi och sen stannar. En man sitter i bilen. Han börjar krypköra efter mig. Jag börjar springa och ser en brevbärare, mannen i bilen gasar iväg åt motsatt håll. Det läskigaste var att han liksom kröp efter mig. Om det hade hänt något – så hade han kunnat förstöra mig. Hemma i lägenheten var jag tvungen att gråta ut det, för att kunna släppa det. Jag blev också jävligt frustrerad och arg för att vi, främst kvinnor, tjejer, inte kan gå hem vilken tid på dygnet som helst.
Strangers in the Night (Nattens baksida)
/Four a clock in the morning I just thought we were dancing
Didn't understand that everyone was screening The floor for someone to follow you home So now I'm out here on my own
Cause everyone I know has gone/
The city is silent The silence is profound And I dont know
If I'm lost or if I'm found
No one's awake
Everyone's gone home Everything's at stake And I'm suddenly alone
And I feel him Creeping up on me Yeah I see him Creeping up on me And suddenly
I'm no longer free
Fighting for my rights Strangers in the night I just gotta cry it out
/We share our history We share the misery A common enemy We have died
Under the same sky So many times
But now, it's our time to rise/
Metod
När jag komponerade detta röstmemo arbetade jag med flera mer känslostyrda och intuitiva metoder med bland annat semantik och ordens inneboende rytm. Jag tar i förklaringen av låttextprocessen hjälp av den klassiska dramaturgiska modellen, ibland också kallad Hollywood-modellen (kurser.se) Den ser ut ungefär såhär:
Anslag (öppningsscen): ”Det var en gång...” – slår an huvudkonflikten
Presentation/exposition: information om karaktärer och förutsättningar för konflikter Fördjupning: gör publik känslomässigt engagerad, förstärker identifikation med karaktärer Konfliktupptrappning: drag och motdrag, karaktärernas strategier för att nå sina mål Vändpunkt: en avgörande händelse, huvudpersonen kan inte återgå till det som varit Avtoning: avslutande scen som knyter ihop trådar; lättnad, triumf eller förtvivlan
Låttextprocessen
Den första ögonblicksbild jag fick av den här berättelsen är scenen på klubben: det är sommarnatt, klockan är fyra, alla börjar gå hem – och berättaren blir ensam. Jag började med att skriva det som blev prologen/introt ”Four a clock in the morning I just thought we were dancing → So now I'm out here on my own, 'cause everyone I know has gone”.
Det som grep tag i mig var framförallt den obehagliga stämningen: det är helt tyst och tomt i hela stan när berättaren blivit ensam (exposition/anslag). Ett onaturligt
tillstånd för en vanligtvis bullrig och levande stad, scenen blir därför skum och overklig. Jag skrev ”The city is silent”. Tystnaden kan låta på olika sätt och bilden jag fick av tystnaden som berättaren beskriver är en tung och kompakt tystnad som dallrar i nattluften. ”The silence is profound”. Ingen är vaken alla har gått hem och berättaren är ensam (fördjupning) ”No one's awake. Everyone's gone home and I'm suddenly alone.”
Jag blev illa berörd av ordvalet ”krypa”. Att förföljaren kryper efter berättaren. Efter presentationen när stämningen, miljön och scenen var etablerad gick jag in i berättarens direkta känslor (konfliktupptrappning) ”I feel him – creeping up on me, I see him creeping up on me”. Jag ville skriva in berättarens ilska över hur män sätter gränser för kvinnors rörelsefrihet. Refrängen skrev jag som ett klimax, berättaren fick en direkt röst som satte ord på det hon gråter ut hemma i lägenheten (vändpunkt) ”I just gotta cry it out – fighting for my rights”.
Sist skrev jag en epilog (avtoning) som jag tror dök upp för att jag efter den här fruktansvärda historien ville trösta både berättaren men också alla kvinnor som utsatts för något liknande. ”We share our history. We share the misery. A common enemy. We have died. Under the same sky. So many times. But now, it’s our time to rise.”
Kompositionsprocessen
När jag skrev musiken till den färdiga låttexten försökte jag hitta musikaliska grepp som matchade det berättelsen fick mig att känna. Till exempel: här är berättaren arg – då skriver jag musik som är snabb/explosiv/volymstark med mycket trummor. Jag valde musikaliska komponenter som jag associerade med det semantiska budskapet. Kompositionen blev känslostyrd eller vad man skulle kunna kalla intuitiv, återigen baserad på min kunskap och erfarenhet både av att skriva och lyssna på musik men också av att vara en människa med känslor. Kompositionsprocessen kräver alltså empati: att jag som kompositör har förmåga att sätta mig in i någon annans situation.
På samma sätt som jag upplevde att prologen ”Four a clock in the morning → Cause everyone I know has gone” snarare var slutet av berättelsen om utekvällen på krogen, innan berättelsen om vad som hände efter börjar, ville jag att den musikaliskt skulle sticka ut från resten av låten. Eftersom det som jag verkligen
fastnade för i röstmemot var beskrivningen av den tysta staden blev de raderna första versen. De blev det första som hörde ihop med kommande delar i kompositionen och den del som fick bestämma vad det blev för typ av låt.
Jag ville att kompositionen skulle spegla innehållet i texten: den skumma stämningen, det tysta och ödsliga i verserna, ilskan i refrängen och det starka budskapet i slutet. Jag skrev versmelodin ganska enkelt med få toner, pauser, i moll – musikaliska grepp jag associerar med ”ödsligt”. Instrumenteringen ville jag också göra ödslig: en bordun, en röstsampling med mycket reverb, en dramatisk cello som gör en eller ett par inpass, sporadiska knäpp som ger lyssnaren en hint om i vilken riktning kompositionen kommer att gå. Bryggan skulle göra precis vad en brygga bör: bygga en bro, här i form av ett crescendo mellan den ödsliga versen och den arga refrängen. I refrängen kommer fullt trumset in och sångdubbar förstärker leadsången som nu också är snabbare, snårigare och i ett ljusare och mer explosivt röstläge. Epilogen vars funktion skulle vara tröstande och hoppfull gjorde jag mer hymnlik. Sången som ligger ovanpå en glimrande F-maj-bordun gungar fram och tillbaka som mjuka vågor och sjungs av minst åtta kvinnoröster i konsonanta stämmor.
Jag återvände till introt, det som kommer innan ”The city is silent”. Här lät jag verkligen ordens rytm lägga grunden för hur musiken blev. Texten är ganska enstavig ”Four” ”a” ”clock” ”in” ”the” och så ”morning”. ”I” ”just” ”thought” ”we” ”were” och så ”dancing” och så vidare. ag ville att fokus skulle ligga på rytmiseringen så jag förstärkte ordens perkussiva effekt och fokuserade mindre på meloditonerna. Här skrev jag klusterstämmor, där rösterna ligger nära varandra i exakt samma rytm, för att ytterligare förstärka rytmen och ge intrycket av att det är en och samma person som sjunger.
När jag hade bestämt mig för att ha med en lite större kör för epilogen kände jag att jag ville lägga till ytterligare en del med lite fler röster än vad de andra kompositionerna är skrivna för. Jag började humma på en melodi som liknar den rumänska folkmusik jag lyssnat mycket på under den här perioden. Funktionen blev ett interludium, en ordlös klagosång som går från sorgsen till desperat. Jag skrev den i samma klusterstil som introt med text, fyra stämmor för cirka tio personer (Appendix III).
Musikalisk inspiration
Emilie Nicolas – albumet ”Like I'm a Warrior” (2014) men framförallt låten ”Us” Lianne La Havas – ”Don't Wake Me Up” (2012) och ”Wonderful” (2015)
Perunika Trio – Hela albumet Introducing Perunika Trio (2008)
Röstmemo II, 2:18 minuter
Ett minne. Jag var hemma hos min mamma. Vi har haft en svår relation på många sätt. Vi satt i soffan hemma hos henne och nånting hade långsamt skiftat. Vi kunde nå varandra på ett sätt som vi aldrig hade gjort förut och för första gången kunde jag helt öppet berätta för henne vad jag kände. Det var som att för första gången i mitt liv så kände jag mig helt trygg och helt lugn och helt sedd.
Mother Mother Mother
Mother mother mother mother A shifting in the sounds In the seasons of our lives 'Cause you saw me
And for the first time We weren't blind
We've made it through And I saw you
Metod
Även i denna kompositionsprocess arbetade jag med mer känslostyrda och intuitiva metoder (utifrån min erfarenhet och kunskap) med framförallt semantik som utgångspunkt för det musikaliska innehållet. Efter att jag skrivit ner mina första associationer, tog jag hjälp av Sven Ahlbäcks mappningsmodell (Appendix II) för att
”Identifiera kopplingar mellan beskrivningskategorier. Utveckla
beskrivningar inom olika kategorier. Identifiera estetiska koncept. Utveckla association och språk för beskrivning. Finna kreativt användbara kategorier för skapande och kommunikation.” (Ahlbäck 1983-1986)
Metoden kan alltså hjälpa till med till exempel följande: jag vill att den här låten ska låta sorgsen, vilka musikaliska strukturer/utförande/teknik/generella förut-sättningar kan jag ta hjälp av då?
Låttextprocessen
I denna berättelse slogs jag av hur berättaren på drygt två minuter och med så få ord berättade om något som haft så oerhört stor betydelse. Det ville jag ta vara på i min komposition, därför blev texten väldigt kort men med mycket upprepningar. Berättelsen handlade om relationen till en mamma. Jag skrev ”Mother mother mother mother”. Att beskriva hur ”någonting skiftar” fick mig att tänka på årstiderna och framför mig såg jag hur berättaren och mamman sitter i soffan och pratar: scenen förändras inte, det är stämningen som förändras. Så visuellt ser allt likadant ut men kanske hör man en skillnad, i hur de pratar med varandra. Jag skrev ”A shifting in the sounds in the seasons of our lives.” Förändringen kunde ske för att mamman kunde se berättaren på ett nytt sätt och det gjorde att berättaren också kunde se mamman på ett nytt sätt ”You saw me and for the first time – we weren't blind. We've made it through and I saw you”.
Kompositionsprocessen
De stödord jag skrev ner när jag lyssnade på röstmemot för första gången var: mamma, en kärna som allting utgår ifrån/en navelsträng, en sol med strålar, moderackord, C-dur, kvinnoröster, änglakörer, minimalistiskt, upprepning, enkelhet, konsonant, barndom, minnen, hopp, lugn, glädje.
Alltså både musikaliska termer och friare associationer.
I både piano och sång utgick jag ifrån nyckelhåls-C som ju känns lite som pianots navelsträng. Därifrån staplade jag sekunder. C, D, E och sedan upp till G. Först är de fyra kvinnorösterna unisona, sedan ligger de kvar på varsin ton och bildar ett kluster. De tre första”mo-ther” består två åttondelar medan det fjärde ”mo-ther” som alltså kommer på fjärde slaget i takten börjar med en åttondel men binder sedan över till nästa takt och fortsätter till fjärde slaget, där det är paus. Detta mönster upprepas i både piano och sång låten ut. Ovanpå detta mother-mässande sjunger jag resten av texten. I botten ligger en cello som förflyttar grundtonen, en spegling av ”a shifting in the sounds”. Detta förflyttande mellan konsonanta och dissonanta intervall blir också en symbol för en mänsklig relation som aldrig kan vara bara bra eller dålig. När jag tänker på mor och barn tänker jag på tröst. Jag ville att hela den här kompositionen på något sätt ska spegla trösten och hoppet. Jag tänkte också mycket på avslappningsmusik eller musik som spelas i spa-miljö. Dessa kontextuella associationer hörde för mig ihop med ett lågt tempo, upprepningar och långa toner. Jag provade mig fram till ett atmosfäriskt, mjukt syntljud med mycket delay och reverb. Till detta hittade jag ljudet ”Marbles” alltså kulor. Något som för mig verkligen symboliserar barndom och minnen – ljudet av glaskulor som rullar över golvet.
Musikalisk inspiration
Emilie Nicolas – Grown Up (2014)
Albumet ”Trondheim Jazz Orchestra & Kobert” (2009)
Röstmemo III, 1:46 minuter
Min mormor är född och uppvuxen i London men hon arbetade som au pair i Sverige. Där träffade hon min morfar. På den tiden fanns ju inte mail, så när hon åkte tillbaks till London så brevväxlade dom i två år. Sen flyttade mormor till Sverige och hon och morfar gifte sig. Vad hade hänt om brevväxlingen inte fungerat? Min mamma och sen jag, hade kanske inte funnits.
Letters to London
Write to me
Put your love into words Write down your love
Lay down your love as words on paper
Human to human Body to body
From my hands to yours From your heart to mine
There are no barriers There are no walls
For the heart speaks every language there is
Love has no limits Love has no borders
For the heart speaks every language there is
Metod
I arbetet med detta röstmemo har jag mest ägnat mig åt semantik och ordens inneboende rytm som metoder för komposition.
”Words make you think … music makes you feel … but a song make you feel thoughts.” (Fox Ransom: 3 citerad i Alonso, 2012, Preface section, para. 12) Citatet av Yip Harburg som skrev texten till ”Over the Rainbow” handlar för mig om semantikens roll i kompositionen av musik med text: att det tonsatta ordet kan upphäva motsättningen mellan tanke och känsla. Eftersom jag ser på min egen röst mest som ett medium genom vilket jag kan berätta historier är jag glad över att sång är mitt huvudinstrument. För som Karin Strand skriver i Det sjungna ordet – ”Rösten är det enda instrument som på en och samma gång kan producera ord och toner och därmed kan förena semantiska budskap och musik.” (Strand 2015: 3) I den här uppsatsen har jag skrivit förhållandevis lite om sången som huvud-instrument. Det är för att jag ser på sången som en metod för att möjliggöra berättande och i det här projektet har jag inte skrivit musiken specifikt för min egen röst. Jag går därför inte in så mycket mer i detalj på sång som huvudinstrument mer än i stycket ”Min egen instudering”.
Ulf Lindberg skriver i sin avhandling ”Rockens text. Ord musik och mening.” om två sätt att ”musifiera text”:
”Dels genom att […] ordens och syntaxens eget musikaliska klangmönster understryks, dels att texten vid framförandet styckas upp i melodiska gester, som om rösten vore ett instrument och fritt gestaltande element.” (Lindberg 1995: 63 citerad i Hellström 2014: 9)
Jag tänker att detta är en beskrivning av dels ordens inneboende rytm men också semantik som metod för komposition. Båda metoderna kan ge musiken flera lager. Om man till exempel som i det här röstmemot sjunger frasen ”no limits” på en jättelång ton: som något utan gräns, blir budskapet tydligare och mer effektfullt än om man hade sjungit det på ett annat sätt utan ta hänsyn till semantiken.
Låttextprocessen
Utdrag ur min loggbok:
Sista februari 2017. Efter ett seminarium med Sven Ahlbäck har jag fått ett sms. Det är ett röstmemo. Det första röstmemot jag får. Jag går mot skolans snurrdörrar, sätter hörlurarna i öronen och trycker på play. ”Det här är min KMH Story” säger en röst. Jag får genast gåshud: nu får jag äntligen höra en av de personliga berättelserna! Går ner för
trappan mot tunnelbanan och lyssnar på berättelsen. Jag skriver i anteckningar på telefonen när jag sitter på tunnelbanan på väg hem:
Letters To London
Love has no limits / Love has no borders / Write to me / Put your love into words / Write down your love / Lay down your love as words on a paper / Human to human / Body to body / From my hands to your eyes / From your heart to mine / There are no barriers, for the heart speaks every language there is
Kompositionsprocessen
När jag sätter text till musik pratsjunger jag oftast texten först: provar mig fram till vilken rytm jag tycker accentuerar de ställen i texten där det behövs. Till exempel: ”Love has no limits” där ”limits” är en lång ton som något utan gräns. ”Love has no borders” där ”borders” består av sex toner som först går upp och sen ner som någon som hoppar över en mur. Jag låter alltså semantiken lysa igenom i kompositionen.
Med resten av texten valde jag att nästan uteslutande använda samma antal noter som stavelser i orden. Write – to – me blev tre toner eftersom det är tre stavelser och så vidare. För att förstärka texten ytterligare skrev jag sångstämmor som följde samma rytm som leadsången. Jag har växt upp med Beatles och kan fortfarande nästan alla deras låtar utantill. London är därför för mig starkt förknippat med Beatles. Redan när jag hörde röstmemot för första gången hörde jag ett pianomönster i dur med växelbas och visste redan då ungefär hur det färdiga resultatet skulle låta. Jag hörde en Beatles-inspirerad pop-komposition i dur med sångstämmor och med en tydlig riktning fram till budskapet: the heart speaks every language there is. I verserna spelas pianofiguren över ett kvintfall i basen, fram och tillbaka från C till F. Trummorna består av ett drivande vispkomp. Efter verser och brygga kommer ett interludium, där först cellon kommer in. Sedan sjunger jag och kören unisont ”Love has no limits love has no borders” fortfarande över samma pianofigur fast nu i ny tonart. Efter två rundor blir det trestämmigt och stråkmusikerna gör successivt entré. Vi avslutar acapella med att unisont sjunga ”for the heart speaks every language there is” med en fermat på ”is” innan pianotrion tuffar på ett par rundor till i outrot.
Musikalisk inspiration
Paul McCartney – Maybe I'm Amazed (1970) och Live and Let Die (1973) The Beatles – samlad produktion
Adele – Skyfall (2012)
Röstmemo IV, 12:16 minuter
Jag vet inte riktigt vad jag ska prata om men jag sätter på play. Jag tänker på: att växa in i den man är, möta sig själv i spegeln på riktigt. Jag reste och jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv. ag har fortsatt resa. ”Life is a journey” - livet är en konstant resa som gör en mer rotad i sig själv, får en att komma närmre sig själv.
Journeying/The Observer
Looking at my face in the mirror Meeting me
After all this time I see it clearer Finally, I fit my suit
Looking at myself in the mirror Meeting me
To be able to meet others Finally, I fit my suit
I've grown
Into my own skin
'Til now from the beginning