Arbetsmarknaden

Lagändringen har inneburit en ökad andel arbetskraftsinvandrare till lågkvalificerade yrkesgrupper där de dels kan ha betalat för att få tillgång till ett arbete och dels fått utstå villkor som inte uppnår svensk kollektivavtalsnivå. Det är alarmerande i sig sett till

individerna som påverkas, men framförallt är det enligt mig oroande med hänsyn till vad det gör med arbetsmarknaden och integrationen i stort. Det bidrar till att parallella samhälls- system utvecklas där olika villkor tillämpas beroende på om man är anställd genom arbets- tillstånd eller inte.

Det är uppenbart att arbetstillståndslagstiftningen misslyckats med att tillse att arbetsvillkoren för arbetskraftsinvandrare uppnår svensk kollektivavtalsnivå. Eftersom det är en påtaglig mängd missförhållanden som rapporterats måste det ses som ett grundläggande fel i lag- regleringen. Det kan inte uteslutas att dåliga villkor smittar övriga arbetsmarknaden. Även utan en sådan konsekvens är det problematiskt. Integrationen fungerar dåligt och om olika villkor gäller för arbetskraftsinvandrare och inhemsk arbetskraft riskerar det att ytterliga bidra till försämrad integration. Den lagreglering som kom år 2014 och skulle förhindra missbruk kan snarare ses som ett desperat försök att lappa ihop ett sjunkande skepp. Att försöka rädda grundläggande systemfel med tilläggslagstiftning om mer kontroll leder framförallt till ökad arbetsbörda för Migrationsverkets anställda och förlängd väntetid för de sökande. För att komma åt problemen borde lagstiftningen göras om från grunden.

Den del av arbetskraftsinvandringen som utgörs av kvalificerade yrkesgrupper där det råder arbetskraftsbrist är som utgångspunkt något som kan anses bra för arbetsmarknaden. Även där verkar dock lagstiftaren stött på problem. Globalt är det vanligt att arbetskraftsmigranter använder sig av agenter och sub-agenter när de ska migrera. I de fallen lämnar de även sin migration till mellanhänder som tar mycket betalt och ofta är opålitliga och oseriösa. Som framgått finns förmedlingsbolag i Sverige som specialiserat sig på att förmedla jobb till migranter. Det finns ännu inte tillräckligt med information om deras verksamhet för att kunna göra en ordentlig utvärdering av vad det innebär men det är inte omöjligt att bolagen skulle kunna jämföras med de tjänster som finns globalt.

Arbetsgivaren kan ensam styra över den anställdas avtal och villkor. Arbetstagarens vistelse i Sverige är helt beroende av arbetsgivarens agerande. Problematiken kan angripas från olika håll. Antingen förespråkas en lättnad av kraven på kollektivavtalsmässiga villkor för att öka individens makt och samtidigt lätta på arbetsgivarens makt eller en reglering som fasthåller statens makt och ansvar och värdesätter den svenska modellen. Oavsett synsätt är det viktigt att ta ansvar för vad en lagstiftning får för konsekvenser. Jag tror att det finns bäst möjlighet att forma arbetsmarknaden och samhället över huvud taget om makten ligger hos staten. Det kan ses som en skyldighet att en stat bör utnyttja sin makt för att tillse landets bästa. Avseende arbetsmarknaden kan ifrågasättas om det vare sig är arbetsmarknadens eller arbetskrafts- invandrarnas bästa att ha en lagstiftning som den nuvarande.

Den potentiellt största faran med att arbetsgivarna har makten över vilka som kan komma till Sverige med arbetstillstånd är att det bildas parallella system. Maktstrukturen skiftar från stat till privatpersoner. I längden för det med sig makt över mer än arbetstillstånd. Parallella system blir parallella världar där personer eller institutioner med makt styr över personerna under dem. Med det följer att människor får olika referensramar och instruktioner för hur samhället ser ut och fungerar. Det kan handla om vilka som kan röra sig på gatan utan att känna oro, vilka som har tillgång till bibliotek eller andra servicetjänster och vad man behöver göra för att få ut sin lön.

Det är ett sätt att förtydliga redan existerande klassklyftor. Det fastslår att en del av samhället är och kommer förbli utanför det övriga samhället. Dålig integration och ökad rasism bidrar ytterligare till samhällets segregering. Att ha tydliga sektorer för inhemsk respektive

invandrad arbetskraft gör det svårt för människor att mötas och skapar en föreställning om vilka de från ”andra sidan” är.

Möjligheten att betala sig till ett uppehållstillstånd går emot grundprinciper om rättssäkerhet och likabehandling. Istället för att staten – på grunder som är lika för alla och utformade efter samhällets bästa – som avgör vilka som ska vara i landet och under vilka villkor är detta upp till enskilda individer. Vidare är det ytterligare en faktor i uppdelningen av samhället där en del betalat pengar för att få ett jobb och komma till landet och därefter är helt beroende av en person eller ett nätverk av personer. Säljarna samt köpare i sådana situationer blir huvudkällan till informationsinhämtning om det nya landets system och regler.

Sett till arbetsmarknadens utveckling kan konstateras att lagstiftningen om arbetstillstånd är ett misslyckande. Det tillskott av kvalificerad arbetskraft som kommer var i princip likadant till antalet som innan lagändringen och i övrigt tillkommer arbetskraft som landet inte har något trängande behov av. Lagändringen har gjort att individer kommit till arbetsplatser med villkor långt under svenska kollektivavtalsnivåer. I ett större perspektiv riskerar det leda till dumping av villkor och löner. Det har dessutom lett till en svart marknad med försäljning av arbetserbjudanden som ligger till grund för arbetstillstånd. På lång sikt riskerar detta att utvecklas till att parallella samhällssystem utformas där en del av befolkningen är beroende av grupperingar eller individer för sin tillvaro i landet och att statens makt därmed urholkas.