Bartholomew och Horowitz (1991) föreslår att både ängsliga och undvikande anknytare har negativa självbilder i meningen att de inte ser sig själva som värda omsorg. Mina resultat kan inte bekräfta det. Min tolkning är tvärtom att både ängsliga och undvikande anknytare utgår från att de är värda omsorg. Varför skulle de annars söka den? Mina intervjupersoner attribuerar snarare utebliven omsorg till sina omsorgsgivare än till sig själva. Ängsliga anknytare misstänker en bristande rollförståelse och undvikande anknytare fruktar att rollvilja saknas.
Hur kommer det sig då att Bartholomew och Horowitz (1991) finner en signifikant korrelation mellan anknytningsstil och självkänsla? Är mina resultat individuella variationer som avviker från en allmän trend? Nej, jag tror inte det. Att ängsliga och undvikande anknytare söker omsorg verkar gälla mer allmänt och det tyder på att de också i allmänhet utgår från att de är värda omsorg. För att förklara Bartholomew och Horowitzs signifikanta korrelation behöver vi istället titta närmare på hur självkänsla mäts.
Självkänsla mäter Bartholomew och Horowitz (1991) med ett självskatt- ningsformulär utvecklat av Rosenberg (1965). Testet består av tio påståenden som deltagare får ange hur väl de instämmer i. Det första lyder: ”On the whole, I am satisfied with myself”. I anknytningssammanhang tänker jag att det finns minst tre olika sätt att inte vara nöjd med sig själv. Man kan känna att man inte är värd omsorg, man kan tvivla på sin rollförståelse och man kan uppleva att den egna rollviljan är otillräcklig. Därmed är det möjligt att både ängsliga och und- vikande anknytare svarar att de inte till fullo instämmer i påståendet, även om de inte tvivlar på att de är värda omsorg. Detsamma gäller övriga nio påståen- den och min slutsats är att mätinstrumentet är för grovt för att kunna säga något om den typ av självbild som Bartholomew och Horowitz (1991) intresserar sig för.
Därmed verkar instrumentet också vara för grovt för att kunna förutspå hur människor med en viss grad av uppmätt självkänsla agerar. Till exempel kan en ängslig anknytares manér skilja sig radikalt från en undvikande anknytares uppträdanden, även om de besvarar testet på precis samma sätt. Självkänslo- forskningen har kritiserats för brist på framgång (Baumeister, Campbell, Krue- ger & Vohs, 2003) och insikten att det går att vara missnöjd med sig själv på mer än ett sätt bidrar med en möjlig förklaring till forskningens tillkortakommanden. Scheff och Fearon (2004) menar till och med att den självkänsloforskning som använder sig av självskattningsformulär har kommit till vägs ände. Rosenbergs formulär (Rosenberg, 1965) vittnar onekligen om en ganska enkel förståelse av vad självkänsla är.
Vid första anblick kan ECR (Brennan et al., 1998) tyckas mäta ängslighet och undvikandegrad på ett lika trubbigt sätt som Rosenbergs självskattningsfor- mulär (Rosenberg, 1965) mäter självkänsla. De påståenden i ECR som mäter ängslighet handlar om rädsla för att bli avvisad (Brennan et al., 1998), en rädsla som ängsliga och undvikande delar. Svaren på sådana påståenden kommer där- för inte att skilja de som fruktar att omsorgsgivare har en bristande rollförståelse från de som tvivlar på omsorgsgivares rollvilja. På motsvarande sätt kan inte de påståenden som mäter undvikandegrad skilja de som är rädda för att andra ska brista i sin rollvilja från de som fruktar att andras förväntningar ska vara för höga. ECRs påståenden om undvikandegrad handlar bara mer allmänt om att se risker med intimitet (ibid.). De två variablerna ängslighet och undvikandegrad
kombineras dock och därigenom uppnås en precision som gör det möjligt att urskilja trygga, ängsliga, undvikande och avvisande tendenser i anknytnings- mönster.
Detsamma gäller begreppen rollförståelse och rollvilja. Var för sig är de trubbiga. Både ängsliga och avvisande kan oroa sig över andras rollförståelse och både undvikande och avvisande kan se andras rollvilja som ett problem. För att urskilja anknytningsstilar behöver även dessa begrepp kombineras. I tabell 7 jämförs ECRs sätt att urskilja anknytningsstilar (Brennan et al., 1998) med mitt rollteoretiska förslag. Notera att tabellen kan användas för att översätta mellan de två begreppsapparaterna. Hög ängslighet är en stor vaksamhet på antingen rollförståelse eller rollvilja hos den andre, men inte på båda två. Hög undvikandegrad är en stor vaksamhet på den andres rollvilja. Åt andra hållet gäller att stor vaksamhet på den andres rollförståelse är att ha antingen hög ängslighet eller hög undvikandegrad, men inte båda två, och att stor vaksamhet på den andres rollvilja är att ha hög undvikandegrad.
Min slutsats är således att den rollteoretiska förståelse av anknytningsstilar som presenteras i detta uppsatsarbete är koherent med den beskrivning som Brennan et al. (1998) bidrar med. Samtidigt finns det en viktig gradskillnad mellan att vara rädd för något och att vara vaksam på något, en skillnad som förflyttar gränserna mellan stilarna. Skillnaden ligger framför allt i hur trygg man är med sin egen och andras förmåga till anpassning när något förändras. Det går till exempel att uppleva att rollfördelningar snabbt kan förändras och samtidigt lita på att alla inblandade då kan anpassa sin rollförståelse efter det. En sådan upplevelse leder antagligen till vaksamhet men inte nödvändigtvis till rädsla.
Här tror jag att det rollteoretiska perspektivets gränsdragningar ger teorin större möjlighet att förklara hur människor förstår handlingar och väljer att age- ra. Till exempel tror jag att alla som upplever rollfördelningar som varierande lägger sig till med manér, oavsett om de är rädda för att bli avvisade eller ej. Där-
Tabell 7: Anknytningsstil enligt ECR (Brennan et al., 1998) och enligt rollteori.
ECR Rollteori Ängslighet (Rädd att bli avvisad) Undvikandegrad (Rädsla för intimitet) Vaksamhet på den andres rollförståelse Vaksamhet på den andres rollvilja
Trygg Låg Låg Liten Liten
Ängslig Hög Låg Stor Liten
Undvikande Hög Hög Liten Stor
med anar jag att begreppen rollförståelse och rollvilja har större förklaringskraft än vad begreppen ängslighet och undvikandegrad har.
De rollteoretiska begreppen verkar också vara mer konstruktiva. Millings och Walsh (2009) visar bland annat att undvikande mäns lyhördhet som om- sorgsgivare korrelerar negativt med deras anknytningspartners ängslighet. Mil- lings och Walsh tolkar detta som att männen förstår ängsliga beteenden som ett försök att öka intimiteten i relationen, vilket uppfattas som riskabelt. Att ge omsorg mer sällan är då ett sätt att undvika en sådan ökad intimitet. En bibe- hållen eller till och med minskad intimitet riskerar dock att trigga de ängsligas rädsla för avvisanden och enligt detta sätt att förstå relationsdynamiken verkar det därför vara svårt att hitta en kompromiss som båda parter är helt nöjda med. Från ett rollteoretiskt perspektiv kan vi istället förstå den negativa korrelatio- nen som ett tecken på att parterna tenderar att missförstå varandra. Jag föreslår att ängsliga beteenden är manér som efterfrågar en bekräftelse på att omsorg kommer att ges på det sätt som önskas. Undvikande anknytare tenderar dock att tolka ängsliga beteenden som uppträdanden som markerar att deras rollvilja inte är tillräcklig och att de behöver anstränga sig mer för att fylla de behov som finns. Det väcker känslor av otillräcklighet och får relationen att kännas krav- fylld. Enligt denna teori är det alltså inte intimiteten i sig som de undvikande undviker, utan situationer som väcker känslor som är jobbiga att leva med. Inte heller handlar då ängslighet om en överdrivet stor längtan efter intimitet, utan om en önskan om tydlighet.
Det rollteoretiska perspektivet öppnar därmed möjligheter till förändring i relationsdynamiken på sätt som båda parter kan uppleva som något positivt. Mi- na intervjupersoner har flera förslag, som att skaffa sig rutiner för regelbunden kommunikation, att använda sig av en skämtsam jargong för att göra kommu- nikationen roligare eller att vara flera personer som tillsammans hjälps åt att stötta den som behöver det. Alla dessa strategier handlar om att förtydliga vil- ken rollfördelning som gäller och det är när det rollteoretiska perspektivet visar på sådana möjligheter som jag uppfattar det som konstruktivt.