Arbetsoförmåga i rättstillämpningen

I ett relativt tidigt skede av projektet framgick att det fastställande av en persons ”arbets- och försörjningsförmåga”, som rimligtvis bör föregå en utbetalning som skall kompensera inkomstförlust, i den utvalda målgruppen, sällan orsakade kon-flikt mellan parterna. Fastställandet vilade i regel på den prövning som görs av Försäkringskassan enligt lagen om allmän försäkring. Frågan kan dock inte lämnas med detta konstaterande.

Hanteringen av ärenden som rör ersättning för inkomstförlust efter en trafik-olycka tycks bygga på föreställningen att denna rätt vilar på förekomsten av två oberoende av varandra kausala samband. Det vill säga att förståelsen av vilken grad av fysisk eller psykisk nedsättning (skada) som krävs för att den enskildes arbetsförmåga skall anses nedsatt är betydelselös för prövningen av sambandet mellan olyckan och samma nedsättning. Särskiljandet är mer uppenbart i den civilrättsliga processen men finns även i förvaltningsdomstol. Vi har således en situation som grafiskt kan illustreras enligt följande:

Samband 1 Samband 2

Figur 1. Illustration av den föreställning om relevanta samband som präglar den rättsliga

praktiken i mål om ersättning för inkomstförlust efter trafikskada. Det tycks som om aktörerna i dessa mål agerar efter föreställningen att det finns två typer av samband som kan bedömas oberoende av varandra.

Intrycket av att detta är hur konflikten uppfattas av parterna, och att denna före- ställning är det som styr den rättsliga argumentationen, stärks av det insamlade materialet, såväl av rättsfallen som av intervjuerna. Intressant är också hur denna uppdelning av bedömningen i två separata led understryks av att bedömningen av arbetsoförmåga ofta beskrivs som icke-medicinsk och mer politisk, medan sam- bandsbedömningen mellan olycka och skada mer tycks uppfattas som medicinsk /vetenskaplig.

Sedan 1990 har det skett en tydlig förändring av hur det kriterium om ”arbetso-förmåga” som skall tillämpas inom lagen om allmän försäkring kommit att tolkas av Försäkringskassan och av rättsinstanserna. Detta innebär att den andra sam-bandsrelationen ändrat innebörd och det kan hävdas att den prövning av ”arbetso-förmåga” som görs inom ramarna för lagen om allmän försäkring i ökad utsträ-ckning skiljer sig från den arbets- och försörjningsnedsättning som skall vara grund för ersättning enligt trafiksskadelagen och arbetskadelagen.

Min åsikt är att det bör diskuteras huruvida detta också påverkar den första sambandsbedömningen. Frågan är om möjligheten att särskilja sambandsbe-dömningarna och göra dem oberoende av varandra är en fiktion. För att göra en korrekt och rättsligt relevant sambandsbedömning mellan trafikolyckan och skadan är det rimligt att den skada man diskuterar är densamma som använts i sambandsbedömningen mellan skadan och inkomstförlusten. Snarare än två separata sambandsbedömningar som görs stegvis (se Figur 1) skulle det i så fall handla om olika sambandskedjor där det juridiskt definierade kravet på viss nedsättning av arbets- och försörjningsförmågan har betydelse för förståelsen av vilken grad av fysisk och psykisk nedsättning som är relevant för bestämningen av sambandet med olyckan.

Trafik-olycka Skada – fysisk/psykisk nedsättning Skada – fysisk/psykisk nedsättning Arbets-oförmåga

Prövning av rätt till sjukpenning

Prövning av rätt till livränta/trafikskadestånd

Figur 2. Illustration av två olika sambandskedjor där de skillnaderna i utformningen av

kraven på arbets- försörjningsförmåga i olika regleringar också påverkar den sambands-bedömning som skall göras mellan olycka och fysisk/psykisk nedsättning.

Det som är ostridigt i många av dessa mål är en viss grad av bestående fysisk och psykisk nedsättning som accepterats av kassan i sjukersättningsmål. I mål om er-sättning för inkomstförlust efter en trafikskada finns dock inte rättslig grund för att kräva att den fysiska och psykiska nedsättningen skall vara lika begränsande som vid krav på ersättning grundad i den allmänna försäkringen. Det rättsliga samband som skall bevisas mellan trafikolyckan och skadan i dessa mål är således sannolikheten av ett samband mellan olyckan och den nivå av fysisk och psykisk nedsättning som är relevant för prövningen av inkomstförlusten enligt kriterierna i SKL eller LAF. Mot bakgrund av den begränsade undersökning som utförts inom ramarna för nuvarande projekt kan jag inte se att det är uppenbart att det är detta som prövas i nuläget.

För att kunna belysa dessa frågor ytterligare hade det varit intressant att också undersöka hur whiplashärenden hanteras vid prövning om rätt till ersättning en-ligt lagen om allmän försäkring. I intervjuerna gav det rättsliga ombudet bilden att även denna typ av mål ökat och att ombud i ökad utsträckning var inblandade i processer om rätt till sjukpenning/sjukersättning. Denna uppfattning bekräftades inte av samtalet med domaren i länsrätt vars bild snarare var att whiplashdiagno-sen och dess följdkonsekvenser accepterades av kassan när kraven gällde ersätt-ning enligt lagen om allmän försäkring. Att särskilja just dessa mål ur den stora måltyp de ingår i är dock en tidskrävande uppgift som inte föll inom ramen för nuvarande projekt. Trafik-olycka Fysisk/psykisk nedsättning 1 Trafik- olycka Fysisk/psykisk nedsättning 2 Försörjnings-och arbetsoförmåge-kriterium 2, enligt SKL eller LAF Arbetsoförmåge-kriterium 1, enligt AFL Sjuk-penning/ Sjuk-ersättning Livränta/ Trafikskade-ersättning

5.3 Den underliggande intressekonflikten mellan försäkringsgivarna