Argument grundade på generella antaganden v. argument grundade på kunskap om den enskilde

Som regel tycks olika typer av expertutlåtanden värderas som likvärdiga. Det är ytterst sällsynt att domstolen uttalar sig negativt eller tvivlande om något expert-utlåtande. Det vanliga är att redogörelserna för de olika ståndpunkterna följer efter varandra och att sedan domstolen motiverar sitt beslut med stöd av någon eller några av dessa experter. Konkurrerande uppfattningar förbigås i domslutet oftast med tystnad. Nedan följer dock ett exempel från en av tingrättsdomarna där dom-stolen tydligt väger de olika typerna av experter A, B, C och D är olika typer av medicinska experter. A och B har åberopats av den försäkrade, C och D av försäk-ringsgivaren:

A:s sambandsbedömning synes alltså till stor del grunda sig på [den försäkrades] ungdom och det förhållandet att hon före olyckan varit besvärsfri samt hans allmänna erfarenheter från klinisk verksamhet med rehabilitering av whiplashpatienter.

Senare följs detta av slutsatsen att bolagets båda läkare som granskat journalerna och hänvisat till den ”vetenskapligt etablerade” traumatiska principen inte har överbevisats:

/…./ mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tingsrätten att det inte framkommit något som talar för att expert A:s och expert B:s mening bör väga tyngre än expert C:s och expert D:s.

Det är vanligt att experterna på något sätt grupperas (som i exemplet ovan) så att vi till exempel har två som påstår samband och två som påstår att det inte finns samband och att dessa ställs upp efter varandra följt av slutsatsen att bevisbördan inte uppfyllts. Argumentationen byggs sålunda upp så att de olika experternas grunder för sin argu-mentation anges och värderas. I dessa värderingar tycks det finnas ett mönster av att generell vetenskaplighet premieras medan individuell praktisk klinisk erfarenhet rankas lägre, eller som ovan, ingen av ståndpunkterna ges företräde framför den

andre. Det finns exempel som stödjer antagandet att de experter premieras som legitimerar sina utlåtanden med hänvisning till generella principer och (påstått) vedertagna uppfattningar inom läkarkåren över de som bygger sina slutsatser på personlig erfarenhet och klinisk verksamhet, men underlaget tillåter inga generella slutsatser. Sådan rankning görs sällan explicit utan är en slutsats som får dras på grundval av domstolens beslutsfattande. Ofta hamnar dessa två kategorier av experter mot varandra, där de som argumenterar utifrån generell vetenskaplighet argumenterar för avslag och de som argumenterar utifrån sin praktiska specifika erfarenhet argumenterar för samband. När domstolen sedan skall vikta dessa mot varandra finner man inte skäl att värdera de som bygger sin erfarenhet på ett individuellt möte och klinisk verksamhet högre än de som ana-lyserat intyg och journaler och beslutar därmed att den skadelidande inte klarat att fullgöra sin bevisbörda.

3.1.1 Den traumatiska principen

I fallet som refereras ovan ges intrycket att de olika utlåtandena värderas lika, men det finns åtskilliga andra exempel där påståendet om den ”traumatiska principen” tycks uppfattas som ett objektivt faktum av domstolen. En fast punkt, något ovedersägligt som inte rubbas av andra, motsägande, medicinska tolkningar. Nedan följer några exempel på hur tingsrätten explicit lyfter fram den traumatiska principen och låter den bli avgörande:

Det saknas enligt tingsrätten anledning att tro något annat än att den traumatiska principen är väl grundad och ger uttryck för det hur det sannolika förloppet efter trauma ser ut. Den är därför en viktig utgångspunkt för den fortsatta bedömningen.

Tingsrätten konstaterar att det inte är visat att As ståndpunkt har någon vetenskaplig grund eller uttalat stöd inom läkarkåren. B och C har däremot grundat sina utlåtanden på en inom läkarkåren vedertagen beskrivning av whiplashskadans sjukdomsförlopp. [den traumatiska principen].

Tingsrätten finner därför att X i anslutning till olyckan haft ont i nacken men att det saknas stöd för att han hade besvär och värk i nacken dagen därpå och vid efterföljande besök hos A under vintern/våren. Vid sådant förhållande och mot bakgrund av vad de av [Bolaget] åberopade läkarna uppgett om den mest sannolika besvärsutvecklingen vid en skada finner tingsrätten inte att X har gjort det klart mer sannolikt att de besvär han har i nacken orsakats av olyckan än att besvären har någon annan orsak. [den traumatiska principen].

En sådan besvärsutveckling som sålunda förekommit i Xs fall [inga påtagliga nackbesvär första halvåret sedan successiv försämring] är inte

förenlig med en normalt förekommande besvärsutveckling enligt den traumatiska princip som gäller bl. a. för whiplashskador.

Det finns i materialet ett mål där de experter som åberopats av den försäkrade inte bara motsätter sig den traumatiska principen i dess tillämpade konsekvenser i det enskilda fallet, utan också på ett mer principiellt vetenskapligt plan. Dessa exper-ter hävdar att den traumatiska principen inte är tillämplig vid neurologiska skador (som uppstår genom nacktrauma vid trafikolycka). Skiljelinjen i argumentationen har således förflyttats och båda sidor argumenterar, för och emot tillämpligheten av den traumatiska principen, utifrån en generell vetenskaplig grund. I detta fallet argumenterar domstolen enligt följande:

De åberopade läkarnas bedömningar i sambandsfrågan skiljer sig sålunda åt. Rent principiellt finns det då inte anledning att ge försteg åt den enes eller den andres bedömning. Det kan dock konstateras att de av [Bolaget] åberopade läkarna på det skriftliga underlag som de haft tillgängligt har dragit samma slutsatser som tingsrätten i fråga om besvärsutvecklingen efter olyckan. Det finns sålunda inte skäl att sätta dessa läkares bedömningar i fråga med hänvisning till de vittnesuppgifter rörande besvärsutvecklingen som har lämnats vid huvudförhandlingen i målet. [Domstolen grundar sin bedömning på sin juridiska kompetens att värdera bevis och finner att vittnesuppgifter från långt tillbaka får stå tillbaka till förmån för journalanteckningar. En konsekvens av detta i det aktuella fallet är att man får ett, enligt den traumatiska principen, atypiskt händelseförlopp, vilket i sin tur leder till avslag].

Domstolen är uppenbart inkonsekvent i argumentationen ovan eftersom man å ena sidan inte vill ge företräde åt principen på ett principiellt plan (den ”gäller” inte längre), men ändå tillämpar domstolen den i sin tolkning av bevismaterialet. Den fördröjda uppkomsten av fysiska problem, av en svårighetsgrad som ger avtryck i journalanteckningar, blir ett skäl att avslå den försäkrades yrkanden.

Det kan vara värt att notera att ”den traumatiska principen” inte nämns i läns-rättsdomarna, i vart fall inte som en etablerad princip. Den syn på whiplashskador som lanserades av Jorma Styf var visserligen i sitt hävdande av att nackstuk-ningar, med en sannolikhet närmande sig visshet, läker ut och att smärta som kvarstår efter den normala utläkningsperioden därför beror på något annat, var en i det närmaste mekanisk tillämpning av den traumatiska principen.¹⁵ Inte desto mindre åberopas inte den traumatiska principen av Försäkringskassan och den nämns inte som sådan i domarna från länsrätten. Exempel:

Länsrätten: Fråga i målet är om X:s olycka är orsak till nedsättningen av hennes arbetsförmåga. Enligt försäkringsläkaren [Jorma Styf] läker de fysiska skador X ådragit sig vid olyckan inom loppet av tre till fyra månader. Vidare är det visat att förekomsten av psykosociala

15

Detta sagt med reservation för att jag inte fördjupat mig i den medicinska diskussionen kring dessa begrepp utan enbart studerat användningen av dem i rättsliga processer.

besvär/belastningar kraftigt ökar risken för utveckling av långvariga besvär efter trafikolyckan. X har sökt för besvär och svårigheter relaterade till livsbelastande händelser månaderna före olyckan. Utredningen efteråt har relaterat besvären till depression samt till emotionell ostabil personlighetstörning. Mot bakgrund härav finner länsrätten att det inte finns övervägande skäl som talar för att olyckan som X varit utsatt för orsakat hennes nuvarande besvär.

3.2 Argument grundade på skriftligt material om den enskilde v. argument