uttrycka sina tankar kring sina dagliga arbetsresor. De behov och tan- kar som kommer fram i denna typ av intervjuer är i första hand kopp- lade till yrke, ålder, familjeförhållanden och ekonomisk status, och kvinnor och män uttrycker ofta liknande behov. Relaterat till tidigare kvantitativa undersökningar som har pekat på skillnader i kvinnors och mäns resvanor, tillgång till bil etc., ger denna undersökning ändå vissa ingångar till könsaspekterna på arbetspendling. Innan det könsrelevanta i undersökningens resultat identifieras är det nödvändigt att analysera vad som är viktigt för en fungerande daglig arbetspendling.
Komforten, meningsfullheten och det dagliga
tidspusslandet
Ur analysen av intervjuerna träder främst tre kategorier fram vilka kan identifieras som det ur arbetspendlarens synvinkel viktigaste för en fungerande arbetspendling. För det första måste restiden kunna använ- das på ett sätt som känns meningsfullt. Detta innebär för det andra att den måste ha ett visst mått av komfort och störningsfrihet. Slutligen är tidsplaneringen den faktor som mest styr arbetspendlingen.
Det meningsfulla resandet
Upplevelsen av resan är komplex. För den som reser dagligen måste resan framför allt kännas meningsfull . Denna meningsfullhet relaterar inte bara till resmålet. Själva restiden måste kunna användas på ett sätt som motiverar den tid som används för resorna. Informanterna talar i allmänhet om sin restid som meningsfull. Man har inrättat sitt resande
100 K V I N N O R O C H M Ä N S O M R E S E N Ä R E R K V I N N O R O C H M Ä N S O M R E S E N Ä R E R 101 till varandra – man pratar inte högt i mobiltelefon, man äter och dricker
inte i onödan och man respekterar om en medpassagerare inte vill prata utan sova eller läsa. Grupper som inte känner till bussresans kulturella koder, till exempel skolungdomar, kan upplevas som ett hot som sätter de vardagliga rutinerna ur balans.
Då vet jag att då var vi rätt upprörda och sa att vilka är det nu Östgötatrafiken vill ha som kunder. Och då kanske vi kände att det var skolungdomarna som så att säga favoriserades medan vi som betalade fullpris inte kunde räkna med att få sitta.
kvinna 55 år Man värnar om den egna busskulturen, och för en expressbusspendlare kan det upplevas som en kulturkrock att färdas med en annan busslinje eller på en annan sträcka. På samma sätt kan en ny resenär känna att han inte behärskar de kulturella koder som gäller i det mobila vardags- rummet. Tanken om ett mobilt vardagsrum är intressant att utsträcka till hela resvägen. Befinner man sig i sitt mobila vardagsrum också på busshållplatsen och på gångvägen, eller är dessa platser osäkra, okon- trollerbara och främmande? Är de mellanrum i resan?
Den värdefulla tiden
Flexibilitet och valfrihet
Som framgått i intervjumaterialet är arbetspendlaren beroende av en strikt tidsplanering för att få de vardagliga rutinerna att fungera. På grund av de krav som ställs på arbetspendlaren är flexibilitet och val- frihet faktorer som väger tungt i många människors val av ressätt. Även om man normalt reser till och från arbetet vid ungefär samma tid, är vetskapen om att det finns möjlighet att välja andra restider viktig för många. Inte minst gäller detta småbarnsföräldrar som snabbt kan be- höva ta sig till daghem och dagbarnvårdare. Flera informanter uttrycker oro för hur de ska ta sig hem om ett barn plötsligt blir sjukt. Många barnfamiljer löser detta genom att de organiserar vardagen så att barnen alltid finns ”inom räckhåll” för den ena föräldern. En annan strategi är att förlita sig på bilen.
För vissa grupper, till exempel småbarnsföräldrar och pendlare med oregelbundna arbetstider, upplevs kollektivtrafiksystemet ofta som otill- räckligt och bilen används som ett komplement för att pendlingen ska fungera. Om kollektivtrafiken ska leva upp till dessa gruppers krav på flexibilitet behöver den ha en sådan turtäthet att man kan ta sig hem inom en tidsrymd som upplevs som rimlig. Här är det av vikt att inte bara öka turtätheten, utan också förlänga den tid över dygnet som bus- sarna går, det vill säga lägga till tidigare och senare turer.
Informanterna ger uttryck för dessa mellanrum på flera sätt. Ofta finns de i övergångarna mellan resans olika delar, det vill säga vid vänt- salar, hållplatser och parkeringsplatser.
Platser som signalerar att de är eftersatta skapar känslor hos re- senären av att vara otrygg och utlämnad. Vandalisering av en hållplats innebär att den tolkas som en plats som inte ingår i det ”säkra” förflytt- ningsstråket. Utebliven klottersanering medverkar till att platsen känns bortglömd, och därmed osäker och otrygg, även om pendlaren inte di- rekt uttrycker det i termer av risk för hot och våld. Nybyggda väntsalar som hålls låsta på grund av vandalisering inger känslor av inkonsekvens och maktlöshet. Mellanrummen kan också finnas på bussar eller tåg. Att alltid sitta i samma vagn som tågvärden kvällstid är ett uttryck för att de andra vagnarna är osäkra – här kan inte tryggheten garanteras. Ett annat uttryck för mellanrum är upplevda brister i trafiksäkerheten. Mel- lanrummen behöver dock inte vara relaterade till trygghet och säkerhet. Då väntetider uppstår på grund av att tidtabeller inte är samordnade medför detta också känslan av ett mellanrum, ett hål i systemet.
Ett annat exempel på mellanrum finns i den så kallade busstorgs- principen, det vill säga att varje busslinje avgår från en speciell plats på ett större torg. Detta är en bra lösning då busstorget under dagtid vimlar av bussar och människor. En plats för varje linje innebär dock ganska långa sträckor att gå till vissa hållplatser. En mörk vintermor- gon då busstorget ligger isigt och öde kan gångsträckan mot bussens strålkastare i andra änden av torget upplevas som ett mellanrum i resans helhet. Vad skulle det innebära med en alternativ lösning vid lågtrafik? Det vill säga i praktiken att en mörk morgon eller kväll kör bussen fram så nära cykelparkering etc. som möjligt?
Känslan av att vara utlämnad är komplex och oreflekterad och kan uttryckas som allt från rädsla till att vara ”icke komfortabel”. Även om informanterna i undersökningen ofta inte kunde förklara sitt handlande i termer av, till exempel, upplevd risk för olyckor eller för våld, finns säkerhets- och trygghetsaspekter inbakade i de obehagskänslor som många gånger styr pendlares handlingsalternativ. Kvinnor och män har olika erfarenheter kring trygghetsaspekter. Mediebilder bidrar också till att resans mellanrum upplevs olika av kvinnor och män.
Det mobila vardagsrummet
Bland dem som reser samma sträckor med samma färdmedel varje dag etableras en speciell reskultur. Resmiljön är ett vardagligt rum, ett vardagsrum där man inrättar sig efter invanda rutiner. Medan bilpend- laren är ensam i sitt mobila vardagsrum, är kollektivpendlaren hänvisad till att dela sitt vardagsrum med andra. I synnerhet expressbussar tycks upplevas som fungerande vardagsrum, där i stort sett samma personer reser varje dag, och där det finns tysta överenskommelser om hur man ska bete sig och vad som är tillåtet. På expressbussen tar man hänsyn
102 K V I N N O R O C H M Ä N S O M R E S E N Ä R E R K V I N N O R O C H M Ä N S O M R E S E N Ä R E R 103
Krånglighet
Som framgått ovan upplever många resenärer att kollektivtrafikens tidtabeller är krångliga, liksom systemen för betalning av resorna. Ett krångligt system generar knappast några nya kollektivresenärer, och i intervjuerna antyds att de krångliga systemen motverkar ett förändrat resbeteende på flera sätt. Vanans makt är en inte obetydlig faktor för bilpendlaren, och viljan att lära om är inte stor om det kräver en allt för stor insats. Flera kollektivpendlare tror att bilpendlare saknar kunskap för att kunna pendla kollektivt. Ett enkelt system med enhetliga avgångs- tider och enhetliga priser stärker också kollektivtrafikens attraktivitet för dem som har flexibla och föränderliga arbetstider. Att veta att bussen går en gång i timmen och att jag kan åka på samma färdbevis vid varje avgång, gör förmodligen inte valet att åka bil lika självklart som om det finns oregelbundenheter och avvikelser i systemet som kräver ständig informationsinhämtning.
Är det då så krångligt att resa kollektivt? Nedan (fig. 1) presenteras ett exempel som belyser hur det kan se ut. Det är inte hämtat från un- dersökningens sträckor, och det är heller inte avsett att utgöra ett typiskt exempel, snarare ett extremexempel. Historien är dock autentisk och visar att det långt ifrån alltid är någon enkel sak att åka kollektivt. En resa på två mil mellan Norrköping och den omgivande landsbygden kräver i detta fall information och kunskaper om tre olika busslinjer, pendeltåg, avgångstider, ankomsttider, övergångar, olika prissättning och betalningssystem. Osäkerhet skapas kring den information som inte är direkt tillgänglig via tidtabellen, och osäkerheten förstärks av uppenbara bristfälligheter i tidtabellens utformning.
Resenären ställs inför en mängd frågor; Vilken busslinje ska hon välja? Kan hon räkna med att hinna byta från en busslinje till en annan som går tillbaka in mot stan? Är det värt att ta det betydligt dyrare tåget för att försäkra sig om att hinna med? Kan man lita på uppgifterna i tidtabellen? Har hon missat något alternativ i sitt bläddrande mel- lan olika tidtabeller? Ska hon skaffa sig ett expresskort för att kunna ta tåget när det ändå inte är det bästa alternativet för att ta sig hem? Oregelbundenheten i busstiderna, det stora kunskapsbehovet samt inte minst osäkerheten kring de olika alternativen – till exempel att man inte snart ändrar priser och turer – gör att resenären i exemplet inte ser kollektivtrafiken som ett realistiskt alternativ till bilen.
Enkelhet bör också eftersträvas vad gäller zonindelning. En del infor- manter säger att de inte förstår varför det kostar betydligt mer att åka en hållplats längre (passerande av zongräns) eller att ett närtrafikkort gäller dubbelt så långt i den ena riktningen som den andra (t.ex. Man- torp – Boxholm, Mantorp – Linköping). Detta skapar också negativa värden för kollektivtrafiken.
Om krångligheten med att åka kollektivt – ett exempel
Lena bor i Porsgata som ligger mellan Norrköping och Krokek. Hon arbetar i Norrköping, är gift och har två barn i den lägre skolåldern. Eftersom Lena har varierande arbetstider och ofta behöver kunna ta sig hem snabbt för att skjutsa barn mm, åker hon ofta bil. Just idag är hennes man hemma och har bilen, varför Lena ska ta bussen hem. Kl. 16.30 slutar hon sitt arbete och kontrollerar i tidtabellen vilken buss hon kan ta.
Tre busslinjer går mellan Norrköping och Krokek, varav två trafikerar Porsgata. Porsgata står inte med i tidtabellen, men Lena har lärt sig att de bussar som passerar Åby också måste passera Porsgata. Buss 432 avgick kl. 16.05. Buss 438 går kl. 18.02. Detta blir för sent för Lena som ska iväg på en aktivitet med sonens klass kl. 18. Nästa alternativ är att åka buss 433 eller att ta pendeltåget till Kolmårdens station. Därifrån kan hon sedan – förhoppningsvis – åka tillbaka mot Norrköping med någon buss som stannar i Porsgata på vägen. Pendeltåget går kl. 17.13. Lena är osäker på om man måste ha expresskort för att åka med tåget, eller om det går att åka med ett vanligt värdekort. Lena vet att Östgötatrafikens kortläsare inte finns på de sj-tåg som trafikerar Kolmården, men är osäker på vad det innebär. Utan någon form av kort kostar i alla fall tågresan 50 kr enligt sj:s biljettpriser, vilket Lena tycker är väl dyrt för femton minuters tågresa. (Lena letar i tidtabellen för att få klarhet vad som gäller för tåget, men hon hittar ingenting. Det enda som anges vid tågturen kl. 17.13 är »2«. Lena ser längst ner på sidan att »2« betyder »går ej 30/12«. Nu är det i början av juni och Lena kan sortera bort den informationen som inaktuell.)
Buss 433 gick kl. 16.25. Nästa tur går 17.20. Lena bestämmer sig för att ta denna. Nu måste Lena undersöka möjligheterna att ta sig till Porsgata från Kolmårdens station. Därför letar hon reda på tidtabellen för motsatt körriktning; Kolmården – Norrköping.
Bussar från Kolmården mot Norrköping vilka passerar Porsgata avgår kl. 17.03 (432) och 17.45 (438). Det första alternativet är uteslutet. Alltså får det bli 17.45-bussen. Buss 433 kl. 17.20 från Norrköping ska komma fram till Kolmården kl. 17.45, alltså samma tid som buss 438 avgår. Vad händer om bussen blir försenad? Kan Lena lita på att buss 438 väntar in 433:an? Lena känner sig osäker på detta. För säkerhets skull ringer hon sin man och ber honom hämta henne med bil vid Kolmårdens station. Lena väntar sedan i femtio minuter på att bussen ska gå. Bussen avgår punktligt kl. 17.20, men är ett par minuter försenad till Kolmården. Lena noterar att ingen buss står och väntar och tänker att det var tur att hon inte chansat på att ta den. När Lena kliver av bussen stängs dörrarna bakom henne, bussen rullar genast ut från hållplatsen och medan den far iväg ser Lena hur bussens skyltar ändras från »433 Kolmården« till »438 Norrköping via Porsgata«. Lena kollar återigen tidtabellen. Ingen information finns om att det är samma buss som byter linje. Däremot upptäcker Lena att längst ner i tidtabellen för riktningen Norrköping – Kolmården står det »c = Fortsätter direkt som linje 438 till Norrköping«. Vid den aktuella turen tycks dock detta c ha tappats bort. Bokstaven c finns över huvud taget inte i turlistan. Måste det vara så här krångligt? tänker Lena medan hon väntar på att maken ska hämta henne med bilen.
Fig. 1
Tyngd eller avlastning? – könsrelaterade aspek- ter av arbetspendlingen
Hur kan man tänka kring kön och arbetsresor? De könsrelaterade aspekt- erna på arbetspendling kan ha två olika sidor. Den ena sidan handlar om i vilken mån det finns skillnader mellan manligt och kvinnligt när det gäller hur man upplever och använder själva resan. Vad är viktigt för
104 K V I N N O R O C H M Ä N S O M R E S E N Ä R E R K V I N N O R O C H M Ä N S O M R E S E N Ä R E R 105 säger att hon alltid åker bil om hon har mer än en väska. ”Var ska man
göra av allting?”, säger hon. Det finns uppenbarligen anpassningsbehov i resmiljön som inte bara handlar om handikapp, utan om att människor ser olika ut och fungerar på olika sätt. Här kan man diskutera vidare i termer av manligt – kvinnligt.
Kvinnor upplever också en påtaglig kroppslighet till exempel under graviditeter, vilket exemplen från intervjuerna visar. Flera informanter uttrycker problem med att åka kollektivt under graviditeten. Man upp- ger att det är jobbigt att åka tåg, att kroppen blir tung, att man mår illa och att man inte vill riskera att kräkas på tåget. Många väljer bilen under graviditeten för att ta sig från dörr till dörr. Den annars uppfriskande och omtyckta promenaden från tåget till arbetet blir plötsligt ett oöverstigligt hinder. I synnerhet då det är halt ute och man riskerar att halka.
På detta sätt kan kroppsligheten vara en tyngd genom att den rent biologiskt kan ha betydelse för hur kvinnor upplever resan på ett an- norlunda sätt än män. Det är främst dessa aspekter på kroppsligheten som betonas i intervjuerna. Bakom upplevelsen av kroppsligheten som tyngd finns också psykologiska och sociala aspekter på kroppen. Man kan tänka sig att kvinnor ofta socialiseras till närhet i större utsträckning än män, medan de å andra sidan är utsatta för en annan kroppsexploa- tering. Vad dessa aspekter betyder för upplevelsen av arbetsresan är svårt att fånga in i intervjumaterialet och skulle behöva en djupare analys. Man kan dock dra slutsatsen att upplevelsen av att förflytta den fysiska kroppen, det vill säga vad som kroppsligen upplevs som tyngd och avlastning, kan skilja sig åt mellan män och kvinnor. Såväl biologiska som sociala och psykologiska faktorer medverkar till vad som av arbets- pendlaren upplevs som det kroppsligt påtagliga i arbetspendlingen.
Dag Østerberg skriver: Även de som inte reser kollektivt utan i privat-
bil erfar den materiella fakticiteten hos sin egen och andras kroppar. Men de gör det på ett annat sätt som inte är lika omedelbart. Avlastningen från de andras påträngande kroppar är ju en viktig sida av den privata bilkörningen.45
Integritet
Integritet handlar om behovet av att få vara för sig själv. Detta behov styr hur arbetspendlingen genomförs. Att resa kollektivt kan upplevas som tyngd om möjligheterna till avskildhet är små. Är däremot resmiljön utformad så att man har möjlighet att avskärma sig och upprätta en fysisk och mental distans till andra människor, kan resan istället upp- levas som avlastning. Det finns inget i den här studien som direkt säger att kvinnor skulle ha ett större behov av att använda resan som en frizon än vad män har. Vad intervjuerna pekar mot är att det finns ett större integritetsbehov hos pendlare vars arbete innebär intensiv kontakt med människor. Eftersom många kvinnor finns i denna typ av yrken kan man här anta att det finns skillnader i hur kvinnor och män upplever ar-
45 Østerberg 2000 s. 69
kvinnor respektive män för en fungerande och meningsfull resmiljö? In- nebär komfort något annat för kvinnor än för män? Den andra sidan är livssituationen i stort och de omgivande strukturer som sätter ramarna för kvinnor och män. Skillnader i arbete, inkomst, familjesituation med mera kan tänkas påverka resandet.
Analysen av intervjuerna visar att det finns många orsaker till hur pendlare planerar och upplever pendlandet, men att flera av dessa fak- torer har en koppling till kön på ett mer eller mindre uttalat sätt.
Då det gäller kvinnors resor har mycket forskning kretsat kring trygg- hetsaspekter. I forskningssammanställningen Trygghet i kollektivtrafiken konstateras att obehagskänslor inte alltid är rationella och förklarbara, och att man bör skilja på upplevd otrygghet och upplevd risk43. Att
reducera upplevelsen av resan till upplevd otrygghet kan dock leda fel. Trygghetsaspekterna är en del av helhetsupplevelsen av resandet, men som den tidigare diskussionen kring intervjuerna visar är det hela mer komplext.
Att röra sig i den materiella vardagen
Den som arbetspendlar förflyttar sig genom ett fysiskt rum, och konfron- teras därmed med de materiella strukturer som detta består av. Samspelet med de materiella strukturerna är avgörande för hur arbetspendlingen upplevs.
Den norske sociologen Dag Østerberg talar i sin bok Stadens illusioner om upplevelsen av staden och dess materiella strukturer som tyngd och avlastning44. Begreppsparet tar fasta på att samma företeelse kan innebära
helt olika saker. Tyngden är upplevelsen av att de materiella struktur- erna tynger och begränsar, medan avlastning är det materiellas bidrag till känslan av frihet. En bussresa kan till exempel upplevas som både tyngd (till exempel den påtvingade närheten till medpassagerare) och avlastning (möjligheten att överbrygga avståndet till arbetet). Østerbergs begrepp belyser det fysiska och kroppsliga i vardagens förflyttningar men också att det finns en dubbelhet och otydlighet i upplevelsen av resan.
Med utgångspunkt i den tidigare analysen av intervjumaterialet, där meningsfullhet, komfort och tidsplanering identifierades som viktiga fak- torer för arbetspendlaren, framstår fyra aspekter som är relevanta att diskutera utifrån ett könsperspektiv, och som kan tydliggöras med hjälp av begreppen tyngd och avlastning; kroppslighet, integritet, fragmentering samt frihet/valmöjlighet.
Kroppslighet
Då människor reser gör de det med sina kroppar. Kvinnors respektive mäns kroppar fungerar i vissa avseenden på olika sätt och är kopplade till en rad olika föreställningar och associationer.
Skillnader i kvinnors kroppskonstitution relativt mäns kan till exem- pel vara avgörande för om bagage blir hanterbart eller ej. En informant
43 Dickinson 2001 s 6, 42. 44 Østerberg 2000 s 67ff.
106 K V I N N O R O C H M Ä N S O M R E S E N Ä R E R K V I N N O R O C H M Ä N S O M R E S E N Ä R E R 107 betsresorna. Särskilt bland dem som arbetar med sociala och medicinska
problem samt bland dem som arbetar med barn finns många kvinnor. Man kan fundera över om det också är så att kvinnor har större behov av att upprätta en distans mellan yrkesrollen och det övriga livet för att inte bli identifierad med den klassiska bilden av den ”omvårdande kvinnan”, där yrket ses som ett kall.
Fragmentering
En arbetsresa består av fragment. Olika etapper med olika färdme- del åtskiljs av olika långa vänteperioder vid hållplatser och i väntsalar. Fragmenteringen av resan är ofta en tyngd genom att den hackar sönder resan och innebär mer väntetid. Kvinnors resor är mer fragmenterade än mäns, i och med att män använder bil mer än kvinnor och att kvinnor i större utsträckning gör inköp, hämtar barn med mera på väg från job-