Sekvensen utspelar sig på avdelningen Skogen och synliggör hur barn styrs mot att lära sig att äta på ett sätt som dels är accepterat, dels underlättar för barnen att äta. I följande sekvens som beskrivs utifrån tre samtal är det den vuxne som tar rollen som den som visar och verbaliserar det som barnen förväntas lära sig.
Vuxen: [till Frans] Har du en kniv så kan du skrapa? Frans: Mmm.
Vuxen: Då kan du putta in maten så att den inte ramlar ut. Ska jag visa dig? [vuxen visar] Vuxen: Så skrapar man, nu kan du äta igen bra. (Film 8)
Vuxen: Jessica vill du skrapa med din kniv så inte maten åker ut?
Jessica: Mmm. Vuxen: Så ja.
Vuxen: [till Jessica] Har du kniv hemma, har mamma gett dig kniv och gaffel? Jessica: Mmm.
Jessica: Man kan inte äta med kniven. Vuxen: Varför inte då, vad händer? Jessica: Man kan äta med gaffel.
Vuxen: Man får upp mer mat på den också. (Film 8) Vuxen: [till Mattias] Ät med gaffel.
Vuxen: Var det gott.
Vuxen: Hugo ät inte med händerna. (Film 5)
I sekvensen blir barnen både uppmanade och instruerade till att använda kniv och gaffel när de äter. Samtidigt gör den vuxne kopplingar till hur barnet gör vid måltiderna i hemmet. Det är den vuxne som styr samtalen och i ord och handling talar om och visar hur barnen ska göra.
Situationen kan beskrivas som att vuxna möjliggör för barnen att lära sig att agera och äta på ett korrekt sätt genom att till exempel, använda bestick. Detta är inte något som barnen motsätter sig, utan kan tolkas som en förväntad händelse i en situerad praktik, men där den vuxne också kan länka till barnets erfarenheter utanför förskolan. Här tar vuxna en aktiv roll genom att visa och förklara hur barnen ska göra. Underförstått kan det tolkas som att om barnen gör så som de vuxna beskriver, så förhåller de sig till de regler och rutiner som gäller under måltiden. Det kan också ses som en del i måltidens strukturella villkor.
Med utgångspunkt i ett perspektiv på fostran som innebär att anpassa sig till ett lämpligt beteende (Sunesson, 2016), bidrar de vuxnas förhållningssätt till att rama in agerandet med maten. Barnen uppmanas att inte äta med händerna och att använda besticken som redskap för att få med all mat på tallriken. En sådan fostran har sin utgångspunkt i specifika normer som omger just måltiden i förskolan. Fostran kan visa sig på olika sätt, genom en fostran utifrån ett synsätt på barn som becoming, det vill säga att skapa kunskap som blir av vikt i framtiden och där värden blir en viktig aspekt (Trondman, 2013), som till exempel bordsskick och gott uppförande. Men också genom en fostran utifrån perspektivet being där den vuxne kommunicerar sitt budskap i interaktion med barnet i det som sker i den konkreta händelsen. Genom att barnet får kunskap i vad det innebär att ”äta rätt”, kan barnet skapa mening, och förståelse för den specifika situationen och ingå i en gemensam praktik med andra barn och vuxna runt bordet. Sekvensen kan också relateras till begreppet zone of proximal development, (på svenska: den proximala utvecklingszonen), där barnen, med vuxnas ledning, eller med
hjälp av mer erfarna kamrater utmanas i att sträcka sig mot nya kunskaper och färdigheter, som de för tillfället inte behärskar (Vygotskij, 1978). Utifrån en sådan tolkning riktar den vuxne fokus mot ett mål, visar och förklarar både verbalt och icke verbalt, ett innehåll som barn bör lära sig eller fördjupa sina kunskaper och kompetenser kring. Fostran bottnar på så vis i att förhålla sig till regler och rutiner, som i detta fall kan förklaras utifrån strukturella villkor för måltiden. Sekvensen kan även förstås utifrån att den är ett led i vad vuxna har för förväntningar på barn vid en viss ålder och vad barn bör kunna när de äter i förskolan. Barns utrymme att agera som aktör i situationen kan tolkas som begränsad, då barnen intar en position där de agerar utifrån vuxnas förväntningar genom att förhålla sig och anpassa sig till de regler som de får lära sig gäller vid förskolans måltider, som kan relateras till vad Goffman (2011) beskriver som interaktionsordning. Barn positioneras i sekvensen utifrån en underordnad position och ges i sekvensen inte möjlighet till att utmana just detta förhållningssätt. Barnen ger heller inte uttryck för en vilja att skapa motstånd kring vissa ramar som omger måltiden, som till exempel när det handlar om att ”äta rätt”, vilket kan förklaras med att viss ordning också kan stötta och underlätta för barnen att äta och njuta av en måltidssituation.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis visar temat Att förhålla sig till regler och rutiner, att barns utrymme att agera som aktörer i samband med måltiden är i specifika situationer begränsat. Att förhålla sig till regler och rutiner innebär att måltidens strukturella villkor formar måltidssituationen och barn positioneras på ett avgränsat sätt. Det handlar om att vuxna har utformat regler kring måltiden som ramar in vad barnen får eller kan göra. Flera aspekter blir synliga i de regler som omgärdar måltiderna: omsorg, fostran, lärande och kontroll. I de flesta återgiva sekvenserna synliggörs att barnen både anpassar sig och utmanar de ramar som omgärdar måltiden (att vara tyst, äta av all mat, sitta och äta på ett accepterat sätt). Barnen positionerar sig på olika sätt i relation till dessa aspekter och på så sätt frigörs utrymme för dem att agera som aktörer. Sekvenserna visar hur barn utmanar strukturerna genom motstånd, att inte vara tyst, att inte ta av all mat, eller att fortsätta att putta ut stolen. När barn visar och skapar motstånd mot regler och rutiner, blir barns utrymme att agera som aktör tydligt utifrån att de utmanar normer och värderingar. I relation till Goffman (2014) totala institutioner skulle det kunna betyda att barn är underordnade i institutionens organisation, vilket skulle kunna vara ett hinder för socialt umgängen.
De strukturella villkoren för måltiden visar sig vid vissa tillfällen utifrån en fostransaspekt. Sekvenserna indikerar att under måltidssituationer i förskolan finns regler som inte är förhandlingsbara för barnen. Det synliggörs till exempel genom att det är vuxna
som bestämmer i vilken turordning barnen ska få hämta mat, och till viss del vad barnen ska äta, eller att stolar ska stå på ett visst sätt vid borden. Barnens position i de olika sekvenserna synliggörs genom att de ofta förhåller sig till den position som förväntas av dem, vilken är underordnad de vuxna i exempelvis olika val (Quennerstedt, Harcourt & Sargeant, 2014). Då de flesta barn förhåller sig till en sådan position kan det innebära att hur barn agerar är kopplat till förpliktelser, där barnens röster inte blir hörda under måltidssituationerna. Barn försöker att skapa utrymme genom att bryta mot regler, eller genom att agera på ett icke normgivande sätt exempelvis, flytta stolen, hälla upp vatten eller inte ta mat på det sätt som de vuxna förväntar sig. Det kan då förklaras utifrån hur barn tolkar och omtolkar situationer, men också att barn försöker att finna en ny position som de själva vill definiera. Värt att notera är att barnen själva försöker att hålla kvar i varandras positioner och motverka att kamraterna agerar på ett annat sätt än det som förväntas under måltiden. Här kan barns meningsskapande synliggöras i situationer där värden och normer kommer till uttryck (Löfdahl, 2014). Vid de tillfällen som barnen bryter mot regler eller uppförande, visar barnen en egen strävan för att agera som aktörer i ett försök att skapa utrymme. Resultatet pekar på att fostran har en framträdande roll under måltiden utifrån perspektivet vuxen-barn, men även fostran mellan barn. Överenskomna regler upprätthålls och verkställs av barnen och när de inte får gehör av kamraterna blir vuxnas uppmärksamhet ett led i att få bekräftelse. Fostran blir en viktig aspekt i temat både ur ett barnperspektiv och ett vuxenperspektiv, då barn sinsemellan bidrar till att kamraterna ska anpassa sig till gällande normer och regler och vad som uttrycks vara ett lämpligt beteende (Sunesson, 2016). Fostran under måltiden handlar om regler som barnen måste förhålla sig till. Säljö (2000) uttrycker att människor agerar i verkligheten på det sätt som omgivningen uppmuntrar och tillåter. Ur dessa ramar skapar dock barnen egna strategier för att göra sin röst hörd. Det som utifrån sett kan ses som bryta mot regler, kan vara ett uttryck för att göra sin röst hörd och därmed ett sätt för barnen att agera som aktörer.
Ibland använder barn sin ålder, sin position eller ett uttalat motstånd för att få gehör för sin vilja. Det speglar vikten av att vuxna förstår och tar ansvar för på vilka sätt de tilldelar barn ansvar och vad det kan få för betydelse i barngruppen. Det kan relateras till en syn på barn som såväl being som becoming (Trondman, 2013). Specifika, situerade kunskaper, kompetenser och erfarenheter är viktiga aspekter för barnet i nuet, som till exempel i förskolans måltidssituationer, för att vara delaktiga i kamratgemenskapen, förstå måltidens ramar och känna lust inför att äta tillsammans. Regler och rutiner som omgärdar måltiden framstår också viktiga kunskaper för barn att utveckla i ett längre perspektiv, med innebörden att kunna skapa motstånd, ha inflytande och få gehör för sin vilja (Kampmann, 2004; Trondman, 2013).
Hur samtal ramas in
Temat Hur samtal ramas in, riktar fokus mot samtal som barnen för med varandra, och med vuxna under måltiden. Temat beskriver hur barn och vuxna initierar till ömsesidiga samtal i lekfulla och utmanande positioner genom att dela erfarenheter kring olika innehåll. Temat visar hur vissa ord eller samtalsämnen kan vara värdeladdade, och hur barnen utmanar regler, ramar och normer genom att inte undvika sådana områden. I fyra sekvenser återges hur barn och vuxna strävar efter att rama in samtal mot en gemensam förståelse. Temat beskrivs i sekvenserna 5–8 och benämns som:
5. Att samtala utifrån en lekfull position: Klessica och Kulis 6. Att samtala utifrån en utmanande position: Det är en korumpa 7. Delade erfarenheter i kamratkulturen
8. Maten som utgångspunkt för samtal
I sekvenserna synliggörs hur samtalen vid måltiderna ramas in genom att barn positionerar sig genom lek, språkliga utmaningar och genom att försöka hitta gemensamma samtalsämnen som intresserar dem. I vissa sekvenser synliggörs hur barnen inte blir förstådda av den samtalande parten. I motsats till de förväntningar som finns kring interaktionsordning och uppförande och vilka samtalsämnen som är accepterade, kan barnens verbala uttryck framstå som normbrytande. Barnen intar olika positioner i de samtal som de är inbegripna i, som tar sig uttryck i lekfullhet, att utmana och inta nya positioner under samtal, samt att positioneras i en underordnad position.