Förskolans måltider kan beskrivas som ett nav i verksamheten. De flesta av barnen äter både frukost, lunch och mellanmål på förskolan. Denna studie har som syfte att studera barns utrymme att agera som aktörer under måltiden i förskolan. Studiens forskningsfrågor är formulerade som: Hur positioneras och positionerar sig barn i måltidssituationer? Vad blir synligt i dessa situationer? Kunskapsbidraget i uppsatsen är att synliggöra hur barn skapar mening och förståelse under måltiden i förskolan, hur barnen är en del av denna praktik. Samt hur barns meningsskapande blir synliggjort i ord och handling. Resultatet har framkommit genom att studera hur barn kommunicerar att de tolkar och omtolkar förväntningar och förpliktelser i måltidssituationer.
I detta kapitel kommer jag att diskutera studiens resultat. Kapitlet inleds med en presentation av studiens viktigaste resultat:
Resultatet indikerar att fostran av värden spelar en viktig roll och att agera som en aktör är begränsat när barn agerar som aktörer. Kommunikation och interaktion relaterar till förväntningar och diskursiva regler verkar vara det som ramar in måltiden i förskolan.
Barns utrymme att agera som aktörer under måltiderna var begränsat och kopplas till strukturella villkor, som ramar in måltiden. De strukturella villkoren begränsar barns delaktighet och inflytande. I samtal positionerar sig barnen på såväl ett utmanande, som på ett lekfullt sätt och dessa positioneringar bestäms utifrån hur måltiden ramades in.
Under måltiderna agerar barnen ibland utifrån förväntningar eller förpliktelser. När barn och vuxna samtalar kring ett gemensamt fokus, bidrar det till en hållbar
kommunikation där vuxna lyssnar och stöttar barnens samtal, och barnen kan positionera sig utifrån att de äger sina samtal. Ett gemensamt fokus kan skapa förutsättningar för nya eller fördjupade kamratrelationer.
Vuxna i förskolan behöver kunskaper och kompetenser för att lyssna, möta och utmana barn i samtal och kommunikation under måltiden.
Resultaten kommer att diskuteras utifrån följande rubriker: Strukturella villkor, Barn utmanar normer och värderingar, Agera utifrån förväntningar, Att äga sina samtal, Att hitta gemensamma samtalsämnen samt Att samtala kring gemensamt fokus.
Strukturella villkor
En slutsats som är möjlig att lyfta fram är att barns utrymme att agera som aktör begränsas utifrån förskolans strukturella villkor. Slutsatsen dras utifrån att barnen placerades vid borden av vuxna och verkade inte ha möjlighet att placera sig tillsammans med någon som de själva valde, vilket gör att barns egna önskemål inte blev synliga eller tillgodosedda. Värt att notera är att barnens begränsade handlingsutrymme gällde både de yngre och de äldre barnen. I informella samtal med barnen under tiden studien pågick beskrev de att det är vuxna som bestämmer var de ska sitta. Slutsatsen kring begränsat utrymme kan diskuteras utifrån barns delaktighet och inflytande. Detta är intressant att relatera till Hellmans (2010) studie som fann att måltiden framstår som oreflekterat utifrån ett pedagogiskt perspektiv. Även Johansson och Pramling Samuelssons (2000) forskning blir relevant för min slutsats. Författarna lyfter fram att vuxnas agenda kring måltiden tar utgångspunkt i att lugn och ro ska råda när barnen äter. Det kan betyda att vuxna har barns bästa för ögonen, men kan också diskuteras utifrån att barn ges en underordnad position, där de vuxna vet bättre (se Punsch, 2002; Quennerstedt, Harcourt & Sargeant, 2014; Österlund, 2012). Oavsett, verkar barns inflytande och delaktighet inte vara i fokus under måltiderna och därmed begränsas barns utrymme att agera som aktörer. Tidigare forskning visar att förskolans strukturella villkor är viktiga för att synliggöra barns aktörskap (Dotson, Vaquera & Argeseanu Cunningham, 2015). Beroende på vilka villkor som gäller, innebär det att barns utrymme att agera som aktörer kan förändras.
De strukturella villkoren för förskolan Skogsdungen i denna studie blev också synliga på vilket sätt maten serverades. Vid alla observationstillfällen serverades måltiden som buffé. Vilket kan visa på att förskolan går mot en riktning som liknar skolans sätt att serverar mat. Jag har inte kunnat finna forskning som visar vad det innebär för barn eller verksamheten med en sådan struktur, men det finns en del förskolor som skriver fram på sina hemsidor att det ökar barns delaktighet och inflytande. Det finner jag dock inget stöd för i min studie. Snarare visade resultaten att väntetiden för barnen blev ibland lång, vilket också stöds i studier av Klette, Drugli och Aandahl (2018). Vid flera tillfällen som observerades fick barnen vänta relativt lång tid på att få ta och äta sin mat. Att vänta, och förhålla sig till de regler som omgärdades av att få ta mat blev problematiskt för vissa barn. Barnen hanterade väntan på olika sätt, till exempel utmanade de regeln och ibland negligerade barnen vad andra ville. Ibland ledde väntan till att barnen blev fysiska mot varandra och vid vissa tillfällen så skvallrade de på varandra. En viktig markör är att barnen vid några tillfällen använde sin ålder, eller sin status när de ville uppnå det resultat som var bäst för dem. Därmed intog de en position att ålder och att vara exempelvis ansvarsbarn gav makt att bestämma. Hellman (2010) lyfter fram ålder som en markör då åldersnormer accentueras. Vilket skulle placera
yngre barn i en underordnad position. Att vara ansvarsbarn skulle då kunna diskuteras i termer av att vuxna positionerar vissa barn i rollen av att se till att det blev lugn och ro vid måltiden, men skulle även kunna beskrivas utifrån att genom att ge barn olika ansvarsområden kan barnen blir de vuxnas förlängda arm för att ha kontroll över situationen. Det kan kopplas till vad Sunesson, (2016) beskriver som osynlig styrning i betydelsen att barn gavs en position i förhoppning att de skulle kunna säkerställa att regler efterlevdes. Barnen satt under väntan vid de flesta tillfällen utan någon vuxen vid bordet. Om det finns en intention i verksamheten att barnen skulle föra samtal med varandra när de väntar är svårt att säga, men det finns indikationer i sekvenserna som tyder på det, då barnen uppmanas att prata med varandra. Att samtidigt belöna tystnad framstår som en motstridighet som kan vara omöjlig för barn att förstå. Att låta barn vänta kan också kopplas till kvalitet i förskolans verksamhet (Sheridan, 2009). Barnen positionerades utifrån ett förhållningssätt att de alla förväntades kunna hantera väntan på samma sätt, och att kunna förhålla sig till regeln att tystaste bordet får ta mat först. De som levde upp till denna förväntan fick sin belöning, de fick ta mat först, och de som inte levde upp till förväntningen blev straffande genom att de fick vänta med att ta mat. Noterbart är att om ett barn vid bordet pratar fick alla vänta, vilket kan ses som en kollektiv bestraffning. Barnens position blir utifrån en sådan förståelse underordnad de vuxnas (se Punsch, 2002; Quennerstedt, Harcourt & Sargeant, 2014; Österlund, 2012). Det är de vuxna som har makt att besluta vem som få ta mat först och barnen ska förhålla sig till det. Men barnen gör också motstånd. Barnens motstånd kan peka på att måltiden inte utgår från ett jämlikt förhållande och ett demokratiskt förhållningssätt (Dolk, 2013). Frågan blir om det är viktigt för vuxna att barn kan vänta på att få ta mat? Eller är det just det oreflekterade som visade sig här? Att barnen agerade utifrån förväntningar kan diskuteras genom att barnen påtalade för vuxna när andra barn inte agerade enligt vad som kan förstås som en förväntning. Även detta kan handla om en osynlig styrning (Sunesson, 2016).
En annan regel som ramade in måltiden var att barnen uppmuntrades till att smaka av all mat. Det här kan innebära en osynlig styrning och relatera till en fostransaspekt som handlar om att barn ska lära sig att äta av all mat, eller åtminstone smaka av all mat som serveras. Detta verkar vara en regel som barnen utmanade genom att ta mindre av något som de inte ville äta av, alternativt att helt struntade i att smaka av allt. I sekvens två, Äta av all mat, är det ett barn som gick tillbaka till buffébordet och tar den mat som utelämnats, efter det att en vuxen frågat barnet om barnet glömt att ta av allt. Att barnet gick tillbaka och hämtar maten kan tolkas som att barnet faktiskt glömt, eller att barnet inte ville utmana den regel som gäller. Det kan även peka på att barns delaktighet är begränsad utifrån en underordnad position och att barns utrymme var begränsat att agera som aktör. Utifrån sekvens två, Äta av all mat, är
de yngre barnen i studien agerade utifrån dessa förväntningar kan beskrivas som ett accepterande av just en sådan regel. Enligt Goffman (2011) innebär roller som människor förväntas ta i olika situationer, bland annat att människor agerar på ett speciellt sätt för att inte försätta någon i en obekväm situation. Goffman benämner detta som ansiktsräddande vanor som innebär att man hindrar att relationer och samtal avbryts. Det kan också betyda att säkerställa något som de redan vet. I denna regel, att äta av all mat gjorde de äldre barnen motstånd medan de yngre agerade utifrån förväntningarna. Regeln verkade dock inte vara förhandlingsbar för barnen, och därmed begränsades barns utrymme vad det gäller delaktighet och inflytande. Barnen positionerades utifrån en underordnad position. Resultaten visade att barnen själva intar fyra olika positioner, där det första var att utmana regler, det andra att se till att regler efterlevdes, det tredje att de följde regler och slutligen det fjärde, att de gick en medelväg, vilket innebar att de exempelvis bara tog lite av något som de snabbt åt upp.
Måltidens villkor är utformade utifrån vuxnas regler och normer. När barn visade motstånd mot regler och rutiner blev barns utrymme att agera som aktörer tydligt utifrån att de på olika sätt utmanade dessa normer och värderingar i situationen. De strukturella villkoren för måltiden visade sig vid vissa tillfällen utifrån en fostransaspekt, där barnen skulle lära sig ett rätt beteende. Det kan kopplas till att barns positioneras utifrån en barnsyn där barn beskrivs utifrån tillblivelse (Trondman, 2013).
Barn utmanar normer och värderingar
I det empiriska materialet framkommer olika sätt som barnen förhåller sig till normer och värderingar, vilket var att antingen acceptera den position som de tilldelades, eller inta en position som utmanade, vilket kan beskrivas som att göra motstånd. Enligt Goffman bygger normer på människors val, och normer som blir regler är ett hot mot vår moral. Han ansåg att normer är starkt kopplade till uppföranderegler. Vilka medel tar då barnen till då de vill bryta mot regler som visar sig?
Att sitta rätt var en av reglerna som ett av barnen utmanade. I resultatet blev det synligt genom att Esther struntade i att hon blev tillsagd av både en vuxen och ett annat barn. Esther höll kvar i det hon föresatt sig. Det andra barnet, Valter som satt vid samma bord försökte att få mandat att säga till sin kamrat, och blev bekräftad av den vuxne. Esthers utmaning kan tolkas som att det skapar ett dilemma för Valter, vilket framkommer genom hans svar, ”jag håller ett öga på henne” och han försöker att rädda situationen när han säger till henne. Esther försökte ta kontroll över situationen men får inget stöd i sitt agerande. Det kan vara en markör för att barn har svårt att göra sin röst hörd, när det gäller regler som omgärdar måltiden, då barn intar positioner där de försöker att utmana uppföranderegler, genom att
utmana regler. Det kan vara så att Esther känner sig begränsad och att hennes anseende är hotat, vilket skulle kunna innebära att Valter sätter Esther i en position som ”typiskt henne”. Då ingen frågade varför Esther puttar ut stolen får vi heller aldrig veta vad hennes avsikt var. Det vi fick kunskap om, var att det finns tillfällen då barn agerar utifrån vad som kan vara förväntningar från vuxna för att upprätthålla vissa regler. En slutsats som kan dras är att barn visar motstånd mot vad som kan vara förväntningar på dem. Ibland genom icke verbala handlingar, som att putta ut en stol. Barnens motstånd verkade dock inte ha så stor inverkan på villkoren, utan motståndet möttes i flera fall av att andra barn upprätthöll normer och värden för måltiden. Denna studie visar att tillfällen då barnen intog en position som innebar att de utmanade regler som fanns, likväl att det fanns barn som intog en position där de försökte att se till att regler efterlevdes.
Utifrån att studien har som avsikt att belysa barns röster, kan det tyckas att det är svårt för barn att nå gehör för vissa yttringar, därför att normer och värden kan vara vedertagna inom kontexten. Det understryker antagandet att barns utrymme att agera som aktörer via motstånd är begränsat. Det kan innebära att barns inflytande är begränsat, utifrån att de inte blir lyssnade till eller delaktiga i demokratiska beslut (se Arnér, 2006; Johansson, 2003; Shier, 2001). Ett antagande som denna studie gör, är att demokratiska värden inte var i fokus under måltiden.
Agera utifrån förväntningar
Regler kring vad barnen fick och inte fick göra vid matbordet gav i flera fall upphov till diskussioner mellan barnen, till exempel att hälla upp vatten, att dricka innan de tagit mat. Här visade sig en osynlig styrning mot ett accepterat beteende, då barnen hade lite att säga till om regeln kring att ta vatten. När något av barnen bröt mot regeln uppmärksammades det av kamraterna. Detta är intressant att relatera till Balldin och Ljungbergs (2016) forskning som fann en rad tysta överenskommelser under måltiden, där barn förväntades agera utifrån de förväntningar som skapats i den specifika verksamheten. Balldin och Ljungberg uttrycker att måltiden är präglad av kulturella traditioner. Resultaten visar att det var viktigt för barnen att visa att de vet, eller kan göra på ett accepterat sätt. Tydligast framkommer det i sekvensen där Valter säger att han håller ett öga på Esther. Valter både sökte och fick bekräftelse från den vuxne. Detta blir intressant att koppla till först och främst till Sunessons (2016) studie som beskriver osynlig styrning, där barn agerar utifrån förväntningar när de säger till varandra. Men det kan även relateras till Hellman (2010) som uttrycker att det kan te sig som en maktstyrning av de vuxna men kanske utan att ha reflekterat kring vad regeln får för konsekvenser för barnen, när det gäller vad barnen får eller inte får göra under måltiden. Jag
tolkar här mitt resultat som att när barn agerar utifrån förväntningar kan det många gånger te sig som att det är viktigt för dem att agera utifrån vad vuxna anser vara ett accepterat sätt.
Äga sina samtal
Resultaten visar tydligt att det fanns normer och värderingar kring vad barnen får samtala om vid måltiden. Frågan blir hur barn förhöll sig till innehållet i de samtal som skapades? Resultatet beskriver att barnen skapade utrymme för samtal, som vuxna inte blev inbjudna till, där barnen positionerade sig genom att utesluta vuxna i samtalet och fortsätta att kommunicera med sina kamrater. Säljö (2011) uttrycker att barn kan på det viset skapa utrymme för sina samtal med ett innehåll som är meningsfullt för dem, med utgångspunkt i erfarenheter och kunskap. I studien synliggörs det då två barn samtalar om dataspel (sekvens nio). Barnen valde att ignorera den vuxne. Ett sådant förhållningssätt från barnen kan visa att kamratrelationer kan ta utgångspunkt i tillfälliga eller gemensamma intressen (Jonsdottir, 2007). Det pekar även på vikten av kamratrelationer spelar en avgörande roll för barnen (Löfdahl, 2014; Änggård, 2006).
Utifrån slutsatsen att populärkultur var ett intresse som barnen ville samtala kring, kan det vara en aspekt att ta hänsyn till för att måltiden ska kunna gynna barns kamratrelationer, och ge barn möjlighet att agera som aktörer. Samtal kring populärkultur kan vara problematiska för de vuxna. I dessa samtal synliggjordes normer och värderingar och barnen positionerade sig på olika sätt där ett var att anpassa sig till rådande samtalsnormer, och prata om det som kan beskrivas som ett accepterat innehåll. I samtal kring populärkultur kunde vuxna inta olika positioner där ett var, att ifrågasätta det som barnen samtalade kring, och ett annat var att inte visa intresse för det barnen ville samtala om. Om vuxna tagit fasta på barnens val av samtalsämnen hade de kunnat agera på ett stödjande sätt för att främja barns identitetsskapande, så som Giroux (2000) uttrycker, att samtal kring populärkultur kan användas i pedagogiska syften för att kunna stödja barn i att förstå dominerande normer som genomsyrar viss populärkultur. Barnen positionerades i dessa sekvenser utifrån en underordnad position. Beroende på vuxnas förhållningssätt och kunskaper skapades olika förutsättningar för barns samtal under måltiden. Gjems (2011) beskriver att samtal är beroende av hur vuxna visar intresse för det som barn uttrycker. När barnen uteslöt den vuxne, kan det peka på att dessa samtal var viktiga för barnen. I situationer när vuxna tog del av barnens intresse var det barnens fokus som blev utgångspunkt i samtalen då barnen bjöd in den vuxne. Detta kan beskrivas som att barnen ägde sitt samtal och den vuxne blev en samtalspartner. I dessa samtal framkommer att det finns utrymme för barnen, men det är starkt kopplat till vad vuxna tillåter. Det kan relateras till villkor för hur måltiden ramas in, och hur vuxna kontrollerar att samtalen som förs under måltiden.
De samtal som barnen är med om i de återgivna sekvenserna leder till skilda erfarenheter för barnen. Det handlade ibland om att barnen blev begränsande och sattes i en underordnad position. Punsch (2002) och Österlund (2012) beskriver att barns positionering i en kontext är i relation till vuxna ofta underordnad vad det gäller integritet och inflytande, vilket i studiens resultat kopplas till att det fanns tillfällen då barns delaktighet och inflytande, i val av samtal inte blev synliga. När barn gjorde motstånd genom att negligera de vuxna kan det handlat om att barnen skapade utrymme. Att barn vill äga sina samtal kan vara en utmanande möjlighet för vuxna att stötta barns berättande, vuxna behöver här aktivt arbeta med sustained shared thinking (Siraj-Blatchford, 2010) i samtalet, vilket ger barn möjlighet att utveckla sin kommunikativa förmåga. Att äga sitt samtal kan beskrivas som viktigt för barnen, och att de i dessa samtal ha utrymme att agera.
Att hitta gemensamma samtalsämnen
Vuxnas respons på samtalsämnen som barnen tog upp blev avgörande för om det var ett accepterat samtalsämne eller inte, och barnen positioneras därefter. Vuxna ifrågasatte ibland samtal, och uttryckte tvivel kring varför barnen uttryckte sig på ett visst sätt, eller vad de valde att samtala om. Det innebar att barnens delaktighet vad det gällde val av samtalsämnen begränsades, och att vuxna styrde samtalsämnen utifrån normer och värderingar, som inte alltid var självklara för barnen. I ett av de tre teman i empirin uppstår samtal där barn och vuxna inte verka förstå varandras intentioner. I det samtalet ledde vissa ord till att samtalet inte fortgick. Barnen tog då olika positioner, där ett var att använda sig av ansiktsräddande vanor (Goffman, 1970). Goffman (2011 s. 211) utrycker att det kan uppstå störningar i interaktionen mellan olika samtalsparter, dessa kan få olika konsekvenser. Han beskriver att individer anstränger sig för att undvika att själv bli förödmjukad eller att förödmjuka någon