De intervjuade tillhör två olika generationer. I den första, här benämnd 68-generationen, är två födda på 40-talet och en på 50-talet. De var unga på 60- och 70-talen, tidpunkten för ”den nya vänstern”. I den andra, med
22 För en presentation av boken och paradigmet, se Astrid Hedin, ”Stalinism som civilisation – nya perspektiv på kommunistiska regimer”, Historisk tidskrift 2003:3, s. 429–444
23 Stephen Kotkin, Magnetic Mountain. Stalinism as a civilisation, Berkeley, Los Angeles & London 1997 (1995), s. 198–237.
utan snarare en reaktion på ett tilltagande socialt och ekonomiskt kaos, på motstånd från inre fiender, på ett överhängande hot från yttre fiender, såsom Nazityskland, som ju också anföll Sovjetunionen 1941. Vidare kan terrorn inte enkelt förklaras utifrån Stalins intentioner, eftersom denne inte gärna kunde utöva total kontroll över hela det sovjetiska samhället. Viktiga orsaker står därför också att finna i intressen hos olika grupper som till exempel nomenklaturan, vilken tjänade på terrorn och därför utövade den, men också i terrorns förmåga att utvecklas enligt sin egen logik och spridas omkring i ett samhälle präglat av skräck och panik. Det kommunistiska Sovjetunionen står i motsättning, ideologiskt såväl som realhistoriskt, till det nazistiska Tyskland. De nazistiska brotten är dessutom unika och saknar motsvarighet i den sovjetiska terrorhistorien, varför en jämförelse mellan de två systemen inte är meningsfull.
Om den postrevisionistiska berättelsen, vilken inga av mina informanter kan hänföras till, kan sägas att den lånar drag av de två föregående samtidigt som den avvisar dem. Den introducerades av Stephen Kotkin i boken om Magnitogorsk, Magnetic Mountain. Stalinism as a civilization, vari han lanserade sin tes om totalitarism med folkligt stöd. 22 I korthet kan sägas att Kotkin utgår från Foucaults diskursteori då han beskriver Stalins Sovjetunionen som en specifik civilisation där alla talade bolsjevikiska, ett slags hegemonisk diskurs.23 Tesen innebär bland annat att den för de två tidigare paradigmen så viktiga frågan om offer och förövare blir ointressant eller hopplös att besvara, då det för sovjetmedborgarna i praktiken blev omöjligt att befinna sig utanför diskursen. Kotkin vänder sig också mot de tidigare jämförelserna mellan nazism och kommunism i det att han menar att Sovjetunionen bör förstås som ett socialistiskt välfärdsprojekt i tävlan med det kapitalistiska USA.
Att förklara kommunismens brott – de
akademiska rösterna
De intervjuade tillhör två olika generationer. I den första, här benämnd 68-generationen, är två födda på 40-talet och en på 50-talet. De var unga på 60- och 70-talen, tidpunkten för ”den nya vänstern”. I den andra, med
22 För en presentation av boken och paradigmet, se Astrid Hedin, ”Stalinism som civilisation – nya perspektiv på kommunistiska regimer”, Historisk tidskrift 2003:3, s. 429–444
23 Stephen Kotkin, Magnetic Mountain. Stalinism as a civilisation, Berkeley, Los Angeles & London 1997 (1995), s. 198–237.
99 utan snarare en reaktion på ett tilltagande socialt och ekonomiskt kaos, på motstånd från inre fiender, på ett överhängande hot från yttre fiender, såsom Nazityskland, som ju också anföll Sovjetunionen 1941. Vidare kan terrorn inte enkelt förklaras utifrån Stalins intentioner, eftersom denne inte gärna kunde utöva total kontroll över hela det sovjetiska samhället. Viktiga orsaker står därför också att finna i intressen hos olika grupper som till exempel nomenklaturan, vilken tjänade på terrorn och därför utövade den, men också i terrorns förmåga att utvecklas enligt sin egen logik och spridas omkring i ett samhälle präglat av skräck och panik. Det kommunistiska Sovjetunionen står i motsättning, ideologiskt såväl som realhistoriskt, till det nazistiska Tyskland. De nazistiska brotten är dessutom unika och saknar motsvarighet i den sovjetiska terrorhistorien, varför en jämförelse mellan de två systemen inte är meningsfull.
Om den postrevisionistiska berättelsen, vilken inga av mina informanter kan hänföras till, kan sägas att den lånar drag av de två föregående samtidigt som den avvisar dem. Den introducerades av Stephen Kotkin i boken om Magnitogorsk, Magnetic Mountain. Stalinism as a civilization, vari han lanserade sin tes om totalitarism med folkligt stöd. 22 I korthet kan sägas att Kotkin utgår från Foucaults diskursteori då han beskriver Stalins Sovjetunionen som en specifik civilisation där alla talade bolsjevikiska, ett slags hegemonisk diskurs.23 Tesen innebär bland annat att den för de två tidigare paradigmen så viktiga frågan om offer och förövare blir ointressant eller hopplös att besvara, då det för sovjetmedborgarna i praktiken blev omöjligt att befinna sig utanför diskursen. Kotkin vänder sig också mot de tidigare jämförelserna mellan nazism och kommunism i det att han menar att Sovjetunionen bör förstås som ett socialistiskt välfärdsprojekt i tävlan med det kapitalistiska USA.
Att förklara kommunismens brott – de
akademiska rösterna
De intervjuade tillhör två olika generationer. I den första, här benämnd 68-generationen, är två födda på 40-talet och en på 50-talet. De var unga på 60- och 70-talen, tidpunkten för ”den nya vänstern”. I den andra, med
22 För en presentation av boken och paradigmet, se Astrid Hedin, ”Stalinism som civilisation – nya perspektiv på kommunistiska regimer”, Historisk tidskrift 2003:3, s. 429–444
23 Stephen Kotkin, Magnetic Mountain. Stalinism as a civilisation, Berkeley, Los Angeles & London 1997 (1995), s. 198–237.
utan snarare en reaktion på ett tilltagande socialt och ekonomiskt kaos, på motstånd från inre fiender, på ett överhängande hot från yttre fiender, såsom Nazityskland, som ju också anföll Sovjetunionen 1941. Vidare kan terrorn inte enkelt förklaras utifrån Stalins intentioner, eftersom denne inte gärna kunde utöva total kontroll över hela det sovjetiska samhället. Viktiga orsaker står därför också att finna i intressen hos olika grupper som till exempel nomenklaturan, vilken tjänade på terrorn och därför utövade den, men också i terrorns förmåga att utvecklas enligt sin egen logik och spridas omkring i ett samhälle präglat av skräck och panik. Det kommunistiska Sovjetunionen står i motsättning, ideologiskt såväl som realhistoriskt, till det nazistiska Tyskland. De nazistiska brotten är dessutom unika och saknar motsvarighet i den sovjetiska terrorhistorien, varför en jämförelse mellan de två systemen inte är meningsfull.
Om den postrevisionistiska berättelsen, vilken inga av mina informanter kan hänföras till, kan sägas att den lånar drag av de två föregående samtidigt som den avvisar dem. Den introducerades av Stephen Kotkin i boken om Magnitogorsk, Magnetic Mountain. Stalinism as a civilization, vari han lanserade sin tes om totalitarism med folkligt stöd. 22 I korthet kan sägas att Kotkin utgår från Foucaults diskursteori då han beskriver Stalins Sovjetunionen som en specifik civilisation där alla talade bolsjevikiska, ett slags hegemonisk diskurs.23 Tesen innebär bland annat att den för de två tidigare paradigmen så viktiga frågan om offer och förövare blir ointressant eller hopplös att besvara, då det för sovjetmedborgarna i praktiken blev omöjligt att befinna sig utanför diskursen. Kotkin vänder sig också mot de tidigare jämförelserna mellan nazism och kommunism i det att han menar att Sovjetunionen bör förstås som ett socialistiskt välfärdsprojekt i tävlan med det kapitalistiska USA.
Att förklara kommunismens brott – de
akademiska rösterna
De intervjuade tillhör två olika generationer. I den första, här benämnd 68-generationen, är två födda på 40-talet och en på 50-talet. De var unga på 60- och 70-talen, tidpunkten för ”den nya vänstern”. I den andra, med
22 För en presentation av boken och paradigmet, se Astrid Hedin, ”Stalinism som civilisation – nya perspektiv på kommunistiska regimer”, Historisk tidskrift 2003:3, s. 429–444
23 Stephen Kotkin, Magnetic Mountain. Stalinism as a civilisation, Berkeley, Los Angeles & London 1997 (1995), s. 198–237.
100
beteckningen 89-generationen, är två födda under tidigt 70-tal och en under sent 60-tal. De var unga vid tidpunkten för kommunismens kollaps.
Det som vid första påseendet kan vara överraskande är att hälften presenterar en totalitaristisk berättelse och hälften en revisionistisk, överraskande om det antas att uppropet främst vände sig mot en granskning av kommunismens brott och eftersom ”övergången från totalitarism till revisionism [är] kopplad till en ideologisk vändning åt vänster”24. Ur mitt begränsade material kan inte någon entydig slutsats dras om skillnader mellan generationer, även om två av tre i 68-generationen presenterar en revisionistisk berättelse och två av tre i 89-generationen en totalitaristisk.
Intervjusvaren är i samtliga fall möjliga att förena med en av de nämnda idealtyperna, vilket inte utesluter att de sex berättelserna företer vissa skillnader eller rentav innehåller motsägelser. Exempelvis presenterar en informant ur 68-generationen en relativt tydlig revisionistisk berättelse genom att avvisa kausalsamband mellan å ena sidan ideologi och intention och å andra sidan terror, för att i stället lyfta fram funktionella förklaringar, där terrorn ses som en reaktion på klassklyftor, ett tsarryskt arv och inbördeskrigets egen logik. Lenins program sägs vara fullt legitimt. Informanten avvisar varje samband mellan nazism och kommunism men menar att realhistoriska jämförelser kan göras, i vilket fall även andra förtryckarsystem måste inlemmas, såsom liberala, kapitalistiska regimer. Mot detta ska ställas att informanten benämner Sovjetunionen totalitärt och beskriver all terror under Stalin som uppifrån kommande och hävdar att det finns tydliga förövar- och offerkategorier – alltså totalitaristiska förklaringar.
Denna berättelse hänger utifrån de idealtypiska exemplen inte ihop. En möjlig förklaring är att informanten från början format en tydlig revisionistisk berättelse men sedan fjärmat sig på en del punkter hän mot en totalitaristisk berättelse. I två avseenden har denna rörelse i alla fall skett efter 1989. För det första har informanten under denna tid övergivit tesen om yttre hot, det vill säga att terrorn i Sovjetunionen kan förklaras med hotet från kapitalistiska, fascistiska stater och deras inblandning i inbördeskriget. För det andra ser informanten numera Lenins beslut att upplösa den konstituerande församlingen i januari 1918 som det avgörande brottet, det som gav dödsstöten åt demokratin och innebar att den väg som ledde till Stalin anträddes.
I vissa fall lyfter informanterna fram samma företeelser som dock tolkas på helt olika sätt. Sålunda anger de flesta att det i Sovjetunionen förekom en stor svart marknad, en utbredd korruption eller en terror som kunde
24 Karlsson & Schoenhals 2008, s. 43.
beteckningen 89-generationen, är två födda under tidigt 70-tal och en under sent 60-tal. De var unga vid tidpunkten för kommunismens kollaps.
Det som vid första påseendet kan vara överraskande är att hälften presenterar en totalitaristisk berättelse och hälften en revisionistisk, överraskande om det antas att uppropet främst vände sig mot en granskning av kommunismens brott och eftersom ”övergången från totalitarism till revisionism [är] kopplad till en ideologisk vändning åt vänster”24. Ur mitt begränsade material kan inte någon entydig slutsats dras om skillnader mellan generationer, även om två av tre i 68-generationen presenterar en revisionistisk berättelse och två av tre i 89-generationen en totalitaristisk.
Intervjusvaren är i samtliga fall möjliga att förena med en av de nämnda idealtyperna, vilket inte utesluter att de sex berättelserna företer vissa skillnader eller rentav innehåller motsägelser. Exempelvis presenterar en informant ur 68-generationen en relativt tydlig revisionistisk berättelse genom att avvisa kausalsamband mellan å ena sidan ideologi och intention och å andra sidan terror, för att i stället lyfta fram funktionella förklaringar, där terrorn ses som en reaktion på klassklyftor, ett tsarryskt arv och inbördeskrigets egen logik. Lenins program sägs vara fullt legitimt. Informanten avvisar varje samband mellan nazism och kommunism men menar att realhistoriska jämförelser kan göras, i vilket fall även andra förtryckarsystem måste inlemmas, såsom liberala, kapitalistiska regimer. Mot detta ska ställas att informanten benämner Sovjetunionen totalitärt och beskriver all terror under Stalin som uppifrån kommande och hävdar att det finns tydliga förövar- och offerkategorier – alltså totalitaristiska förklaringar.
Denna berättelse hänger utifrån de idealtypiska exemplen inte ihop. En möjlig förklaring är att informanten från början format en tydlig revisionistisk berättelse men sedan fjärmat sig på en del punkter hän mot en totalitaristisk berättelse. I två avseenden har denna rörelse i alla fall skett efter 1989. För det första har informanten under denna tid övergivit tesen om yttre hot, det vill säga att terrorn i Sovjetunionen kan förklaras med hotet från kapitalistiska, fascistiska stater och deras inblandning i inbördeskriget. För det andra ser informanten numera Lenins beslut att upplösa den konstituerande församlingen i januari 1918 som det avgörande brottet, det som gav dödsstöten åt demokratin och innebar att den väg som ledde till Stalin anträddes.
I vissa fall lyfter informanterna fram samma företeelser som dock tolkas på helt olika sätt. Sålunda anger de flesta att det i Sovjetunionen förekom en stor svart marknad, en utbredd korruption eller en terror som kunde
24 Karlsson & Schoenhals 2008, s. 43.
100
beteckningen 89-generationen, är två födda under tidigt 70-tal och en under sent 60-tal. De var unga vid tidpunkten för kommunismens kollaps.
Det som vid första påseendet kan vara överraskande är att hälften presenterar en totalitaristisk berättelse och hälften en revisionistisk, överraskande om det antas att uppropet främst vände sig mot en granskning av kommunismens brott och eftersom ”övergången från totalitarism till revisionism [är] kopplad till en ideologisk vändning åt vänster”24. Ur mitt begränsade material kan inte någon entydig slutsats dras om skillnader mellan generationer, även om två av tre i 68-generationen presenterar en revisionistisk berättelse och två av tre i 89-generationen en totalitaristisk.
Intervjusvaren är i samtliga fall möjliga att förena med en av de nämnda idealtyperna, vilket inte utesluter att de sex berättelserna företer vissa skillnader eller rentav innehåller motsägelser. Exempelvis presenterar en informant ur 68-generationen en relativt tydlig revisionistisk berättelse genom att avvisa kausalsamband mellan å ena sidan ideologi och intention och å andra sidan terror, för att i stället lyfta fram funktionella förklaringar, där terrorn ses som en reaktion på klassklyftor, ett tsarryskt arv och inbördeskrigets egen logik. Lenins program sägs vara fullt legitimt. Informanten avvisar varje samband mellan nazism och kommunism men menar att realhistoriska jämförelser kan göras, i vilket fall även andra förtryckarsystem måste inlemmas, såsom liberala, kapitalistiska regimer. Mot detta ska ställas att informanten benämner Sovjetunionen totalitärt och beskriver all terror under Stalin som uppifrån kommande och hävdar att det finns tydliga förövar- och offerkategorier – alltså totalitaristiska förklaringar.
Denna berättelse hänger utifrån de idealtypiska exemplen inte ihop. En möjlig förklaring är att informanten från början format en tydlig revisionistisk berättelse men sedan fjärmat sig på en del punkter hän mot en totalitaristisk berättelse. I två avseenden har denna rörelse i alla fall skett efter 1989. För det första har informanten under denna tid övergivit tesen om yttre hot, det vill säga att terrorn i Sovjetunionen kan förklaras med hotet från kapitalistiska, fascistiska stater och deras inblandning i inbördeskriget. För det andra ser informanten numera Lenins beslut att upplösa den konstituerande församlingen i januari 1918 som det avgörande brottet, det som gav dödsstöten åt demokratin och innebar att den väg som ledde till Stalin anträddes.
I vissa fall lyfter informanterna fram samma företeelser som dock tolkas på helt olika sätt. Sålunda anger de flesta att det i Sovjetunionen förekom en stor svart marknad, en utbredd korruption eller en terror som kunde
24 Karlsson & Schoenhals 2008, s. 43.
beteckningen 89-generationen, är två födda under tidigt 70-tal och en under sent 60-tal. De var unga vid tidpunkten för kommunismens kollaps.
Det som vid första påseendet kan vara överraskande är att hälften presenterar en totalitaristisk berättelse och hälften en revisionistisk, överraskande om det antas att uppropet främst vände sig mot en granskning av kommunismens brott och eftersom ”övergången från totalitarism till revisionism [är] kopplad till en ideologisk vändning åt vänster”24. Ur mitt begränsade material kan inte någon entydig slutsats dras om skillnader mellan generationer, även om två av tre i 68-generationen presenterar en revisionistisk berättelse och två av tre i 89-generationen en totalitaristisk.
Intervjusvaren är i samtliga fall möjliga att förena med en av de nämnda idealtyperna, vilket inte utesluter att de sex berättelserna företer vissa skillnader eller rentav innehåller motsägelser. Exempelvis presenterar en informant ur 68-generationen en relativt tydlig revisionistisk berättelse genom att avvisa kausalsamband mellan å ena sidan ideologi och intention och å andra sidan terror, för att i stället lyfta fram funktionella förklaringar, där terrorn ses som en reaktion på klassklyftor, ett tsarryskt arv och inbördeskrigets egen logik. Lenins program sägs vara fullt legitimt. Informanten avvisar varje samband mellan nazism och kommunism men menar att realhistoriska jämförelser kan göras, i vilket fall även andra förtryckarsystem måste inlemmas, såsom liberala, kapitalistiska regimer. Mot detta ska ställas att informanten benämner Sovjetunionen totalitärt och beskriver all terror under Stalin som uppifrån kommande och hävdar att det finns tydliga förövar- och offerkategorier – alltså totalitaristiska förklaringar.
Denna berättelse hänger utifrån de idealtypiska exemplen inte ihop. En möjlig förklaring är att informanten från början format en tydlig revisionistisk berättelse men sedan fjärmat sig på en del punkter hän mot en totalitaristisk berättelse. I två avseenden har denna rörelse i alla fall skett efter 1989. För det första har informanten under denna tid övergivit tesen om yttre hot, det vill säga att terrorn i Sovjetunionen kan förklaras med hotet från kapitalistiska, fascistiska stater och deras inblandning i inbördeskriget. För det andra ser informanten numera Lenins beslut att upplösa den konstituerande församlingen i januari 1918 som det avgörande brottet, det som gav dödsstöten åt demokratin och innebar att den väg som ledde till Stalin anträddes.
I vissa fall lyfter informanterna fram samma företeelser som dock tolkas på helt olika sätt. Sålunda anger de flesta att det i Sovjetunionen förekom en stor svart marknad, en utbredd korruption eller en terror som kunde
101 leva sitt eget liv. För ”revisionisterna”25 motbevisar dessa omständigheter totalitarismteorin, för ”totalitaristerna” utgör de tvärtom inget hinder för en sådan förklaringsmodell. Till exempel ser en ”totalitarist” utnyttjandet av terrorns egen inneboende dynamik som ett sällsport utstuderat sätt att härska över människor. En ”revisionist” framhåller däremot att Stalin inte kunde utöva total makt. Från toppen kunde skrikas order utan att dessa åtlyddes. Terrorn levde här ett liv utanför ledarens kontroll. Detta oaktat hävdar senare samme informant att när Stalin väl bestämde sig för att avbryta stora terrorn, så gjorde han det – och den upphörde.
Ett genomgående drag hos dem som producerar en revisionistisk berättelse är just att de har ett motsägelsefullt förhållande till begreppet ”totalitär”. Någon tvekar inte att tillämpa begreppet på Sovjetunionen men avvisar ändå jämförelser mellan nazism och kommunism – vilket ju är en av huvudpoängerna med totalitarism – såvida inte liberala och kapitalistiska system införlivas. Samtliga ”revisionister” ställer för övrigt kravet att en jämförelse måste omfatta alla repressiva regimer eller i varje fall många. En annan informant hävdar bestämt att totalitarismteorin är en bluff men menar ändå att liberala samhällen i kris uppvisar alltmer totalitära drag; Stalins Sovjetunionen uppges inte vara totalitärt, men Sverige, England och USA under den ekonomiska krisen 2009 sägs uppvisa sådana tendenser.
Att söka förklara den sistnämnda motsägelsen är en vansklig uppgift. Måhända kan den ses som ett resultat av en dubbel måttstock, varigenom olika system bedöms efter olika principer. Alternativt används här olika betydelser av ordet, så att man i ett sammanhang menar att man underkänner den specifika totalitarismteorin, medan man i ett annat använder ordet i en mera allmän betydelse, ungefärligt synonymt med ”repressiv” eller ”förtryckande”.