1
Historia på väg mot framtiden
Historiedidaktiska perspektiv på skola och samhälle
Historia på väg mot framtiden
Historiedidaktiska perspektiv på skola och samhälle
1
Historia på väg mot framtiden
Historiedidaktiska perspektiv på skola och samhälle
Historia på väg mot framtiden
3
Historia på väg mot framtiden
Historiedidaktiska perspektiv på skola och samhälle
Red. Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren & Charlotte Tornbjer
Forskarskolan i historia och historiedidaktik Lunds universitet
Malmö högskola
Historia på väg mot framtiden
Historiedidaktiska perspektiv på skola och samhälle
Red. Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren & Charlotte Tornbjer
Forskarskolan i historia och historiedidaktik Lunds universitet
Malmö högskola
3
Historia på väg mot framtiden
Historiedidaktiska perspektiv på skola och samhälle
Red. Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren & Charlotte Tornbjer
Forskarskolan i historia och historiedidaktik Lunds universitet
Malmö högskola
Historia på väg mot framtiden
Historiedidaktiska perspektiv på skola och samhälle
Red. Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren & Charlotte Tornbjer
Forskarskolan i historia och historiedidaktik Lunds universitet
4
Copyright ©
Forskarskolan i historia och historiedidaktik Sättning
Jonas Palm Omslagslayout
Jonas Palm ISBN 978-91-978899-0-2 Print at MEDIA-TRYCK 2010, Lund
Copyright ©
Forskarskolan i historia och historiedidaktik Sättning
Jonas Palm Omslagslayout
Jonas Palm ISBN 978-91-978899-0-2 Print at MEDIA-TRYCK 2010, Lund
4
Copyright ©
Forskarskolan i historia och historiedidaktik Sättning
Jonas Palm Omslagslayout
Jonas Palm ISBN 978-91-978899-0-2 Print at MEDIA-TRYCK 2010, Lund
Copyright ©
Forskarskolan i historia och historiedidaktik Sättning
Jonas Palm Omslagslayout
Jonas Palm ISBN 978-91-978899-0-2 Print at MEDIA-TRYCK 2010, Lund
5
Innehåll
Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren &
Charlotte Tornbjer
Inledning 7
Historiekulturella artefakter ...13
Steven Dahl
Folkmord som fiktion 15
Martin Wilson
Nu är det väl revolution på gång? 29
Henrik Skrak
Berättelsen, en vansklig väg till historiemedvetande 43
Cathrin Backman Löfgren
Det förflutna i framtiden 55
Pelle Sjödin
Förflutenhet, framtid och demokratisk fostran 67
De historiska föreställningarnas makt ...79
Joakim Glaser
Att vara tysk 81
Valter Lundell
”Miljoner dödades men ännu fler fick leva” 93
Jonas von Nolting
Kulturell formstöpning eller vidgade vyer? 105
Arndt Clavier
”En fruktans gemenskap” 119
Malin Ohlin
Learning Study i historia 133
Innehåll
Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren &
Charlotte Tornbjer
Inledning 7
Historiekulturella artefakter ...13
Steven Dahl
Folkmord som fiktion 15
Martin Wilson
Nu är det väl revolution på gång? 29
Henrik Skrak
Berättelsen, en vansklig väg till historiemedvetande 43
Cathrin Backman Löfgren
Det förflutna i framtiden 55
Pelle Sjödin
Förflutenhet, framtid och demokratisk fostran 67
De historiska föreställningarnas makt ...79
Joakim Glaser
Att vara tysk 81
Valter Lundell
”Miljoner dödades men ännu fler fick leva” 93
Jonas von Nolting
Kulturell formstöpning eller vidgade vyer? 105
Arndt Clavier
”En fruktans gemenskap” 119
Malin Ohlin
Learning Study i historia 133
5
Innehåll
Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren &
Charlotte Tornbjer
Inledning 7
Historiekulturella artefakter ...13
Steven Dahl
Folkmord som fiktion 15
Martin Wilson
Nu är det väl revolution på gång? 29
Henrik Skrak
Berättelsen, en vansklig väg till historiemedvetande 43
Cathrin Backman Löfgren
Det förflutna i framtiden 55
Pelle Sjödin
Förflutenhet, framtid och demokratisk fostran 67
De historiska föreställningarnas makt ...79
Joakim Glaser
Att vara tysk 81
Valter Lundell
”Miljoner dödades men ännu fler fick leva” 93
Jonas von Nolting
Kulturell formstöpning eller vidgade vyer? 105
Arndt Clavier
”En fruktans gemenskap” 119
Malin Ohlin
Learning Study i historia 133
Innehåll
Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren &
Charlotte Tornbjer
Inledning 7
Historiekulturella artefakter ...13
Steven Dahl
Folkmord som fiktion 15
Martin Wilson
Nu är det väl revolution på gång? 29
Henrik Skrak
Berättelsen, en vansklig väg till historiemedvetande 43
Cathrin Backman Löfgren
Det förflutna i framtiden 55
Pelle Sjödin
Förflutenhet, framtid och demokratisk fostran 67
De historiska föreställningarnas makt ...79
Joakim Glaser
Att vara tysk 81
Valter Lundell
”Miljoner dödades men ännu fler fick leva” 93
Jonas von Nolting
Kulturell formstöpning eller vidgade vyer? 105
Arndt Clavier
”En fruktans gemenskap” 119
Malin Ohlin
6
Att fördjupa historiemedvetandet ...145
Ingmarie Danielsson Malmros
Meningen med Stora tabberaset i Katthult och andra
berättelser om förr 147
Kerstin Berntsson
”Allt som har hänt i historien har en påverkan på framtiden” 163
Bo Persson
Förmedlaren, berättaren och hantverkaren 175
Maria de Laval
Hälsan i Norrköping under första världskriget 185
Att bli bättre i historia ...197
David Rosenlund
Är en förklaring alltid en förklaring? 199
Lars Andersson
Om historieprovs nytta och skada 211
Per Gunnemyr
I huvudet på en finländsk provkonstruktör 225
Fredrik Alvén
Att bedöma en god berättelse 239
Historiens plats i samhället ...253
Lars Åkerström
Bildning – ett speglande begrepp 255
Marianne Sjöland
Historia över disk 267
Per Höjeberg
Lärarna och nazismen 281
Magnus Grahn
Minnet av en (o)löst konflikt 293
Anna Nordqvist
Historien tillhör oss alla! 305
Axel Hultman
Genealogisk och genetisk lokalhistoria 319
Att fördjupa historiemedvetandet ...145
Ingmarie Danielsson Malmros
Meningen med Stora tabberaset i Katthult och andra
berättelser om förr 147
Kerstin Berntsson
”Allt som har hänt i historien har en påverkan på framtiden” 163
Bo Persson
Förmedlaren, berättaren och hantverkaren 175
Maria de Laval
Hälsan i Norrköping under första världskriget 185
Att bli bättre i historia ...197
David Rosenlund
Är en förklaring alltid en förklaring? 199
Lars Andersson
Om historieprovs nytta och skada 211
Per Gunnemyr
I huvudet på en finländsk provkonstruktör 225
Fredrik Alvén
Att bedöma en god berättelse 239
Historiens plats i samhället ...253
Lars Åkerström
Bildning – ett speglande begrepp 255
Marianne Sjöland
Historia över disk 267
Per Höjeberg
Lärarna och nazismen 281
Magnus Grahn
Minnet av en (o)löst konflikt 293
Anna Nordqvist
Historien tillhör oss alla! 305
Axel Hultman
Genealogisk och genetisk lokalhistoria 319
6
Att fördjupa historiemedvetandet ...145
Ingmarie Danielsson Malmros
Meningen med Stora tabberaset i Katthult och andra
berättelser om förr 147
Kerstin Berntsson
”Allt som har hänt i historien har en påverkan på framtiden” 163
Bo Persson
Förmedlaren, berättaren och hantverkaren 175
Maria de Laval
Hälsan i Norrköping under första världskriget 185
Att bli bättre i historia ...197
David Rosenlund
Är en förklaring alltid en förklaring? 199
Lars Andersson
Om historieprovs nytta och skada 211
Per Gunnemyr
I huvudet på en finländsk provkonstruktör 225
Fredrik Alvén
Att bedöma en god berättelse 239
Historiens plats i samhället ...253
Lars Åkerström
Bildning – ett speglande begrepp 255
Marianne Sjöland
Historia över disk 267
Per Höjeberg
Lärarna och nazismen 281
Magnus Grahn
Minnet av en (o)löst konflikt 293
Anna Nordqvist
Historien tillhör oss alla! 305
Axel Hultman
Genealogisk och genetisk lokalhistoria 319
Att fördjupa historiemedvetandet ...145
Ingmarie Danielsson Malmros
Meningen med Stora tabberaset i Katthult och andra
berättelser om förr 147
Kerstin Berntsson
”Allt som har hänt i historien har en påverkan på framtiden” 163
Bo Persson
Förmedlaren, berättaren och hantverkaren 175
Maria de Laval
Hälsan i Norrköping under första världskriget 185
Att bli bättre i historia ...197
David Rosenlund
Är en förklaring alltid en förklaring? 199
Lars Andersson
Om historieprovs nytta och skada 211
Per Gunnemyr
I huvudet på en finländsk provkonstruktör 225
Fredrik Alvén
Att bedöma en god berättelse 239
Historiens plats i samhället ...253
Lars Åkerström
Bildning – ett speglande begrepp 255
Marianne Sjöland
Historia över disk 267
Per Höjeberg
Lärarna och nazismen 281
Magnus Grahn
Minnet av en (o)löst konflikt 293
Anna Nordqvist
Historien tillhör oss alla! 305
Axel Hultman
7
Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren &
Charlotte Tornbjer
Inledning
I Sverige har det i åtminstone två decennier funnits en historisk diskrepans. I samhällsdebatten har historiska frågor, särskilt kring andra världskrigets och den svenska välfärdsstatens historia, placerats i centrum. Från att ha stått utanför kriget och förintelsen har Sverige numera, inte minst via Forum för levande historia, hamnat mitt i krigets och folkmordets verkningshistoria. Från att ha varit ett mönsterland på vägen mot modernitet och välfärd står Sverige numera med en något solkad och mindre framstående meritlista av tvångssteriliseringar och andra typer av diskriminering riktade mot dem som varit eller uppfattats som opassande inslag i det framväxande folkhemmet. Historiedebattens vågor har stundtals gått höga i ett samhälle som under efterkrigstiden har varit starkt präglat av en modernistisk framtidsorientering. Denna dynamiska utveckling från åren kring 1990 återspeglades inte i skolvärlden. Inga nya resurser kom skolans historieämne till del. Snarare hotades det av utplåning. I skolan fick ämnet stå tillbaka för påstått nyttigare och viktigare ämnen, eller för ämnesöverskridande studier i vilka den histo-riska dimensionen hade påtagligt svårt att hävda sin plats. Frågor om pengar och arbetsformer betraktades som viktigare än frågor om ämnesinnehåll, om vad man ska lära sig i den svenska skolan. Viktiga begrepp som värdegrund och multikulturalism diskuterades utan anknytning till den historiska dimensionen. Andra än ämnesföreträdare fick privilegiet att formulera skolans och undervisningens problem. Det var en diskrepans, eller kanske till och med en paradox, som fortfarande väntar på sin doktorsavhandling.
Men någonting har till sist hänt. Från att ha varit ett bortglömt och utrotningshotat ämne i den svenska skolan har historia under 2000-talet allt oftare hamnat i utbildningsdebattens centrum. I de nya kursplaner
Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren &
Charlotte Tornbjer
Inledning
I Sverige har det i åtminstone två decennier funnits en historisk diskrepans. I samhällsdebatten har historiska frågor, särskilt kring andra världskrigets och den svenska välfärdsstatens historia, placerats i centrum. Från att ha stått utanför kriget och förintelsen har Sverige numera, inte minst via Forum för levande historia, hamnat mitt i krigets och folkmordets verkningshistoria. Från att ha varit ett mönsterland på vägen mot modernitet och välfärd står Sverige numera med en något solkad och mindre framstående meritlista av tvångssteriliseringar och andra typer av diskriminering riktade mot dem som varit eller uppfattats som opassande inslag i det framväxande folkhemmet. Historiedebattens vågor har stundtals gått höga i ett samhälle som under efterkrigstiden har varit starkt präglat av en modernistisk framtidsorientering. Denna dynamiska utveckling från åren kring 1990 återspeglades inte i skolvärlden. Inga nya resurser kom skolans historieämne till del. Snarare hotades det av utplåning. I skolan fick ämnet stå tillbaka för påstått nyttigare och viktigare ämnen, eller för ämnesöverskridande studier i vilka den histo-riska dimensionen hade påtagligt svårt att hävda sin plats. Frågor om pengar och arbetsformer betraktades som viktigare än frågor om ämnesinnehåll, om vad man ska lära sig i den svenska skolan. Viktiga begrepp som värdegrund och multikulturalism diskuterades utan anknytning till den historiska dimensionen. Andra än ämnesföreträdare fick privilegiet att formulera skolans och undervisningens problem. Det var en diskrepans, eller kanske till och med en paradox, som fortfarande väntar på sin doktorsavhandling.
Men någonting har till sist hänt. Från att ha varit ett bortglömt och utrotningshotat ämne i den svenska skolan har historia under 2000-talet allt oftare hamnat i utbildningsdebattens centrum. I de nya kursplaner
7
Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren &
Charlotte Tornbjer
Inledning
I Sverige har det i åtminstone två decennier funnits en historisk diskrepans. I samhällsdebatten har historiska frågor, särskilt kring andra världskrigets och den svenska välfärdsstatens historia, placerats i centrum. Från att ha stått utanför kriget och förintelsen har Sverige numera, inte minst via Forum för levande historia, hamnat mitt i krigets och folkmordets verkningshistoria. Från att ha varit ett mönsterland på vägen mot modernitet och välfärd står Sverige numera med en något solkad och mindre framstående meritlista av tvångssteriliseringar och andra typer av diskriminering riktade mot dem som varit eller uppfattats som opassande inslag i det framväxande folkhemmet. Historiedebattens vågor har stundtals gått höga i ett samhälle som under efterkrigstiden har varit starkt präglat av en modernistisk framtidsorientering. Denna dynamiska utveckling från åren kring 1990 återspeglades inte i skolvärlden. Inga nya resurser kom skolans historieämne till del. Snarare hotades det av utplåning. I skolan fick ämnet stå tillbaka för påstått nyttigare och viktigare ämnen, eller för ämnesöverskridande studier i vilka den histo-riska dimensionen hade påtagligt svårt att hävda sin plats. Frågor om pengar och arbetsformer betraktades som viktigare än frågor om ämnesinnehåll, om vad man ska lära sig i den svenska skolan. Viktiga begrepp som värdegrund och multikulturalism diskuterades utan anknytning till den historiska dimensionen. Andra än ämnesföreträdare fick privilegiet att formulera skolans och undervisningens problem. Det var en diskrepans, eller kanske till och med en paradox, som fortfarande väntar på sin doktorsavhandling.
Men någonting har till sist hänt. Från att ha varit ett bortglömt och utrotningshotat ämne i den svenska skolan har historia under 2000-talet allt oftare hamnat i utbildningsdebattens centrum. I de nya kursplaner
Per Eliasson, Klas-Göran Karlsson, Henrik Rosengren &
Charlotte Tornbjer
Inledning
I Sverige har det i åtminstone två decennier funnits en historisk diskrepans. I samhällsdebatten har historiska frågor, särskilt kring andra världskrigets och den svenska välfärdsstatens historia, placerats i centrum. Från att ha stått utanför kriget och förintelsen har Sverige numera, inte minst via Forum för levande historia, hamnat mitt i krigets och folkmordets verkningshistoria. Från att ha varit ett mönsterland på vägen mot modernitet och välfärd står Sverige numera med en något solkad och mindre framstående meritlista av tvångssteriliseringar och andra typer av diskriminering riktade mot dem som varit eller uppfattats som opassande inslag i det framväxande folkhemmet. Historiedebattens vågor har stundtals gått höga i ett samhälle som under efterkrigstiden har varit starkt präglat av en modernistisk framtidsorientering. Denna dynamiska utveckling från åren kring 1990 återspeglades inte i skolvärlden. Inga nya resurser kom skolans historieämne till del. Snarare hotades det av utplåning. I skolan fick ämnet stå tillbaka för påstått nyttigare och viktigare ämnen, eller för ämnesöverskridande studier i vilka den histo-riska dimensionen hade påtagligt svårt att hävda sin plats. Frågor om pengar och arbetsformer betraktades som viktigare än frågor om ämnesinnehåll, om vad man ska lära sig i den svenska skolan. Viktiga begrepp som värdegrund och multikulturalism diskuterades utan anknytning till den historiska dimensionen. Andra än ämnesföreträdare fick privilegiet att formulera skolans och undervisningens problem. Det var en diskrepans, eller kanske till och med en paradox, som fortfarande väntar på sin doktorsavhandling.
Men någonting har till sist hänt. Från att ha varit ett bortglömt och utrotningshotat ämne i den svenska skolan har historia under 2000-talet allt oftare hamnat i utbildningsdebattens centrum. I de nya kursplaner
8
som Skolverket låtit utarbeta och som i skrivande stund processas genom utbildningssystem och remissinstanser kommer ämnet att få avsevärt förstärkta resurser och höjd status. Ämnesinnehållet kommer att återupprättas, och med detta historieläraren, vars identitet under lång tid har dolts bakom allmänna epitet som pedagog eller mentor. Lärarutbildningen kommer åter att inriktas mot ämnesinnehåll och ämnesorienterad didaktik.
Denna bok ska betraktas som en del av denna glädjande förändringspro-cess inom utbildningsområdet. Som ett resultat av Lärarlyftet, regering ens miljardsatsning på fortbildning av den svenska lärarkåren, tilldelades Historiska institutionen vid Lunds universitet i samarbete med lärarutbildningen vid Malmö högskola en forskarskola i historia och historiedidaktik. En motsvarande utbildning med färre antal studerande har förlagts till Karlstads universitet. Uppgiften för forskarskolan i Lund och Malmö, som påbörjade sin verksamhet i januari 2009, är att bedriva särskilt kvalificerad utbildning av historielärare, vilket innebär att den ska ha en hög vetenskaplig kvalitet, samtidigt som den mer eller mindre direkt avses komma skolans historieundervisning till del. Dess inriktning är historiedidaktisk, vilket enligt studieplanen innebär att ”frågor om förmedling av historia och om den historiska dimensionens plats i samhälle, kultur och utbildningssystem står i fokus”. Detta mål kvalificeras ytterligare i dokumentet:
Frågor kring historieförmedling berör hur, varför och med vilket innehåll historia produceras, förmedlas och mottas. Villkoren för denna förmedling analyseras utifrån aspekter som rör etnicitet, generation, genus, klass och professionella grupper. Centrala begrepp är historiemedvetande, historiekultur, historiebruk, minne och identitet. Historieförmedlingens förändring i tid och rum studeras komparativt.
I praktiken genomgår de 24 forskarstuderande som antagits, alla redan yrkesverksamma historielärare på grundskola, gymnasium eller folkhögskola, en licentiatutbildning i historia. Det betyder att de dels läser ett antal forskarutbildningskurser med inriktning på historiedidaktisk teori och praktik, dels författar en licentiatuppsats inom ett ämne med historiedidaktisk orientering. Utbildningen, som finansieras av såväl statsmakt som kommuner, tar två och ett halvt år. Den sker vid Lunds universitet och Malmö högskola, där de forskarstuderande har egna arbetsplatser. En dag i veckan är lärarna, som kommer från hela landet, från Umeå till Trelleborg, verksamma i skolan.
som Skolverket låtit utarbeta och som i skrivande stund processas genom utbildningssystem och remissinstanser kommer ämnet att få avsevärt förstärkta resurser och höjd status. Ämnesinnehållet kommer att återupprättas, och med detta historieläraren, vars identitet under lång tid har dolts bakom allmänna epitet som pedagog eller mentor. Lärarutbildningen kommer åter att inriktas mot ämnesinnehåll och ämnesorienterad didaktik.
Denna bok ska betraktas som en del av denna glädjande förändringspro-cess inom utbildningsområdet. Som ett resultat av Lärarlyftet, regering ens miljardsatsning på fortbildning av den svenska lärarkåren, tilldelades Historiska institutionen vid Lunds universitet i samarbete med lärarutbildningen vid Malmö högskola en forskarskola i historia och historiedidaktik. En motsvarande utbildning med färre antal studerande har förlagts till Karlstads universitet. Uppgiften för forskarskolan i Lund och Malmö, som påbörjade sin verksamhet i januari 2009, är att bedriva särskilt kvalificerad utbildning av historielärare, vilket innebär att den ska ha en hög vetenskaplig kvalitet, samtidigt som den mer eller mindre direkt avses komma skolans historieundervisning till del. Dess inriktning är historiedidaktisk, vilket enligt studieplanen innebär att ”frågor om förmedling av historia och om den historiska dimensionens plats i samhälle, kultur och utbildningssystem står i fokus”. Detta mål kvalificeras ytterligare i dokumentet:
Frågor kring historieförmedling berör hur, varför och med vilket innehåll historia produceras, förmedlas och mottas. Villkoren för denna förmedling analyseras utifrån aspekter som rör etnicitet, generation, genus, klass och professionella grupper. Centrala begrepp är historiemedvetande, historiekultur, historiebruk, minne och identitet. Historieförmedlingens förändring i tid och rum studeras komparativt.
I praktiken genomgår de 24 forskarstuderande som antagits, alla redan yrkesverksamma historielärare på grundskola, gymnasium eller folkhögskola, en licentiatutbildning i historia. Det betyder att de dels läser ett antal forskarutbildningskurser med inriktning på historiedidaktisk teori och praktik, dels författar en licentiatuppsats inom ett ämne med historiedidaktisk orientering. Utbildningen, som finansieras av såväl statsmakt som kommuner, tar två och ett halvt år. Den sker vid Lunds universitet och Malmö högskola, där de forskarstuderande har egna arbetsplatser. En dag i veckan är lärarna, som kommer från hela landet, från Umeå till Trelleborg, verksamma i skolan.
8
som Skolverket låtit utarbeta och som i skrivande stund processas genom utbildningssystem och remissinstanser kommer ämnet att få avsevärt förstärkta resurser och höjd status. Ämnesinnehållet kommer att återupprättas, och med detta historieläraren, vars identitet under lång tid har dolts bakom allmänna epitet som pedagog eller mentor. Lärarutbildningen kommer åter att inriktas mot ämnesinnehåll och ämnesorienterad didaktik.
Denna bok ska betraktas som en del av denna glädjande förändringspro-cess inom utbildningsområdet. Som ett resultat av Lärarlyftet, regering ens miljardsatsning på fortbildning av den svenska lärarkåren, tilldelades Historiska institutionen vid Lunds universitet i samarbete med lärarutbildningen vid Malmö högskola en forskarskola i historia och historiedidaktik. En motsvarande utbildning med färre antal studerande har förlagts till Karlstads universitet. Uppgiften för forskarskolan i Lund och Malmö, som påbörjade sin verksamhet i januari 2009, är att bedriva särskilt kvalificerad utbildning av historielärare, vilket innebär att den ska ha en hög vetenskaplig kvalitet, samtidigt som den mer eller mindre direkt avses komma skolans historieundervisning till del. Dess inriktning är historiedidaktisk, vilket enligt studieplanen innebär att ”frågor om förmedling av historia och om den historiska dimensionens plats i samhälle, kultur och utbildningssystem står i fokus”. Detta mål kvalificeras ytterligare i dokumentet:
Frågor kring historieförmedling berör hur, varför och med vilket innehåll historia produceras, förmedlas och mottas. Villkoren för denna förmedling analyseras utifrån aspekter som rör etnicitet, generation, genus, klass och professionella grupper. Centrala begrepp är historiemedvetande, historiekultur, historiebruk, minne och identitet. Historieförmedlingens förändring i tid och rum studeras komparativt.
I praktiken genomgår de 24 forskarstuderande som antagits, alla redan yrkesverksamma historielärare på grundskola, gymnasium eller folkhögskola, en licentiatutbildning i historia. Det betyder att de dels läser ett antal forskarutbildningskurser med inriktning på historiedidaktisk teori och praktik, dels författar en licentiatuppsats inom ett ämne med historiedidaktisk orientering. Utbildningen, som finansieras av såväl statsmakt som kommuner, tar två och ett halvt år. Den sker vid Lunds universitet och Malmö högskola, där de forskarstuderande har egna arbetsplatser. En dag i veckan är lärarna, som kommer från hela landet, från Umeå till Trelleborg, verksamma i skolan.
som Skolverket låtit utarbeta och som i skrivande stund processas genom utbildningssystem och remissinstanser kommer ämnet att få avsevärt förstärkta resurser och höjd status. Ämnesinnehållet kommer att återupprättas, och med detta historieläraren, vars identitet under lång tid har dolts bakom allmänna epitet som pedagog eller mentor. Lärarutbildningen kommer åter att inriktas mot ämnesinnehåll och ämnesorienterad didaktik.
Denna bok ska betraktas som en del av denna glädjande förändringspro-cess inom utbildningsområdet. Som ett resultat av Lärarlyftet, regering ens miljardsatsning på fortbildning av den svenska lärarkåren, tilldelades Historiska institutionen vid Lunds universitet i samarbete med lärarutbildningen vid Malmö högskola en forskarskola i historia och historiedidaktik. En motsvarande utbildning med färre antal studerande har förlagts till Karlstads universitet. Uppgiften för forskarskolan i Lund och Malmö, som påbörjade sin verksamhet i januari 2009, är att bedriva särskilt kvalificerad utbildning av historielärare, vilket innebär att den ska ha en hög vetenskaplig kvalitet, samtidigt som den mer eller mindre direkt avses komma skolans historieundervisning till del. Dess inriktning är historiedidaktisk, vilket enligt studieplanen innebär att ”frågor om förmedling av historia och om den historiska dimensionens plats i samhälle, kultur och utbildningssystem står i fokus”. Detta mål kvalificeras ytterligare i dokumentet:
Frågor kring historieförmedling berör hur, varför och med vilket innehåll historia produceras, förmedlas och mottas. Villkoren för denna förmedling analyseras utifrån aspekter som rör etnicitet, generation, genus, klass och professionella grupper. Centrala begrepp är historiemedvetande, historiekultur, historiebruk, minne och identitet. Historieförmedlingens förändring i tid och rum studeras komparativt.
I praktiken genomgår de 24 forskarstuderande som antagits, alla redan yrkesverksamma historielärare på grundskola, gymnasium eller folkhögskola, en licentiatutbildning i historia. Det betyder att de dels läser ett antal forskarutbildningskurser med inriktning på historiedidaktisk teori och praktik, dels författar en licentiatuppsats inom ett ämne med historiedidaktisk orientering. Utbildningen, som finansieras av såväl statsmakt som kommuner, tar två och ett halvt år. Den sker vid Lunds universitet och Malmö högskola, där de forskarstuderande har egna arbetsplatser. En dag i veckan är lärarna, som kommer från hela landet, från Umeå till Trelleborg, verksamma i skolan.
9
Historiedidaktik
Utbildningen står på två ben: ett historievetenskapligt och ett historiedidaktiskt. En välutbildad historielärare behöver gedigna, vetenskapligt grundade historiska kunskaper. Samtidigt måste läraren ha insikt om och erfarenhet av hur historia som undervisningsämne förmedlas. I den senare insikten ligger också att den historiedidaktiskt reflekterande läraren kan förstå och hantera att historia i dag inte bara är ett undervisnings- och forskningsämne, utan också bär på en existentiell, moralisk, politisk och ideologisk mening. Förmedlingen av historia bestäms av en rad faktorer. Av grundläggande betydelse är att den historiska dimensionen är en integrerad aspekt av människors hela livsvärld. Historia är följaktligen inte bara ett undervisningsämne utan också ett livsprojekt. Människan är historia, har en historia och är präglad av denna historia oavsett om hon vill det eller inte, samtidigt som hon gör bruk av historia när hon med hjälp av minnen, erfarenheter och kunskaper gestaltar sitt liv. Att utforma en historieundervisning som förmår göra rättvisa åt dessa båda aspekter, för att utveckla vad som kommit att kallas elevers historiemedvetande, tillhör historieämnets stora utmaningar. En annan faktor som bestämmer historieförmedlingens villkor är kultur. Det pågår en ständig förhandling i ett samhälle om vilken historia som är värd att uppmärksamma i undervisning, forskning, museiverksamhet och annan historiekultur, och vilken som kan eller bör förbigås med tystnad. I denna förhandling spelar tradition och kontinuitet en viktig roll, inte minst för att grundlägga och bekräfta identiteter och socialisera unga människor till det befintliga samhället. Betydelsen av en sådan kulturell ”tröghet” kan lätt iakttas genom studier av hur lite och hur sällan historieläroböckers berättelser förändras över tid. I denna kulturella förhandling om samhällets och elevers historieintresse och -kunskaper deltar också andra förmedlare av historia, många med långt större resurser till sitt förfogande än historielärarna, från filmregissörer i Hollywood till artikelförfattare i Wikipedia. Detta skvallrar om en annan för historieförmedling central faktor: makt. Utan reflexion kring vem eller vilka som bestämmer vilken historia som ska undervisas om, dokumenteras och debatteras i ett samhälle, och vad denna maktposition får för konsekvenser, kan ingen medveten och meningsfull historieundervisning bedrivas.
Historiedidaktisk forskning har djupa rötter i Skåne. Redan under åren kring 1980 tog professor Birgitta Odén i Lund och universitetslektor Christer Karlegärd i Malmö initiativ till ett historiedidaktiskt samarbete mellan två högskolor som geografiskt ligger nära varandra. Historiedidaktiken har sedan dess haft en stark ställning i Lund och Malmö. Forskningen var till en början
Historiedidaktik
Utbildningen står på två ben: ett historievetenskapligt och ett historiedidaktiskt. En välutbildad historielärare behöver gedigna, vetenskapligt grundade historiska kunskaper. Samtidigt måste läraren ha insikt om och erfarenhet av hur historia som undervisningsämne förmedlas. I den senare insikten ligger också att den historiedidaktiskt reflekterande läraren kan förstå och hantera att historia i dag inte bara är ett undervisnings- och forskningsämne, utan också bär på en existentiell, moralisk, politisk och ideologisk mening. Förmedlingen av historia bestäms av en rad faktorer. Av grundläggande betydelse är att den historiska dimensionen är en integrerad aspekt av människors hela livsvärld. Historia är följaktligen inte bara ett undervisningsämne utan också ett livsprojekt. Människan är historia, har en historia och är präglad av denna historia oavsett om hon vill det eller inte, samtidigt som hon gör bruk av historia när hon med hjälp av minnen, erfarenheter och kunskaper gestaltar sitt liv. Att utforma en historieundervisning som förmår göra rättvisa åt dessa båda aspekter, för att utveckla vad som kommit att kallas elevers historiemedvetande, tillhör historieämnets stora utmaningar. En annan faktor som bestämmer historieförmedlingens villkor är kultur. Det pågår en ständig förhandling i ett samhälle om vilken historia som är värd att uppmärksamma i undervisning, forskning, museiverksamhet och annan historiekultur, och vilken som kan eller bör förbigås med tystnad. I denna förhandling spelar tradition och kontinuitet en viktig roll, inte minst för att grundlägga och bekräfta identiteter och socialisera unga människor till det befintliga samhället. Betydelsen av en sådan kulturell ”tröghet” kan lätt iakttas genom studier av hur lite och hur sällan historieläroböckers berättelser förändras över tid. I denna kulturella förhandling om samhällets och elevers historieintresse och -kunskaper deltar också andra förmedlare av historia, många med långt större resurser till sitt förfogande än historielärarna, från filmregissörer i Hollywood till artikelförfattare i Wikipedia. Detta skvallrar om en annan för historieförmedling central faktor: makt. Utan reflexion kring vem eller vilka som bestämmer vilken historia som ska undervisas om, dokumenteras och debatteras i ett samhälle, och vad denna maktposition får för konsekvenser, kan ingen medveten och meningsfull historieundervisning bedrivas.
Historiedidaktisk forskning har djupa rötter i Skåne. Redan under åren kring 1980 tog professor Birgitta Odén i Lund och universitetslektor Christer Karlegärd i Malmö initiativ till ett historiedidaktiskt samarbete mellan två högskolor som geografiskt ligger nära varandra. Historiedidaktiken har sedan dess haft en stark ställning i Lund och Malmö. Forskningen var till en början
9
Historiedidaktik
Utbildningen står på två ben: ett historievetenskapligt och ett historiedidaktiskt. En välutbildad historielärare behöver gedigna, vetenskapligt grundade historiska kunskaper. Samtidigt måste läraren ha insikt om och erfarenhet av hur historia som undervisningsämne förmedlas. I den senare insikten ligger också att den historiedidaktiskt reflekterande läraren kan förstå och hantera att historia i dag inte bara är ett undervisnings- och forskningsämne, utan också bär på en existentiell, moralisk, politisk och ideologisk mening. Förmedlingen av historia bestäms av en rad faktorer. Av grundläggande betydelse är att den historiska dimensionen är en integrerad aspekt av människors hela livsvärld. Historia är följaktligen inte bara ett undervisningsämne utan också ett livsprojekt. Människan är historia, har en historia och är präglad av denna historia oavsett om hon vill det eller inte, samtidigt som hon gör bruk av historia när hon med hjälp av minnen, erfarenheter och kunskaper gestaltar sitt liv. Att utforma en historieundervisning som förmår göra rättvisa åt dessa båda aspekter, för att utveckla vad som kommit att kallas elevers historiemedvetande, tillhör historieämnets stora utmaningar. En annan faktor som bestämmer historieförmedlingens villkor är kultur. Det pågår en ständig förhandling i ett samhälle om vilken historia som är värd att uppmärksamma i undervisning, forskning, museiverksamhet och annan historiekultur, och vilken som kan eller bör förbigås med tystnad. I denna förhandling spelar tradition och kontinuitet en viktig roll, inte minst för att grundlägga och bekräfta identiteter och socialisera unga människor till det befintliga samhället. Betydelsen av en sådan kulturell ”tröghet” kan lätt iakttas genom studier av hur lite och hur sällan historieläroböckers berättelser förändras över tid. I denna kulturella förhandling om samhällets och elevers historieintresse och -kunskaper deltar också andra förmedlare av historia, många med långt större resurser till sitt förfogande än historielärarna, från filmregissörer i Hollywood till artikelförfattare i Wikipedia. Detta skvallrar om en annan för historieförmedling central faktor: makt. Utan reflexion kring vem eller vilka som bestämmer vilken historia som ska undervisas om, dokumenteras och debatteras i ett samhälle, och vad denna maktposition får för konsekvenser, kan ingen medveten och meningsfull historieundervisning bedrivas.
Historiedidaktisk forskning har djupa rötter i Skåne. Redan under åren kring 1980 tog professor Birgitta Odén i Lund och universitetslektor Christer Karlegärd i Malmö initiativ till ett historiedidaktiskt samarbete mellan två högskolor som geografiskt ligger nära varandra. Historiedidaktiken har sedan dess haft en stark ställning i Lund och Malmö. Forskningen var till en början
Historiedidaktik
Utbildningen står på två ben: ett historievetenskapligt och ett historiedidaktiskt. En välutbildad historielärare behöver gedigna, vetenskapligt grundade historiska kunskaper. Samtidigt måste läraren ha insikt om och erfarenhet av hur historia som undervisningsämne förmedlas. I den senare insikten ligger också att den historiedidaktiskt reflekterande läraren kan förstå och hantera att historia i dag inte bara är ett undervisnings- och forskningsämne, utan också bär på en existentiell, moralisk, politisk och ideologisk mening. Förmedlingen av historia bestäms av en rad faktorer. Av grundläggande betydelse är att den historiska dimensionen är en integrerad aspekt av människors hela livsvärld. Historia är följaktligen inte bara ett undervisningsämne utan också ett livsprojekt. Människan är historia, har en historia och är präglad av denna historia oavsett om hon vill det eller inte, samtidigt som hon gör bruk av historia när hon med hjälp av minnen, erfarenheter och kunskaper gestaltar sitt liv. Att utforma en historieundervisning som förmår göra rättvisa åt dessa båda aspekter, för att utveckla vad som kommit att kallas elevers historiemedvetande, tillhör historieämnets stora utmaningar. En annan faktor som bestämmer historieförmedlingens villkor är kultur. Det pågår en ständig förhandling i ett samhälle om vilken historia som är värd att uppmärksamma i undervisning, forskning, museiverksamhet och annan historiekultur, och vilken som kan eller bör förbigås med tystnad. I denna förhandling spelar tradition och kontinuitet en viktig roll, inte minst för att grundlägga och bekräfta identiteter och socialisera unga människor till det befintliga samhället. Betydelsen av en sådan kulturell ”tröghet” kan lätt iakttas genom studier av hur lite och hur sällan historieläroböckers berättelser förändras över tid. I denna kulturella förhandling om samhällets och elevers historieintresse och -kunskaper deltar också andra förmedlare av historia, många med långt större resurser till sitt förfogande än historielärarna, från filmregissörer i Hollywood till artikelförfattare i Wikipedia. Detta skvallrar om en annan för historieförmedling central faktor: makt. Utan reflexion kring vem eller vilka som bestämmer vilken historia som ska undervisas om, dokumenteras och debatteras i ett samhälle, och vad denna maktposition får för konsekvenser, kan ingen medveten och meningsfull historieundervisning bedrivas.
Historiedidaktisk forskning har djupa rötter i Skåne. Redan under åren kring 1980 tog professor Birgitta Odén i Lund och universitetslektor Christer Karlegärd i Malmö initiativ till ett historiedidaktiskt samarbete mellan två högskolor som geografiskt ligger nära varandra. Historiedidaktiken har sedan dess haft en stark ställning i Lund och Malmö. Forskningen var till en början
10
starkt orienterad mot skolans historieämne, men har från 1990-talet fått en allt bredare ram och rör i dag många aspekter av den historiska dimensionens plats i samhället, både det svenska och det internationella. En framträdande trend är att historievetenskapen ”didaktiserats”, eller möjligen tvärtom, eftersom mycket av forskningen vid de vetenskapliga institutionerna numera utgår från att historiska föreställningar och kunskaper inte bara reproducerar den historiska ”verkligheten”, utan också aktivt skapar och omskapar den. Den nya forskarskolan i historiedidaktik är en sentida utlöpare av detta tidiga samarbete mellan Lund och Malmö. Den tillkommer därtill i en situation där historieämnet av allt att döma går mot en ny vår. Med Forskarskolan kommer den svenska historiedidaktiska forskningen att få både en fast bas och en kritisk massa.
Bokens uppläggning
Denna antologi har tillkommit för att visa bredden och djupet i den verksamhet som pågår inom forskarskolan i historia och historiedidaktik. Det ska understrykas att det är fråga om works in progress, om arbeten som här visserligen står på egna ben men så småningom ska växa ut till färdiga licentiatuppsatser i historiedidaktik. Många av arbetena utgår från svenskt samhälle och svensk skola, men även historiens plats i andra europeiska stater och samhällen analyseras.
Den första gruppen av kapitel i boken, Historiekulturella artefakter, tar sin utgångspunkt i historieundervisningen i relation till andra manifestationer av historiekultur, som historia på film och Internet. Det är som nämnts ett förhållande på ojämlika villkor, men kapitelförfattarnas idé är att det inte bör röra sig om ett konkurrensförhållande. Historielärare har mycket att vinna på att lära sig utnyttja historiska filmer och nätbaserade arkiv i undervisningen.
I nästa kapitelgrupp, De historiska föreställningarnas makt, analyseras på olika sätt de historiska kunskaper och förhållningssätt som de facto finns i samhället och skolan. Varken elever eller lärare är i undervisningssituationen oskrivna blad, utan bär på ett historiemedvetande och på vad hermeneutiker kallar förförståelse eller fördom. En fördom är i hermeneutiskt perspektiv ingen stereotyp, förhandskonstruerad förkastelsedom utan ett naturligt och nödvändigt inslag när människor orienterar sig och skaffar sig kunskap. Lika naturligt och nödvändigt ter det sig att historieundervisningen tar fasta på dessa fördomar, som man lika gärna skulle kunna kalla för erfarenheter eller minnen, och konfronterar dem med ett mer systematiskt historiskt tänkande och vetande.
starkt orienterad mot skolans historieämne, men har från 1990-talet fått en allt bredare ram och rör i dag många aspekter av den historiska dimensionens plats i samhället, både det svenska och det internationella. En framträdande trend är att historievetenskapen ”didaktiserats”, eller möjligen tvärtom, eftersom mycket av forskningen vid de vetenskapliga institutionerna numera utgår från att historiska föreställningar och kunskaper inte bara reproducerar den historiska ”verkligheten”, utan också aktivt skapar och omskapar den. Den nya forskarskolan i historiedidaktik är en sentida utlöpare av detta tidiga samarbete mellan Lund och Malmö. Den tillkommer därtill i en situation där historieämnet av allt att döma går mot en ny vår. Med Forskarskolan kommer den svenska historiedidaktiska forskningen att få både en fast bas och en kritisk massa.
Bokens uppläggning
Denna antologi har tillkommit för att visa bredden och djupet i den verksamhet som pågår inom forskarskolan i historia och historiedidaktik. Det ska understrykas att det är fråga om works in progress, om arbeten som här visserligen står på egna ben men så småningom ska växa ut till färdiga licentiatuppsatser i historiedidaktik. Många av arbetena utgår från svenskt samhälle och svensk skola, men även historiens plats i andra europeiska stater och samhällen analyseras.
Den första gruppen av kapitel i boken, Historiekulturella artefakter, tar sin utgångspunkt i historieundervisningen i relation till andra manifestationer av historiekultur, som historia på film och Internet. Det är som nämnts ett förhållande på ojämlika villkor, men kapitelförfattarnas idé är att det inte bör röra sig om ett konkurrensförhållande. Historielärare har mycket att vinna på att lära sig utnyttja historiska filmer och nätbaserade arkiv i undervisningen.
I nästa kapitelgrupp, De historiska föreställningarnas makt, analyseras på olika sätt de historiska kunskaper och förhållningssätt som de facto finns i samhället och skolan. Varken elever eller lärare är i undervisningssituationen oskrivna blad, utan bär på ett historiemedvetande och på vad hermeneutiker kallar förförståelse eller fördom. En fördom är i hermeneutiskt perspektiv ingen stereotyp, förhandskonstruerad förkastelsedom utan ett naturligt och nödvändigt inslag när människor orienterar sig och skaffar sig kunskap. Lika naturligt och nödvändigt ter det sig att historieundervisningen tar fasta på dessa fördomar, som man lika gärna skulle kunna kalla för erfarenheter eller minnen, och konfronterar dem med ett mer systematiskt historiskt tänkande och vetande.
10
starkt orienterad mot skolans historieämne, men har från 1990-talet fått en allt bredare ram och rör i dag många aspekter av den historiska dimensionens plats i samhället, både det svenska och det internationella. En framträdande trend är att historievetenskapen ”didaktiserats”, eller möjligen tvärtom, eftersom mycket av forskningen vid de vetenskapliga institutionerna numera utgår från att historiska föreställningar och kunskaper inte bara reproducerar den historiska ”verkligheten”, utan också aktivt skapar och omskapar den. Den nya forskarskolan i historiedidaktik är en sentida utlöpare av detta tidiga samarbete mellan Lund och Malmö. Den tillkommer därtill i en situation där historieämnet av allt att döma går mot en ny vår. Med Forskarskolan kommer den svenska historiedidaktiska forskningen att få både en fast bas och en kritisk massa.
Bokens uppläggning
Denna antologi har tillkommit för att visa bredden och djupet i den verksamhet som pågår inom forskarskolan i historia och historiedidaktik. Det ska understrykas att det är fråga om works in progress, om arbeten som här visserligen står på egna ben men så småningom ska växa ut till färdiga licentiatuppsatser i historiedidaktik. Många av arbetena utgår från svenskt samhälle och svensk skola, men även historiens plats i andra europeiska stater och samhällen analyseras.
Den första gruppen av kapitel i boken, Historiekulturella artefakter, tar sin utgångspunkt i historieundervisningen i relation till andra manifestationer av historiekultur, som historia på film och Internet. Det är som nämnts ett förhållande på ojämlika villkor, men kapitelförfattarnas idé är att det inte bör röra sig om ett konkurrensförhållande. Historielärare har mycket att vinna på att lära sig utnyttja historiska filmer och nätbaserade arkiv i undervisningen.
I nästa kapitelgrupp, De historiska föreställningarnas makt, analyseras på olika sätt de historiska kunskaper och förhållningssätt som de facto finns i samhället och skolan. Varken elever eller lärare är i undervisningssituationen oskrivna blad, utan bär på ett historiemedvetande och på vad hermeneutiker kallar förförståelse eller fördom. En fördom är i hermeneutiskt perspektiv ingen stereotyp, förhandskonstruerad förkastelsedom utan ett naturligt och nödvändigt inslag när människor orienterar sig och skaffar sig kunskap. Lika naturligt och nödvändigt ter det sig att historieundervisningen tar fasta på dessa fördomar, som man lika gärna skulle kunna kalla för erfarenheter eller minnen, och konfronterar dem med ett mer systematiskt historiskt tänkande och vetande.
starkt orienterad mot skolans historieämne, men har från 1990-talet fått en allt bredare ram och rör i dag många aspekter av den historiska dimensionens plats i samhället, både det svenska och det internationella. En framträdande trend är att historievetenskapen ”didaktiserats”, eller möjligen tvärtom, eftersom mycket av forskningen vid de vetenskapliga institutionerna numera utgår från att historiska föreställningar och kunskaper inte bara reproducerar den historiska ”verkligheten”, utan också aktivt skapar och omskapar den. Den nya forskarskolan i historiedidaktik är en sentida utlöpare av detta tidiga samarbete mellan Lund och Malmö. Den tillkommer därtill i en situation där historieämnet av allt att döma går mot en ny vår. Med Forskarskolan kommer den svenska historiedidaktiska forskningen att få både en fast bas och en kritisk massa.
Bokens uppläggning
Denna antologi har tillkommit för att visa bredden och djupet i den verksamhet som pågår inom forskarskolan i historia och historiedidaktik. Det ska understrykas att det är fråga om works in progress, om arbeten som här visserligen står på egna ben men så småningom ska växa ut till färdiga licentiatuppsatser i historiedidaktik. Många av arbetena utgår från svenskt samhälle och svensk skola, men även historiens plats i andra europeiska stater och samhällen analyseras.
Den första gruppen av kapitel i boken, Historiekulturella artefakter, tar sin utgångspunkt i historieundervisningen i relation till andra manifestationer av historiekultur, som historia på film och Internet. Det är som nämnts ett förhållande på ojämlika villkor, men kapitelförfattarnas idé är att det inte bör röra sig om ett konkurrensförhållande. Historielärare har mycket att vinna på att lära sig utnyttja historiska filmer och nätbaserade arkiv i undervisningen.
I nästa kapitelgrupp, De historiska föreställningarnas makt, analyseras på olika sätt de historiska kunskaper och förhållningssätt som de facto finns i samhället och skolan. Varken elever eller lärare är i undervisningssituationen oskrivna blad, utan bär på ett historiemedvetande och på vad hermeneutiker kallar förförståelse eller fördom. En fördom är i hermeneutiskt perspektiv ingen stereotyp, förhandskonstruerad förkastelsedom utan ett naturligt och nödvändigt inslag när människor orienterar sig och skaffar sig kunskap. Lika naturligt och nödvändigt ter det sig att historieundervisningen tar fasta på dessa fördomar, som man lika gärna skulle kunna kalla för erfarenheter eller minnen, och konfronterar dem med ett mer systematiskt historiskt tänkande och vetande.
11 Ett tredje temaområde, Att fördjupa historiemedvetandet, har just denna inriktning mot frågor om hur historieundervisning kan utveckla elevers historiemedvetande. Ett historiemedvetande är en mental kompass som hjälper elever att orientera sig i tidsflödet och skapa mening av det förflutna. En sådan orientering och mening uppstår knappast i varje möte med det förflutna. Flera kapitel i denna bok bygger på att identifiera sådana historiska händelser och processer som riktar elevers historiska tänkande mot de stora frågorna i tillvaron, mot liv och död, rätt och fel och ”vi” och ”de”.
En fjärde grupp av kapitel, Att bli bättre i historia, hålls samman av ett gemensamt intresse för frågor om hur historisk kunskap och historiskt tänkande utvecklas, kopplade till mer eller mindre handfasta diskussioner om hur prov konstrueras och betyg sätts i historia. Bakom ligger kvalificerade men hittills föga utforskade problem kring hur historisk kunskap och historiskt tänkande utvecklas eller fördjupas. Ofta är den allmänna utgångspunkten att bättre historia också är mer historia i kvantitativ eller kumulativ bemärkelse. Mot det står en vetenskaplig hållning att kunskapsutveckling i historia är kvalitativ eller evolutionär: ökad komplexitet och mångfald ökar historiens värde. En tredje, för många historiker och historielärare provocerande hållning tar fasta på kunskapens relevans: ju mer instrumentellt användbar historien är för individer och samhälle, desto bättre är den.
I ett femte och avslutande temaområde, Historiens plats i samhället, diskuterar kapitelförfattarna relationen mellan historia och samhälle i bred bemärkelse, såsom denna yttrar sig exempelvis i frågor om professionella, regionala och lokala identiteter. Här är kopplingen till den konkreta historieundervisningen och dess villkor mindre framträdande, medan sociokulturella och politisk-ideologiska frågor om hur historiska attityder och föreställningar lägger grunden för gemenskaper inåt och konflikter utåt blir belysta.
I arbetet med att sammanställa och korrekturläsa denna bok har vi fått värdefullt bistånd av Barbro Bergner, vilket vi härmed tackar varmt för.
Ett tredje temaområde, Att fördjupa historiemedvetandet, har just denna inriktning mot frågor om hur historieundervisning kan utveckla elevers historiemedvetande. Ett historiemedvetande är en mental kompass som hjälper elever att orientera sig i tidsflödet och skapa mening av det förflutna. En sådan orientering och mening uppstår knappast i varje möte med det förflutna. Flera kapitel i denna bok bygger på att identifiera sådana historiska händelser och processer som riktar elevers historiska tänkande mot de stora frågorna i tillvaron, mot liv och död, rätt och fel och ”vi” och ”de”.
En fjärde grupp av kapitel, Att bli bättre i historia, hålls samman av ett gemensamt intresse för frågor om hur historisk kunskap och historiskt tänkande utvecklas, kopplade till mer eller mindre handfasta diskussioner om hur prov konstrueras och betyg sätts i historia. Bakom ligger kvalificerade men hittills föga utforskade problem kring hur historisk kunskap och historiskt tänkande utvecklas eller fördjupas. Ofta är den allmänna utgångspunkten att bättre historia också är mer historia i kvantitativ eller kumulativ bemärkelse. Mot det står en vetenskaplig hållning att kunskapsutveckling i historia är kvalitativ eller evolutionär: ökad komplexitet och mångfald ökar historiens värde. En tredje, för många historiker och historielärare provocerande hållning tar fasta på kunskapens relevans: ju mer instrumentellt användbar historien är för individer och samhälle, desto bättre är den.
I ett femte och avslutande temaområde, Historiens plats i samhället, diskuterar kapitelförfattarna relationen mellan historia och samhälle i bred bemärkelse, såsom denna yttrar sig exempelvis i frågor om professionella, regionala och lokala identiteter. Här är kopplingen till den konkreta historieundervisningen och dess villkor mindre framträdande, medan sociokulturella och politisk-ideologiska frågor om hur historiska attityder och föreställningar lägger grunden för gemenskaper inåt och konflikter utåt blir belysta.
I arbetet med att sammanställa och korrekturläsa denna bok har vi fått värdefullt bistånd av Barbro Bergner, vilket vi härmed tackar varmt för.
11 Ett tredje temaområde, Att fördjupa historiemedvetandet, har just denna inriktning mot frågor om hur historieundervisning kan utveckla elevers historiemedvetande. Ett historiemedvetande är en mental kompass som hjälper elever att orientera sig i tidsflödet och skapa mening av det förflutna. En sådan orientering och mening uppstår knappast i varje möte med det förflutna. Flera kapitel i denna bok bygger på att identifiera sådana historiska händelser och processer som riktar elevers historiska tänkande mot de stora frågorna i tillvaron, mot liv och död, rätt och fel och ”vi” och ”de”.
En fjärde grupp av kapitel, Att bli bättre i historia, hålls samman av ett gemensamt intresse för frågor om hur historisk kunskap och historiskt tänkande utvecklas, kopplade till mer eller mindre handfasta diskussioner om hur prov konstrueras och betyg sätts i historia. Bakom ligger kvalificerade men hittills föga utforskade problem kring hur historisk kunskap och historiskt tänkande utvecklas eller fördjupas. Ofta är den allmänna utgångspunkten att bättre historia också är mer historia i kvantitativ eller kumulativ bemärkelse. Mot det står en vetenskaplig hållning att kunskapsutveckling i historia är kvalitativ eller evolutionär: ökad komplexitet och mångfald ökar historiens värde. En tredje, för många historiker och historielärare provocerande hållning tar fasta på kunskapens relevans: ju mer instrumentellt användbar historien är för individer och samhälle, desto bättre är den.
I ett femte och avslutande temaområde, Historiens plats i samhället, diskuterar kapitelförfattarna relationen mellan historia och samhälle i bred bemärkelse, såsom denna yttrar sig exempelvis i frågor om professionella, regionala och lokala identiteter. Här är kopplingen till den konkreta historieundervisningen och dess villkor mindre framträdande, medan sociokulturella och politisk-ideologiska frågor om hur historiska attityder och föreställningar lägger grunden för gemenskaper inåt och konflikter utåt blir belysta.
I arbetet med att sammanställa och korrekturläsa denna bok har vi fått värdefullt bistånd av Barbro Bergner, vilket vi härmed tackar varmt för.
Ett tredje temaområde, Att fördjupa historiemedvetandet, har just denna inriktning mot frågor om hur historieundervisning kan utveckla elevers historiemedvetande. Ett historiemedvetande är en mental kompass som hjälper elever att orientera sig i tidsflödet och skapa mening av det förflutna. En sådan orientering och mening uppstår knappast i varje möte med det förflutna. Flera kapitel i denna bok bygger på att identifiera sådana historiska händelser och processer som riktar elevers historiska tänkande mot de stora frågorna i tillvaron, mot liv och död, rätt och fel och ”vi” och ”de”.
En fjärde grupp av kapitel, Att bli bättre i historia, hålls samman av ett gemensamt intresse för frågor om hur historisk kunskap och historiskt tänkande utvecklas, kopplade till mer eller mindre handfasta diskussioner om hur prov konstrueras och betyg sätts i historia. Bakom ligger kvalificerade men hittills föga utforskade problem kring hur historisk kunskap och historiskt tänkande utvecklas eller fördjupas. Ofta är den allmänna utgångspunkten att bättre historia också är mer historia i kvantitativ eller kumulativ bemärkelse. Mot det står en vetenskaplig hållning att kunskapsutveckling i historia är kvalitativ eller evolutionär: ökad komplexitet och mångfald ökar historiens värde. En tredje, för många historiker och historielärare provocerande hållning tar fasta på kunskapens relevans: ju mer instrumentellt användbar historien är för individer och samhälle, desto bättre är den.
I ett femte och avslutande temaområde, Historiens plats i samhället, diskuterar kapitelförfattarna relationen mellan historia och samhälle i bred bemärkelse, såsom denna yttrar sig exempelvis i frågor om professionella, regionala och lokala identiteter. Här är kopplingen till den konkreta historieundervisningen och dess villkor mindre framträdande, medan sociokulturella och politisk-ideologiska frågor om hur historiska attityder och föreställningar lägger grunden för gemenskaper inåt och konflikter utåt blir belysta.
I arbetet med att sammanställa och korrekturläsa denna bok har vi fått värdefullt bistånd av Barbro Bergner, vilket vi härmed tackar varmt för.
13
Historiekulturella artefakter
Historiekulturella artefakter
13Historiekulturella artefakter
Historiekulturella artefakter
15
Steven Dahl
Folkmord som fiktion
Om filmens potential att kvalificera elevers
historiemedvetande
Historia som förmedlas genom populärkultur har en genomslagskraft som ingen historievetenskaplig produkt kan mäta sig med. Inom populärkulturen framstår film i dag som en av de mest inflytelserika förmedlarna av historia, och inget tyder på att detta håller på att mattas av.1 Snarare möjliggör den tekniska utvecklingen att vi kan konsumera film på ett alltmer flexibelt och mångsidigt sätt, vilket förväntas leda till en fortsatt ökning av filmkonsumtion.2
All framgångsrik historieförmedling måste anpassa sig till en historie-kulturell kontext, som fortfarande i hög grad är nationell, men när det gäller just filmmediet är den starkt amerikaniserad. Film är ett ytterst kommersiellt medium, som ska spela in sina stora produktionskostnader och helst generera en vinst. Därmed måste film tilltala flera olika grupper i samhället, vilket den vanligtvis gör genom att inkludera snarare än exkludera.3 Hollywoodfilmens 1 Ulf Zander, Clio på bio. Om amerikansk film, historia och identitet, Lund 2006, s. 14-16; Ulf Zander, ”Det förflutna på vita duken. Film som historieförmedlare”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken, Lund 2009, s. 131.
2 Tomas Axelson, Film och mening. En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och
existentiella frågor, Uppsala 2008, s. 16-17; Mats Jönsson, ”Historia à la Hollywood –
Steven Spielberg i pulpeten”, i Pelle Snickars & Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som
film och vice versa. Om medierade historiebruk, Lund 2004, s. 33.
3 Tommy Gustafsson, ”I skarven mellan fakta och fiktion. Konstruktionen av manlighet
Steven Dahl
Folkmord som fiktion
Om filmens potential att kvalificera elevers
historiemedvetande
Historia som förmedlas genom populärkultur har en genomslagskraft som ingen historievetenskaplig produkt kan mäta sig med. Inom populärkulturen framstår film i dag som en av de mest inflytelserika förmedlarna av historia, och inget tyder på att detta håller på att mattas av.1 Snarare möjliggör den tekniska utvecklingen att vi kan konsumera film på ett alltmer flexibelt och mångsidigt sätt, vilket förväntas leda till en fortsatt ökning av filmkonsumtion.2
All framgångsrik historieförmedling måste anpassa sig till en historie-kulturell kontext, som fortfarande i hög grad är nationell, men när det gäller just filmmediet är den starkt amerikaniserad. Film är ett ytterst kommersiellt medium, som ska spela in sina stora produktionskostnader och helst generera en vinst. Därmed måste film tilltala flera olika grupper i samhället, vilket den vanligtvis gör genom att inkludera snarare än exkludera.3 Hollywoodfilmens 1 Ulf Zander, Clio på bio. Om amerikansk film, historia och identitet, Lund 2006, s. 14-16; Ulf Zander, ”Det förflutna på vita duken. Film som historieförmedlare”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken, Lund 2009, s. 131.
2 Tomas Axelson, Film och mening. En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och
existentiella frågor, Uppsala 2008, s. 16-17; Mats Jönsson, ”Historia à la Hollywood –
Steven Spielberg i pulpeten”, i Pelle Snickars & Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som
film och vice versa. Om medierade historiebruk, Lund 2004, s. 33.
3 Tommy Gustafsson, ”I skarven mellan fakta och fiktion. Konstruktionen av manlighet
15
Steven Dahl
Folkmord som fiktion
Om filmens potential att kvalificera elevers
historiemedvetande
Historia som förmedlas genom populärkultur har en genomslagskraft som ingen historievetenskaplig produkt kan mäta sig med. Inom populärkulturen framstår film i dag som en av de mest inflytelserika förmedlarna av historia, och inget tyder på att detta håller på att mattas av.1 Snarare möjliggör den tekniska utvecklingen att vi kan konsumera film på ett alltmer flexibelt och mångsidigt sätt, vilket förväntas leda till en fortsatt ökning av filmkonsumtion.2
All framgångsrik historieförmedling måste anpassa sig till en historie-kulturell kontext, som fortfarande i hög grad är nationell, men när det gäller just filmmediet är den starkt amerikaniserad. Film är ett ytterst kommersiellt medium, som ska spela in sina stora produktionskostnader och helst generera en vinst. Därmed måste film tilltala flera olika grupper i samhället, vilket den vanligtvis gör genom att inkludera snarare än exkludera.3 Hollywoodfilmens 1 Ulf Zander, Clio på bio. Om amerikansk film, historia och identitet, Lund 2006, s. 14-16; Ulf Zander, ”Det förflutna på vita duken. Film som historieförmedlare”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken, Lund 2009, s. 131.
2 Tomas Axelson, Film och mening. En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och
existentiella frågor, Uppsala 2008, s. 16-17; Mats Jönsson, ”Historia à la Hollywood –
Steven Spielberg i pulpeten”, i Pelle Snickars & Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som
film och vice versa. Om medierade historiebruk, Lund 2004, s. 33.
3 Tommy Gustafsson, ”I skarven mellan fakta och fiktion. Konstruktionen av manlighet
Steven Dahl
Folkmord som fiktion
Om filmens potential att kvalificera elevers
historiemedvetande
Historia som förmedlas genom populärkultur har en genomslagskraft som ingen historievetenskaplig produkt kan mäta sig med. Inom populärkulturen framstår film i dag som en av de mest inflytelserika förmedlarna av historia, och inget tyder på att detta håller på att mattas av.1 Snarare möjliggör den tekniska utvecklingen att vi kan konsumera film på ett alltmer flexibelt och mångsidigt sätt, vilket förväntas leda till en fortsatt ökning av filmkonsumtion.2
All framgångsrik historieförmedling måste anpassa sig till en historie-kulturell kontext, som fortfarande i hög grad är nationell, men när det gäller just filmmediet är den starkt amerikaniserad. Film är ett ytterst kommersiellt medium, som ska spela in sina stora produktionskostnader och helst generera en vinst. Därmed måste film tilltala flera olika grupper i samhället, vilket den vanligtvis gör genom att inkludera snarare än exkludera.3 Hollywoodfilmens 1 Ulf Zander, Clio på bio. Om amerikansk film, historia och identitet, Lund 2006, s. 14-16; Ulf Zander, ”Det förflutna på vita duken. Film som historieförmedlare”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken, Lund 2009, s. 131.
2 Tomas Axelson, Film och mening. En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och
existentiella frågor, Uppsala 2008, s. 16-17; Mats Jönsson, ”Historia à la Hollywood –
Steven Spielberg i pulpeten”, i Pelle Snickars & Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som
film och vice versa. Om medierade historiebruk, Lund 2004, s. 33.