Det varierar mellan kommuner och enskilda skolor varifrån initiativen till att införa livskunskap kommit. Ett av de allra tidigaste initiativen till Livs- kunskap fann vi i en kranskommun till en av våra storstäder som började arbeta med aktiviteter under beteckningen ”livskunskap” under sent 90-tal. Det första initiativet skedde på en enskild skola där man upplevde sig ha so- ciala problem. Rektor och en speciallärare som då var verksam i kommunen reste till USA och lät sig inspireras av socioemotionella program som an- vändes där. Därefter utvecklades en svensk version, SET-metoden, som med åren fått stor spridning, inte bara i kommunen utan i hela landet (http:// www.birgittakimber.se/birgittakimber/extern/start.php).
Ett annat exempel på hur initiativ tas, och livskunskapsverksamheten etableras, fann vi i en annan kranskommun utanför en storstad. Kommu- nen använde sig av samma SET-program, men initiativet kom ur ett sam- arbetsprojekt med Folkhälsoinstitutet, där det primära motivet varit att arbeta med drogprevention. Efter avslutat arbete med detta projekt valde
kommunen att fortsätta med det socio-emotionella träningsprogram (SET) man valt och satsa på denna typ av Livskunskapsarbete. Kommunen köpte in kurser, programmaterial och utbildning av lärare. En utvecklingsledare tillsattes på kommunal nivå, som särskilt ansvarade för detta arbete.
Det tredje exemplet som utmärker sig som en något annan variant av ini- tiativ, fann vi i en liten småstadskommun som satsat målinriktat på arbetet med Livskunskap. Från Socialförvaltningen fanns sedan många år tillbaka en ambition att på bred front satsa på unga människors välmående och sociala utveckling. Denna ambition spred sig till skolan, som i samarbete med kom- munen tillsatte en arbetsgrupp med lärare med uppdraget att undersöka kon- kreta möjligheter att arbeta socialt inom skolsektorn. En avgörande händelse var mötet med Jana Söderberg, en kommunikationstränare och samtalstera- peut inom psykosyntes, som bland annat via sin självhjälpslitteratur erbjöd tankegångar som tilltalade arbetsgruppen (http://www.janasoderberg.se). Ett samarbete inleddes mellan samtalsterapeuten och arbetsgruppen, som ledde till ett pedagogiskt arbetsmaterial med övningar och lärarhandledning. Det fjärde exemplet, som representerar ytterligare ett slags initiativtagan- de, hämtar vi från en stor högstadieskola i en mellanstor svensk stad. Här utgör Livskunskapsarbetet av aktiviteter inom mindfulness och sinnesro. Initiativet kom i mitten av 2000-talet från en psykologiforskare i Sverige som önskade kontakt med skolor för att beforska effekterna av vissa mind- fulness-orienterade övningar. Studien genomfördes och det aktuella arbets- laget önskade fortsätta på den inslagna linjen. Med stöd från förvaltningen och skolans fortbildningsbudget gick flera lärare utbildning inom Drömmen
om det goda – ett nätverksprojekt som vänder sig mot skolan och som er-
bjuder en metodik bestående av: Stillhet, Beröring, Reflektion – livssamtal, Rörelse – yoga eller qigong enligt Biyunmetoden (http://www.dreamofthe- good.org ).
Det femte exemplet kommer från en Norrlandskommun som besöktes under våren 2011. Där genomfördes intervjuer med elever och en rektor/bli- vande verksamhetschef, en lärare och en fritidspedagog. I denna kommun var arbetet med Livskunskap inte samordnat på en övergripande kommu- nalnivå utan enskilda skolor har utformat olika varianter. Under mitten av 2000-talet fick kommunen pengar från Folkhälsoinstitutet för ett förebyg- gande folkhälsoarbete. Det innebar resurser som bland annat användes till att köpa in och fortbilda skolpersonal inom programmen SET och DISA. Idag bedrivs inget renodlat SET-arbete utan Livskunskap ses som en del av skolans grunduppdrag i att fostra eleverna och något som ska genomsyra all verksamhet i skolan. Det Livskunskapsarbete som sker bedrivs delvis uti- från ett material som personal på skolorna själva satt samman från en rad olika program och övningar.
Det sista och sjätte exemplet kommer från en kommun i mellan Sverige. Här genomfördes en intervju med kommunens folkhälsosamordnare. Folk- hälsosamordnaren är en tjänsteman som arbetade övergripande med folk- hälsofrågor och som var projektledare för ett projekt, finansierat av Folk- hälsoinstitutet, riktat mot barn och unga med syfte att förebygga ohälsa. Projektet innehöll flera delar men hade störst fokus på att införa program- men SET och DISA i kommunens skolor. Ett sammarbete med ett lärosäte där forskare följde delar av projektet ingick också.
Sammanfattningsvis ger våra empiriska nedslag vid handen att initiativ tagits av såväl kommunala företrädare som enskilda skolaktörer som aktivt sökt efter arbetsmodeller för Livskunskap. Åtminstone i det senare fallet kan man kanske tala om att ämnet eller aktiviteten kommit ”underifrån”. En annan typ av initiativ till Livskunskap är dock när åtgärdsprogram ini- tierats av myndigheter så som Folkhälsoinstitutet, som vi vet är fallet i flera kommuner än de vi besökt. I dessa fall finns projektmedel involverade vilket betyder att engagemanget på de lokala skolorna inte är avgörande.
De kommersiella aktörer som utarbetat såväl arbetsmaterial som kurs- utbud inom livskunskapsfältet kan vidare ses som initiativskapande fak- tor. Utbildningar som anknyter till Livskunskap saluförs inte sällan genom privata utbildningsföretag eller stiftelser. Aktörerna kan med Balls (2006) terminologi benämnas policyentreprenörer och erbjuder vanligen ”utbild- ningsprodukter” genom att lyfta fram dessa antingen som värdegrunds- och/ eller hälsostödjande. Ett antal starka policyentreprenörer formar och utgör delar av en svensk utbildningsmarknad som tillhandahåller fortbildningar för olika personalgrupper under benämningen Livskunskap (von Brömssen, 2013).