5. Resultat och analys
5.4 Att uppmuntra till ansvar
En fråga jag ställde en bit in i intervjun var: Får barnen vara med och bestämma vilka regler som ska gälla från år till år eller sitter reglerna i väggarna?
De flesta pedagoger intygar att barnen är med, åtminstone till en viss del och bestämmer vilka regler som ska gälla i barngruppen. Detta är vanligast på hösten, under inskolningsperioden när barnen varit ifrån förskolan under några
sommarveckor och kommit ur sina förskolevanor.
En av förskolorna är nystartad och där betonar pedagogen att det inte finns något annat sätt än att bygga upp verksamheten genom att skapa regler tillsammans med barnen. Det finns inga äldre barn att lära sig av på förskolan.
Pedagog F vill dock inte att barnen ska vara med och bestämma i allt. Hon anser att barn behöver trygga vuxna som är ledstjärnor och som bestämmer och vet hur det ska vara: -Jag tycker man lägger alldeles för stort ansvar på barn idag. Man ska inte lägga för mycket på barnens axlar. Barnen går i livets skola och lär sig hur det är att vara människa.
Även Hougaard förklarar barndom som den period då vi går i lära som människor.81 Det behövs gemensamma normsystem, regler och regelverk. Ögon som ser och vuxna som reagerar. Gränser för det homogena normsystemet är viktigt. All samvaro regleras av värden och normer om hur man ska vara tillsammans. För dem som ingår i en grupp gäller det att komma fram till vilka regler som ska gälla för just den gruppen. Många regler tas för självklara och blir då outsagda. Detta gör att man inte är helt klar över reglerna och saknar möjlighet att ifrågasätta dem. Regler och rutiner är förstås viktigt att ha i förskolan. Om detta talade många pedagoger då jag frågade om barnen klarar av att vi tycker olika. Regler skapar trygghet och rutiner. Barn vet genom reglerna vad som förväntas av dem och vad de själva kan förvänta sig av de andra. Regler ska dock inte vara för många.82
Att bjuda in barnen i bestämmandet av vilka regler som gäller på förskolan är dels att medvetandegöra reglerna och dels låta barnen ta del av en beslutsprocess. Eftersom barn inte är mogna att ta ställning i alla lägen svarar också pedagogerna att
medbestämmandet har en gräns och endast får ske till en viss del.
Hur gör man då för att fostra till eller lära ut ansvar? Det finns två vägar att följa i pedagogernas svar på frågan hur de stimulerar barnen till att ta ansvar.
Pedagog B sammanfattar de två vägarna genom att svara: – Barn gör som man gör. Men med de större barnen har jag mer diskussioner om att de ska ta ansvar för sina handlingar. Det funkar ju. De måste lära sig att lyssna. Man tjatar och tragglar.
Ifall man skulle dela in pedagogerna i två grupper så är den ena gruppen mer inriktad på att lära barnen ta ansvar genom att göra saker. "Att lära genom att göra" kallas för upplevelsebaserad inlärning.
Pedagog C menar att det är genom att låta barnet själv få försöka och att lära barnet att det är ok att göra fel som hon stimulerar till ansvar.
Pedagog D för fram att hon går före barnet och visar hur man kan göra och vara mot varandra för att sedan försöka hålla sig mer passiv i bakgrunden så att hon inte tar över barnets egen förmåga till initiativ och aktivitet.
Pedagog H uppmuntrar barnen att vara med i det vardagliga arbetet så mycket de vill. Kanske de vill hjälpa till att hämta något? ”Är det någon som vill…?” brukar hon fråga och inbjuder därmed barnen att vara med i olika vardagliga sysslor. Den andra gruppen av pedagoger kan sägas vara mer inriktad på att kommunicera med barnen i strävan att lära dem ta ansvar.
Dagligt prat och etiska diskussioner förs fram som det medel man har att stimulera barn till ansvarstagande med.
Pedagog G förklarar att barnen på hennes förskola har lätt för att skylla ifrån sig och säga: ”jag råkade göra så” istället för att stanna upp och ta ansvar för sina handlingar. Då brukar hon ingripa genom att säga att det inte hindrar att man säger förlåt. Hon beskriver också hur hon lär barnen säga ”stopp slå mig ej” både med ord och en gest där barnet sätter upp handen i luften för att understryka vad som menas. Detta istället för att barnen slår tillbaka och sedan skyller på att det faktiskt fanns ett annat barn som också slog och som dessutom var det som började slåss.
81 Hougaard, 2004. 82 Öhman, 2003, s.225.
Pedagog A beskriver att hon stimulerar till ansvar på följande sätt:
– Jag pratar mycket med barnen, har en kommunikation om det som händer och en reflektion i en dialog med barnen.
Språket är en av de viktigare kommunikationskanalerna vi har. Utan ett bra språk får barnen det svårt att skapa mening och sammanhang. Värt att tänka på är att det är en förutsättning att barn har ett språk de behärskar för att det ska fungera att lära barn ansvar genom kommunikation. Detta har inte de allra yngsta barnen utvecklat ännu. Det finns även många barn i dagens Sverige som kommer från andra kulturer och därför inte behärskar det svenska språket särskilt väl.
Pedagog F ställer sig undrande inför att barnen är så dåliga på att lyssna på varandra och tro på vad som sägs sinsemellan dem:
– Lyssna och tro på varandra är också viktigt. Varför lyssnar inte barn på varandra idag? Det är inte bara frökens värderingar som ska gälla utan barnen måste lära sig att lyssna på varandra. Hon berättar att hon nyligen hört hur ett barn berättat något för ett annat barn. Strax därefter kom barnet och frågade henne om det som det andra barnet berättat. Hon fick ta en diskussion med barnen och förklara att det är viktigt att lyssna och tro på vad kompisen har att säga.
De bägge sätten som pedagoger använder sig av för att lära barn ta ansvar kan
komplettera varandra. Det finns dock skillnader i dem som kan vara viktiga att notera. Det kommunicerande sättet att lära barn att ta ansvar för sina handlingar är något som mest används då ett barn antingen gjort ett fel eller ska förhindras att göra det. Frågan i detta sammanhang är om barn har en så pass utvecklat språkförmåga att de kan tillgodogöra sig det som pedagogen muntligen försöker förklara. Men det är väl svårt att lära barn att göra rätt genom låta dem göra sådant som inte är acceptabelt. Det finns gränser för hur långt man kan sträcka sig när det gäller att låta barnen lära sig av det de gör som är fel.
Oavsett om man stimulerar barn till ansvar genom att göra eller kommunicera så är det många pedagoger som nämner att det är viktigt att vara en god förebild.
Som nämnts under föregående rubrik kan barn lära sig att ta ansvar genom att de vuxna är empatiska modeller. Johansson noterade i sin avhandling att det fanns en tendens att vuxna höll sig i bakgrunden under hennes observationer och att detta kanske berodde på att de har ett synsätt där vuxna är förebilder och fostrar indirekt. För att komma ifrån detta försöker jag sträva efter att utveckla ett förtroende hos barnen som gör att jag på något sätt finns med dem även om jag för stunden varken hör eller ser. Barn som utvecklar ett förtroende för en vuxen får en möjlighet att senare komma till denne och dryfta sina etiska problem. Härmed utökar man möjligheten till att påverka och hjälpa barnet i sin etiska och moraliska utveckling. Drar man detta tänkande till sin yttersta gräns kallas det för ”frihet under ansvar”.
Språket blir också ett viktigt redskap när det gäller hur pedagogerna arbetar med konfliktlösning i barngruppen eftersom de flesta pedagogerna svarar att de diskuterar konflikter med de barn som blivit så stora att de kan diskutera dessa frågor. De säger att de vid en konflikt frågar barnen hur de har tänkt, vad de hade tyckt om det var de själva som blivit drabbade. Varför blev du arg? Samtal och dialoger och tjat varvas om vartannat. – Man ska ha stor lust och energi att reda ut konflikter egentligen i det här jobbet säger pedagog D.
Några pedagoger berättar att de läser böcker om vänskap, tittar på en film eller går på teater när det finns något att se som handlar om hur det är att vara kompis. Efteråt blir det samtal och diskussioner mellan pedagoger och barn utifrån det de läst eller tittat på.
Pedagog G vill dock att barnen i så stor mån som möjligt reder ut konflikter själva. – Ja, jag övervakar ju vad som sker men håller mig gärna lite i
bakgrunden. Funkar det inte för barnen får jag ju rycka in. Men jag vill ge dem en chans att lösa det. Lär de sig inte att göra det tidigt får de problem senare. Pedagog F förklarar att hon och övrig personal hela tiden finns i närheten där barnen är och ser och hör vad som sker. Personalen sitter ofta och handarbetar vid ett bord i närheten av där barnen vistas. – Och man går in när det behövs säger hon.
Det framkommer ganska få tankar om och exempel på hur pedagogerna gör när de arbetar med konfliktlösning i barngruppen. Under utbildningen har ämnet också varit efterfrågat. Det har funnits ett ”sug” efter att få lära sig mer om konflikthantering. Men frågan låg också som en av de sista i intervjuguiden vilket kan ha bidragit till att intervjupersonerna var uttröttade när denna fråga kom upp.
Att genom lugna och sakliga diskussioner uppmuntra barn till inlevelse i den andres känslotillstånd är enligt Öhman inte tillräckligt för att väcka barnets önskan att hjälpa andra. Hon säger att barn kan behöva både kraftfulla och känslomässiga
tillrättavisningar för att kunna utveckla ett personligt ansvarstagande. Barnen ska ju utveckla sina egna ”bromsar” och därför måste gränssättning i ord och handling också följas av att den vuxna visar känslor som överensstämmer med budskapet. Det gäller att vara tydlig.
En förutsättning för att kunna hantera konflikter konstruktivt är empatisk förmåga. Väl i en konflikt är vi hjälpta av om vi känner igen och förstår våra egna och motpartens känslor och reaktioner. Därav är det viktigt att pedagoger bejakar olikheter.
Konflikter är ett naturligt inslag i livet. När minst två människor tycker olika om något som är viktigt för dem uppstår en meningsmotsättning. Sättet att se på vad konflikter är varierar mellan och inom kulturer. Som exempel kan ges att svensken helst undviker konflikter. Han eller hon glider gärna undan, vill inte säga rätt ut var hon står.83 Frågan är om den svenska konflikträdslan är något att sträva efter och om den
leder till något positivt? Johan Asplund vänder på begreppet genom att presentera Georg Simmels tankar om konflikt som något som inte nödvändigtvis söndrar utan kan förena två parter. Simmel menar att konflikter kan innebära att två parter förstår varandra bättre. Konflikt behöver inte betyda att sociala relationer bryter samman utan konflikten kan till och med etablera sociala relationer. Frånvaron av motsättningar, hårda ord och aggressioner anses ofta vara ett gott hälsotecken. Simmel däremot säger att ett samhälle där inga inre konflikter råder kan befinna sig i ett upplösningstillstånd. När man däremot vet att konflikter förekommer kan det vara ett tecken på att
samhället hänger ihop och fungerar.84
Öhman hävdar att olikheter främst ska ses som möjligheter och att konflikt är en möjlighet till utveckling. Många motsättningar går att komma tillrätta med i samförstånd. Dock inte alla och det får man lära sig att acceptera.
83 Öhman, 2003, s.219. 84 Asplund, 1970, s. 52.
I en bra och fungerande verksamhet ska barnen ha en frihet i både tanke och vilja att göra egna val. Att fritt välja att ta sitt ansvar innebär att barnet gör något för att det själv vill det, inte för att någon annan vill det. Det kan vara svårt att i alla lägen ge barnen frihet att välja. Kollektivet kräver exempelvis att man gör på ett visst sätt vid ett visst tillfälle. Alla tvättar händerna vid ett och samma tillfälle, kissar, vilar, dricker, äter och så vidare.
En fråga jag ställde till pedagogerna var om de kunde berätta i vilka situationer barnen är fria att göra som de vill.
Pedagog F berättar: – I den fria leken är det fritt. Det är kreativ lek och den håller på varje förmiddag. Sen är det ju mer så att man ska ha samling, man ska gå ut och dagen styrs av en rytm. Men kroppen mår också bra av att man har en rytm att följa. Sen, de stora barnen kan bestämma själv när de vill gå och kissa om de känner att de inte är kissnödiga när alla ska gå på toaletten. Men det funkar ju inte med de små. De måste ju gå när vi säger till.
Sammantaget berättar de flesta pedagoger att den fria leken aldrig är styrd av de vuxna. Ute får barnen också bestämma vad och hur de ska leka. Ibland får barnen även välja på om de vill vara inne eller ute.
Det gemensamma som pedagogerna ger som exempel på frågan om det finns hinder för barns ansvarstagande är barnens ålder. Barn kan ha för stort ego i förskoleåldern och därmed svårt för att se andras perspektiv menar pedagog E. De kan också vara för små i förhållande till det ansvar som eventuellt påläggs dem. Och barn kan ta på sig ett ansvar som de inte klarar av ännu svarar pedagog C. Även omständigheter som sjukskriven personal kan utgöra ett hinder för att vissa rutiner inte fungerar på förskolorna. Pedagog F ger som exempel att de har en ambition att kompostera och inte bara slänga allt i soporna men att detta inte fungerat under senare tid på grund av personalbrist. På pedagog B:s förskola har barnen inte kunnat hjälpa till med dukningen eftersom det där funnits sjukskriven personal.