Anhörigperspektivet som nämns i Socialtjänstlagen innebär att den anhöriga till den äldre ska kunna ges möjlighet att involveras i frågor gällande den äldre brukaren. Samtidigt har den äldre brukaren rätt till sin personliga integritet och självbestämmanderätt. Forskning från Australien (Bauer m.fl, 2013a) visar att anhöriga anser sig ofta ha rätt att få information från vårdpersonal gällande den äldres relationer och sexuella hälsa och vårdpersonal uppger att anhöriga ofta försöker påverka den äldres beslut (SoL, artikel 3).
I den forskningen vi har tagit del av så har information om attityder hos anhöriga varit väldigt begränsad. I en mindre rapport från Australien (Bauer m.fl 2013a) nämns att anhöriga som är vuxna barn tenderar att ha en mer öppen och
accepterande inställning till den boendes sexualitet än vad den boendes parter har. Det dem undersökte var inställningen till att introducera digitala hjälpmedel och sexleksaker för de boende som önskar. Det visade sig att de yngre anhöriga hade
en mer öppen inställning till detta än vad de anhöriga i högre ålder var (Bauer m.fl 2013a). I en studie från 1993 jämfördes äldre människors attityder om sexualitet mot deras egna vuxna barns attityder till sexualitet. Resultatet visade att de vuxna barnen hade mer positiva attityder till föräldrarnas sexualitet än föräldrarna själva. Studien var generell och fokuserade inte på äldre personer på äldreboenden. Bauer m.fl (2013a) lyfter fram att det finns kulturella förklaringar i västliga samhällen kring unga vuxnas attityder till föräldrarnas sexliv. Anhörigas inställningar till den äldres sexualitet varierar självklart beroende på om den äldre till exempel är dement. Bauer m.fl 2013 lyfter fram flera förklaringar till varför vuxna barn till en dement äldre på boende kan ha en negativ inställning till den dementas sexuella uttryck. I deras studie (2013a) som bygger på kvalitativa intervjuer visar att anhöriga ofta känner oro inför den äldres sexuella uttryck. Flera av
intervjupersonerna var oroliga att den dementa ska fatta riskabla beslut angående ny sexuell partner och risken finns att den dementa utnyttjas av den nya partner. Som Heath (2002) påpekar: i Bauer (2013a)
”Även vuxna barn med tillåtande attityder gentemot föräldrarnas sexualitet kanske inte kan acceptera att deras far eller mor vill bedriva sexuell aktivitet, mer än med den andre föräldern ” Sexualitet formas utifrån de normer och värdering som en person präglas av, uppväxtmiljö har även det en stor inverkan. Det kan vara en svår sak för den anhörige att se sin åldrande mor eller far välja att byta partner sent i livet. För att skydda den äldre brukarens självbestämmande så är det viktigt att personal
beaktar den äldre brukarens integritet gentemot den anhörige (Bauer m.fl, 2013a). Sherman skriver I sin bok sex, intimacy and aged care (1998) som presenteras i Bauer m.fl (2013a) att det ofta uppstår svartsjuka mellan den boendes partner och andra äldre på boendet. Vi vissa fall händer det att den boende inleder en relation med en annan boende, något som personal ofta ingriper emot med motiveringen att den äldre inte är I sina fulla sinnelag samt redan är i en relation. Som nämnt tidigare är demens en mycket komplex sjukdom där personalen ständigt behöver balansera frågan om den boendes bästa gentemot den äldre brukarens
självbestämmanderätt (Bauer m.fl, 2013a).
Vissa sexuella beteenden accepteras medan andra inte
I en australiensisk studie som presenteras av Bauer m.fl (2013a) så framkommer skattningar från anhöriga till äldre brukare med demens. Studien gick ut på att undersöka vilka sexuella beteenden som den anhöriga tyckte var acceptabelt bland de äldre brukarna på boendet. De 8 anhöriga som deltog i djupintervjuer gav samstämmiga svar på frågorna. Alla intervjupersonerna var positiva till att den dementa ägnade sig åt ömhet, intimitet, kramar, samt hålla hand. De medgav till och med att denna typ av beteenden skulle kunna vara bra för den boende (Bauer m.fl, 2013a). Många av intervjupersonerna nämnde potentiella risker och
problem som kan uppstå, i synnerhet ifall de äldre brukare ville ägna sig åt mer än kyssar eller handhållning. Hälften av deltagarna uppgav att sexuella uttryck borde begränsas till dessa "mindre" uttryck för sexualitet, medan samlag bör helt
undvikas. Detta berodde mest på det faktum att de uppfattade att invånare med demens inte förstod de potentiella konsekvenserna av det sitt handlande En
intervjuperson ansåg att om e invånarna var övervakade på lämpligt sätt så att potentiella skador kunde undvikas så bör samlag tillåtas. Det framkom dock inte hur denna tillsyn skulle genomföras. Ett annat återkommande tema bland svaren var att de anhöriga var oroliga för att kunskap och kompetens saknas hos
vårdpersonal på äldreboendet. (Bauer m.fl, 2013a). Studien var oerhört liten och därför inte generaliserbar. Däremot kan de ge oss en fingervisning om vilka sexuella beteenden som kan tänkas vara rumsrena och accepteras bland äldre samt vilka beteenden som ses som felaktiga enligt samhällets normer.
Demens och sexualitet
Forskning visar att det finns en vilja att ha ett sexuellt aktivt liv även för
demenssjuka äldre personer. Det finns ett växande erkännande av att även dessa personer också kan ha meningsfulla relationer långt upp i åldrarna. Knutagård lyfter i sin bok Sexualitet och Socialt Arbete (2016) fram en långtidsstudie som utfördes av Margareta Grafström (1994). Studien gick ut på att följa individer som var 75 år och äldre som levde på Kungsholmen i Stockholm. En den av studien fokuserade på kvinnor som tog hand om deras dementa män i hemmet
(Knutagård, 2016). Kvinnorna berättade att de hade en sexuell och intim till sin man och att de fortfarande hade samlag. Kvinnorna upplevde det som en stark närhet och trygghet i relationen och det påverkade dem positivt (Knutagård, 2016). Författarna av studien kom fram till att många med demenssjukdom vill fortfarande ha sex men att ansvaret ofta landar på partnern då den dementa inte alltid är i sitt fulla sinnes bruk. Kvinnorna i studien beskrev det som att det ibland kunde upplevas som ett övergrepp mot den demente mannen (Knutagård, 2016).
Dementas sexuella uttryck på äldreboenden
Bauer (m.fl 2013b: 2016) fann att äldre människor på äldreboende, både med och utan demens ansåg fortfarande att sexuell intimitet var viktigt. Även för äldre dementa så är det vanligt att vårdpersonal ignorerar eller förminskar deras sexualitet och att vårdpersonalen ser de äldre demenssjuka som icke sexuella. Dementa vårdtagare kan ses som ett undantag när det gäller diskretion eftersom många av dem kan sakna förmågan att förstå när och vart sexuellt uttryckande kan ses som olämpligt beteende (Bauer m.fl, 2016). För personer som är demenssjuka kan sexualiteten uttryckas på ett annat sätt än vad som anses normal i samhället och därför är attityderna till sexualiteten ytterst viktiga. Det kan till exempel uttryckas genom att onanera offentligt, försöka att ta på intima kroppsdelar på vårdpersonal eller att försöka kyssa personer utan deras samtycke. Konsekvensen av detta blir att det ses som ett problem och vårdpersonalen vet inte hur det ska bemötas. Ofta uppstår då känslor av ilska, skam och hjälplöshet hos både vårdgivare och vårdtagare och detta skadar relationen mellan dessa två grupper och kan försämra vården (Mahieu & Gastmans, 2012).
En moralisk utmaning för vårdpersonal är att ta itu med demens patienters sexuella aktivitet. Deras fysiska och psykiska försämring utsätter dem för en större risk av sexuella övergrepp. Men detta är inte det enda problemet. Uppförandet hos demenspatienter kan lätt missuppfattas som sexuellt när det i
själva verket har en helt annan betydelse för vårdtagarna själva. Ifall
demenssjukas sexuella behov inte tillgodoses eller ignoreras kan detta leda till att vårdtagarna kan känna sig väldigt ensam och i vissa fall kan även demens åtföljas av hypersexualitet eller desinficerat sexuellt beteende (Mahieu m.fl, 2011). De menar på att principen av respekt för autonomi verkar vara en dominerande faktor vid en moralisk bedömning huruvida en vårdtagare med demens ska få ha sexuella relationer. Medan principen av respekt för autonomi leder i allmänhet till ett argument för sexuell frihet för denna grupp av
människor så uppstår frågor om dess tillämpbarhet där demenspatienter är involverade. Eftersom demens präglas av en progressiv förändring av både minnet och förmågan att fatta beslut. Mahieu m.fl (2011) menar att de som har en demenssjukdom inte riktigt lever upp till grundförutsättningar för att ses som lämplig att ha full självbestämmanderätt. Den kognitiva förändringen hos demenssjuka personer brukar ligga till grund för de beslutet huruvida det är moraliskt rätt eller inte för individen att ha ett sexuellt intimt förhållande. Både psykiska och fysiska tillstånd ingår i det ramverk som finns för att själv kunna fatta beslut om rätten till sexuellt umgänge. Detta gör att de äldre
personerna som har demens och inte uppfyller dessa ramverk blir nekade deras behov av sexualitet. Genom att enbart fokusera på deras brister och svagheter så ses individen som en patient istället för en människa med olika behov.
Demenssjuka personers kompetens för att ingå i sexuella aktiviteter kan lätt underskattas när det blir för mycket fokus på vad som är idealet för
självbestämmande. Ur ett moraliskt perspektiv så blir det en extra stor utmaning med demenssjuka personer eftersom standardprinciper av biomedicinsk etik är utvecklade för personer med tillräckligt mycket kompetens att själva fatta beslut. Mahieu och Gastmans (2012) menar på att hanteringen av demenspatienters rätt till sexualitet kan bli väldigt begränsad ifall man enbart fattar beslut enbart efter biomedicinsk etik. De fyra principerna för biomedicinsk etik är välbefinnande, hälsa, autonomi och rättvisa. Att även inkludera de etiska begrepp som är relaterade till vården så kan detta minska begränsningen. Dessa begrepp innefattar empati, ansvar, respekt och sårbarheten kan ge oss en ny orientering för att hantera de sexuella behoven och önskemål från demenssjuka brukare. En normativ etik som inkluderar dessa vårdbegrepp kan ge ett nytt perspektiv för att hantera dessa frågor för denna grupp av människor (Mahieu & Gastmans, 2012). Frågan kring om dementa bör skyddas från sexuellt handlande är en svår sak. Det var förhållandevis svårt att finna vedertagen forskning om anhörigas attityder till den äldres sexualitet. Den största insamlingen kom från Bauer (2013) som gjort flertalet studier om anhörigas attityder till den äldre brukarens sexliv (Bauer m.fl, 2016). Bauer menar att anhöriga ofta anser sig ha större rättigheter än vad lagstiftning egentligen stödjer för att lägga sig i den äldre brukarens privatliv och frågor om sex. I annan studie av Bauer (2013) så påvisades att den anhöriges ålder spelar roll. Resultatet visar att de vuxna barn som var yngre hade en betydligt öppnare inställning än de vuxna barn i äldre ålder. Detta kopplar Bauer till att samhället blir alltmer öppet gällande frågor om sex något som avspeglas i den yngre generationens värderingar (Bauer m.fl, 2016) Den yngre gruppen av vuxna barn till anhöriga var även öppen till sexhjälpmedel för den äldre. Genom kvalitativa intervjuer visade bauer att den anhöriga tyckte att vissa sexuella bettenden var godkända men andra inte. Äldre
som visar ömhet, intimitet kramar och hålla hand accepteras medan penetrerande sex, och användandet av porografiskt material ansågs olämpligt (Bauer m.fl, 2016). I de fall när demens var inblandat så hade anhöriga i högre grad negativ inställning till att den äldre brukaren skulle ägna sig till sexuella beteenden.
Tema 4 - Samhälleliga Attityder