1. 47
Bilaga 2: Instagramdagbok
En torsdag klockan 14.29
Jag har pluggat sen klockan nio imorse, men nu är det stopp. Jag skriver ner mina tankar på papper för att konkretisera vad jag vill med min kandidatuppsats. Gör mitt köksbord helt tomt, sätter fast postitlappar där det står metod, material och teori, klipper tillsist ut mitt papper med tankar till små remsor. ”Iscensatta bilder påverkar individens sätt att se på verkligheten borde ligga under teori, för det är en utgångspunkt jag måste förstå. Jag kan sedan undersöka detta genom en diskurs där jag
undersöker mitt material utifrån detta.”. Jag tänker och tänker, försöker konkretisera och styra upp en synopsis. Lyssnar inåt och vet att det ligger något viktigt under ytan, men kan inte ringa in det i mitt dokument som är namngett ”Kandidatuppsats_ElinFilipsson”. Jag ställer mig upp och börjar gå runt i cirklar i lägenheten. Känner hur en frustration växer inombords. Känslan flyger runt och beter sig som snabba pickande hackspettar. ”Jag känner mig instängd inom den vetenskapliga ramens fyra väggar. Det är som om jag inte får ha något personligt att säga, mina egna känslor och tankar förtrycks, förminskas och bara det som är riktig vetenskap blir okej att säga. Jag har så mycket att säga men så lite rum att göra det från känns det som”. Frustrationen omvandlas till tårar och förtvivlan. Jag går till köket och fyller på ett glas med vatten, dricker. Tar klunk efter klunk och torkar bort tårarna. Försöker vara lite mer ödmjuk mot mig själv. ”Jag gillar inte det vetenskapliga ramverket just nu, men måste göra det till min vän. En vän som är där för stöd, men som också lyssnar på vad jag har att säga”. Sätter mig ner, glömmer allt som har med vetenskapligt korrekt att göra och bara försöker få ner vad jag faktiskt har att säga och vill undersöka.
En okänd dag mitt på dagen.
Jag har haft handledning idag. Min handledare gav mig en idé om att samla in det som händer inom mig när jag är inne på instagram genom en instagramdagbok. Jag ska testa idén och ser på två
instagramfoton och bara lyssnar på min inre röst samtidigt som jag skriver ner det jag hör.
”Okej helt ärligt går du på kaffedejt med din kompis eller är det era märkesväskor som är på kaffedejt? Väskan är tydligen viktig att visa upp tillsammans med kaffet, för varför skulle man annars ha den på bordet? Känns lite som samma princip att lägga sin mössa på bordet, det gör man väl inte? Men okej jag stylear också bilder så är själv inte helt oskyldig. Hade jag varit på café skulle jag säkert tagit kort på min bok liggandes bredvid kaffekoppen och då vill jag ju egentligen bara visa situationen som den är och att jag läser. Precis som mina böcker på bordet kanske väskan ger dem värde? Det kanske visar något av deras intresse av mode? Att väskan som accessoar är med för att visa en liten del av vem de är? Men samtidigt förstår jag inte varför man lägger en väska på bordet sådär? Det känns verkligen som om de måste visa upp den för vore det inte en väska värd att visa upp skulle den ju inte medvetet varit med i fotot? Skulle min ryggsäck visas när jag satt på ett café hade jag justerat kameran så att den inte kom med i bild, ellerhur. Men blir ändå provocerad. Samtidigt kanske de bara råkar sitta så och snabbt vill ta en för att visa hur situationen är på riktigt. Det kanske inte handlar om att visa upp väskorna, utan om att ta en spontan blid? Men blir ändå provocerad. Samtidigt kanske de bara råkar sitta så och snabbt vill ta en för att visa hur situationen är på riktigt. Det kanske inte handlar om att visa upp väskorna, utan om att ta en spontan blid? Fast samtidigt, ”coffee date” och sen inte ens visa människan känns konstigt. Det är precis som om väskorna är och dricker kaffe, blir lite förvirrad.”
En torsdag klockan 14.29
Jag har pluggat sen klockan nio imorse, men nu är det stopp. Jag skriver ner mina tankar på papper för att konkretisera vad jag vill med min kandidatuppsats. Gör mitt köksbord helt tomt, sätter fast postitlappar där det står metod, material och teori, klipper tillsist ut mitt papper med tankar till små remsor. ”Iscensatta bilder påverkar individens sätt att se på verkligheten borde ligga under teori, för det är en utgångspunkt jag måste förstå. Jag kan sedan undersöka detta genom en diskurs där jag
undersöker mitt material utifrån detta.”. Jag tänker och tänker, försöker konkretisera och styra upp en synopsis. Lyssnar inåt och vet att det ligger något viktigt under ytan, men kan inte ringa in det i mitt dokument som är namngett ”Kandidatuppsats_ElinFilipsson”. Jag ställer mig upp och börjar gå runt i cirklar i lägenheten. Känner hur en frustration växer inombords. Känslan flyger runt och beter sig som snabba pickande hackspettar. ”Jag känner mig instängd inom den vetenskapliga ramens fyra väggar. Det är som om jag inte får ha något personligt att säga, mina egna känslor och tankar förtrycks, förminskas och bara det som är riktig vetenskap blir okej att säga. Jag har så mycket att säga men så lite rum att göra det från känns det som”. Frustrationen omvandlas till tårar och förtvivlan. Jag går till köket och fyller på ett glas med vatten, dricker. Tar klunk efter klunk och torkar bort tårarna. Försöker vara lite mer ödmjuk mot mig själv. ”Jag gillar inte det vetenskapliga ramverket just nu, men måste göra det till min vän. En vän som är där för stöd, men som också lyssnar på vad jag har att säga”. Sätter mig ner, glömmer allt som har med vetenskapligt korrekt att göra och bara försöker få ner vad jag faktiskt har att säga och vill undersöka.
En okänd dag mitt på dagen.
Jag har haft handledning idag. Min handledare gav mig en idé om att samla in det som händer inom mig när jag är inne på instagram genom en instagramdagbok. Jag ska testa idén och ser på två
instagramfoton och bara lyssnar på min inre röst samtidigt som jag skriver ner det jag hör.
”Okej helt ärligt går du på kaffedejt med din kompis eller är det era märkesväskor som är på kaffedejt? Väskan är tydligen viktig att visa upp tillsammans med kaffet, för varför skulle man annars ha den på bordet? Känns lite som samma princip att lägga sin mössa på bordet, det gör man väl inte? Men okej jag stylear också bilder så är själv inte helt oskyldig. Hade jag varit på café skulle jag säkert tagit kort på min bok liggandes bredvid kaffekoppen och då vill jag ju egentligen bara visa situationen som den är och att jag läser. Precis som mina böcker på bordet kanske väskan ger dem värde? Det kanske visar något av deras intresse av mode? Att väskan som accessoar är med för att visa en liten del av vem de är? Men samtidigt förstår jag inte varför man lägger en väska på bordet sådär? Det känns verkligen som om de måste visa upp den för vore det inte en väska värd att visa upp skulle den ju inte medvetet varit med i fotot? Skulle min ryggsäck visas när jag satt på ett café hade jag justerat kameran så att den inte kom med i bild, ellerhur. Men blir ändå provocerad. Samtidigt kanske de bara råkar sitta så och snabbt vill ta en för att visa hur situationen är på riktigt. Det kanske inte handlar om att visa upp väskorna, utan om att ta en spontan blid? Men blir ändå provocerad. Samtidigt kanske de bara råkar sitta så och snabbt vill ta en för att visa hur situationen är på riktigt. Det kanske inte handlar om att visa upp väskorna, utan om att ta en spontan blid? Fast samtidigt, ”coffee date” och sen inte ens visa människan känns konstigt. Det är precis som om väskorna är och dricker kaffe, blir lite förvirrad.”
”Jag tittar på instagramfototot och beundrar naturen, tänker tillbaka till skogarna där jag kommer från. Inser hur mysigt det måste varit för dem att ta med sig kaffet ut sådär. Saknar det. Men det är lite konstigt. Varför har man med sig en snygg silvrig kanna och porslinsmuggar ut i naturen? Blir lite irriterad. Är man i naturen ska man ha termos och fula plastmuggar, funktion före snygghet. Varför tycker han eller hon som tagit denna bilden att koppen kaffe måste glorifieras? Varför är inte utsikten och den vackra naturen i sig nog för att sprida budskapet? Blir arg när stockholmare och andra från stan försöker bli människor som hänger i naturen. De vet inte vad de gör, de hör inte hemma där, sluta försök inkräkta på något som inte är erat.”
Jag läser kommentaren och blir varm i kroppen. Det är så sant. Tycker så mycket om naturen och vad den gör med oss. Kan identifiera mig med det så mycket. Det är ändå fint att svanfeldscoffee vill sprida budskapet och verkar bry sig om mig. Vill gå ut och ta kaffe med någon nu. Gillar ändå att de tagit sig ut i naturen och porträtterat kaffet där istället för på något annat sätt. Den som häller upp kaffet har ändå en fleecetröja på sig och det kanske är en termoskanna fast finare? Borde nästan köpa en sån i såna fall. Hoppas verkligen inte att inlägget bara är gjort för att sälja kaffe utan att de verkligen tog vara på tiden ute också, så att allt inte är fejk.
En lördag klockan 14.00
Jag sitter i min gråa fåtölj, känner att jag har tråkigt och går in på Instagram. Klickar mig fram till Instagrams funktion utforska och ser ett foto i rutnätet som fångar mitt intresse. Fotot är på en kvinna med en flicka i knät, sittandes i vad som liknar ett burspråk. Det är stilen på huset som gör att jag klickar mig in. Ser på fotot och lyssnar på den inre rösten:
”Nej vad gullig liten tjej, sån vit klänning måste min framtida dotter också ha om jag får barn, gillar krukorna, det är så fint inrett i bakgrunden”. Jag tittar upp från mobilen och ser på min dammiga fönsterbräda i sten. Där står en blandning av krukor med massa olika växter. ”Jag vill också ha blommor i lerkrukor som är sådär estetiskt matchande”. Blickar vidare mot mitt palettblad. ”När den växer till sig kommer den bli finare”. Jag blir arg på mig själv. Märker hur en ilska och besvikelse sveper över mig. ”Varje växt jag har på min fönsterbräda bär på en mening, det behöver inte alltid vara
estetiskt snyggt. Tappa inte bort den personliga präglingen i ditt hem pga strävan efter perfektion Elin”. Rättar till mig i fåtöljen och scrollar vidare på appen. Får syn på en svartvit bild på en influencer i solglasögon. ”Varför tror alla influencers att de är modeller eller superkändisar? Varför måste varje bild vara så proffsig för”. Jag scrollar ner och ner och ner och ner. Ser ett foto på en mamma som håller i en bebis. ”Såklart ska de ha matchande blå outfits”. Låter tummarna rulla vidare över skärmen och stannar upp när jag ser en vit hund. Den sitter i knät på en tjej som har en takeaway kaffe i handen, brun mockajacka och skinnboots. Märker att det är samma konto som förut lagt upp en svartvit bild. ”Det är
1. 48
”Jag tittar på instagramfototot och beundrar naturen, tänker tillbaka till skogarna där jag kommer från. Inser hur mysigt det måste varit för dem att ta med sig kaffet ut sådär. Saknar det. Men det är lite konstigt. Varför har man med sig en snygg silvrig kanna och porslinsmuggar ut i naturen? Blir lite irriterad. Är man i naturen ska man ha termos och fula plastmuggar, funktion före snygghet. Varför tycker han eller hon som tagit denna bilden att koppen kaffe måste glorifieras? Varför är inte utsikten och den vackra naturen i sig nog för att sprida budskapet? Blir arg när stockholmare och andra från stan försöker bli människor som hänger i naturen. De vet inte vad de gör, de hör inte hemma där, sluta försök inkräkta på något som inte är erat.”
Jag läser kommentaren och blir varm i kroppen. Det är så sant. Tycker så mycket om naturen och vad den gör med oss. Kan identifiera mig med det så mycket. Det är ändå fint att svanfeldscoffee vill sprida budskapet och verkar bry sig om mig. Vill gå ut och ta kaffe med någon nu. Gillar ändå att de tagit sig ut i naturen och porträtterat kaffet där istället för på något annat sätt. Den som häller upp kaffet har ändå en fleecetröja på sig och det kanske är en termoskanna fast finare? Borde nästan köpa en sån i såna fall. Hoppas verkligen inte att inlägget bara är gjort för att sälja kaffe utan att de verkligen tog vara på tiden ute också, så att allt inte är fejk.
En lördag klockan 14.00
Jag sitter i min gråa fåtölj, känner att jag har tråkigt och går in på Instagram. Klickar mig fram till Instagrams funktion utforska och ser ett foto i rutnätet som fångar mitt intresse. Fotot är på en kvinna med en flicka i knät, sittandes i vad som liknar ett burspråk. Det är stilen på huset som gör att jag klickar mig in. Ser på fotot och lyssnar på den inre rösten:
”Nej vad gullig liten tjej, sån vit klänning måste min framtida dotter också ha om jag får barn, gillar krukorna, det är så fint inrett i bakgrunden”. Jag tittar upp från mobilen och ser på min dammiga fönsterbräda i sten. Där står en blandning av krukor med massa olika växter. ”Jag vill också ha blommor i lerkrukor som är sådär estetiskt matchande”. Blickar vidare mot mitt palettblad. ”När den växer till sig kommer den bli finare”. Jag blir arg på mig själv. Märker hur en ilska och besvikelse sveper över mig. ”Varje växt jag har på min fönsterbräda bär på en mening, det behöver inte alltid vara
estetiskt snyggt. Tappa inte bort den personliga präglingen i ditt hem pga strävan efter perfektion Elin”. Rättar till mig i fåtöljen och scrollar vidare på appen. Får syn på en svartvit bild på en influencer i solglasögon. ”Varför tror alla influencers att de är modeller eller superkändisar? Varför måste varje bild vara så proffsig för”. Jag scrollar ner och ner och ner och ner. Ser ett foto på en mamma som håller i en bebis. ”Såklart ska de ha matchande blå outfits”. Låter tummarna rulla vidare över skärmen och stannar upp när jag ser en vit hund. Den sitter i knät på en tjej som har en takeaway kaffe i handen, brun mockajacka och skinnboots. Märker att det är samma konto som förut lagt upp en svartvit bild. ”Det är en tydligt poserad bild. Har hon köpt hunden som accessoar eller är hon en seriös hundägare?”. Kommer på min dömande röst och stannar upp. ”Vad har jag för rätt att döma henne egentligen? Hon kanske genuint vill ha hunden och är världens bästa matte till den?”. Rynkar på ögonbrynen åt min inre röst.
”Jag tittar på instagramfototot och beundrar naturen, tänker tillbaka till skogarna där jag kommer från. Inser hur mysigt det måste varit för dem att ta med sig kaffet ut sådär. Saknar det. Men det är lite konstigt. Varför har man med sig en snygg silvrig kanna och porslinsmuggar ut i naturen? Blir lite irriterad. Är man i naturen ska man ha termos och fula plastmuggar, funktion före snygghet. Varför tycker han eller hon som tagit denna bilden att koppen kaffe måste glorifieras? Varför är inte utsikten och den vackra naturen i sig nog för att sprida budskapet? Blir arg när stockholmare och andra från stan försöker bli människor som hänger i naturen. De vet inte vad de gör, de hör inte hemma där, sluta försök inkräkta på något som inte är erat.”
Jag läser kommentaren och blir varm i kroppen. Det är så sant. Tycker så mycket om naturen och vad den gör med oss. Kan identifiera mig med det så mycket. Det är ändå fint att svanfeldscoffee vill sprida budskapet och verkar bry sig om mig. Vill gå ut och ta kaffe med någon nu. Gillar ändå att de tagit sig ut i naturen och porträtterat kaffet där istället för på något annat sätt. Den som häller upp kaffet har ändå en fleecetröja på sig och det kanske är en termoskanna fast finare? Borde nästan köpa en sån i såna fall. Hoppas verkligen inte att inlägget bara är gjort för att sälja kaffe utan att de verkligen tog vara på tiden ute också, så att allt inte är fejk.
En lördag klockan 14.00
Jag sitter i min gråa fåtölj, känner att jag har tråkigt och går in på Instagram. Klickar mig fram till Instagrams funktion utforska och ser ett foto i rutnätet som fångar mitt intresse. Fotot är på en kvinna med en flicka i knät, sittandes i vad som liknar ett burspråk. Det är stilen på huset som gör att jag klickar mig in. Ser på fotot och lyssnar på den inre rösten:
”Nej vad gullig liten tjej, sån vit klänning måste min framtida dotter också ha om jag får barn, gillar krukorna, det är så fint inrett i bakgrunden”. Jag tittar upp från mobilen och ser på min dammiga fönsterbräda i sten. Där står en blandning av krukor med massa olika växter. ”Jag vill också ha blommor i lerkrukor som är sådär estetiskt matchande”. Blickar vidare mot mitt palettblad. ”När den växer till sig kommer den bli finare”. Jag blir arg på mig själv. Märker hur en ilska och besvikelse sveper över mig. ”Varje växt jag har på min fönsterbräda bär på en mening, det behöver inte alltid vara
estetiskt snyggt. Tappa inte bort den personliga präglingen i ditt hem pga strävan efter perfektion Elin”. Rättar till mig i fåtöljen och scrollar vidare på appen. Får syn på en svartvit bild på en influencer i solglasögon. ”Varför tror alla influencers att de är modeller eller superkändisar? Varför måste varje bild vara så proffsig för”. Jag scrollar ner och ner och ner och ner. Ser ett foto på en mamma som håller i en bebis. ”Såklart ska de ha matchande blå outfits”. Låter tummarna rulla vidare över skärmen och stannar upp när jag ser en vit hund. Den sitter i knät på en tjej som har en takeaway kaffe i handen, brun mockajacka och skinnboots. Märker att det är samma konto som förut lagt upp en svartvit bild. ”Det är en tydligt poserad bild. Har hon köpt hunden som accessoar eller är hon en seriös hundägare?”. Kommer på min dömande röst och stannar upp. ”Vad har jag för rätt att döma henne egentligen? Hon kanske genuint vill ha hunden och är världens bästa matte till den?”. Rynkar på ögonbrynen åt min inre röst.
Jag scrollar och ser bilder på påskfiranden, bebisar, inredning. Överlag är det ganska ointressant. Tar en klunk vatten, ögonen fortfarande på mobilen. ”Vad mysigt det ser ut”. Stannar upp och klickar till nästa foto i serien. ”men lite väl uppklätt att ha klackskor på en innergård kanske”. Ser sista bilden ”Glad att de verkar ha ett trevligt påskfirande i alla fall”. Gäspar och märker att jag börjar tröttna på Instagram. stannar vid ett matfoto med halvkasst ljus på. ”äntligen en lite mer vardaglig bild som inte är stylad, inte så fint fotografiskt kanske men genuin.”. Ett foto på en rosa vägg, stort olivträd i mörkgrön kruka dyker upp. ”Wow så fint!! Måste verkligen måla någon vägg med en inspirerande färg när jag flyttar” . Går ut från instagram och in på min Pinterest för att söka efter inspiration på väggfärger.
En onsdag klockan 13.30
Jag har precis ätit lunch. Mitt köksbord är avdukat och en kopp kaffe står redo framför mig. Har satt mig ner för att plugga, men går in på Instagram. Tittar igenom mitt hemflöde där jag mestadels följer kreatörer och konton jag inspireras av.
Jag möts av en bild på ett strå i ett rosa landskap. ”Hon gillar jag, fin bild.”. Trycker på like, känner mig