Föreliggande studie har författats inom ramen för ämneslärarutbildningen, detta gör att ungas upplevelser av sin framtid är av särskilt intresse. Nuvarande Coronapandemi har varit ett tillfälle att studera hur ungdomar ser på sin egen tillvaro och såväl sin egen som sam- hällets framtid. Det har också varit en möjlighet att få en fördjupad förståelse för vad som påverkar dessa uppfattningar.
Den svenska gymnasieskolans uppdrag är bland annat att:
stärka elevernas tro på sig själva och framtiden […] och främja elevernas utveckling till ansvars kännande människor som aktivt deltar i och utvecklar yrkes- och samhällslivet. Eleverna ska också kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet med […] snabb förändringstakt. (Skolverket, u.å)
De sätt på vilket lärare kan stärka elevers tro på sig själva och framtiden blir särskilt viktigt mot bakgrund av de studier som visar att ungdomar i allt större utsträckning intar en pes- simistisk framtidssyn (jmfr Ungdomsbarometern, 2020; Linnéuniversitetet 2015/2016;
32
Eckersley, 2002; Ono, 2005). Nuvarande Coronapandemi har skapat en stor oro hos ung- domarna, både vad gäller deras vardag men också gällande framtiden. Ungdomarnas svar och det faktum att de valt att delta i Nordiska museets insamling, indikerar också att ung- domarna intar ett reflexivt förhållningssätt till det som sker. De utvärderar både politiker, forskares, medias och myndigheters agerande i relation till krisen. Denna typen av utvär- derande resonemang återkommer sedan i deras tankar om framtiden och samhällets för- måga att hantera krisen. Detta verkar också inverka på deras tilltro till samhällets krisbe- redskap och kan därför kopplas till Giddens (1996, 2003) teori om tillgångspunkter där tillit byggs upp. En positiv framtidstro förekommer, som jag visat i föreliggande studie, i hu- vudsak hos de ungdomar som också har en tillit till samhällets institutioner, de som tror att samhället har en kapacitet att möta pandemins utmaningar både genom vetenskap och samarbete. Som studien påvisat uttrycker dessa ungdomar också i större utsträckning po- sitiva exempel på politikers och myndigheters agerande.
De ungdomar som uttrycker en svag eller bristande tillit till dagens system uttrycker samti- digt en systemkritik. Det systemkritiska perspektivet kan dock delas upp i två olika förhåll- ningssätt, dels ett kritiskt-passivt och dels ett kritiskt-handlingsorienterat. I det kritiska och handlingsorienterade perspektivet finns en tydlig kritik men också efterfrågade lösningar. Därtill uttrycks också behovet av att gemensamt påverka samhället till förändring där pro- tester tas upp som exempel, något som kan tolkas som en tilltro till individernas möjligheter att påverka. Det är således mer handlingsorienterat, nuvarande kris sätter ljuset på problem som samhällets medborgare bör bemöta. Det andra systemkritiska perspektivet är istället mer passivt och uttrycker en bristande tilltro till samhällets institutioner och dess förmåga att hantera utmaningar. I svar som faller under den kategorin förekommer också uppgiven- het i större utsträckning. Exempel på det är de ungdomar som menar att risker är ofrån- komliga och politikernas förmåga att hantera dessa både är och förblir dåliga. Det före- kommer också exempel där ungdomarna, i sin kritik, samtidigt ställer sig utanför rådande system. De ger inte heller förslag på vilka förändringar de önskar se och hur dessa bör ske. Det sistnämnda perspektivet där ungdomarna är mer passivt kritiska till samhällets framtid och inte heller uppvisar en tilltro till sin egen förmåga att påverka densamma är en utma- ning för skolan. Framförallt en utmaning för lärare som undervisar i samhällskunskap, vars ämnestradition har en särskild roll vad gäller att fostra aktiva samhällsmedborgare. Då föreliggande studie är författad med inriktning mot undervisning i samhällskunskap blir resultatet också av intresse för framtida samhällskunskapsundervisning. Skolverket (2013)
33
har påvisat att svenska ungdomar, framförallt tjejer, har ett lågt självförtroende när det kommer till politisk delaktighet. Därtill fastslår de i forskningsöversikter på nationella samt internationella studier att medborgarskap och aktörskap kommer utav fördjupade kun- skaper i samhällskunskap. När eleverna utvecklar en förståelse för samhällets uppbyggnad, olika systems styrkor och utmaningar, så har de också en ökad beredskap att delta. Likaså visar studier att samhällskunskapsundervisningen främst är inriktad på nationella processer, internationella perspektiv ses som en separat del vilket inte utvecklar elevernas förmåga att delta i en internationell värld (Skolverket, 2013). I föreliggande studies resultat efterfrågar ungdomarna nya lösningar, de kritiserar också nationens oförmåga att lösa globala problem. Det kan tolkas som att vissa av ungdomarna efterfrågar just ett internationellt perspektiv. Det internationella perspektivet i undervisningen kan därför ses som särskilt viktigt i relat- ion till globala kriser likt Coronapandemin. Likaså framträder en skillnad i synen på riskerna kopplat till pandemin beroende på kön och plats. Tjejerna oroade sig i större utsträckning för miljö och klimat, likaså fanns ett kollektivt samhälleligt perspektiv i större utsträckning på landsbygden än Stockholm. Det får antas spela roll för ungdomars förståelse av det goda samhället, något som också är en central del i undervisningen. Det kan således vara av intresse att granska den undervisning som görs i samhällskunskap kring nutida risker, vad betraktas som risk och vilka risker tillskrivs betydelse i undervisningssammanhang? Ett annat framträdande resultat i studien är känslornas roll för ungdomarnas uppfattningar. Forskning inom både allmändidaktiken och ämnesdidaktiken har alltmer börjat inkludera känslornas betydelse i undervisningen (jmfr Goodwin et al., 2001; Blennow, 2019). Sam- hällskunskapen har historiskt betonat rationalitet som ideal då känslor betraktats vara allt- för politiska (Blennow, 2019). I Blennows studie (2019) på samhällskunskapsundervisning i svensk skola framkommer dock känslornas betydelse för att lyckas fördjupa elevernas kunskaper. En känslomässigt distanserad undervisning riskerar att gå miste om tillfällen för lärande. Då elever inte upplever ett känslomässigt stöd i undervisningen, att känslor inte tas upp och erkänns, kan det leda till att eleverna väljer att distansera sig till ämnet. En deskriptiv undervisning, som förekom i stor utsträckning i Blennows studie (2019), är svår- förenlig med att uppmuntra eleverna till känslomässiga och värderande förhållningssätt. Nuvarande pandemi framkallar också, som påvisats i den här studien, en bredd av känslor hos ungdomarna. De känslor som framförallt dominerar är oro och stress över nuvarande situation liksom framtiden. I studiens material uppvisar ungdomarna ett stort behov att reflektera kring det som sker och hur de upplever det. Därtill påvisar studien att pandemin
34
ger upphov till frågor om samhällets nutida utmaningar liksom nuvarande samhällsyste- mens möjligheter och brister. Situationen väcker frågor om ekonomi, resursfördelning och samhälleliga värden. Synnerligen aktuella frågor i samhällskunskap på gymnasiet. Elevernas känslor och upplevelser kan därför, mot bakgrund av detta, ses som värdefulla inslag i en samhällskunskapsundervisning som görs relevant för eleverna och inte upplevs distanserad och deskriptiv.
Därtill framkommer också medias centrala roll för ungdomarnas uppfattningar av på- gående pandemi, något som bekräftar tidigare både teori och tidigare forskning (Giddens, 1996, 2003; Beck, 1998; Nováky & Hideg, 2000). Samhällskunskapen har som syfte att eleverna ska utveckla kunskaper och förmågor för att orientera sig i en komplex verklighet med snabbt informationsflöde (Skolverket, u.å). Undervisning kring medias betydelse för dagordningen och en träning i att kritiskt granska medias innehåll blir centralt för att nå läroplanens mål. Utifrån tidigare fört resonemang kring media som en tillgångspunkt där tillit till samhällets institutioner byggs är också en kritisk analys av olika medier centralt. Därtill krävs en problematiserande undervisning som visar nutida samhällsfrågors kom- plexitet, då experter och forskare har en central roll i att både formulera och förmedla vilka risker som anses betydande samtidigt som media kommenterar dessa utlåtanden. Det för- farandet öppnar för sociala definitionsprocesser då krisen pågår samtidigt som olika exper- ter diskuterar dess nuvarande och framtida verkan. Det ställer höga krav på ungdomars kompetens att hantera denna process, något som i sin tur ställer högra krav på undervis- ningen.
Avslutningsvis kan sägas att den känsla av frihet, som presenterats i denna studie, ungdo- marna upplever till följd utav distansundervisning och inställda fritidsaktiviteter väcker nya frågor. Studien visar också att ungdomar upplever en ökad produktivitet när de arbetar hemifrån – Vad upplevs som befriande när skolan stänger ner? Vad gör att produktiviteten upplevs högre i distansstudier på hemmaplan än i klassrummet? Vad saknar ungdomar när undervisningen bedrivs på distans? Är känslan av frihet och minskad social ångest bestå- ende över tid? Frågor likt dessa kan utgöra grund för fortsatta studier av ungdomarnas upplevelser av en kris likt Coronapandemin. Hur ungdomarna uppfattar skolstängningen och distansundervisning kan också ge en fördjupad förståelse för skolans mer eller mindre betydande roll för ungas välbefinnande.
35