Coronapandemin - chans till utveckling, början på systemkollaps eller både och? : En studie av gymnasieungdomars syn på nutid och framtid i ljuset av risksamhället och Coronapandemin

Coronapandemin - chans till utveckling,

början på systemkollaps eller både och?

KURS: Samhällskunskap för ämneslärare, 91–120 hp

PROGRAM: Ämneslärarprogrammet med inriktning mot gymnasiet

FÖRFATTARE: Linnea Lagerstedt

EXAMINATOR: Carl-Johan Svensson

TERMIN: VT20

En studie av gymnasieungdomars syn på nutid och framtid i ljuset av

risksamhället och Coronapandemin.

Sammanfattning

Studiens ämnesområde är ungdomars uppfattningar av sin nutid och framtid mot bakgrund av Coronapandemin under våren 2020. Syftet är att undersöka på vilket sätt ungdomars uppfattningar om sin livssituation och samhällets utveckling påverkas av pandemin. Studi-ens teoretiska ramverk utgår från GiddStudi-ens (1996, 2003) samt Becks (1998) teorier om risk-samhället. Materialet utgörs av 58 gymnasieungdomars texter som publicerats på Nordiska Museets digitala minnessida. Ungdomarna är bosatta antingen i Stockholm eller mindre orter i Norrland. Studiens resultat visar att ungdomars uppfattningar påverkats av pågående pandemi i stor utsträckning. En begränsad vardag med inställda aktiviteter är återkom-mande, något som ungdomarna uppfattar som antingen begränsande eller befriande. Ung-domarnas uppfattningar präglas därtill mycket utav medias rapportering. Media ses både som en viktig källa till information och som ett bränsle för rädsla. Vad gäller framtiden rör sig ungdomarna på en skala mellan optimism och pessimism. Giddens fyra förhållningssätt till risksamhället framträder hos ungdomarna: pragmatiskt accepterande, bibehållen optim-ism, cynisk pessimism och radikalt engagemang. En positiv tilltro till framtiden framträder hos de ungdomar som också har en tilltro till samhällets nuvarande system eller enskilda individers möjlighet att påverka dem. En negativ tilltro till framtiden förekommer i större utsträckning hos de som också hyser en liten tilltro samhällets institutioner och politiker. Studiens resultat antas få betydelse i samhällskunskapsundervisningen då nuvarande situ-ation skapar frågor hos ungdomar om olika samhällssystem samt institutioners roll. Det är att betrakta som högst aktuella frågor i ett ämne vars undervisning syftar till att fostra en-gagerade och delaktiga samhällsmedborgare.

Författare: Linnea Lagerstedt

Titel: Coronapandemin – chans till utveckling, början på systemkollaps eller både och? En studie av gymnasieungdomars syn på nutid och framtid i ljuset av risksamhället och Coro-napandemin.

Antal sidor: 40

Innehållsförteckning

1. Inledning 1

2. Bakgrund 4

2.1 Teoretiska utgångspunkter och begrepp 4

2.2 Tidigare forskning 8

3. Att samla in, tolka och presentera ungdomars upplevelser 11

4. Resultat 14

4.1 Tillvaron: en vardag präglad av rädslor, begränsningar eller befrielser? 14

4.2 Media: viktig information eller rädslans bränsle? 17

4.3 Institutionerna: ökad solidaritet eller bristande tillit? 20

4.4 Framtiden: Uppgiven pessimist, logisk optimist eller radikal idealist? 23

4.5 Framtiden: en möjlighet till utveckling eller början på systemkollaps? 26

5. Avslutande diskussion 31

6. Betraktelse: en studie i samtidshistoria, går det? 35

1

1. Inledning

Det enda vi har att frukta är fruktan själv.

Franklin D. Roosevelt i sitt installationstal 1933

Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Nelson Mandela citerar Williamsson i sitt installationstal 1994

I den dåvarande amerikanske presidenten Roosevelts installationstal från 1933 erkänns rädsla som en destruktiv kraft, något som påverkar människor och samhälle. Nelson Man-dela som 1994 blev vald till Sydafrikas president i landets första demokratiska val menar istället att rädslan inte beror på vårt mörker, insikten om vår inneboende kraft är det som gör oss rädda. Oavsett utgångspunkt var på intet sätt Roosevelt eller Mandela först med att konstatera rädslans påverkan. Rädsla har, utifrån ett biologiskt perspektiv, fyllt en evolut-ionär funktion och har betraktats som en grundläggande känsla hos alla levande varelser. Vi pendlar alla mellan fight or flight (Beck, 1998).

Har samtiden verkligen gett oss fler incitament att känna rädsla? Skapar rädsla en hand-lingskraft, går den hand i hand med mod eller förlamar den alla försök att påverka? Martha Nussbaum, en amerikansk filosof, skriver i sin senaste bok (2018) hur rädslan kommit att dominera politiken och gjort oss narcissistiska och osolidariska med andras behov. Hon menar också att goda nyheter tillskrivs mindre betydelse medan möjliga hot växer sig större av bara tanken på dem. Den konservativa kulturskribenten David Brooks lyckas formulera denna rädslans logik i sin essä i New York Times “We are in the middle of one of the longest economic booms in our history, with wages finally rising again for the middle class. But nobody feels that because of the sense that it’s all about to come crashing down”

(Brooks, 2019, “An Era Defined by Fear”, st. 7) Känslan av totalt sönderfall verkar inte så

2

12 mars 2020 var Stockholmsbörsens breda index sämsta dag någonsin vad gäller enskilt procentuellt värdefall (Swahnberg & Milton, 2020). Människors arbete och inkomst hotas då antal varsel uppnår historiska nivåer, värre än både 90-tals-krisen och finanskrisen, mycket till följd av den oro som den pågående Coronapandemin sprider våren 2020 Öje-mar, 2020). En pandemi med sin begynnelse i Wuhanregionen, Kina och som på bara några månader har nått stora delar av världen. I skrivande stund är epicentrum i Europa och USA samtidigt som en kraftig ökning av smittade registrerats i Sydamerika (Alestig, 2020; Tör-ner, 2020). Coronaviruset är ett virus som orsakar en respiratorisk sjukdom. Vanliga symp-tom är luftvägsbesvär, hosta och feber. I mars 2020 stipulerade World Health Organization (WHO) Covid-19 som en pandemi på grund av dess snabba spridning. Viruset har konsta-terats vara mycket smittsamt, främst genom droppsmitta (Sing & Sing, 2020). Senare ob-servationer har indikerat att även personer med milda symptom kan bära smitta vidare (Hasslebäck, 18 mars, 2020). I skrivande stund är 6 012 751 bekräftat smittade och strax över 400 000 döda (WHO, 8 juni 2020), siffror som inom ett dygn inte går att betrakta som aktuella. Förändringarna sker snabbt och oförutsägbarheten sprider inte bara en rädsla på börsen, även äldre, barnfamiljer och skolungdomar drabbas av ovisshet. Sedan 17 mars 2020 har universitet, högskolor och gymnasier i Sverige bedrivit sin undervisning helt på distans, allt som en del av den svenska smittskyddsstrategin. Sveriges strategi har i stor utsträckning byggt på frivillighet. Människor har uppmanats till social distansering och att undvika onödiga resor. I andra länder som Frankrike och Italien har mer genomgripande insatser genomförts med total isolering av städer, nedstängda företag och reseförbud (Löfvenberg, 2020a). Pandemin och dess följder väcker en stark oro hos unga, både vad gäller deras nuvarande studier och sociala samt ekonomiska förutsättningar i framtiden (Mark, 2020).

Ungas oro för framtiden är visserligen ingen ny företeelse – men den har ökat under 2000-talet, åtminstone om vi ser till svenska ungdomar. Då föreliggande studie författas inom ramen för ämneslärarutbildningen med inriktning mot gymnasiet är ungdomars upplevelser av sin samtid och framtid av särskilt intresse. Studien författas också med inriktning mot gymnasieämnet samhällskunskap varvid ungdomars tankar om samhället ses som synner-ligen centrala. Ungdomsbarometerns senaste studie (2020) på ungdomar (18–25 år) visar att endast 5 % av de svarande tror att samhällets framtid ser ljus ut, en minskning med 14 procentenheter sedan 2014. Istället är det allt fler ungdomar som menar att samhällets framtidsutsikter är ganska eller genomgående mörka, 32 % valde något av dessa alternativ

3

till skillnad från 21 % under 2014. Även internationell forskning har varnat för ungas fram-tidspessimism och menat att en utbredd sådan kan leda till cynism, misstro och passivitet. En del har framfört att det kan göra det svårare för unga att sätta mål som kräver långsik-tighet och engagemang (jmfr Eckersley, 1988; Elkins & Sanson, 1996). Samtidigt visar Ung-domsbarometerns undersökning (2020) att ungas tilltro till sin egen förmåga att påverka har ökat. Inte minst när det gäller samhället. 2019 uppgav 52 % att de har stora eller ganska stora möjligheter att påverka samhället, det går att jämföra med 19 % år 2000. Det politiska engagemanget har ökat men inte i form av traditionellt partipolitiskt deltagande, sakfrågor engagerar istället i större utsträckning. Samtidigt upplever unga att de har ett för stort an-svar för framtiden (Ungdomsbarometern, 2020). Tankegångar av samma slag har blivit ak-tuella i samband med ungdomsaktivisten Greta Thunbergs arbete med klimatfrågan, en fråga som också kan betraktas vara en krissituation. Greta har kommit att bli en symbol för den yngre generationens starka engagemang i klimat- och miljöfrågor något som följts utav skolstrejker över hela världen. Något som föranlett kritik, ungas engagemang bör inte gå ut över deras skolgång eller barndom. Stora samhällsfrågor bör lämnas till vuxenvärlden (Söderberg, 2019: Amorelli, 2019). Samtidigt uppmanar Greta för egen del betydelsen av handlingskraft och personligt engagemang. I sitt tack-tal i samband med att hon mottog Amnesty Internationals pris Ambassador of Conscience Award sa hon bland annat:

That is why every single of us must push from every possible angle, to hold those responsible accountable and to make the people in power to act […] Activism works. So, what I’m telling you to do now, is to act. (Thunberg, 2019, ”Greta Thunberg: Activism works”, st. 21)

Gretas uppmaning är visserligen i relation till klimatet men frågan är likväl av samma art – upplever ungdomar en stor egenmakt att påverka dagens samhälle eller förlamas de av rädsla och förlorad kontroll? Kan unga kanalisera sitt engagemang även i relation till den samhällskris som Covid-19 kommit att bli? Upplever unga att samhällets institutioner fun-gerar eller blir skolstängningen ett exempel på att för stort ansvar förläggs på den enskilda ungdomen i tider av kris?

4

Studiens syfte är således, mot bakgrund av detta, att undersöka hur ungdomar hanterar den innevarande krisen. Föranleder nuvarande situation, i linje med ungdomsbarometerns sen-aste rapport, en uppgivenhet rörande samhällets framtid eller förmår ungdomarna upp-bringa en tilltro till samhällets förmåga att hantera pandemin. De frågeställningar som därav ligger till grund för studien är följande:

Þ Hur upplever ungdomar sin nuvarande tillvaro under Coronapandemin? Þ Hur ser ungdomar på institutionernas förmåga att hantera krisen?

Þ På vilket sätt menar ungdomar att media påverkat deras uppfattning? Þ På vilket sätt har ungdomars tilltro till framtiden påverkats?

2. Bakgrund

2.1 Teoretiska utgångspunkter och begrepp

Det finns flera tänkare som formulerat teorier om risk och rädsla på samhällsnivå. I det sociologiska fältet kom risk att bli ett analytiskt begrepp först efter att Ulrich Beck publi-cerade sin bok Risk Society (1992). I den utvecklar han en teori om att vår tid, vi kan kalla den senmoderniteten, präglas utav risk. Samhällsgenomgripande risker på så sätt att de for-mar identiteter, sociala relationer och institutioner.

Beck förankrar sin teori i modernitetens konsekvenser. Han beskriver moderniteten som en tid präglad av en relativt stabil, känd och vetenskapligt kalkylerad världsbild. Teknolo-giska, ekonomiska och sociala innovationer avlöste varandra, det fanns en tilltro till social- och vetenskaplig utveckling för samhällets goda. Dock kom denna utveckling att producera

nya risker. Risker som, enligt Beck, utgör en central del i vårt nuvarande senmoderna

sam-hälle. Markerosion till följd av jordbrukets effektivisering eller Cambridge Analytica-skan-dalen som ett resultat av digitaliseringen är exempel på sådana risker (Naturskyddsför-eningen, u.å.; Moore, 2019; Gelin & Pettersson, 2018). Coronapandemin kan också tolkas utifrån Becks riskförståelse. Pandemier i sig är intet nytt men dess snabba spridning kan ses som en följd utav en allt mer globaliserad värld (Jones, 2020). Johan Rockström, pro-fessor i miljövetenskap, menar att pandemier likt Covid-19 kommer bli allt vanligare. Avskogning, kombinerat med extrem hetta, torka och översvämningar driver vilda djur

5

närmre människor vilket samtidigt ökar risken för smittoöverföring (Rockström, 2020, ”Corona- och klimatkrisen har samma grundorsak”, st 4–5). Beck sammanfattar detta med vad han kallar en social bumerang-effekt, modernitetens drivande aktörer drabbas nu av sina egenproducerade risker (Beck, 1998, s.52). Detta tillstånd, vår tid, betraktar Beck därför som ett risksamhälle.

Vad kännetecknar då detta risksamhälle? En karaktäristika är omstrukturering, nya konflik-ter uppkommer gällande fördelningen av vetenskapliga, teknologiska och ekologiska risker – var ska kärnavfallet förvaras? Vem tar ansvar för privatpersoners data? Anthony Giddens (2003, 1996), som också skriver om risk i senmoderniteten beskriver det som en påtaglig

urbäddning där relationer lyfts ur sitt lokala interaktionssammanhang och omstruktureras

över obegränsade områden i tidsrummet. Lokaliteten, eller platsen, blir genomträngd och formad av socialt inflytande långt bort (Giddens, 1996). När avokadoodlarna får en dålig skörd i Nord- och Sydamerika kommer priserna på den lokala matvarubutiken att stiga. Således är många av nutidens risker globala. Likaså menar Beck och Giddens att tradition-ella kategorier som kön, klass och etnicitet inte får samma betydelse i senmoderniteten. Coronaviruset gör inte skillnad på person, såväl resenärer på lyxkryssare får smittan som dem som befinner sig på äldreboenden och i flyktingläger (Majlard, 2020: Larsson, 2020). Ett annat kännetecken för risksamhället är att människor inordnats allt mer i abstrakta

sy-stem, något som skapar distans (Giddens, 1996; Beck, 1998). Det kaffe du dricker till frukost

distribueras genom ett system av marknader, leverantörskedjor och reklam. Kaffeprodukt-ionens följder med bekämpningsmedel och torrlagda vattendrag är förlagda på andra sidan systemet – långt ifrån det personliga ansvaret. Det förmodas påverka vår tilltro till möjlig-heterna att påverka systemen. Köper inte du kaffet på grund av dess miljöpåverkan kom-mer någon annan göra det. Nutida exempel på hur de abstrakta systemen skapar en distans och ansvarslöshet är ökade medicinuttag och överdrivna inköp av vissa livsmedel till följd utav pandemin (Läkemedelsverket, 2020, Rogvall & Brännström, 2020).

Trots abstrakta system så litar du på att ditt kaffe har tagits fram på korrekt sätt, utan att själv ha mött producenten. De abstrakta systemen kräver således tillit för att fungera. Gid-dens (1996, 2003) menar att tilliten till systemen och dess företrädare byggs upp genom

tillgångspunkter, möten mellan lekmannaaktörer och systemets representanter. Positiva

mö-ten bygger upp en tillit till systemet, negativa erfarenheter raserar densamma. Detta gör tillgångspunkterna till systemens kritiska punkt, här avgörs deras legitimitet. När tilliten

6

brister finns risk att lekmannaaktörerna själva intar en expertroll eller ställer sig utanför systemet, man anställer ett privat säkerhetsbolag när man tycker att polisen inte klarar att göra jobbet (Giddens, 1996; Erlandsson & Oneborg, 2020).

I och med att vi också blir allt mer beroende av dessa abstrakta system så kommer vi också, utifrån vad vi bedömer som riskfyllt, agera i relation till dessa. Beck (1998) skriver att risk-samhällets sociala kraft främst gör sig giltig i form av framtida hot. Prognoser, beräkningar och strategier utformar vi utifrån vad vi tror kommer hända, vi vet aldrig vilken betydelse en framtida risk sedan får. Detta skapar ett dilemma av skrämselpropaganda eller mörkläggning (Giddens, 2003, s.42). Politiker, forskare, sakkunniga och statstjänstemän som tar en risk på allvar måste tala om det. De måste göra risken reell genom att kommunicera den som både verklig och överhängande för att få andra att ta risken på allvar. Det kan i efterhand ses som skrämselpropaganda om rädslan visar sig vara överdriven. Likaså finns risken att anklagas för mörkläggning om de undandrar sig från att kommunicera en risk som visar sig vara både verklig och större än de gett sken utav. Dilemmat öppnar också för en intensiv debatt kring riskers realitet och ett ifrågasättande av sakkunskaper. Giddens (2003) beskri-ver att det i sin tur tvingar oss alla till ett mer aktivt och engagerat förhållande till vetenskap, experter och politik. Risksamhället ställer på så sätt krav på en ständig reflexivitet – vi utfor-mar en strategi byggd på aktuell information, därefter utvärderar vi dess konsekvenser och utformar sedan vårt framtida handlande. Likaså granskar vi de abstrakta systemens konse-kvenser och utvärderar deras förmåga att hantera risk. Reflexiviteten blir också framträ-dande i relation till Coronapandemin då experter och forskare har kommit med motstridiga uttalanden om bland annat Coronavirusets symptom (Blume, 2020; Löfvenberg, 2020b). Det har skapat en diskussion bland lekmannaaktörer och politiker som resulterat i skilda förhållningssätt.

Bidrar risksamhället bara till distans och nya konfliktlinjer? Kan inte risker och rädslor vara enande? Dagens risker är allt mer globala, pandemier och klimatförändringar stannar inte vid nationsgränser. Det ställer krav på gemensamt agerande. Beck ser risker som en poten-tiellt enande social och politisk kraft. Han skriver följande: ”på så sätt producerar risksam-hället en form av hotsamhörighet, vars politiska bärkraft ännu är oviss” (Beck, 1998, s.66). Hur denna politiska hotsamhörighet tagit sitt uttryck under Coronapandemin kan diskute-ras. Det verkar finnas tendenser åt båda håll. Inom EU har konflikter kring skyddsutrust-ning och ekonomi tagit fart, samtidigt råder en slags borgfred mellan riksdagspartierna i Sverige (Wennersten, 2020; Nordenskiöld, 2020). Coronapandemins politiska bärkraft är

7

fortsatt något att följa med intresse, men i föreliggande studie kommer inte detta fördjupas. En annan fråga av mer intresse för studien är huruvida en hotsamhörighet uppstått bland folk i allmänhet? I rådande kris har privatpersoner handlat åt okända i riskgrupper och it-tekniker har erbjudit sin kunskap till företag och myndigheter (Norén, 2020: Carlsson, 2020). Detta är exempel på vad Beck (1998, s.67) beskriver som risksamhällets

gräsrotsdemo-kratiska utvecklingsdynamik. Då individer blir allt mer medvetna om systemets producerade

risker ställer det också krav på reflexivet och agerande. Beck skriver följande ”den rörelse som risksamhället sätter igång kommer däremot till uttryck i meningen ’Jag är rädd!’ Nö-dens samhörighet ersätts av rädslans samhörighet. Risksamhällets art markerar i den här meningen en samhällsepok då det uppstår en solidaritet av rädsla” (Beck, 1998, s.69). Giddens (1996) menar på liknande sätt att riskhantering och krismedvetenhet blivit en cen-tral utgångspunkt för våra handlingar och beslut. Men, till skillnad från Beck, skriver han fram fler förhållningssätt än solidaritet – passivitet, cynism och uppgivenhet får också rum. Fyra hållningar skrivs fram; Pragmatiskt accepterande, bibehållen optimism, cyniska pessimismen och

det radikala engagemanget (Giddens, 1996, s.127fff). Det pragmatiska förhållningssättet innefattar

en form av upprätthållande av normalitet där fokus ligger på att bibehålla vardagslivets uppgifter. Problemen betraktas vara bortom allas kontroll och det enda man kan planera för, och hoppas på, är temporära vinster. Den bibehållna optimismen är istället grundad i upp-lysningens ideal, tron på förnuftets seger trots alla dagens faror. Det går att finna sociala och teknologiska lösningar på allt och det rationella tänkandet blir källan till trygghet. Den tredje strategin, cyniska pessimismen står istället i direkt förbindelse med den ängslan som framkallas av risker i samhället. Cynismen är en strategi för att mildra sin ängslan med humor eller världströtthet. Om pessimism istället dominerar tar den sitt uttryck i form av en nostalgi alternativt en negativ föreställning av framtiden. Pessimismen är i sig ingen handlingsorienterad strategi, den leder snarare till handlingsförlamning och hopplöshet. Den sista strategin är det radikala engagemanget som är en praktiskt orienterad strategi där motstånd och protest är centralt. Detta förhållningssätt liknar Becks idé (1998) om risker-nas grästrotsdemokratiska utvecklingspotential. Trots att vi är ansatta av stora problem så kan och bör vi samla oss för att antingen minska eller övervinna problemens inflytande. Detta är ett optimistiskt perspektiv som, till skillnad från den bibehållna optimismen, står i förbindelse med kamp snarare än med tron på rationell analys och diskussion (Giddens, 1996, s.127fff). Vilket förhållningssätt som dominerar hos ungdomarna till följd utav Co-ronapandemin är därför högst angeläget att studera för att pröva Beck och Giddens teorier kring riskers mobiliserande kraft.

8

Beck och Giddens teorier har mött kritik. Kritiken har bland annat rört deras rationalistiska förhållningssätt som inte tar hänsyn till människans subjektiva och moraliska förhållnings-sätt till risker (jmfr Alexander, 1996; Lash & Urry, 1994; Elliot, 1996). Mary Holmes pub-licerade en artikel 2010 där hon efterlyste ett emotionellt perspektiv på riskteorierna, något som hon menar inte tillskrivits så stor betydelse i tidigare forskning. Föreliggande studie fokuserar således på ungas subjektiva upplevelser utav risksamhället och kan därmed ses som ett bidrag till en utökad förståelse utav risksamhällets giltighet för den enskilda indivi-den.

2.2 Tidigare forskning

Mot bakgrund av detta riskteoretiska perspektiv blir frågor om ungas riskuppfattningar av intresse. Uppfattar ungdomar samhället som riskfyllt? Vad oroar dem? Vad påverkar deras riskförståelse?

Människors rädsla är som tidigare nämnts inget nytt fenomen, traditionellt så betraktas de som grundläggande känslor hos alla levande varelser (Nussbaum, 2018). Men som studier visat har människors oro tilltagit under 2000-talet, i alla fall hos unga. I Linneuniversitetets undersökning ”Från Yolo till Oro” (2015/2016) deltog 1 003 ungdomar i åldrarna 18–25 år. De svarade på frågor om vad de upplever vara sin tids största utmaningar och vad som oroar dem. Bostadsbrist, arbetslöshet och klimatförändringar framträdde som de tre största utmaningarna och 42% av ungdomarna uppgav att de känner en oro för framtiden. Sex av tio känner därtill en oro över att inte lyckas i livet. Av deltagarna uppgav 89% av tjejerna och 66% av killarna att det finns en idealbild att leva upp till vilket skapar oro och stress. En oro över framtiden bekräftas också i Ungdomsbarometerns (2020) representativa undersökning på 18 959 ungdomar i åldrarna 18–24 år. I deras resultat framkom dock att unga upplever en ökad tilltro till sin förmåga att påverka samhället men känner samtidigt ett alltför stort ansvar för samhällets framtid. Den upplevda osäkerheten och det individu-ella ansvaret verkar enligt Ungdomsbarometerns slutsatser samverka till att en ökad andel ungdomar prioriterar trygghet idag.

Finns det liknande resultat bland ungdomar i andra länder? Richard Eckersly (2002) gör en analys av några sammanställda studier på ungas uppfattningar om framtiden i Australien. Hans resultat bekräftar mycket av det som svenska ungdomarna uppger. I en av studierna

9

fick australiensiska ungdomar i åldrarna 15–24 år beskriva hur de trodde deras framtid skulle se ut 2010. De flesta förväntade sig inte en förbättrad livskvalité, “more people, en-vironmental destruction, new diseases and ethnic and regional conflicts, the world is head-ing for a bad time of crisis and trouble” (Eckersley, 2002, s.3). Negativa drivkrafter som stark individualisering, materiell och ekonomisk konkurrens samt utbredd girighet uppges som orsaker. Istället önskade ungdomarna ett Australien som betonade värden som det gemensamma samhället, familjen, miljön och samarbete.

En negativ framtidsbild bland ungdomar bekräftas även utanför en traditionellt väster-ländsk kontext. Ryota Ono (2005) har undersökt hur japanska ungdomar i åldrarna 12–22 år upplever sin framtid. Deltagarna, 43 % killar och 57 % tjejer, svarade på enkäter kring sin tilltro till framtidens utveckling. Av dem uppvisade 64 % någon form av pessimism. Bland annat väntades fler väpnade konflikter, utbredd miljöförstöring och en minskad mental hälsa. Samtliga enkäter uppvisade också en svag tilltro till den egna och samhällets förmåga att hantera framtiden. I Eckersleys (2002) sammanställning av flera studier kunde en ökande pessimism kopplas till stigande ålder. Det visar också andra studier bland annat Cathie Holdens studie från 2002 på ungdomar i Storbritannien. Eckersley (2002), Ono (2005) och Holdens (2002) resultat skiljer sig därmed något från svenska studier där unga uppvisar en växande tilltro till sin egen förmåga att påverka samhället (Linnéuniversitetet, 2016; Ungdomsbarometern, 2020). Föreliggande studie är förlagd i en svensk kontext, mot bakgrund av tidigare studier ovan är det intressant att studera om ungdomars tilltro förblir opåverkad utav pandemin eller om en förändrad syn på framtiden och samhället kan skön-jas.

Ungas upplevelser av oro varierar och är till synes beroende av flera faktorer. Det kan dock konstateras att de känner en oro för sin framtid. En oro för framtida skeenden kan kopplas till upplevda risker, men hur definierar människor själva begreppet risk? Deborah Lupton och John Tulloch (2002) har genom gruppintervjuer studerat hur 42 kvinnor och 32 män i åldrarna 18–30 år uppfattar begreppet risk samt vilka skillnader i riskuppfattningar som finns. Deltagarna beskriver risk som ett övervägande att agera eller ej utifrån ett osäkert utfall. Därtill framkom en syn på risk som en ofrånkomlig del av livet. Deltagarna gjorde också skillnad mellan positiva och negativa risker där positiva risker beskrevs som utmanande, något som kan bidra till personlig utveckling. Negativa risker handlar mer om känslor av rädsla, osäkerhet och en förlorad kontroll. Studiens resultat utmanar Beck och Giddens

10

(1998,1996) riskförståelse så till vida att risker framförallt sågs som kollektiva och inte indi-viduella. Därtill utmanas deras teori om individer som präglas av ständig rädsla och reflexi-vitet då även positiva aspekter av risk framträdde i studien.

En ytterligare aspekt som förefaller påverka riskuppfattningen är plats. Wall och Olofsson (2008) genomförde en intervjustudie i grupper av ungdomar i åldrarna 17–18 år. Delta-garna, jämnt fördelade mellan könen var bosatta antingen i Storstockholm eller på Jämt-ländska landsbygden. Studiens resultat visar att ungdomar uppfattar samma risker som se-riösa både för sig själva och samhället, något som indikerar en riskuppfattning oberoende av plats. Dock indikerar resultatet att kön påverkar riskuppfattningen då tjejer uttryckte en rädsla för olika hälsorisker, något som inte förekom bland killarna. Platsens betydelse fram-kom istället då grupperna tillskrev risker olika betydelse. Ungdomarna på landsbygden er-höll ett mer kollektivistiskt och lokalt perspektiv på risk, något som berör oss och här. De nära relationerna på landsbygden var ett framträdande tema, risker bemöts kollektivt och ansvaret delas. I Storstockholm resonerade ungdomarna istället utifrån en individualistisk och inbäddad förståelse av risk. Individen utgör referenspunkt för att tolka, värdera och agera gällande risk, ett where I am-perspektiv. Därför blir det av intresse att studera om plats påverkar ungdomars uppfattningar även i relation till nuvarande pandemi.

Förutom plats, kön, ålder och livssituation så anser forskare också att media har en stor påverkan på hur vi uppfattar risker. Nováky and Hideg (2000, 2002) har undersökt hur studenter på gymnasie- samt universitetsnivå ser på sin framtid i Ungern. I resultatet fram-kommer att ungas uppfattningar om framtiden präglats utav vad som varit framträdande i massmedia, något som även tidigare studier bekräftar (se Rubin, 1998). Medias roll vad gäller att tolka och synliggöra risker i samhället kan diskuteras utifrån så kallad framingteori. Robert Entman, en tidig och tongivande forskare på området definierar framing som följande “To frame is to select some aspects of a perceived reality and make them more salient in a communicating text, in such a way as to promote a particular problem defini-tion, casual interpretadefini-tion, moral evaluadefini-tion, and/or treatment recommendation” (Entman, 1993, s.52). Medier har möjligheten att forma våra uppfattningar om omvärlden och har på så vis inflytande över problemformuleringar, slutsatser och eventuella lösningar. Detta framträder i Elsa Pieris studie från 2019 där hon studerat brittiska medias betydelse i relat-ion till Ebolapandemin under 2014–2015. Pieri menar att medias framing hade betydelse för hur pandemin uppfattades av allmänheten samt vilka politiska interventioner som

genom-11

fördes. I sitt resultat skriver hon fram att en västerländskt centrerad rapportering om smit-torisken resulterade i ett överdrivet fokus på smittspridning i väst, något som bidrog till flera ineffektiva insatser av den brittiska regeringen. Regeringen motiverades av att upp-fattas som handlingskraftiga snarare än att genomföra de mest effektiva insatserna mot smitta. Media präglades samtidigt utav ett panic narrative där nyheter om bristande kapacitet på sjukhusen rapporterades, något som bidrog till en utbredd kritik hos allmänheten mot regeringens smittskyddsstrategi. Det i sig skapade ett förstärkt behov hos regeringen att visa just handlingskraft.

Nuvarande pandemi har också varit utsatt för en intensiv medial bevakning. Samtliga rikstäckande tidningar har haft någon form av liverapportering om läget. I en undersökning av forskare på Karolinska Institutet och Södertörns högskola har strax över 1000 slump-mässigt utvalda personer tillfrågats om hur de uppfattar den mediala rapporteringen om Corona. 67% svarade att de upplever medias rapportering som mycket eller ganska upp-skruvad och alarmistisk. Media antas, mot bakgrund av detta, ha en betydelse både för ungas uppfattningar om rådande situation men också om framtiden, dess eventuella inver-kan utgör därav en av studiens frågeställningar. Likaså motiveras studiens övriga frågeställ-ningar utifrån Giddens (1996, 2003) och Becks (1998) riskteori samt redovisad forskning. Nästa fråga blir följaktligen – hur kan ungdomars uppfattningar om pandemin kartläggs och analyseras?

3. Att samla in, tolka och presentera ungdomars

upp-levelser

För att undersöka hur unga förhåller sig till pandemin har jag utgått från skriftliga berättel-ser som samlats in av Nordiska Museet i Stockholm. Materialet består av skriftliga berät-telser från människor över hela landet som museet fått in via hemsidan minnen.se. De inlägg som publicerats på hemsidan är godkända av respektive författare för publicering och som material i studier eller utställningar. De som lämnat material till museet har också haft möjligheten att frivilligt uppge sin boendeort. Berättelser som taggats med plats visas på en interaktiv karta där koordinaterna är något korrigerade utav nordiska museet på grund

12

utav integritetsskäl. Sammantaget möjliggör detta att materialet kan användas även ur ett forskningsetiskt perspektiv (Vetenskapsrådet, 2002).

Material som samlats in från frivilliga skapar vissa förbehåll när det används i en studie. I urvalet förekommer ungdomar som uppger att de fått i skoluppgift att delta, andra skriver att de deltar på eget initiativ. Det går således inte, på grund av den öppen som insamlingen kännetecknas utav, styra urvalet av informanter. Materialet har därtill påverkats utav in-samlingens form med fyra fasta frågeställningar (se längre ner i detta avsnitt). Dessa aspekter kan ha en inverkan på vilka perspektiv som presenteras. Sammantaget går det därmed inte att tala i termer av representativitet eller generaliserbarhet vad gäller studiens urval och material. Likaså gör studien ingalunda anspråk på det i sitt resultat. Däremot är materialet en bra utgångspunkt för att undersöka hur ungdomar kan uppfatta nuvarande pandemi, vilket också är studiens syfte.

Intervjuer kan likväl ses som en lämplig metod som också syftar till att samla in individers subjektiva uppfattningar. En sådan metodologisk design hade möjliggjort mer kontroll över materialet, likaså hade följdfrågor möjliggjorts vilket kan bidra till ytterligare nyanser i ung-domarnas svar. Intervjuer har likafullt metodologiska utmaningar, bland annat vad gäller relationen mellan respondent och forskare. Denscombe (2017) benämner denna proble-matik som intervjuareffekten – hierarkiska relationer i form av socioekonomisk status, ut-bildningsmässiga kvalifikationer och/eller professionell sakkunskap kan påverka respon-denten så att denne anpassar sina svar utefter vad intervjuaren förväntas vilja höra. Aspekter som i föreliggande studie förefaller väsentliga då intervjuaren innehar både ett åldersmässigt, utbildningsmässigt och kunskapsmässigt övertag över informanterna som är uteslutande ungdomar på gymnasiet. Denna intervjueffekt görs inte gällande i den frivilliga insamlingen via minnen.se då den sker helt utan ett möte mellan respondent och forskare. Därtill hade semistrukturerade intervjuer svårligen kunnat genomföras i fysisk form i och med pandemin och råden om social distansering (Folkhälsomyndigheten, 2020). Mot bak-grund av dessa metodologiska överväganden ses ungdomarnas berättelser från minnen.se som ett lämpligt material att analysera utifrån föreliggande studies frågeställningar.

Av de texter som publicerats på minnen.se har jag valt ut 58 inlägg. Samtliga inlägg är skrivna av gymnasieungdomar mellan 16–19 år. 28 tjejer, 16 killar och 14 okänt kön. Ett geografiskt urval har gjorts där 24 av deltagarna bor i Storstockholm, ej inräknat Södertäl-jes, NorrtälSödertäl-jes, Nykvarns och Nynäshamns kommun. 34 respondenter är bosatta i norra

13

delarna av Sverige. Deltagare från Lappland, Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland och Jämtland har valts ut. Sexton deltagare bor på landsbygd eller orter med mindre än 10 000 invånare och 18 stycken bor i orter med mer än 10 000 men mindre är 100 000 invånare. Tidigare forskning pekar på stora skillnader mellan individers uppfattning vad gäller risker beroende på om de bor på landet eller stan. Urvalet har, i linje med detta, gjorts för att få en geografisk spridning mellan landsbygd och stad. Likaså har forskning visat en skillnad mellan könen vad gäller riskperception, något som föranlett en önskan om en könsfördel-ning bland deltagarna. Könsfördelkönsfördel-ningen är emellertid ojämn vilket beror på en överrepre-sentation av tjejer i gymnasieåldern både i Stockholm och norra Sverige.

På hemsidan minnen.se har samtliga fått svara på följande frågeställningar: - Hur har din vardag påverkats av Coronaviruset?

- Hur har ditt beteende förändrats?

- Vad tänker du om tillståndet i samhället just nu?

- Hur ser du på framtiden, kopplat till Coronaviruset och dess konsekvenser?

Svaren har varierat i längd från några rader till en och en halv sida text. Texterna har ana-lyserats tematiskt enligt Guest, Macqueen och Nameys modell (2012) där meningsbärande stycken plockas ur textmassan och kopplas till koder som beskriver dessa. Dessa koder studeras sedan i relation till varandra, de länkas samman till övergripande teman som rå-materialet sedan kopplas till i analysen (Guest, McQueen & Namey, 2012). I läsningen av materialet har fokus, inspirerad utav Ryan och Bernard (2003), varit att kartlägga motsägel-ser, överraskande påståenden, nyckelord, metaforer eller upprepningar.

14

4. Resultat

4.1 Tillvaron: en vardag präglad av rädslor, begränsningar eller befrielser?

I de berättelser som publicerats hos Nordiska Museet framkommer mycket känslor, mest framträdande är oro och rädsla. Tre saker är i huvudsak föremål för ungdomarnas oro; självet, andra och samhället eller världen i stort. Rädslan för egen del kretsar kring att bli smittad själv och det egna ansvaret för att inte smitta andra. Det framkommer därtill en oro för att inte kunna slutföra sin skolgång, framförallt hos de ungdomar som går sista året på gymnasiet. Det finns också en oro för ekonomin, både den privata i form av minskande fondbesparingar samt Sveriges och världens ekonomiska utveckling. Vilket av dessa oros-moment som dominerar skiljer sig dock mellan grupperna. Tjejerna oroar sig i större ut-sträckning för anhöriga och riskgrupper medan killarnas oro domineras av ekonomi och den generella samhällssituationen. Killarnas ekonomiska oro berör främst samhällsekono-min, det individuella perspektivet finns således inte i samma utsträckning i deras svar. Skillnader uppträder inte bara mellan könen, det förekommer också skillnader mellan tje-jerna, då länkat till plats. Samtliga tjejer i norr beskriver en oro för närstående och riskgrup-per, framförallt mor- respektive farföräldrar. Bland tjejerna i Stockholmsområdet är det endast en deltagande som beskriver en oro för nära anhöriga, då sin mormor. I övrigt är oron antingen riktad mot den egna hälsan eller livssituationen med jobb och studier. Av samtliga killar är det endast en av deltagarna som beskriver en oro för anhöriga. I övrigt är det ekonomi, arbetstillfällen och utveckling på samhällelig nivå. Det individuella perspek-tivet framträder således inte hos killarna i samma utsträckning. En av killarna uttrycker också en oro för hur Sveriges uppfattas internationellt, ”det är läskigt att veta att resten av världen tar situationen väldigt seriöst och skrattar åt hur Sverige behandlar situationen”. Sådana svar om ekonomi på nationell nivå samt Sveriges agerande i relation till andra länder framstår som exempel på hur Sverige betraktas ur ett jämförande perspektiv internationellt. I ovanstående svar framkommer på så vis både en köns- och en platsaspekt på ungdomar-nas oro. Platsens betydelse för riskperceptionen har bekräftats i en tidigare studie på svenska ungdomar (Wall & Olofsson, 2008). I likhet med det resultatet visar även denna studie en skillnad i plats där tjejerna från norr respektive Stockholm resonerar olika kring sin oro. Bland tjejerna i Norrlandsgruppen finns en kollektiv förståelse av

Coronapande-15

mins risker, omsorg om nära anhöriga och andra i riskgrupper betonas och det mest cen-trala i tjejernas svar handlar om rädslan för att smitta andra. I Stockholm är en oro för den egna livssituationen det mest framträdande, något som kan förstås som en mer individuellt förankrad och inbäddad riskbedömning. Det förekommer ett vi och oss-perspektiv bland tjejerna på landsbygden samt ett jag och mitt-perspektiv bland tjejerna från Stockholms-området. Samtidigt förekom ett globalt perspektiv bland ungdomar både i norr respektive Stockholm, något som skiljer sig från Wall och Olofssons studie där det globala perspekti-vet endast förekom hos storstadsungdomarna (Wall & Olofsson, 2008). Det globala per-spektivet var också tydligt framträdande bland killarna, det individuella perper-spektivet skrevs inte fram i lika stor utsträckning.

Ungdomarna berättar också om en förändrad tillvaro. En central förändring som omnämns i samtliga svar är olika former av begränsningar. Det handlar om minskad rörelsefrihet, begränsade sociala kontakter och inställda evenemang och fritidsaktiviteter. Det resulterar i understimulans, trötthet och stress. Bristen på rutiner bidrar till stress och ungdomar upp-lever ett större egenansvar att planera och strukturera sin vardag. En tjej från Stockholm skriver

Det som påverkats mest är det sociala, och därmed ens humör. När man träffar folk tvingas man visa upp sin bästa sida, men hemma finns inga krav vilket leder till bristande diciplin [sic] både i studierna och i hur man beter sig.

Ungdomarnas vanliga fritidssysslor som att åka till köpcentrum eller umgås med vänner har ersatts med hemmasittande. En växande ensamhet och isolation återkommer i svaren, begränsningarna skapar en distans både till den nära kompiskretsen och omvärlden. En av ungdomarna beskriver att det gått veckor sedan han träffade sin flickvän, en annan hur hon inte fått tillfälle att fira varken sin födelsedag eller sitt körkort. En del begränsningarna är självvalda medan andra begränsningar betraktas som pålagda utifrån. De självvalda be-gränsningarna baseras framförallt på en egen rädsla för att bli smittad eller smitta andra. De pålagda begränsningarna kommer från myndighetsbeslut i form av skolstängning och allmänna råd, därtill kommer begränsningar från ungdomarnas vårdnadshavare.

Det är inte bara negativa upplevelser av begräsningarna som skrivs fram, en del upplever situationen som befriande. Två av ungdomarna beskriver hur deras sociala ångest är näst-intill obefintlig då de inte behöver möta människor. Ett annat exempel är ungdomar som skriver att de nu har mer pengar och oplanerad tid. De beskriver att de kan styra över sin

16

tid i större utsträckning vilket skapar mindre stress och ökad produktivitet. Ett annat ex-empel på den upplevda friheten är en tjej som skriver följande ”Jag har mycket mer tid att göra vad jag vill med. Det älskar jag. Jag har cyklat extremt mycket. Jag har målat, skapat egna smycken, tränat och baka [sic]. Som 16-åring har jag annars väldigt lite tid för sånt.” Andra beskriver hur skönt det är att slippa göra sig i ordning på dagarna ”Har inte duschat på tre dagar dock då det inte finns något behov av att se bra ut. Jag har haft mjukisbyxor på mig i över en vecka nu… men det är skönt”.

Upplevelsen av befrielse från sociala kontakter och krav på både kläder, smink och sche-malagda aktiviteter kan ses som en kontrast till de upplevda begränsningar som i huvudsak dominerar i svaren. Pandemin har lett till förändrat handlingsutrymme, när de vanliga ak-tiviteterna ställts in så skapas utrymme för nya. En av ungdomarna ger tydligt uttryck för det då hon beskriver hur hon cyklat, bakat och ägnat sig åt kreativa sysselsättningar – något hon menar inte vara så vanligt förekommande för en 16-åring. Svaret skulle kunna ses som ett exempel på ett minskat socialt tryck på att passa in i de sociala normerna som finns i vardagslivet med skola och fritidsaktiviteter. En av ungdomarna beskriver hur ”det vanliga livet är på paus”. Tidigare forskning har visat att unga upplever att det finns en idealbild av livet som skapar stress (Linnéuniversitetet, 2015/2016). När det sociala trycker försvinner med färre aktiviteter och möjligheter så hindras ungdomarna från den identitetskonstrukt-ion som följer på att vilja uppnå idealbilden. Det verkar minska den typen av press och kan därigenom istället upplevas som en befrielse. Kraven på reflexivitet i identitetskonstrukt-ionen minskar också då valmöjligheterna inte finns i samma utsträckning, likaså är alla ung-domar drabbade på liknande sätt med distansstudier och social distansering. Pandemin har på så vis en tillfälligt egaliserande effekt. Beck beskriver att risker upphäver gamla skiljelin-jer (1998), något som verkar bekräftas i dessa typer av svar då möjligheten att manifestera sin sociala position i skolan och på fritidsaktiviteten har försvunnit. Samtidigt ger ungdo-marna uttryck för nya krav som också innefattar en form av reflexivitet. Ungdoungdo-marna måste välja vilket förhållningssätt de ska ha till både distansundervisningen och myndigheternas råd. Det bidrar till en ny stress, inte i relation till det egna identitetsprojektet, snarare i relation till ett ökat ansvar för studierna samt den egna och andras hälsa. I samband med detta kommer ett större egenansvar, en av ungdomarna beskriver att kraven utifrån för-svinner när hen inte träffar kompisar och lärare vilket leder till bristande disciplin och stress. Andra saker som också bidrar till stress och oro i tillvaron är nyheter om pandemin. Ung-domarna beskriver hur de dagligen översköljs av information om dödsfall och antal sjuka, media spelar en huvudroll i deras berättelser om pandemin.

17 4.2 Media: viktig information eller rädslans bränsle?

Medias påverkan på ungdomarnas uppfattningar är återkommande i svaren. Ungdomarna beskriver en ensidig rapportering där pandemin utgör det enda nyhetsinnehållet i både ra-dio, TV och tidningar. Det bidrar till en nyhetströtthet och som lett till att vissa har valt att helt sluta ta del av nyheter. Samtidigt ses informationen från myndigheter och experter som viktig. Det påminner om situationens allvar och skapar trygghet. Däremot ser inte ungdo-marna medias informativa roll som helt oproblematisk då den påverkar allmänhetens upp-fattningar i så stor utsträckning. En beskriver det som att ”median [sic] har en stor del i allt detta, median har börjat överdramatiserat detta så att det låter att de är mer än va de är.” En tjej skriver vidare att medias rapportering skapar en misstänksamhet både mot myndig-heter och politiker. När det framkommer motstridig information så ifrågasätts myndighet-ernas trovärdighet. Exempel som tas upp är forskare som ger olika besked eller nyheter från andra länder med annan strategi än Sverige, något som kan skapa en oro och minskad tilltro till svenska experter och politiker. Ungdomarnas syn på medias betydelse i pandemin liknar till stor del både Giddens (2003) och Becks (1998) beskrivningar av media i risksam-hället. Riskerna är till sin natur mer osynliga idag och existerar genom människors percept-ion och uppfattningar om dem. Riskerna måste göras reella genom att experter och forskare talar om dem. Genom att tala om en risk börjar den existera och betraktas som reell. En liknande process framträder i svaren, en av ungdomarna skriver bland annat

Jag kan inte gå en morgon utan att höra ordet. Ordet har kommit in i mitt ordförråd och jag snackar om det nästintill hela dagarna. […] Längtar till dess att jag kan gå in på telefonen och mötas av en nyhet som inte innefattar detta virus.

På så sätt blir media centralt för att både definiera och synliggöra pandemin. Det inform-ationstäta samhället och ungdomarnas tillgång olika informationskanaler öppnar också för sociala definitionsprocesser (Beck, 1998). Coronapandemins dominans över nyhetsagen-dan och därmed ungdomarnas och samhällets livsvärld kritiseras också i andra ungdomars svar

Såklart att det är viktigt att information går ut men jag tycker det är sorgligt att vi glömmer bort annat viktigt. Det finns så många andra kriser i världen men det känns som att direkt det drabbar västvärlden så exploderar det.

18 Jag tycker att det har tagit över för mycket. Det finns inte en nyhet som inte berör viruset, och jag räds över vad jag missar. Vem bryr sig om Syrien nu? Ingen vet någonting om vad som händer utanför vården.

Något som också dominerar i ungdomarnas texter om medias roll är dess påverkan på känslor och beteenden. En av ungdomarna beskriver hur nyheter om en negativ utveckling av ekonomin i kombination med antal döda skapar en stark stress. Andra beskriver hur upprepade nyhetsnotiser på telefonen gör det svårt att fokusera på något annat än pande-min och mängden nyheter bidrar till känslor av maktlöshet. En av ungdomarna skriver ”det är nästan overkligt när man läser nyheter. Det är rubrik efter rubrik som handlar om Co-rona. Corona Corona, det är bara det”. Medias rapportering bidrar inte bara till oro och stress, en av ungdomarna bosatt i Stockholm beskriver istället en mer splittrad uppfattning:

Allt är polariserat i media. Folk freakar. Folk ignorerar det. Folk romantiserar det. Kring mig verkar all rätt lugna, men jag har en vinklad bild, eftersom att jag bor i ett rätt fint område. Här är folk lugna. Men oavsett om min bild är vinklad eller inte, vill jag få folk att inse: få inte panik!!

Ungdomarnas förståelse av media är således att mediabilden både påverkar både deras egna och andras uppfattningar och känslor om Corona. Utöver medias påverkan på tankar och känslor så ger också ungdomar exempel på medias påverkan på andra människors beteen-den. En tjej från norra Sverige menar att media förmedlar ett alarmistiskt budskap, något som bidrar till panik. En annan tjej är kritisk till vad hon menar vara konsekvenserna av medias nyhetsrapportering:

På grund av media har det blivit nästan värre än vad det är. Själv så tycker jag att det låter som att jordens undergång håller på att ske, eller kanske att pesten kommit tillbaka. […] Allmänheten verkar väldigt oroad, vad jag sett på internet så har människor varit helt besatta av att köpa handsprit och toalettpapper.

Ungdomarna redogör i större utsträckning för medias påverkan på deras tankar och käns-lor, vad gäller beteenden uttrycker inte ungdomarna samma påverkan på deras eget hand-lade. Även om medias påverkan på allmänhetens beteenden skrivs fram i ungdomars svar så indikerar andra ungdomar att uppmaningarna i media inte får önskad effekt. En av ung-domarna från Stockholm räknar upp flera exempel med fulla uteserveringar och butiker där uppmaningar om social distansering inte följs. Därtill förekommer också berättelser som tyder på en uppfattning att informationen är för knapphändig och att politiker och forskare inte tar situationen på allvar. De ungdomar som efterlyser ett större allvar hos politiker och forskare jämför med andra länders agerande, en skriver bland annat ”Jag

19

tycker att Sverige hanterar situationen dåligt och tagit väldigt milda åtgärder jämfört med andra länder. Det känns som att situationen ej tas på allvar”, en annan skriver liknande att ”det är läskigt att veta att resten av världen tar situationen väldigt seriöst”.

Då senmodernitetens risker är öppna för sociala definitionsprocesser kan media både för-stora och förminska dem. De nya riskerna kräver uttolkning och agerande i abstrakta sy-stem av både myndigheter och experter. Deras information som kommuniceras via media blir central både för att definiera problemet och hitta eventuella lösningar. Ungdomarna beskriver samtidigt en splittrad mediabild med motstridiga budskap både i traditionella lik-som sociala media. Motsägelser lik-som de menar påverkar tilltron till både forskare, myndig-heter och politiker. Den typen av resonemang hos ungdomarna kan kopplas till vad Gid-dens (2003) beskriver som ett dilemma av skrämselpropaganda och mörkläggning. Då me-dia är den huvudsakliga kanalen för myndigheternas och politikernas information gällande restriktioner för att förhindra smittspridningen krävs ett budskap som tas på allvar av be-folkningen. Dock upplever ungdomar att politiker och forskare i media överdriver, något de menar leder till en form av skrämselpropaganda och panikbeteenden. Samtidigt före-kommer också svar som indikerar en känsla av mörkläggning, att det är obehagligt att veta att resten av världen tar situationen på allvar till skillnad från Sverige samt att informationen är knapphändig.

Forskning har också visat medias betydelse för omvärldsförståelsen i allmänhet liksom i kris. Media ses också som ett redskap för att utvärdera politikers och forskares agerande (jmfr Nováky & Hideg, 2000; Rubin, 1998; Pieri, 2019) Pieri har därtill visat att politiker använder media i krissituationer för att porträttera sig som handlingskraftiga (Pieri, 2019). I samband med Ebolapandemin förekom ett panic narrative i media som fick betydelse för hur det brittiska samhällets beredskap uppfattades (Pieri, 2019). På liknande sätt verkar en uppfattning bland ungdomarna vara att media innehåller överdrivna nyheter som skapar panikbeteenden. Något som bekräftats i en nyligen genomförd studie på svenskarnas upp-fattning av medias rapportering kring pandemin (Vetenskap och allmänhet, 2020a). En skillnad från Pieris studie (2019) är hur ungdomarna i föreliggande studie uppfattat den mediala fraiming av svenska politikernas agerande under nuvarande pandemi. Politikerna uppfattas inte i huvudsak som handlingskraftiga, snarare tvärtom. Därtill uttrycker också ungdomarna en medvetenhet om ett medialt panic narrative på så sätt att ungdomarna ger exempel på hur media bidrar till panikbeteenden. Något ungdomarna är i huvudsak kritiska till. I sin kritik av medias fraiming gör också ungdomarna skillnad på olika medier där sociala

20

medier ses som den minst trovärdiga källan. En kritik som genererar aktiva strategier gente-mot media. Vissa tar endast del av myndigheternas information, andra väljer att utesluta media helt medans en tredje grupp tar del av olika källor för att kunna granska det som skrivs på framförallt sociala medier. Det förekommer således en reflexivitet i relation till medias roll och innehåll. Där ungdomarna reflekterar och granskar medias roll och dess påverkan på uppfattningar, känslor och beteenden.

Hamstring och andra panikbeteenden kan också ses som exempel på de abstrakta syste-mens känslighet, en bristande tillit till systesyste-mens förmåga att leverera under kris leder till förändrade beteenden. Media har en central roll då alarmistiska nyhetsrapporteringar om eventuell färskvattenbrist och läkemedelsbrist (Bäsén, 2020; TT, 2020) bidrar till en reflexi-vitet där enskildas beteenden formas utifrån den information som media ger – människor köper slut på både medicin och vattendunkar. När tilliten till systemen sjunker tar männi-skor saken i egna händer. Likaså öppnar medias rapportering för jämförelser både mellan länder och experter, något som också framträder i svaren – hur väl fungerande är samhällets institutioner, går dem att lita på?

4.3 Institutionerna: ökad solidaritet eller bristande tillit?

I ungdomarnas berättelser framträder en förändrad syn på samhällets institutioner. Föru-tom en kritisk syn på medias roll tas EU upp exempel på en institution vars brister synlig-gjorts under pandemin. En kille från Stockholm skriver följande

Jag tror också att det här kan leda till en kris inom EU, att folk anklagar varandra och försöker skylla ifrån sig. Jag menar, EU ska ju arbeta för att man ska få resa fritt i Europa och att länderna ska hjälpas åt i krisen. Men nu får man inte resa fritt i Europa och i den här krisen så värkar [sic] de flesta länderna ha tänkt mer på sig själva och sin säkerhet än att hjälpa andra.

Liknande svar återkommer, EU:s medlemsländer kommer ifrågasätta varandra då de inte hjälpt utsatta länder med sjukvårdsmateriel och andra avgörande resurser. Likaså finns en kritik mot EU-samarbetet som helhet. Andra ungdomar beskriver situationen utifrån en generell konfliktorienterad utgångspunkt där världsläget förutspås bli allt mer spänt mellan nationer även utanför EU-samarbetet. Kina förutspås få skulden, framförallt utav USA, för

21

pandemins utbredning, något som kan öka spänningen mellan länderna. En av ungdo-marna beskriver att samhället kommer förändras till följd utav de konflikter hon ser som oundvikliga, ” jag ser att mycket kommer få börja om på nytt”.

Nystart eller omvandling av nuvarande institutioner är återkommande i svaren. Dock ver-kar ungdomarna ha skilda uppfattningar om vad en nystart eller omvandling innebär. En form av nystart som presenteras är förhoppningen att institutioner likt EU kommer upp-lösas. Andra ungdomar hoppas istället på en ökad tillit till transnationella samarbeten. Ett utökat samarbete motiveras av krisernas natur, pandemin, liksom miljö och ekonomi, måste hanteras gemensamt. En tjej som ser pandemin som ett tillfälle för ökat samarbete med stärkta institutioner skriver:

Jag hoppas att världen blir lite mer solidarisk efter detta. Att nationer världen över förstår nyttan i att ha ett internationellt samarbete. ATT BORIS JOHNSON FATTAR ATT STORBRIT-TANIEN [sic] BEHÖVER EU!

Det här svaret kan förstås som en förhoppning om att nuvarande situation kommer bidra till ett utökat samarbete internationellt och Storbritannien tas upp som exempel på en, av flera, nationer som dragit sig ur internationella samarbeten. Andra exempel är USA:s sident Donald Trump som dragit sig ur Parisavtalet, liksom Jair Bolsonaro, Brasiliens pre-sident, som drog tillbaka sitt erbjudande om att vara värdland för klimatmötet Cop25 under 2019 (Watts, 2018, Malmén, 2017).

Utöver omvandling och nystart förekommer också en form av allmän samhällskritik, en tvekan till samhällets kapacitet i stort. ”Alla pratar om den andra vågen, och om hur mycket värre den kommer vara. Vet inte om vi, som samhälle kommer klara det om de skulle stämma” skriver en av ungdomarna som exempel på ett mer generellt svar där särskilda institutioner inte pekas ut. Svar likt dessa kan förstås som en generell misstro mot sam-hällets kapacitet i kris. Samtidigt finns en stark tilltro till forskning och vetenskapens för-måga att ta fram ett vaccin, även hos de ungdomar som är kritiska till andra institutioner. Det förekommer också en tillit till myndigheternas agerande, då ofta utifrån argumentet att de följer forskning. En ungdom beskriver det som ” […] trots opinionen i landet tycker jag att svenska myndigheter har agerat exemplariskt och inte gett rekommendationer och re-striktioner innan forskning stödjer slutsatser, till skillnad från andra länder”. Sveriges poli-tiker är, tillskillnad från vetenskapen, mer ifrågasatta. I svaren anklagas de för att ha agerat

22

senfärdigt i början av krisen. Politiker som begrepp på mer allmän, internationell nivå, be-rörs främst i kritiska ordalag där de agerat egoistiskt, naivt eller inte tagit situationen på allvar. Svenska politiker beskrivs inte som egoistiska på samma sätt, snarare naiva. Politi-kernas senfärdighet är återkommande, men det förekommer också svar från ungdomar som tycker att politikerna tagit alltmer ansvar under pandemins gång.

I svaren framträder vad Beck (1998) och Giddens (2003) beskriver som ett ökat beroende av institutioner och abstrakta system. Krisen har startat en självreflexiv process, ungdo-marna erkänner institutionernas nödvändighet, men hur de fungerar eller borde fungera finns det skilda uppfattningar om. Likaså erkänns behovet av samarbete och tillit mellan länder bland både kritiska respektive positiva ungdomar. En av de kritiska ungdomarna menar till exempel att grundidén med EU-samarbetet, fritt resande och stöd mellan länder, inte fungerat under pandemin vilket öppnar för en kritik mot EU:s nuvarande funktion men inte av internationella samarbeten som sådana. Det finns också de ungdomar bland de svarande som istället menar att krisen kan öka solidariteten mellan länder och att inter-nationella samarbeten går stärkta ur situationen. Tjejen som uttrycker en förhoppning om ett stärkt EU-samarbete uttrycker också en stark tillit till internationella samarbeten som helhet. Hennes svar kan ses som exempel på en kategori av ungdomar i resultatet som, samtidigt med en stark tilltro till framtiden, uttrycker en stark tilltro till nuvarande institut-ioners funktion.

Utifrån ungdomarnas svar om samhällets institutioner i relation till Coronapandemin, kan institutionernas agerande ses som en form av tillgångspunkt (Giddens, 1996). Ungdomarna beskriver hur de, framförallt genom media, får nyheter och information om både EU:s, nationers och myndigheters agerande. Medias information möjliggör en tillgångspunkt på så sätt att ungdomarna möter institutionen genom dess representanter. När negativa ny-heter dominerar kring brister i det internationella samarbetet, politikers senfärdighet eller sjukvårdens resursbrist präglas tillgångspunkten utav negativa erfarenheter. Detta verkar ge upphov till en minskande tilltro hos en del av ungdomarna vad gäller institutionernas för-måga att lösa problem. Detta kan också ses som ett resultat av senmodernitetens reflexivitet där lekmännen, i detta fall ungdomarna, kan se resultatet utav experternas och institution-ernas tillämpning av kunskap. I och med pandemins globala art möjliggörs också en jäm-förelse mellan olika länders agerande och system. Exempel på sådana jämjäm-förelser och re-flektioner framkommer bland annat då Sveriges strategi jämförs med andra länders, något som både kan stärka eller försvaga tilltron till de nationella institutionernas förmåga att

23

hantera kris. Samtliga ungdomar uttrycker denna form av reflexivitet, det vill säga att samt-liga reflekterar över och utvärderar samhällets institutioner på något sätt.

Den institution som får bredast stöd utav ungdomarna är vetenskapen. Det framkommer en stark tilltro till vetenskapens förmåga att ta fram vaccin. Ett högt förtroende för veten-skap och forskare har kartlagts i tidigare svenska studier (Linnéuniversitetet, 2015/2016; Vetenskap och allmänhet, 2020b) något som bekräftas även här. Likaså erkänns beroendet av forskning, något som går i linje med teorierna om risksamhället där experterna är kritiska för att både synliggöra och bemöta nutidens kriser (Giddens, 1996, 2003; Beck, 1998). Be-roendet av expertkunskap och fungerande internationella institutioner är också en följd utav senmodernitetens urbäddningsmekanismer (Giddens, 2003, 1996). Den lokala platsen genomträngs av relationer globalt. Forskningsresultat från andra länder används för att ut-forma den svenska strategin (Nilsson, 2020). Lokaliteten blir oberoende av tidsrummet vilket också framträder hos ungdomarna i deras svar. Med utgångspunkt i ett erkännande av dessa processer, att beslut som fattas någon annan stans påverkar ungdomarnas egen situation, efterfrågas en ökad solidaritet och samarbete. En tjej resonerar kring Boris John-son och Storbritanniens utträde ur EU och menar att JohnJohn-son kommer se syftet och be-hovet av EU när Europa drabbas av en kris. Denna tanke skulle kunna relateras till rädslans solidaritet, något som Beck (1998) skriver fram som ett resultat utav nuvarande risksam-hälle. Idén om ökat samarbete i ljuset av kris verkar således giltig. Dess realpolitiska bety-delse går dock inte att säga något om här. Resultatet visar således att både förhoppningar och pessimism förekommer i ungdomarnas reflektioner kring institutionernas nuvarande och framtida roll. Dock verkar ett samband finnas mellan en stark tilltro till nuvarande institutioner och en tilltro till en positiv samhällsutveckling.

Framtiden är på så vis ett framträdande tema där ungdomarna intar olika förhållningssätt – frågan blir hur ungdomarna ser på framtiden mer generellt? Betraktas den som ljus och full av möjligheter eller ses nuvarande kris som ett led i en pågående negativ samhällsut-veckling?

4.4 Framtiden: Uppgiven pessimist, logisk optimist eller radikal idealist?

På frågan om hur ungdomarna ser på framtiden i ljuset av Coronapandemin framträder skilda förhållningssätt. En del uttrycker en bibehållen optimism, andra är mer kritiska. Ett

24

återkommande svar är att samhället kommer gå tillbaka till normalitet. Normalitet beskrivs som ett tillstånd snarlikt eller exakt som innan pandemin. Ungdomarna som resonerar på detta sätt är dock eniga om att det kommer ta tid, framtiden handlar därmed om att vänta på virusets tillbakagång. Med väntan kommer också en ovisshet, en kille från Norrland skriver bland annat ”det jobbigaste är att inte veta hur länge, hur lång tid det tar innan vi kan leva som vanligt igen”. Innan samhället går tillbaka till normalitet förutspår ungdo-marna en klar försämring med flera smittade och döda, de ungdomar som beskriver ett sådant förlopp verkar se det som ett ofrånkomligt skeende oberoende utav personliga och nationella smittskyddsstrategier.

Ett annat perspektiv, som liknar det förra på så sätt att det handlar om att vänta, är idén om att pandemin tids nog går över men att samhället inte kommer bli sig likt. Denna typ av resonemang utesluter normalitet i den bemärkelsen att samhället blir som förut. I stället kommer en ny normalitet ta vid med utebliven ekonomiskt tillväxt, förändrade branscher och förlorade företag. Sex av ungdomarna beskriver också att människors förhållningssätt kommer förändrats permanent, bland annat med striktare hygien och en bättre individuell krisberedskap. Andra ungdomar som också är inne på temat förändring menar att samhället istället kommer tvingas till aktiv förändring – det är således inget som kommer ske av sig självt med tidens gång. Sjukvården och ekonomin tas upp som exempel på områden som kräver förändring för att en positiv framtidsutveckling ska vara möjlig. Även om föränd-ringar anses nödvändiga till följd utav pandemin så framträder samtidigt en skepsis till sam-hällets förmåga att göra dessa. En tjej från Stockholm skriver bland annat ”Jag vill se system rivas ner och byggas upp, på nytt, på ett bättre sätt […] men men det har inte hänt med tidigare pandemier, så tyvärr lär ingenting förändras nu heller. Men man kan hoppas”. Sva-ren ovan är exempel på en kategori av ungdomar studien som pendlar mellan optimism och realism. De tror på en framtid med någon form av normalitet och uttrycker en längtan efter att leva som vanligt, likaså förekommer tankar om flera döda och en förändrad eko-nomi med förlorade företag och tillväxtmöjligheter.

Ett annat framtidsscenario, som tidigare presenterats, baseras på hoppet om vetenskapens förmåga att ta fram ett vaccin. En tjej från Stockholm skriver följande på frågan om fram-tiden:

Jag tror att forskare kommer hitta ett vaccin åt det nya Coronaviruset snart. Även om det är nästa år så är jag hyfsat optimistisk. Folk försöker hitta ett botemedel varje dag, vilket betyder att de försöker, och så småningom kommer att hitta något. Corona har förstört för så många

25 runt om i världen, fast så som många andra pandemien [sic] varar de inte för evigt. Många dör, och många blir sjuka, en så länge alla tar sitt egna ansvar att inte bli smittade eller smitta andra, tror jag att framtiden ändå är ganska ljus.

Liknande svar kring vaccinet som framtida lösning på pandemin återkommer. Något som bidrar till en bibehållen framtidstro. Andra ungdomar som visserligen förhåller sig mer ospecifikt till eventuella lösningar, uttrycker också en tilltro till samhällets förmåga att lösa problem. En av ungdomarna skriver till exempel ”Jag tror absolut att samhället kommer lösa det här, även om det kommer ta tid och bli mycket konsekvenser”. Det finns också en kategori av svar som menar att människors enskilda handlingar kommer avgöra hur fram-tiden kommer arta sig. Som citatet från Stockholms-tjejen ovan så betonas det egna ansva-ret. Det egna ansvaret betonas i allmänhet i större utsträckning bland de urbana ungdo-marna än de från landsbygden. En kille från Stockholm beskriver till exempel att ”det hänger på varje person att göra det som krävs för att vi ska bli av med pandemin”. I samma kategori, de enskildas ansvar för framtiden, så framkommer också svar från ungdomar som betonar en ökad solidaritet. Hänsyn vid sjukdom och i folksamlingar tas upp som föränd-rade beteenden hos enskilda individer och som i sig kommer bidra till minskad smittsprid-ning.

Ungdomarnas syn på nutiden och framtiden verkar utifrån svaren röra sig mellan pessim-ism och optimpessim-ism. En del ungdomar intar endera perspektiv genomgående i sina svar, andra verkar röra sig mellan båda perspektiven i sina resonemang om framtiden. Det kan förstås som ett försök att förhålla sig till rådande situation. Giddens (1996) skriver att den ökade osäkerheten som kommer med risksamhället tvingar människor att inta olika anpass-ningsstrategier för att psykologiskt hantera osäkerheten. De ungdomar som skriver att det handlar om att vänta ut pandemin för att sedan kunna återgå till normalitet kan ses som ett

pragmatiskt accepterande. Ett förhållningssätt som Giddens (1996) menar fokuserar på att

överleva, det handlar inte om att undandra sig krisen men inte heller ge sig i kast med att försöka kontrollera den – man försöker istället leva sitt liv som vanligt i den utsträckning som är möjlig. Giddens skriver att okontrollerbara risker är ett faktum i senmoderniteten, en hållning som också framkommer bland ungdomarna, ”det kommer alltid en ny kris”. Det pragmatiska förhållningssättet accepterar detta och riktar sitt fokus på tillfälliga vinster, ungdomarna ger bland annat exempel på att människors enskilda ansvarstagande ska leda till en minskad smittspridning och att samhället kommer lära sig att leva med Coronaviru-set. Ungdomarna som uttrycker en tro på vetenskapens slutliga seger kan istället ses som

26

en strategi av bibehållen optimism. En stark tilltro till vetenskapens slutliga seger bidrar till en känsla av framtidshopp och tron på människans rationalitet blir källan till trygghet. En av ungdomarna resonerar i mer allmänna ordalag att samhället kommer lösa situationen, detta kan ses som en stark tro på samhällets inneboende förmåga att lösa problem. Hur och när definieras inte, bara att så kommer ske. Ett perspektiv som skiljer sig från den utbredda pessimism kring samhällets framtid som tidigare konstaterats hos svenska ung-domar (Linnéuniversitetet 2015/2016, Ungdomsbarometern, 2020).

I vissa av svaren framträder istället en ambivalent hållning till framtiden, en pendling mellan hopp och pessimism. En av ungdomarna uttrycker en förhoppning om att samhällssystem kommer förändras till det bättre som ett resultat av pandemin, sedan växlar hon till ett mer pessimistiskt förhållningssätt då hon utifrån vad hon vet om historien bedömer det som osannolikt. Sedan avslutar hon sitt resonemang med att positionera sig hoppfullt igen ge-nom att skriva ”men man kan hoppas”. På så sätt verkar en kluvenhet framträda hos vissa av ungdomarna, vilket kan stärka idén om att människor tvingas till aktiva strategier för att hantera osäkerheten. Ungdomen förhandlar med sin egen pessimism genom att skriva fram någon typ av hopp för att dagens situation ska frångå det hon vet utifrån historien.

4.5 Framtiden: en möjlighet till utveckling eller början på systemkollaps?

När ungdomarna skriver om framtiden så betraktar dem den också utifrån ett lärandeper-spektiv – ett mer optimistiskt orienterat lärande där utveckling står i fokus och ett mer pessimistiskt där det handlar om att lära samhället en läxa. I det mer optimistiska perspek-tivet finns svar som beskriver en tilltro till samhällets förmåga att lära av situationen, ett tillfälle att kollektivt stärkas. ”När vi gått igenom pandemin så kommer vi som samhälle komma ut på andra sidan, starkare än tidigare.” skriver en av ungdomarna. Det mer hopp-fulla förhållningssättet till framtiden verkar bli en strategi för att hantera krisens osäkerhet, en av ungdomarna skriver till exempel ”därför känner jag mig ganska lugn, jag tror vi kom-mer klara oss. Jag behöver det här lugnet, för mig och min familjs skull.” Vad dagens situ-ation ger för möjlighet att lära är emellertid inte lika tydligt. Ett av de huvudsakliga målen enligt ungdomarna är dock att bli bättre rustade inför framtida kriser. Nuvarande kris syn-liggör brister i dagens krisberedskap och kan därav utgöra grund för förbättringar inför framtiden. Utvecklingen av ett vaccin ses som en viktig del i samhällets krisberedskap. En annan idé som skrivs fram är att viruset i sig inte försvinner, istället kommer samhället gå