konstnären skall klargöra samtidsmänniskans intryck och idéer och ge form åt hennes längtan och undran. Man målar sin tid, vilken man dagligen har för sina ögon, bättre än andra tider, icke blott därför, att man förstår dess innersta väsen bättre utan och därför att man känner dess yttre former bättre.
Vår tid har:
En ny tro, ett nytt lyckoideal, Ett nytt samhällsideal, Ett nytt politiskt ideal.129
Onekligen går det inte förneka, som mycket av litteraturen om Bergh diskuterat, nämligen hans starka tro på ett samhälle i förändring och utveckling. Denna uppsats har dock velat visa, att önskan att tillgodose den nationella självkänslan, svenskheten, inte handlar om en
reaktionär uppfattning om konstens vara. Inte heller är den revolutionär, utan konsten ska vara rotad och ge uttryck för samtidsmänniskans verklighet. Först och främst har jag velat peka på hur förförståelsen av nationalromantiken, ett begrepp som myntades långt efteråt, lett till missvisande tolkningar av Berghs och hans kollegors konst. Försvaret för Bergh och nationalromantikerna rotar sig däremot ofta i den politiska viljan Opponenterna och
Konstnärsförbundet bedrev utanför konsten. På så sätt har Berghs vurmande för den svenska nationalkänslan diskuterats i relation till hans politiska radikalism istället för att undersöka mer ingående hur svenskheten konstnärligt formulerats.
Vad jag har velat visa är att hos Bergh intar konstnären en central
samhällsposition i att redovisa samtidsmänniskans sinnesintryck. På så sätt är konstnären underkastad ett samhällsansvar men samtidigt är den individuella friheten och uttrycket hos konstnären underlaget som möjliggör det sanna konstnärliga uttrycket. Berghs tro på konstnären som samhällsförändrare går inte att underskatta. Bergh trodde starkt på ett teknokratiskt samhälle där konstnären bar samma samhällsroll som ”religionsstiftaren, filosofen, statsmannen, vetenskapsmannen”.130 Därav följer också hans stora oro, när han upplever konstnären blivit för isolerad och frånvänd samhället.
Däremot menar Bergh att den svenska målaren också måste vara skald. Han utvecklar detta i Strödda reflexioner om konst där ”Skalderna gripas av de nya tankarna och försöka att överföra dem till sitt egendomliga språk. Konstnärerna följa skalderna i spåren och
129 Bergh, 1921, s. 150.
sjunga tidens idéer –”.131 Såsom Heidenstam beskriver att det svenska landskapet aldrig kan fångas i en helgjuten bild, måste målaren likt poesin kärnfulla fragment, gestalta den svenska naturen genom fantasin. Först genom skalden, sedan genom fantasin, kan målaren närma sig den samtid man dagligen har för sina ögon. Således blir också folklynnet, ett ytterst poetiskt ting som genom fiktionens möjligheter ständigt går att omtolka.
Bergh föreställde sig att konsten kunde uttrycka en nations lynne och
folkpsykologi som var djupt rotad hos alla. Berghs uppfattning kan förstås som uttryck för en konstgeografisk syn på konsten. Detta stämmer väl överens med Lars Olof Larssons
förklaring eftersom Bergh förklarar den kontinentala utvecklingen stilmässigt medan den svenska måste först och främst rota sig i en själslig gemenskap. Detta grundar sig i att de stora konstnationerna hade en egen etablerad tradition sen tidigare. Det är därför Rembrandt som en nationell föregångsfigur intar en viktig roll för Bergh. Men utöver att Rembrandt målar
sublimt beskriver inte Bergh vad som faktiskt utgör det nederländska hos Rembrandt. I förlängningen handlar det nationella måleriet om en uppfattning av individuell frihet för Bergh. Som han skriver i katalogen över den svenska genombrottskonsten är de konstnärliga särdragen fler än gemensamma i åttio- och nittiotalet svenska konst. Den nationella konsten är paradoxalt nog den mest egensinniga individuella konsten för Bergh. Ytterligare en
motsättning i Berghs resonemang är att konstnären ”ska måla sin tid, vilken man dagligen har för sina ögon” men samtidigt som tidigare nämnts ”För att skildra vår natur hjälper det ej att endast öppna ögonen framför den, målaren måste veta också att tidtals sluta dem.” Dessa motsättningar, att både gestalta en nationell självkänsla men också alltid vara egensinnig och inte följa någon annan, att skildra sin samtid genom öppna ögon men också sluta dem och måla ur fantasin, möjliggörs slutligen genom överdriften. Genom att betraktaren upplever överdriften, börjar den känna, vilket är att tänka.
Det politiska måleriet hos Bergh är konstens möjlighet att få betraktaren att tänka om, att ifrågasätta hur man betraktar verkligheten som Hr. X gör och på så sätt ändra sina vanor. Att överdriva, är vad Bergh menar när svenska konstnärer börjar måla ur minnet, att inte försöka avbilda naturen som linsens objektiv utan att ta till egna personliga uttryck. Att väcka nationalkaraktären är i ett första led att väcka en nationell stolthet men lika mycket om inte mer, är det alltid att ompröva sin hållning. Därmed blir Berghs måleri djupt estetiskt-politiskt samtida. Att tillgodose den svenska nationalkänslan är ej att upprätta en
anakronistisk historia, inte heller lägga ut en bestämd framtid, utan en samtidskritik som
ständigt fodrar nya uttryck i Berghs dialektiska konstutveckling. För Bergh är människan starkt situerad i sin samtid och konstnärens uppgift är att gestalta denna. På så sätt är svenskheten hos Bergh motsatt till nostalgisk, då konstnären ska måla sin tid eftersom den känner denna bättre än någon annan tid. Emellertid vill Bergh att konsten också likt teatern, ska kunna skapa livskvalité bortom vår alienerade vardag. Människan vill spegla och se sig i konsten, på så sätt handlar inte konsten enbart om att ifrågasätta hur vi betraktar världen utan även hur vi via fantasin kan tänka oss bortom den. Detta vattnar individens blomma som Bergh uttrycker det. Att låta betraktaren känna, tänka och framförallt fantisera är avgörande för dennes utveckling. Att vara rotad är således lika mycket att känna igen som att tänka bortom ens befintliga verklighet. Konsten syfte är att på så sätt gestalta möjligheten av något annat, vilket enbart kan formuleras i relation till något befintligt vilket är den nationella självkänslan.
Konsten ska gäcka men för att göra detta måste den tillgodose en
nationalkaraktär, vilket på inget sätt betyder att man enbart kan ta till sig sin egen nations konst. I slutändan handlar det om för Bergh, att han såg en hel värld i utveckling och
förbättring. Stor konst skapas enbart när konsten är i samma rytm med sin tid och samhället. För honom representerade akademierna ett brunt gammalt måleri, ur takt med tiden. Genom att impressionisterna gick ut i naturen och upptäckte de möjligheten att måla sin samtida.132
För Parissvenskarna blev plötsligt detta möjligheten att skapa stort svenskt måleri.
”konstnärsdriften är en längtan efter ett rikare, vidare och intensivare liv i en mer harmonisk form än vardagslivet bjuder. – Stor konst skapas endast i perioder, då konsten har samma ideal som livet och utvecklingen i sin helhet, alltså är livsbejakande i stort. Detta ideal skall en gång komma att behärska världen.”133
Bergh i sin dialektiska konstnärssyn förstod att stor konst inte alltid kunde skapas, vilket också innefattade den svenska konsten. Historiskt uppträdde för honom ett ögonblick runt förra sekelskiftet när den svenska moderna konsten plötsligt kunde finna klang i sig själv och skapa stor konst. Därmed sätter han hopp till att detta ideal en gång skulle råda i världen. Tyvärr verkar han haft fel på den punkten. Dagens debatt om svenskhet och svenskt kulturarv balanserar mellan huruvida det finns nedärvda svenska värden eller inte. Men för Bergh var svenskheten samtidskritisk och skulle inte representeras i form av en historisk absolutism
132 Bergh, 1908, s. 177.
inför samtiden. Likväl handlar debatten idag om svenskt kulturarv om igenkänning och kunskap, medan konsten för Bergh aldrig var en fråga om kunskap, utan om känsla. Det lustiga med Bergh som var intresserad av Taines konstteori var att han själv bedömde konsten utifrån kunskapen om konstnärens personlighet, omgivning och miljö. På så sätt skulle kanske Bergh närma sig konsten från sekelskiftet utifrån vissa förförstådda värden men däremot skulle konsten betraktas alltid som ett skönhetsobjekt och inte som ett kunskapsobjekt. Nationalkänslan skulle vara framträdande men som representativ för sin tid och inte som ett beständigt uttryck. Det vore också fel att uppfatta det sköna som ickepolitiskt och att tro att konsten ska enbart vara dekorativt vacker som när nationalromantiken och nationalistiska reaktionära rörelser sammanblandas idag.
hör på arbetarnas, på studenternas, ja, till och med skolynglingarnas och pensionsflickors
konstdiskussioner och man skall förstå, att vi kommit in i en annan tid, i en tid, hvilken af konsten icke längre begär ytlig förströelse utan innerlig klarhet om människan och naturen.134
Mycket i Berghs konstteoretiska skrifter som berör den svenska nationalkaraktären känns idag främmande. Berghs kategoriska uppdelning av vad som betraktas som svenskt och osvenskt har kastat en skugga över flera konstnärskap när den svenska konsthistorien skrivits. Hans tunga mediala och institutionella roll bär ett ansvar för detta. Natur och frihet är inte heller slagord för vår tid men hans starka övertygelse om den svenska konstens uppgift att klargöra samtidsmänniskans intryck och idéer genom minnet och fantasin, öppnar upp för en bred och komplex diskussion om vad nationen och svenskheten är som kan ständigt omformuleras efter tidens gång.
Källmaterial
Bergh, Richard, Efterlämnade skrifter om konst och annat, Albert Bonniers, Stockholm, 1921. Bergh, Richard, Hvad vår kamp har gällt, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1905.
Bergh, Richard, Om Konst och Annat, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1908.
Bergh, Richard, Radanteckningar till katalog över utställningen av svensk genombrottskonst från 80- och
90-talet samt närmast följande år, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1914.
.
Litteratur
Almqvist, Carl Jonas Love, Samlade verk 8. Törnrosens bok VIII-XI, Svenska Vitterhetssamfundet, Stockholm, 1996.
Anderson, Benedict, Imagined communities, Verso, London 2006.
Bergström, Eva-Lena, Nationalmuseum i offentlighetens ljus, Framväxten av tillfälliga utställningar 1866–1966, diss., Umeå Universitet, 2018.
Bengtsson, Erik, Sverige blev så jämlikt just därför att det tidigare hade varit så ojämlikt, tidskriften Respons, 2019:5.
Björk, Tomas, 1800-talet, Lena Johanesson (red.), Konst och visuell kultur 1810–2000 i Sverige, Signum, Lund, 2016.
Björk, Tomas, Att bedöma konst. Richard Bergh och den samtida konstkritiken, Hans Henrik Brummer (red)
Richard Bergh: Ett konstnärskall, Carlssons, Stockholm, 2002.
Björk Tomas, I skärningspunkten mellan tradition och modernism. Richard Bergh och konstakademin, Hans Henrik Brummer (red.) Richard Bergh: ett konstnärskall, Carlssons, Stockholm, 2002.
Brummer, Hans Henrik, Richard Bergh ett konstnärskall, Hans Henrik Brummer(red.) Richard Bergh: ett
konstnärskall, Carlssons, Stockholm, 2002.
Ehn, Billy, Frykman, Jonas, Löfgren, Orvar, Försvenskningen av Sverige, Det nationellas förvandlingar, Natur och Kultur, Stockholm, 1993.
Facos, Michelle, Nationalism and the Nordic imagination 1890, University of California press, 1998.
Gillgren, Peter, On the reception of Michelangelo in Sweden from 1850–1950, Martin Olin (red.), Konsten och
det nationella, Essäer om konsthistoria i Europa 1850–1950, Kungliga Vitterhetsakademin, Stockholm, 2013. Hedberg, Tor Richard Bergh: En studie, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1903.
Heidenstam von Verner, Tankar och teckningar, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1912.
Jordanova, Ludmilla, look of the past: visual and material evidence in historical practice, Cambridge university press, 2012.
Larsson, Lars Olof, konstgeografi och nationalstil, konsten och det nationella, Martin Olin (red.), Konsten och
det nationella, Essäer om konsthistoria i Europa 1850–1950, Kungliga Vitterhetsakademin, Stockholm, 2013.
Linde, Ulf, Vegetationer, Brummer, Hans Henrik (red.), Richard Bergh: ett konstnärskall, Carlssons, Stockholm, 2002.
Laurin, G. Carl, Sverige genom konstnärsögon, Nordstedts, Stockholm, 1911.
Nordin, Svante, Signums svenska konsthistoria, konsten 1890–1915, Signum, lund, 2001.
Nylén, Leif, Richard Bergh och modernismen, Hans Henrik Brummer (red), Richard Bergh: ett konstnärskall, Carlssons, Stockholm, 2002.
Olin, Martin, Anekdotens trollmakt” Heidenstam och nationalromantikens konsthistoria, Martin Olin (red.),
Konsten och det nationella, Essäer om konsthistoria i Europa 1850–1950, Kungliga Vitterhetsakademin,
Stockholm, 2013.
Pauli, Georg, Konstnärsbrev I, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1928.
Rapp, Birgitta, Richard Bergh, Konstnär och kulturpolitiker 1890–1915, diss., Stockholm Universitet, Rabén & Sjögren, 1978.
Roosval, Johnny, Den levande konsten i historiens skåpfack, Konsthistorisk tidskrift, 7:1–4, 1938. Rausing, Birgitta, Signums svenska konsthistoria, konsten 1890–1915, Signum, lund, 2001.
Sommar, Carl Olov, Sekelskiftesmodernism – inte nationalromantik, Arkitektur, 1989:2
Strömbom, Sixten, Konstnärsförbundets historia (2) Nationalromantik och radikalism, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1965.
Werner, Jeff blond och blåögd, vithet, svenskhet och visuell kultur Skiascope, Göteborg, 2014. Werner, Jeff, Den Bildsatta historien, History Unfolds, Art & Theory Publishing, Stockholm, 2017. Wängdahl, Lars En natur för män att grubbla i, diss., Acta, Universitatis Gothoburgensis, Göteborg, 2000.