Hilleströms omfattande och varierande produktion, och därtill hans relativa välstånd, kan båda ses som tecken på en relativt god känsla för branschen och dess möjligheter. Om man ser Hill-leström i relation till en marknad, så som Michael Baxandall förespråkar, blir både variationen i genrer och upprepningen av motiv begriplig – snarare än att inrikta sig på sådant som ”kynne”
och ”läggning” vilket är det vanliga hos Sirén, i början av förra seklet. 116
Om man lägger samman förteckningens innehåll med de uppgifter som ges i bouppteckning-arna, och de konstsamlingar som skymtar i Hilleströms egna målningar ges en bild av ett ideal där en samling skulle omfatta olika motiv och genrer, gärna i ett lagom format. Detta var Hill-leström väl lämpad att tillgodose. I de målningar där det förekommer flera tavlor är de ofta kombinerade som en ensemble, där motiven verkar paras ihop och kompletterar varandra som delar i en större helhet.
Variationen kan naturligtvis också ses som ett tecken på en nyfikenhet och öppenhet från Hil-leströms sida, men det utesluter inte att den även kan tolkas som ett svar på de ekonomiska möjligheter som gavs. Detta minskar ju på intet sätt värdet i det Hilleström gör, utan ger istället insikter i konstens villkor, och 1700-talsmänniskornas sätt att se på sina tavlor. Konstnärsrollen är under denna tid i förändring, och det äldre sättet att se konstnären som en hantverkare har ännu inte ersatts av det moderna sättet att se på ”Konstnären” med stort K. Ingenstans anges heller någon upphovsperson till någon av tavlorna i materialet, och om man utgår från att bo-uppteckningen främst är ett ekonomiskt dokument, kan man kanske anta att konstnärens namn inte var en lika påtaglig värdehöjare för tavlan som till exempel ramens förgyllning. Man kan till och med tänka sig att vissa målningar utfördes av elever, vilket ibland antyds av den ojämna kvaliteten i delar av produktionen.
I de bouppteckningar där motiven på tavlorna anges handlar det oftast om porträtt. Religiösa motiv är ganska vanliga, och det förekommer ibland ett enstaka landskap och sådant som jag tolkar som stilleben. Genremåleriet, som ju Hilleström främst förknippas med, beskrivs inte.
Vilka som – utöver de redan kända beställarna – köpte och tittade på Hilleströms alla bilder av spinnerskor, diskande pigor och brevläsande fruntimmer, har alltså inte gått att utläsa. En fråga
116 Sirén, 1900, t.ex. s 127 f., 154 f.
som infinner sig här, är ju, varför Hilleström, i egenskap av en – som det verkar – konstnär med sinne för vad som går hem, inte målade fler porträtt än vad han faktiskt gör? I jämförelse med övriga motiv och genrer i förteckningen är de i minoritet. Kanske kan det tolkas som att han undviker en genre där det redan fanns ett stort utbud av målare att tillgå? Men man kan kanske inte helt utesluta det faktum att det faktiskt speglar konstnärens egen vilja. Att försöka förstå 1700-talets konst ur ett marknadsperspektiv utesluter ju inte andra typer av förklaringar till en konstnärs val och preferenser. Mycket i Hilleströms produktion tyder ändå på att han hade vissa favoritmotiv och sådant som han gärna återkom till. Hans förkärlek för scener upplysta av ljus-sken – vare sig det är stearinljus, eller eldsvådor – är ett exempel.
När det gäller Hilleströms kunder och beställare var mitt främsta syfte att försöka identifiera en grupp av köpare utanför de traditionella. Jag har inte, som Baxandall om renässansen Italien, kunnat hänvisa till rena beställningar med direktiv om detaljer, då ”beställaren” i det sena 1700-talet lika gärna kan vara en anonym grupp potentiella konsumenter. Men att undersöka tidens smak och stämningar kan möjligen ge förståelse för Hilleströms val och konsumenternas önsk-ningar. Detta har dock inte varit huvudsyftet för denna undersökning.
På sätt och vis kan man säga att jag misslyckas i mitt uppsåt: Bouppteckningarna ger inga eller få ledtrådar till vad det är för tavlor som redovisas. Det är i många fall även oklart vad det faktiskt är för slags bilder som döljer sig bakom de allmänna benämningarna i inventarierna.
Just Hilleströmtavlor går alltså inte att upptäcka med detta material. Värderingarna kan antyda skillnader mellan tavlorna, antingen vad gäller storleken, inramningen, tekniken och, eventuellt – kvalitén. Tyvärr framgår det inte tydligt vad det är för skillnader som indikeras, mer än an-tydningsvis. Det går heller inte att bedöma om bedömningen och värderingen är konsekvent genomförd, och i så fall vilka principer den bygger på.
Trots dessa invändningar, vill jag ändå hävda att jag uppnår ett av mina mål. Undersökningen visar att det fanns en relativt bred publik, i flera olika inkomstgrupper och med olika social tillhörighet, som önskade pryda sin hem med bilder. Intressant är den relativt rikliga förekoms-ten av tavlor i de ekonomiska mellanskikförekoms-ten. Det antyder ju att det fanns en grupp av konsu-menter, utanför eliten, som köpte tavlor. Man kan kanske också tänka sig att sådant som tradit-ionell ståndsindelning, till exempel skillnader mellan hantverkare och ämbetsmän spelar mindre roll än ekonomin när det gällde hur man inredde sitt hem. Att det finns flera välbärgade
högreståndshem som inte har några tavlor alls kan kanske förklaras av de fasta väggmålning-arna, som har berörts i förbigående, och som inte gör några tydliga avtryck i bouppteckningarna.
När det gäller tavlornas roll i inredningen, och deras plats i hemmen finns en god överenstäm-melse mellan de miljöer Hilleström avbildar och det som antyds av bouppteckningarna. De kombinationer av möbler och föremål som återfinns där kan mycket väl ha arrangerats så som Hilleström avbildar dem, och de olika källorna kompletterar och bekräftar varandra. Liknande typer av möbler och föremål (tebord, speglar, tavlor etc.) återfinns både i de förmögna hemmen och i de mer modesta. En viktig funktion hos bilderna verkar vara den dekorativa – med tanke på hur noggrant och symmetriskt de arrangeras kring speglar eller klockor. Vad de betydde för dem som hade dem på väggen går inte att utläsa av det material som har använts här. Resone-manget om trend och finkultur leder främst till att de två kategorierna glider in i varandra, och att det nog inte går att dra någon självklar och tydlig gräns mellan dem. Tavlorna har varit en dekorativ del av inredningen, kombinerat med speglar och annat, men de kan också ha varit ett uttryck för ett faktiskt konstintresse – precis som idag….
Konsten kan alltså ses som en del av 1700-talets konsumtonsrevolution, precis som kaffet, pors-linet, speglarna och det andra… Om man ska se detta som en ”nedsippring” av högreståndskul-tur, eller något annat är naturligtvis svårt att bedöma utan mer kunskap om vad gesäller, tullvi-sitörer och vaktmästarhustrur faktiskt tänkte kring sina hem och sina tavlor. Möjligen är det mer fruktbart att – som Runefelt – se dem alla som delar av en framväxande modern, urban, borgerlig kultur där ett visst mått av bekvämlighet och dekoration ingick i föreställningen om hur ett hem borde se ut.
IV. SAMMANFATTNING
Pehr Hilleström (1732–1816) var under sin relativt korta målarkarriär en mycket produktiv konstnär. Enligt sin egen förteckning förfärdigade han mer än tusen oljemålningar i flera olika genrer. Mitt syfte har varit att undersöka Hilleströms produktion ur ett marknadsperspektiv, enligt den modell som Michael Baxandall använder för att förstå den italienska renässanskons-ten. Jag berör här även det som i ekonomiskhistorisk forskning kallas konsumtionsrevolutionen.
Under 1700-talet förändras konstmarknaden, och utöver målningar på beställning från hov, adel och kyrka kan konstnärerna även producera för en öppen marknad, som kan betecknas som
”borgerlig”.
Huvuddelen av min undersökning syftar till att försöka få syn dessa ”nya” konstkonsumenter.
Det material jag använder mig av är bouppteckningar från Stockholm, där jag letar efter note-ringar om tavlor. Jag gör fyra nedslag i materialet som note-ringar in Hilleströms livstid (1735, 1775, 1795 och 1815), där de tre sista omfattar hans år som verksam målare. Jag undersöker resulta-ten, dels ur ett ekonomiskt perspektiv (utifrån hushållens samlade tillgångar), och dels ur ett socialt perspektiv (utifrån de avlidnas titlar och yrken).
Nedslagen visar att det fanns en relativt omfattande marknad för tavlor i Stockholm under hela 1700-talet. Intressant i sammanhanget är att även de mindre resursstarka hushållen, tillhörande lägre tjänstemän, gesäller och andra, äger tavlor. Materialet ger få ledtrådar till vad det är för typ av tavlor, så det går alltså inte att göra någon koppling mellan bouppteckningsmaterialet och just Hilleströms produktion, då upphovspersoner aldrig anges i inventarierna. I några ned-slag försöker jag ändå – utifrån de ledtrådar som ges – rekonstruera en bild av hur en tavelsam-ling kan ha sett ut. Hilleströms bredd när det gäller genrer och motiv kan då förstås som ett sätt att tillgodose denna nya marknad. En genomgång av Hilleströms egenhändiga förteckning ger ytterligare ledtrådar till detta, till exempel den mängd av likartade upprepade motiv som före-kommer. Avslutningsvis studerar jag några av Hilleströms interiörmålningar i ljuset av den tidigare undersökningen. Det går naturligtvis inte att, med detta material säga något om vad man tyckte om sina tavlor och vad man tänkt när man såg på dem. Det som möjligen går att säga är att tavlor – oavsett ägarens kulturella ambitioner – var en del av ett inredningsideal med relativt stor spridning i olika inkomstgrupper och sociala skikt.