Gallring är inte en lätt fråga och det är svårt att avföra argumenten både för och emot gallring. Det är emellertid ett faktum att museer runt om i landet har svårt att bevara de föremål som de har i sina samlingar. Något måste göras och gall-ring är en möjlig lösning. Det krävs väldigt mycket tid och arbete för att genomföra en gallring på bästa sätt. Det finns emellertid möjligheter att passa på när vissa delar av arbetet ändå måste göras som vid en magasinsflytt, omka-talogisering eller liknande. Det kommer fortfarande att krävas mycket extra arbete men möjligen inte mer vad som kan anses värt att lägga ner för att få mer enhetliga samlingar som bara innehåller föremål av relevans.
Vi kan inte veta vad morgondagens människor kommer att vara intressera-de av för kulturhistoriska föremål. Vi måste därför utgå ifrån dagens värderingar och skapa de samlingar som är av relevans för oss. Att vi inte vet vad morgondagen söker för föremål och vilken information som kan komma att anses viktig, är ett problem som museet ständigt brottas med. Det är inte ett större problem vid gallring än vid urval vid insamling. Det är inte mer troligt att människor i framtiden kommer vara intresserade av de föremål som vi tar ur samlingarna, än att de kommer vara intresserade av föremål som vi väljer att inte samla in.
Jag ser det som ett större problem att vi utifrån dagens värderingar genom en gallring på sätt och vis ogiltigförklarar våra företrädares val. De föremål som de valde att bevara för framtiden vill vi sortera ut. Vi förändrar dock sam-lingarna hela tiden och gör om val som våra företrädare gjort genom att införliva föremål som de tyckte var oviktiga i samlingarna. Det är dock mer uppenbart hur vi förändrar samlingarna genom gallring.
Som jag nämnt tidigare är gallring delvis en ideologisk fråga som berör synen på föremål. Hur många föremål behöver vi bevara och vilka är värda att bevara? Kan man säga att två föremål är dubbletter och identiska? Åter kan sä-kerhetsnålen utgöra ett bra ett exempel. Man kan i museet ha fyra stycken säkerhetsnålar som utseendemässigt är identiskt lika men som har väldigt olika kontext. En har använts för att hålla ihop tygblöjor, en har använts som
smycke, en som sytillbehör och en för att symbolisera säkert sex. Säkerhetsnå-larna ser exakt likadana ut och det kan tyckas onödigt att spara samtliga exemplar. Behöver man verkligen spara samtliga nålar eller kan en av säker-hetsnålarna representera samtliga användningsområden? Nu utgör inte just säkerhetsnålar något större utrymmesproblem, men kan användas för att illu-strera frågan om symbolik och representativitet.
Det kan behöva läggas ett genusperspektiv på gallring. När man talar om föremål som kan gallras ut är det många gånger föremål som räknas som ty-piskt kvinnliga och som har med vad som räknas som kvinnliga sysselsättning att göra. Till exempel har klappträn blivit ett typexempel på att det finns onö-diga och oväsentligt många dubbletter i Nordiska museets samlingar.72 Detta trots att man brukar säga att det är manliga föremål som dominerar museernas föremålssamlingar. Har museerna fler likadana exemplar av ”kvinnliga” före-mål eller är det för att vi upplever de kvinnliga föreföre-målen som likadana medan de manliga upplevs mer unika. Detta är något som vi behöver ta reda på innan vi börjar gallra.
Vad är det för värde som avgör om ett föremål kan anses som värt att beva-ra eller möjligt att gallbeva-ra ut? Är det ett ekonomiskt, vetenskapligt eller estetiskt värde vi utgår ifrån. Den första tanken är att det naturligtvis inte är ett ekono-miskt värde. Men om man återigen ser på de föremål som oftast anses som utgallringsbara är det sällan de mer ekonomiskt värdefulla föremålen. Kanske kan detta bero på att det inte är de ekonomiskt värdefulla föremålen som domi-nerar museernas föremålssamlingar, men det kan också bero på att vi som människor har svårare än vi tror att bortse ifrån ekonomiskt värde vid en värde-ring av föremål.
Det framkom vid min enkätundersökning att de flesta museer inte har nå-gon gallringspolicy. Många av museerna menade att eftersom de inte gallrar har de inte heller någon policy i frågan. En gallringspolicy behöver dock inte innebära att man är villig att gallra i sina samlingar. Tvärtom kan det vara ett sätt att fastslå att man på museet inte accepterar gallring och motivera varför man inte gör det. Detta gör det lätt för samtliga medarbetare att se vilken in-ställning som råder angående gallring.
En gallrings policy kan också vara bra om man anser att gallring är accep-tabelt av vissa anledningar men inte av andra. Ett museum kan tycka att det går bra att avföra föremål som har blivit skadade eller föremål som inte tillhör
72
seets ämnesområde medan det däremot inte är acceptabelt att gallra ut föremål för att de saknar kontext. Det är då bra att befästa detta skriftligt så det finns dokumenterat inför eventuella framtida fall av gallring.
Det är olyckligt att museer inte diskuterar gallring i större uträckning. Även om museet inte har några planer på att gallra inom den närmaste framti-den är det bra att diskutera ämnet långt i förväg. Genom att lägga fram ett förslag till hur gallring skulle kunna gå till i god tid innan en gallring är aktuell finns det gott om tid för ändringar. Att arbeta med gallringsfrågan mindre in-tensivt under en längre tid borgar för bättre resultat än en kort, intensiv diskussion när man redan står i begrepp att gallra. Det kan dock vara svårt att motivera varför resurser, som behövs så väl på annat håll, ska läggas på en frå-ga som inte anses aktuell.
Jag anser att det inte finns något fullgott alternativ till gallring. De olika al-ternativen som jag har tagit upp här i uppsatsen innebär alla stora risker för skador på föremålen. Deposition vid ett annat museum torde inte innebära stör-re risk för skador än vid det egna museet. I och med att alltfler museer upplever problem med för stora föremålssamlingar borde dock intresset för att ta emot depositioner vara svalt.
En gallring är dock ingen definitiv lösning på bevaringsproblemet. Om en gallring innebär ökad plats i magasinen, vilket vissa alltså menar att det inte innebär, är det bara en temporär platsökning. Nya föremål kommer alltid att tillkomma. Förhoppningsvis är museerna så restriktiva i sin insamling att detta inte sker i allt för rask takt men om vi ska fortsätta att samla föremål måste magasinslokalerna någon gång bli fler eller större. Om museerna ska kunna fortsätta att dokumentera historien genom föremålen måste samhället vara vil-ligt att avsätta de resurser som krävs.
Sammanfattning
Många museer har idag större föremålssamlingar än de har förmåga att ta hand om. I så väl magasin som på vindar och i källare ligger föremål och bokstavli-gen tynar bort. Den här uppsatsen undersöker gallring som en möjlig lösning på problemet.
Ordet gallring har ingen allmänt vedertagen innebörd utan tolkas olika av olika människor. Den definition som används i uppsatsen är borttagande av inmärkta och registrerade föremål ur ett museums samlingar. Det är en relativt vid tolkning som innefattar avlägsnande av föremål på grund av skador vilket många inte anser vara gallring.
Gallring är emellertid ett kontroversiellt och komplext ämne med både för- och nackdelar. Jag har tittat närmare på argumenten för och emot gallring och funnit att de flesta argumenten för gallring är av praktisk natur. Man vill ge-nom gallring skapa plats i magasin och frigöra vårdresurser. En gallring anses också ge vinster i form av mer enhetliga samlingar där samtliga föremål är re-levanta.
Mot gallring finns argument som att det går emot museernas uppdrag vil-ket är att bevara föremål. Det finns också en rädsla för att allmänheten ska tappa förtroende för museerna och att det är etiskt fel och respektlöst mot giva-ren att göra sig av med gåvor som man har tagit emot för att bevara. Det ifrågasätts också om det är rätt att vi ur dagens synvinkel gör våld på våra fö-regångares åsikter genom att ta bort föremål som de ansåg vara viktiga. Inte heller kan vi veta vilka föremål som anses värdefulla imorgon, kanske just de föremål som vi idag vill gallra ut.
Uppsatsen belyser vidare vilka kriterier som kan ligga till grund vid en gallring. Dessa kriterier kan vara att föremålet inte tillhör museets ämnesområ-de, saknar kontext, är skadat eller på annat sätt är i dåligt skick.
Vad som sker med föremål som har blivit utgallrade påverkar synen på gallring. Vilket sätt som är lämpligast beror delvis på föremålet ifråga och bör avgöras från fall till fall. De sätt som finns att välja på är att ge bort föremålet, byta, sälja eller kassera det. Det som vanligen rekommenderas är att i första
hand försöka överföra föremålet till ett annat museum eller annan offentlig in-stitution.
För att ta reda på hur svenska museer idag ställer sig till gallring och vilka erfarenheter de har genomförde jag en enkätundersökning bland Sveriges läns- och regionmuseer. Det visade sig att drygt hälften av de som svarade på enkä-ten var skeptiska till gallring medan de andra ansåg att gallring är nödvändigt, antingen idag eller i framtiden. Det framgick också att många museer hade ta-git bort föremål som var skadade men endast tre museer hade avfört föremål av någon annan anledning. Endast ett fåtal museer anger att de har en gallringspo-licy.
Jag har också tittat på vilka eventuella alternativ som kan finnas till gall-ring - deponera föremål, placera dem i fjärrmagasin, överföra dem till rekvisitasamling eller använda dem i pedagogisk verksamhet.