I denna uppsats har en tolkning gjorts av socionomkonsulternas berättelser som handlar om hur två olika professionella idealtyper, yrkes och
organisationsprofessionalism, skaver mot varandra. Socionomkonsulternas
gränssättande har tolkats som ett avståndstagande mot de oförenliga krav som den kommunala anställningen inneburit då den å ena sidan kräver ett engagemang i arbetsgruppen och arbetsplatsen i from av möten och utbildningar
(yrkesprofessionalism) och å andra sidan splittrar samma arbetsgrupp genom en rationell-legal ordning, effektivitetskrav, budgetfokus, hierarkier och överbelastat arbete (organisationsprofessionalism). I denna konflikt genljuder så väl
Durkheims optimistiska tro på en social sammanhållning och Webers
pessimistiska inställning till de rationaliseringstendenser som skulle komma att avförtrolla världen (Boglind m.f. 2014: 371). Denna konflikt gestaltas på ett organisatoriskt plan i from av själva möjliggörandet och tillblivelsen av
socionomkonsultens särskilda anställningsform. På ett individuellt plan gestaltar sig konflikten inom socionomkonsulterna i och med den ambivalenta
inställningen till kollegiet och den självständiga konsultrollen eller mellan ett handlingsutrymme och ett sporadiskt klientarbete. Diskursivt kan denna konflikt sägas gestalta sig genom ett visst sätt att tala om ett fritt och självständigt
professionellt socialt arbete utanför den kommunala organisationens tvångströja men inom dess standardiserade ramar. Ett fritt och självständigt socialt arbete som skapas mellan socionomkonsulten, ett eventuellt privat nätverk, konsultföretaget, uppdragsgivaren, den kommunala organisationen och klienten men som lämnar det kommunala kollegiet utanför. Det är med andra ord en individualiserad professionalitet som synliggörs.
Det ambivalenta och distanserade förhållningssättet gentemot det kommunala kollegiet som socionomkonsulterna gav uttryck för påminner om Olofsdotter och Augustssons tankar om konsulters taktik att växla mellan närhet och avstånd i rummet (Olofsdotter och Augustsson 2008). Socionomkonsulters idealiserande sätt att tala om en självständig distansering gentemot kollegiet skulle också kunna tolkas som en taktik för att hantera det utanförskap konsultrollen kan innebära. Det disengagemang som tydligast uttrycks av Anna kan förutom att det gestaltar en konflikt mellan de två idealtypernas oförenliga komponenter också vara en överlevnadsstrategi så som Astvik och Melin redogjort för (Astvik & Melin 2013: 68). Astvik och Melin beskriver hur en diskrepans mellan det socialsekreterare vill göra och vad de faktiskt kan göra kan mynna i en strategi att genom
idealisering och eller rationalisering omvärdera yrkesrollen så att den inte längre går stick i stäv med det givna arbetssättet (a.a.71). Det går att tolka
socionomkonsulternas val att bli konsulter som en sådan form av strategi då de genom att bli konsulter inte längre behöver förhålla sig till det kollegium och den organisation de blott upplever som ett hinder i vägen för arbetet med klinterna. Också genom att framhålla de arbetssysslor som deklarerar den självständiga socionomens arbetsresultat i form av redovisning kan socionomkonsulten med Astviks och Melin argumentation sägas idealisera ett rationellt arbetssätt som frigör dem från gemensamma åtaganden tillsammans med ett kollegium. I
förlängningen, går det därför att argumentera, är det själva självständighetsidealet vilket möjliggörs genom konsultrollen och sättet att tala om denna som det ideal vilket med Astvik kan ses som en överlevnadsstrategi. Liljegren beskriver en liknande idealiserande strategi som Astvik när han menar att socialsekreterare och behandlingspersonal använder sig av de respektive idealtyperna parallellt i
situationer där det finns en diskrepans mellan vad de vill och kan göra (Liljegren 2008: 52). Liljegrens analys av hur de olika idealtyperna används för att berättiga beslut liknar på många vis den analys som gjorts i denna uppsats där konsultrollen berättigas utifrån de respektive idealtyperna.
Dellgran och Höjer beskriver framväxten av en professionsdriven privatisering där socionomer förverkliga sina professionella ideal som egenanställda (Dellgran & Höjer 2005). Frågan är om socionomkonsulternas val att bli konsulter också kan ses som professionsdrivet? När socionomkonsulterna argumenterar för att de som konsulter har ett större handlingsutrymme och kan fokusera på arbetet med klienterna liknar detta Dellgrans och Höjers resonemang om en professionsdriven privatisering men då socionomkonsulterna ger uttryck för en önskan om att arbeta tillsammans med ett kollegium eller när de säger sig behöva bromsa sitt
engagemang rimmar detta illa med den professionalitet Dellgran och Höjer beskriver. Socionomkonsulternas berättelser liknar mer en form av exil i väntan på en socialtjänst som fungerar på ett annorlunda sätt. Socionomkonsulternas val att bli konsulter ses därför här mer som en form av överlevnadsstrategi än en privat professionalisering men valet handlar ändå om en strävan efter
professionalitet och sökandet efter en ny form för denna professionalitet.
Socionomkonsulternas gränsland kan ses som en plats eller en icke-plats som talar om en profession utan hem. I socionomkonsulternas beskrivningar gestaltas en övergivenhet och ett sökande efter en hemhörighet. En hemhörighet som söks efter i det privata nätverket av socionomkonsulter eller på konsultträffar med konsultföretaget men som inte har så mycket med kommunen att göra.
Socionomkonsulten beskriver sig som självständig men det är en självständighet som ser mycket olika ut i de olika socionomkonsulternas berättelser. Det är en självständighet som ibland mer liknar en utsatthet eller en ensamhet och ibland liknas vid en frihetskänsla. Professionen och ansvaret för denna tycks ligga i antingen individens eller organisationens famn men tycks inte vara ett ansvar för ett kollegium. En framtida uppgift för politiker och forskare tycks vara att utröna hur konflikten eller obalansen mellan de oförenliga delarna av de respektive idealtyperna bäst kan elimineras. En annan intressant fråga att ställa är hur socialtjänsten i framtiden kommer att förhålla sig till plats? Kanske handlar socionomkonsulternas uttåg ur det platsbundna kommunhuset om platsens förlorade betydelse i ett högteknologiskt globaliserat samhälle? Var kan i så fall ett rum skapas för en fungerande kollegialitet och en profession i händerna på denna? Två av socionomkonsulterna beskrev hur de till slut såg på sig själva som inventarier, som en del av inredningen. I en tid när alla verkar röra sig framåt, bortåt och uppåt skiljs de stillastående från resten av samhället av en växande klyfta. Möjligen måste ett nytt rum tas i besiktning om inte framtidens socionomer helt och hållet ska vara utlämnade åt sig själva och de rationella ekonomistiska system som styr deras arbete.