Ja, den forskning som jag studerat säger att de könsstereotyper som flickor och pojkar blir fostrade till gör att de mobbar på olika sätt. Pojkar uppfostras både i hemmet och i skolan för att ta plats i offentliga sammanhang. Medan pojkar lär sig att ifrågasätta och inte vara nöjda med olika förhållanden i skolan, så lär sig flickor att vara tysta, stillsamma tillbakadragna, inte dra uppmärksamheten till sig eller störa. Denna för flickor mycket undanskymda roll gör att de skapat en egen värld, en annan dimension i skolan, för sin sociala samvaro och kommunikationen sinsemellan. Jag drar slutsatsen att: när utbildningen för flickor och pojkar slogs ihop på 1950-talet, så gjordes detta på bekostnad av flickornas sociala kultur och struktur. De fick inte ta med sin sociala struktur och kuntur från flickskolorna och integrera dem med pojkarnas, utan de fick hålla tillgodo med den struktur och den kultur som var uppbyggd för pojkar, därför att den manliga strategin för kommunikation och umgänge var den norm som förutsattes i det offentliga sammanhanget som skolan tillhör. Flickor klarade trots detta sina studier bra, de har också idag i allmänhet bättre studieresultat än pojkar, så i fråga om inlärning skilde sig inte pojkar och flickor åt särskilt mycket. Det är alltså snarare så att flickor anpassat sig mycket väl till systemet, även om de många gånger känner sig både pressade och stressade.
Flickors psykiska hälsa är föremål för samhällsdebatt, då de många gånger ställer så höga krav på sig själva, att de bränner ut sig och drabbas av ångest. Det är inte bara på grund av kraven som de själva och skolan har på studierna som de mår så dåligt, det finns också sociala faktorer som exempelvis mobbning mellan flickor. Då flickor inte öppet får visa sin ilska och frustration i skolan, så har ny forskning visat, att de utvecklat en relationsbunden passiv och
77 Dawn, J. “Girls and indirect aggression”, J River och N Duncan (red.) Bullying, EXPERIENCE AND
DISCOURSES OF SEXUALITY AND GENDER, red. Jan Rivers and Neil Duncan, (s.50), Great Britten, Saxon Graphic Ltd Derby, 2012. Texten är min egen fria översättning från egelska till svenska (GG).
33
indirekt aggressivitet sinsemellan. Pojkar och flickors mobbning skiljer sig alltså avsevärt ifrån varandra har man kommit fram till i ny forskning. Aggressivitet är något som samhället tillskriver män och det är ett sätt med vilket de kan styra och kontrollera sin omgivning. Och många gånger så bestäms deras popularitet på basis av deras förmåga att slåss och visa vad skåpet ska stå. Kompisar visar respekt får pojkar genom att de är duktiga på det fysiska planet, är tuffa, stöddiga och är olydiga mot sina överordnade. Flickor förväntas att vara snälla, hänsynsfulla och omvårdande till sin karaktär och natur. Vuxenvärlden förbjuder flickor att känna vrede och aggressivitet, för att det inte passar rollen som är dem given genom den könsstereotypa traditionen. Flickor känner inte desto mindre både frustration och aggression, de visar det också på sitt sätt, utifrån de möjligheter som finns för dem. De vuxna och kamraterna förlöjligar aggressiva flickor, om en flicka skulle visa aggressivitet, så menar man att det är okvinnligt, och idag kan en flicka bli kallad både för bitch, flata, frigid och
manhaftig. Om flickor öppet visar aggressivitet, så stöts de ut ur den sociala gemenskapen.
Till skillnad från pojkars uttryck för aggressivitet där de hotar, retas och pucklar på varandra, så använder flickor mer subtila och för blotta ögat dolda sätt att mobba varandra på.
Det är ytterst sällan som flickor går in för att mobba pojkar, utan mobbningen stannar oftast mellan flickor som har nära relation med varaandra .1992 presenterade en grupp forskare en ny studie i sitt slag, som visade att flickor visst då var aggressiva, och också hittade sätt för att få utlopp för det. De normer och regler som finns i samhället för hur flickor ska uppträda har gjort att flickor hittat andra sätt att få utlopp för sin aggressivitet än pojkar. En grupp forskare på Universety of Minisota har beskrivit tre olika grupper av aggressivt beteende: relationsknuten, indirekt och social aggressivitet. I en relationsknuten aggressivitet så gör man illa eller skadar någon genom att hämnas, ignorera, och frysa ut personen i fråga. Man använder negativt kroppsspråk, ansiktsuttryck, saboterar någon annans relation, detta
genom förtal och ryktesspridning eller genom att hota att göra slut på vänskapen om vännen inte går med på det man vill. Flickor använder sig av social aggressivitet för att på så vis
inkluderar fler i vänskapskretsen för att mobba, och på så sätt undvika en konfrontation, eftersom aggressivitet är förbjudet för dem. Handlingarna sker i smyg för att det ska se ut som om de inte vill skada eller göra illa någon. En vanlig metod då flickor mobbar varandra är att
de använder andra som verktyg för att göra någon närstående illa. Social aggressivitet med
vilket mobbaren vill skada den mobbades självkänsla eller sociala status i gruppen.
34
självmordstankar är vanliga. Känslan av skam är oftast så djupt rotad, och upplevs som så hemsk att man inte vågar tala med någon, och om man vågar göra det, så har det oftast gått för långt. Orsakerna till mobbning är många och det har stor betydelse vilket perspektiv man
anlägger för de slutsatser som man sedan drar om mobbning. Mobbning är ett gruppbeteende som oftast har sin rot i frustration, leda och aggression och det har också ett visst samband med ett djuriskt flockbettende. Det handlar också om makt och kontroll. Men i vårt samhälle så är det också traditionella levnadsmönster och könsstereotypa uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt som kan vara orsak till mobbningen. Den nuvarande skolstrukturen innefattar sedan århundraden tillbaka fördomar om exempelvis kön, det är därför svårt att komma tillrätta med problem som beror på det gammaldagsa könsperspektivet som skolan har. Det är därför viktigt att arbetet mot mobbning i skolan också innefattar förebyggande verksamhet för att stävja fördomar om andra människor.
Ett intresnat perspektiv är den socialkonstruktivistiska i vilket feministisk konstruktivistiskt persektiv ingår och där man också inkluderar lärande. Forskarna Gun-Marie Frånberg och Marie Wrethander pekar på forskaren Solveig Hägglunds diskurs som lyfter omgivningen och det sammanhangen som viktiga faktorer för varför och hur man mobbar. Lärande menar dessa forskare är något som sker i alla sociala sammanhang. Det är i mötet med andra som man lär sig något om sig själv och andra. Genom att umgås med andra och finnas i ett sammanhang tvingas man antingen man vill eller inte lära sig att hantera sociala situationer. Det är en ovärderlig kunskap som man får genom sina relationer. Relationer är inte perfekta, utan man måste jobba på dem och alla människor passar inte ihop, utan man måste välja och det är hur man gör detta som blir avgörande för om det bara är en konflikt mellan människor eller om det är en utstuderad mobbning som riktas mot en specifik person. I min uppsats lyfter jag vikten av vilket perspektiv man väljer att utgå ifrån, för det har en avgörande betydelse för de metoder som man sedan arbetar fram, för att lösa konflikter och mobbning. Det finns heller idag inte bara ett perspektiv på mobbning, utan det är flera samverkande faktorer som gör att mobbning blir ett sätt på vilket man löser problem, då man oftast känner sig maktlös. Barn lär sig alltså inte bara när allt är positivt, utan de lär oss också i situationer där de blir uteslutna och kränkta. Detta kan man inflika inte bara gäller barn utan också vuxna. Barn använder sig ofta av strategier som de sett vuxna använda sig av, så mobbning är enligt mitt förmenade något som finns i vår kultur och som barn iakttar och lär sig av och härmar. Jag anser att när man resonerar så här som jag gör nu, så är det viktigt att
35
se vad som är en sund uteslutning eller inte. När barn inte nöjer sig med att säga nej till ett barn, då det vill umgås, utan arbetar målmedvetet för att se till att barnet de valt bort heller inte får någon annan att vara tillsmmans med, så är det inte sunt, utan destruktivt. Då är det mobbning! Skillnaden mellan barn och vuxna är egentligen inte sättet på vilket man mobbar varandra, utan det är graden av medvetenhet om vad man ställer till med för den man sprider rykte om, förtalar eller trakaserar på andra sätt kränker. På grund av vuxnas kunskap och erfarenheter bör de också veta vad de ställer till med. Det är också därför viktigt att man samtalar om vad det är som händer med både den som mobbar och blir mobbad. Genom samtal och gestaltande framställningar, alltså sådana små dramatiseringar och bearbetningar i form av rollspel av händelser som barn och unga varit med, om kan man skapa en större förståelse och medkänsla för vad som händer med människor som är involverade i mobbning. Mobbning är inte bara vanligt bland barn utan på många arbetsplatser liksom skolan så försigår mobbning ständigt. Det är genom att vi vuxna också ser våra egna brister och tillkortakommanden som vi kan bli trovärdiga inför barnen och ungdomarna. Vuxna som själva mobbar kollegor kan inte lösa barn och ungdomars problem. Lärare måste kräva en bättre utbildning på hur man bemöter konflikter och mobbning bland barnen och unga, men också sinsemmellan. Problem kommer alltid att finnas där människor lever, leker, studerar och arbetar tillsammans. Det som enligt min mening gör skillnad i det långa loppet är huruvida man väljer att se problemet och vilka lösningar man sedan finner för det. Efter denna lilla studie om mobbning, så har jag kommit fram till, att det finns många olika perspektiv på hur man ser på mobbning, men också på vilket sätt man kan lösa mobbningsproblem. Hur framgångsrik man blir i problemlösningen beror på struktur, situation, sammanhang och de verktyg man har till sitt förfogande.
Många offentliga institutionerna i Sverige är mycket gamla och synen på människor många gånger föråldrade och motståndet mot förändring kompakt. Detta gör att det finns, en offentlig och politiskt korrekt människosyn som talar om alla människors lika värde och om att kvinnor och män ska ses som jämlikar medan den informella meningen är en helt annan. Den offentliga retoriken är en och den bistra verkligheten en annan. Mobbning är därför många gånger en fråga om obalans i makt och en fråga om vanmakt. För kvinnors del så handlar det om att de har bristande formell makt, och att det offentliga rummets regler är komna ur ett patriarkat synsätt på människan. De som har makten i vårt samhälle ger flickors sätt att se och förhålla sig till samhället lite eller inget utrymme alls. Eftersom det bara gått
36
något decennier sedan man började se flickors mobbning, så är metoderna för att hjälpa dem få och outvecklade i jämförelse med pojkarna. Skolverket lät för ett par år sedan göra en undersökning som hade temat ”Vad fungerar? Resultat av utvärdering av metoder och mobbning.” Och här har några metoder redovisats, vissa är gångbara för både pojkar och flickor och andra bara för pojkar eller flickor. Något som är viktigt att poängtera i sammanhanget är att flickor oftare än pojkar anger att de blir mobbade på grund av sitt kön. Detta är mycket allvarligt, därför att det urholkar många gånger deras redan svaga självkänsla. Genusperspektivet har en gång för alla lyft fram flickors villkor i skolan och forskningen är numera tydlig och väl underbyggd. För att minska mobbningen bland flickor är det första steget att synligöra den. Kooperativa grupper som elevhälsogrupper, antimobbningsteam och trygghetsteam där både skolledare, lärare samt personal med särskilda funktioner, som exempelvis social- och specialpedagoger, sjuksköterskor och kuratorer ingår, är särskilt effektiva i arbetet med att komma tillrätta med mobbning blad flickor. För att hjälpa och stödja flickor som är mobbade eller mobbar är det också av yttersta viktigt att de vet vilka som ingår i de kooperativa grupperna och vilka rutiner de har, detta oavsett om flickorna själva är inkluderade i grupperna eller inte. När flickor får vara med och vara aktiva för att motverka mobbning på sin skola verkar detta för deras del som förebyggande. Om personalen på en skola är utbildad i hur man upptäcker och hanterar mobbning hjälper detta då flickor är fysiskt mobbade. Rastvärdar är också något som löser och förbygger mobbning mellan flickor på låg- och mellanstadiet. De ska då vara tydligt vilka som är rastvärdar och att de också erbjuder meningsfulla aktiviteter som är inkluderande. Här har forskning också visat att det är avgörande om all personal i skolan är inkluderad i rastvärdsystemet. Med all personal menas exempelvis skolmåltidspersonal, städerskor, vaktmästare. Personal som inte är lärare och som oftare ser eleverna i situationer utanför klassrum, korridorer, grupprum och skolmatsalar har möjlighet att iaktta vad som häder mellan eleverna utan att störa dem, därför ser och hör de mycket mer av som händer när eleverna tror att de inte är sedda.
Avslutningsvis så skulle jag vilja säga att denna lilla studie om flickors mobbning fått mig att fundera över hur man bättre kan organisera arbetet för flickor för att ta tillvara deras kultur på lektionerna. Här har jag pedagogiska tankar och idéer som jag prövat under min VFU, verksamhetsförlagda tid. Jag skulle också vilja studera andra former av mobbning som exempel kan nämnas: flickors och pojkars mobbningsbeteende på nätet, vilket jag ofta sett är en fortsättning på den mobbning som pågår i skolan. De sociala medierna på nätet är numera
37
fritidssysselsättningar liksom föreningslivet, där barn och ungdomar inte borde lämnas åt sig själva. Jag frågar mig också vilken betydelse ledarskapet i en skola kan ha för förekomsten av mobbning, men också för möjligheterna att komma tillrätta med konflikter och mobbning på skolan. Hur ser mobbningen ut i en mångkulturell skola? Hur ser mobbningen ut bland dem som har andra preferenser än heterosexualitet.