Avslutande diskussion

Ett av de största problemen med barn till missbrukare är svårigheten att komma åt familjehemligheten. Som lärare kan det vara svårt att identifiera problemen då eleverna med missbrukande föräldrar håller tyst. K1 betonar detta problem starkt och är förtvivlad över att samhället inte kan fånga upp fler barn som far illa på grund av tystnaden. Eleverna skäms över att deras föräldrar är missbrukare och K2 betonar därför vikten av att följa upp eleven som avslöjat familjehemligheten och stötta denne under hela processen. Alla de intervjuade barnen till missbrukare betonade tystnaden och hemlighetsmakeriet. Ingen av dem ville avslöja hur de hade det där hemma och IP4 var till och med hemma själv under helger som elvaåring utan att avslöja sin hemsituation för någon som kunde hjälpa honom.

Avsikten med min undersökning har varit att lyfta upp problemet med vuxna barn till alkoholister och vad som kan göras för att hjälpa dem. Därför har jag koncentrerat mig på vad effekterna av missbruk, och att växa upp i ett hem med missbruk blir. De olika rollerna med ”Clownen”, ”Syndabocken”, ”Tapetblomman” och ”Hjälten” har till viss del kunnat appliceras på intervjupersonerna och ökat förståelsen genom exemplifiering i deras erfarenheter. Exempelvis så tog IP3 hand om familjen när hennes mamma utvecklade alkoholism, och därmed tog hon hjälterollen. IP1 var helt klart ”Syndabocken” i hennes familj och IP4 vill jag beteckna som både ”Clownen” och ”Hjälten”. Rollerna är endast ett hjälpmedel för att förklara fenomen inom missbruksfamiljer, men de har god giltighet i forskningen och används i behandling av personer som växt upp med missbrukande föräldrar. Genom oförmågan av att ta hand om sina känslor har intervjupersonerna utvecklat kännetecken som Woititz tar upp i sin bok. Otrygghet, rädsla, kaos, destruktivitet, smärta, flykt, ensamhet, bekräftelse och uppmärksamhet är exempel på känslor och situationer som intervjupersonerna tar upp. Det är inte konstigt eftersom IP4 lämnades ensam över helgen som barn. IP2 blev slagen och hårt kontrollerad av sin pappa. IP3 fick som barn ta över sin mammas roll och växa upp snabbare än ett barn bör växa upp. IP1 var ständigt inblandad i bråk med sina föräldrar och vantrivdes hemma. Förmågan att lita på människor, ta ansvar för sitt liv, ta hand om sina känslomässiga problem etc. blir svårt under dessa förhållanden. Därför är det av yttersta vikt att hjälpa ungdomar som växer upp under liknande förhållande. Skolan kan hjälpa dem genom att upptäcka om något inte står rätt till. Eftersom eleverna ska vara på skolan under en stor del av sin vakna tid, är det en plats där problemen kan upptäckas om lärarna har kännedom om signaler och kännetecken.

Förnekelsen över att det finns ett problem är en av grunderna i missbruksproblematiken. Både intervjupersonerna och kuratorerna upplever detta. Rädslan att bryta det nya systemet styr föräldrarna och barnen ur ett systemteoretiskt perspektiv att ljuga. Problemet är att det nya systemet som är bygger på lögner och förnekelse inte är konstruktivt och bygger på falsk lojalitet som människorna i systemet mår dåligt av.

IP2 önskade att någon hade uppmärksammat hans situation som var kaotisk. K1 talar här om hur viktigt det är att personalen på skolan bryr sig om sina elever. K2 talar om att i sådana här fall snabbt upprätta en elevvårdskonferens. Här är systemteoretiskt perspektiv brukbart. Hemmet, skolan och individen måste samarbeta i en sådan här situation för att barnet inte ska fara illa. Om hemförhållandena ser ut som hos IP2, tycker jag att ett omhändertagande av honom göras då han far väldigt illa. Jag tycker att alla barn till missbrukare i min studie skulle fått hjälp med hjälp till sina föräldrar, eller ett tryggare hem att bo i.

IP3 betonar öppenheten i frågorna om missbrukande föräldrar. Barn skäms för detta och det gör att de inte mår bra. Föräldrarna överför på ett systemteoretiskt sätt skammen till sina barn. Om skolan hade varit mer öppen för dessa frågor och systemet förändrats här, hade det nog blivit lättare för elever att öppna sig och frigöra sig från skammen som deras föräldrar fört över på dem. Jag tror precis som IP3 att det är en bra väg att gå i dessa frågor. En motpol till deras normala tankestruktur kan upprättas i skolan som utmanar deras missbruksaktiga världsbild.

IP4 tycker att lärare ska utbildas i att upptäcka signaler som tyder på att något inte står rätt till. Jag anser också det. Min uppsats är ett försök att ta reda på och applicera kännetecken som vuxna barn till missbrukare ofta uppvisar. K1 tycker att det är viktigt at lärare bryr sig. Samtidigt tycker hon precis som K2 att det är viktigt att anmäla och koppla in elevvårdpersonal och sociala myndigheter. Jag tror att det är viktigt att lärare anmäler och följer upp situationer med elever som far illa. Vidare anser jag att elevvårdspersonalen tillsammans med sociala myndigheter sannolikt är mer kompetent att ta hand om ärendena än lärarna. Därför är kuratorer, psykologer, skolsköterskor och sociala myndigheter viktiga kuggar i dessa problematiska situationer och det är deras ansvarsområde också. Systemet är cirkulärt och alla är beroende av varandra i situationen.

Intervjupersonerna i undersökningen har gått i skolan under 1970 – 80 och – 90-talen. Skolan har förändrats sedan dess och resultaten i undersökningen bör vägas mot detta faktum. Kuratorerna jobbar i skolan idag och resultaten av intervjuerna bör därför spegla dagens skola. IP4 diskuterar också detta i sin redogörelse för vad lärare kan göra för elever med missbruksproblem. Han menar ju att dagens skola lyfter upp problemen och är mycket mer

medveten om att dessa problem existerar. Jag tolkar det som att han anser att lärarna står närmre eleverna på det personliga planet än när han gick i skolan. Jag tror att han har rätt. Däremot tror jag att det finns en rädsla bland lärare att anmäla om denne misstänker att ett barn lever i en missbruksmiljö. Ett tänkbart skäl till det är viljan att inte peka ut någon oskyldig, och exempelvis skuldbelägga en förälder som inte har något problem.

Det finns några bekymmer som är genomgående för problematiken runt missbruk. Förnekelsen kring att det finns ett problem är ett av dem. Det innebär att leva i lögn blir ett levnadssätt och det påverkar människorna i det sociala systemet runt missbrukaren. Barn blir särskilt påverkade då deras världsbild byggs upp med hjälp av föräldrarna. Ett annat bekymmer är människors syn på missbrukare. Jag menar att det finns en nedsättande syn om missbrukare generellt och det hindrar människor från att prata om det eftersom det blir skambelagt att erkänna sitt eget, eller någon närståendes problem. Därför tror jag att vi kan komma till rätta och rädda fler barn med dessa problem om öppenheten ökar och skambeläggningen minskar i frågan om missbruk.