I början av arbetet med denna studie noterade jag tre genomgående teman i materialet, och har nu kommit till den punkt då jag har haft möjlighet att gräva djupare i dessa teman. Med avstamp i de teman som undersökts vill jag nu ägna denna avslutande diskussion till att resonera kring det som var upprinnelsen till studien, det vill säga idén om ett osynliggörande av kvinnliga artister och musiker. Syftet med studien var att ur ett genusperspektiv undersöka den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister i svenska dagstidningar. Bakgrunden till detta var artikeln ”Glöm inte bort oss när historien skrivs” där det hävdas att det finns ett osynliggörande av kvinnliga artister som sker genom historieskrivningen och i realtid.206 I inledningen av denna studie ställde jag mig frågorna: Går skildringen av kvinnors artisteri i texter som är ämnade att handla om dem i sin yrkesroll som musikartister att koppla till en osynliggörande historieskrivning? Eller handlar det om en särbehandling eller ett skillnadskapande av kvinnliga artister i förhållande till en bild av mannen som norm inom musikvärlden?
Utifrån det material som analyserats vill jag hävda att det finns företeelser som bidrar till ett osynliggörande av kvinnliga artisters musikaliska prestationer. Gällande hur detta sker kan jag se två olika tendenser. Den ena handlar om att ”sudda ut” en musikalisk prestation direkt efter att den kommit på tal. Det sker både i artikeln ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”207 såväl som i artikeln ”Petra Marklund. Så mycket svartare”208 där både Laleh och Petra Marklund hyllas för sina framföranden i Så mycket bättre, men sedan får kritik för en avsaknad av en ”tydlig personlighet” respektive en oförmåga att ta plats. Det tycks inte räcka att de utmärkt sig musikaliskt, blivit ”folkkära” och betraktas som ”favoriter” i programmet, utan det tycks i båda fallen finnas saker som gör dem otillräckliga, vilket kan tolkas som ett sätt att flytta fokus från deras musikaliska prestationer som i förlängningen leder till att prestationerna osynliggörs. Liknande företeelse förekommer i artikeln med Eva Dahlgren, då fokus på andra saker än musiken blir ett sätt att osynliggöra den musikaliska karriär hon haft, där det som istället blev hennes utmaning var familjen. Den andra tendensen handlar om att tillskriva män rollen som drivande för artisternas karriärer. Är det inte en man som uppmärksammar artisten och på så sätt ”skapar” början av hennes karriär, så är det en man som inspirerar artisten till att börja ägna sig åt musik. Detta hänger ihop med vilka som
206 ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, 2014-02-17
207 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11
37
ges utrymme att tala om vad, då jag tidigare konstaterat att män i större utsträckning uttalar sig om musiken och produktionen medan kvinnliga artister uttalar sig om annat.
Emellertid finns det tillfällen då kvinnliga artisters musicerande faktiskt synliggörs - i det fallet syftar jag på uppmärksammandet av Laleh som producent, där hon är den som beskrivs som drivande. Men trots att hon synliggörs som producent ser jag stora problem med hur det skildras, då det benämns som ett undantag - något som inte hör till vanligheterna utan bör påpekas. Ett exempel som tas upp i Musikupproret handlade om Agendas program om ”det svenska musikundret” där kvinnliga producenter knappt nämns, och en manlig producent uttalar sig om att han inte känner till någon kvinnlig producent.209 Eventuellt kan påpekandet av att Laleh gör sin egen musik förstås med bakgrund av att bilden i vissa fall är att det inte finns några kvinnliga producenter, och att Lalehs musikskapande således anses vara något som bör lyftas fram i ljuset. Syftet att uppmärksamma det kan vara gott - men det blir problematiskt då det faktum att Laleh producerar benämns som tämligen exklusivt, vilket bidrar till återskapandet av föreställningen om att det vanligen inte finns några kvinnliga producenter.
Jag kan således konstatera att det i representationen av kvinnliga musikartister finns olika sätt att osynliggöra eller synliggöra deras musicerande, som i båda fall får negativa effekter - sättet på vilket Laleh synliggörs blir en del av ett sammanhang där kvinnliga artisters musicerande generellt osynliggörs. Sammanfattningsvis består osynliggörandet och synliggörandet av fyra punkter: Att musikaliska prestationer kommer i skymundan då andra kvaliteter efterfrågas. Att musiken nämns i liten utsträckning. Att män beskrivs som drivande och ges utrymme att prata om musiken. Att kvinnors musikaliska drivkraft betraktas som en ovanlighet.
Finns det då något som pekar på en särbehandling eller ett skillnadsskapande av kvinnliga musikartister? Beskrivningar av dem utifrån motsägelsefulla egenskaper hävdar jag är tydligt i representationen av kvinnliga artister, vilket enligt Hall kan ses som ett stereotypiserande beskrivningssätt, som i förlängningen blir ett skillnadsskapande, vilket också påverkas av faktorer som hudfärg, sexualitet och ålder. Petra Marklund, Miss Li och Sylvia Vrethammar tillskrivs polariserade egenskaper som kan ses utifrån att de läses som kvinnor (unga kvinnor i de förstnämndas fall), medan Laleh och Eva Dahlgren tillskrivs polariserade egenskaper utifrån kön samt ursprung och sexualitet. Det är också tydligt att det finns en hierarki gällande olika genrer där musik som kopplas till maskulinitet och därmed autenticitet värderas högt och musik som kopplas till femininitet och masskultur värderas lågt.
38
Frågeställningen jag ämnade besvara var: hur ser den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister ut i svenska dagstidningar läst i ett genusperspektiv? Ovanstående sammanfattning av hur kvinnliga musikartister osynliggörs eller synliggörs, samt hur representationen tar form i övrigt, anser jag besvarar min frågeställning. Då representation hänger ihop med makt anser jag det även viktigt att diskutera vad detta får för effekter. Konsekvenserna av att kvinnors musikaliska prestationer suddas ut, att män beskrivs som drivande och att kvinnors drivkraft betraktas som ett undantag bidrar till och upprätthåller idéer om vilka som hör hemma i musikbranschen. Att män ges utrymme att tala om musik och hur de producerar, medan fokus när exempelvis Petra Marklund talar om musik läggs på hennes manliga kollegor säger något om vilka som anses kunniga inom musikproduktion. Effekterna av representationen gör att förväntningar skapas kring vilka som får ta plats inom svenskt musikliv och på vilket sätt, vilket till stor del baseras på vilket kön vi tillhör. Att den här bilden ges av hur kvinnor (respektive män) uppträder, kan ses som en del av de genusslentrianer Ganetz redogör för i Talangfabriken210, då det skapas en slentrianmässig bild av hur kvinnor är som baseras på hur kvinnor förväntas vara. Begreppet genusslentrianer är således ett viktigt begrepp för förståelsen kring hur representationen ser ut. Utifrån betraktelsen av artiklarna som kulturella texter som berättar något om den kultur inom vilken texten är skapad, återskapar representationen av kvinnliga musikartister idéer om vilka som får ta plats i musikbranschen - den signalerar att män har en given plats i musikvärlden, som kvinnor måste anstränga sig hårdare för att förtjäna - och även när de anstränger sig blir musikaliska prestationer ifrågasatta eller utsuddade. I inledningen av denna studie lyfte jag följande citat:
Varje ung flicka som vill plocka upp elgitarren, starta ett band med sina bästisar, göra sin första musikproduktion, skapa sin första electropoplåt eller drömmer om att erövra en stökig festivalscen under en sen sommarnatt, tror att hon är nästan alldeles ensam, hon måste uppfinna det här själv. För gång på gång bleknar vi, alla vi som var hon, bort från historien.211
Konsekvenserna av den kvalitativa representationen av kvinnliga artister blir, liksom vid den kvantitativa representationen, något som i förlängningen påverkar vilka människor som får tillgång till ett musikaliskt berättande.
210 Ganetz, 2008
39