Avslutande diskussion

När det kommer till hur Köpenhamnskriterierna är formulerade och den anpassningsbarhet till omvärlden som finns inom EUs utvidgningspolitik, så slår det mig att det kanske är ganska bra att Köpenhamnskriterierna är så pass abstrakt formulerade som de är. Detta ger nämligen EU en flexibilitet inom utvidgningspolitiken när det sker en kris, antingen inom eller utanför EU. Dock så måste man ändå konstatera att en inkonsekvent användning av villkoren ger kandidatländerna dubbla signaler och därmed även uppmuntrar till teorier om andra

bevekelsegrunder. Å andra sidan så finns alltid risken att ett system kan bli ännu trögare om det genomsyras av alltför mycket demokrati. Något annat som jag kan konstatera är att ramarna och reglerna inom utvidgningspolitiken har blivit mycket hårdare under den senaste tiden, vilket europeiska rådets slutsatser om utvidgningspolitiken från 2006 är ett tecken på. Detta kanske även pekar på att EU har nått gränsen för hur många medlemsländer som man kan klara av och att man därför är ganska ovillig till att ta in större länder.

En annan fråga som slår en är om medlemsländerna handlar utifrån sina egna intressen när det kommer till utvidgningspolitiken? Enligt min analys så stämmer detta påstående in på ett antal länder och kanske nu speciellt under eurokrisen som medlemsländer vaktar sina egna

intressen extra noga. Om man jämför framgångssagan Kroatien och dess medlemskapsprocess med Turkiet så ser man att båda länderna har haft problem med respekt för minoriteter. Dock så är Kroatien ett mycket mindre land än Turkiet och inte lika kontroversiellt, och därför har det inte legat direkt i något medlemslands intresse att stoppa den processen. Däremot har Turkiet blivit en ”popularitetsleksak” hos politiker som velat höja sina opinionssiffror, vilket man speciellt kan se tendenser hos de franska presidenterna. På grund av detta har Turkiet aldrig riktigt kommit ifrån identitetsbekymret, vilket har genomsyrat hela Turkiets

medlemskapsprocess enligt Icener. Jag håller med Icener i hans resonemang om att Turkiets medlemskapsambitioner har manat fram en identitetskris inom EU, som har fått vissa länder att samlas kring en bild av Europa som är byggd på kultur och geografi. Dock så blir denna bild av Europa väldigt motsägelsefull då det redan finns en stor grupp av muslimer i Europa som skapat ett multikulturellt samhälle. Dessutom så står det i artikel sex och 49 att alla länder i Europa som respekterar frihet, demokrati, de mänskliga rättigheterna och

grundläggande friheter och rättsstatsprincipen kan ansöka om medlemskap. Det refereras alltså inte till religionstillhörighet i de styrande dokumenten. När det kommer till den europeiska geografin så har Turkiet en väldigt speciell geopolitisk position då endast tre

58

procent av landmassan ligger i Europa, vilket får en att ifrågasätta om Turkiet verkligen kan räknas som ett europeiskt land. Dock satte EU på sätt och vis EUs gräns i och med Cyperns medlemskap 2004, som ligger i Medelhavet med halva Turkiet mellan sig och Europa. Ett annat geopolitiskt problem som man kan finna är att Turkiet gränsar till länder som Iran och Irak, och frågan är om EU verkligen vill ha så pass instabila länder som grannar?

Det är tydligt att EUs utvidgningspolitik har påverkat Kroatien och Turkiet, men jag ställer mig ändå frågan om utvidgningen ligger främst i EUs eller kandidatländernas intresse? Om EU verkligen hade velat sprida demokrati och säkerhet över den europeiska kontinenten, borde man inte då ha fört en ännu aktivare utvidgningspolitik? Om EU exempelvis hade lyckats få med Turkiet i organisationen, som är ett stort sekulariserat muslimskt land, skulle detta ha gett EU en större tyngd som internationell aktör. Men efter Kroatiens uttalande om anledningen till Ante Gotovinas arrestering undrar man om EU verkligen kan förändra saker som är så starkt rotade som nationell identitet. Om EUs utvidgningsinstrument slutar fungera och kandidatländerna börjar anse att de inte behöver EU längre, vilka verktyg har EU kvar då för att kunna säkerställa stabiliteten i Europa? Hur mycket av sin legitimitet skulle EU förlora i och med saknaden av en utvidgningspolitik och skulle detta till och med få medlemsländer att lämna unionen? Problematiken mellan legitimitet och flexibilitet är något som EU aldrig kommer kunna komma ifrån inom utvidgningspolitiken och efter att ha gjort min studie kan jag inte säga om det ena är bättre än det andra. Det enda som jag kan konstatera är att både EU och kandidatländerna måste vara medvetna om denna problematik och förstå både nackdelarna och fördelarna med de båda komponenterna. Dock med tanke på eurokrisen och det ifrågasättande av EU som finns nu i vårt samhälle så anser jag att det bästa vore om

utvidgningspolitiken verkligen genomsyrades av konsekvens och legitimitet, för att just kunna poängtera att EU är här för att stanna och att alla dokument om gemensamma värdegrunder faktiskt betyder någonting.

Så hur kommer det att gå med Kroatien och Turkiet i deras relation med EU? Om jag ska våga mig på att sia om framtiden så kan jag konstatera att Kroatien troligtvis kommer blir medlem 2013 om de fortsätter jobba med de områden som EU kritiserat. Den intressanta frågan blir därmed om Kroatiens medlemskap kommer sporra de andra länderna i västra Balkan att skynda på sina medlemskapsprocesser? Troligtvis kommer Serbien bli nästa medlemsland från västra Balkan som får medlemskap. Makedonien är också på god väg men det grekiska vetot finns fortfarande kvar. Men tills dess tror jag att Kroatien kommer vara ett

59

viktig språkrör för västra Balkan och därmed även få en del att säga till om trots landets storlek. EU från sin sida kommer framställa Kroatien som ett praktexempel på hur effektivt EUs utvidgningspolitik kan fungera. Om vi tittar på Turkiet så ser dess framtid inte lika ljus ut. Landet kommer med största sannolikhet att inte bli medlem i den närmaste framtiden då Cypernfrågan kvarstår, allmänheten inom EU fortsätter vara kritisk och den nya franska presidenten Hollande har sagt att han inte vill se ett turkiskt medlemskap inom den närmaste framtiden. Det kommer alltså ta minst fem eller tio år innan Turkiet kan bli medlem i EU. Denna dystra framtid medför såklart risken att Turkiet kan tröttna och därmed avbryta förhandlingarna. Frågan är om ett sådant slut skulle vara EUs eller Turkiets förlust? I nuläget tror jag förlusten skulle vara störst för EU då detta skulle få omvärlden att tvivla på EUs utvidgningsprojekt, vilket även skulle skada hela organisationens rykte och legitimitet.

60