5.1 Återspegling av dagens stadsplaneringsideal i Nya Årstafältet Dagens stadsplaneringsideal kan ses som målpunkter för hur Stockholms stadsbyggnadskontor vill utveckla staden. I följande kapitel återkopplas dessa målpunkter till de sex olika planförslagen till Nya Årstafältet, i ett försök att se om dagens stadsplaneringsideal fått utslag i den konkreta stadsplaneringen och i så fall hur.
113 Exploateringskontoret och Stadsbyggnadskontoret (november 2008). Arkitektförslag Årsta Urban Natures.
114 Exploateringskontoret och Stadsbyggnadskontoret (november 2008). Arkitektförslag Årsta Valley.
28
Det ligger i arkitektförslagens natur att de är stilistiska och syftar till att förmedla en känsla och en vision av vad som komma skall. De utsvävningar och ibland orealistiska idéer som får utrymme i dessa förslag har en viktig roll i att uppnå detta syfte, även om de aldrig kommer att förverkligas. Som tidigare skrivet kommer planförslagen till Nya Årstafältet behöva omarbetas, vilken vanligen betyder att många av de tillspetsade uppslagen tonas ned. Att därför syna varje enskilt planförslag till punkt och pricka blir därför missledande, vilket motiverar valet att slå ihop dem för att utröna gemensamma stadsplaneringsideal och trender inom stadsplaneringen.
I delkapitlet där dagens stadsplaneringsideal undersöktes och presenterades, 4.1, konstaterades det att begreppen förtätning och sammankoppling mellan stadsdelar är nyckelorden till dagens ideal. Genomförandet av denna förtätning och sammankoppling ska sedan grundas på en blandning av tre skilda ideal, nämligen det traditionella täta rutnätsidealet, det öppna och gröna funktionalistiska idealet och det sentida kretsloppsanpassade idealet. Det sistnämnda idealet dominerar de andra två, och hänger samman med det övergripande förhållningssättet om att dagens stadsplanering ska vara långsiktigt hållbar.
I tävlingsanvisningarna för Nya Årstafältet hämtas inspiration från ovanstående tre ideal. Förutom kravet att planförslagen för Nya Årstafältet skulle verka i linje med Stockholms intentioner att främja integration mellan stadsdelarna, uppnå hållbart stadsbyggande och generera stadsliv, skulle tävlingsteamen också planera området i en tät och funktionsblandad struktur (rutnätsideal), bevara 35 av 50 hektar till park (tidig funktionalism) och bygga mellan 2000 och 8000 miljöanpassade bostäder (kretsloppsanpassning).
Majoriteten av de förställda kraven som stadsbyggnads- och exploaterings-kontoret ställde upp inför tävlingen ligger i linje med dagens stadsplaneringsideal, och kan enkelt återses i planförslagen för Nya Årstafältet. Samtliga förslag bygger på ett stort och aktivt parkområde i mitten av området, som sedan gränsar till ny bebyggelse som antingen omringar hela parken eller är koncentrerad till områdets norra del. Att parken inte ska vara en helt naturlig och oexploaterad yta är samtliga tävlingsteam överrens om. För att skapa den för tävlingen så viktiga integrationen måste inte bara bebyggelsen ha en sammankopplande effekt, utan också grönområdena. Genom att exempelvis placera ut genomkorsande gång- och cykelstråk, idrottsfaciliteter, torghandel och caféer i parken ska den göras levande och integrerande. Bebyggelsen i samtliga förslag är placerad i områdets yttre kanter och syftar till att sammankoppla Nya Årstafältet med befintlig bebyggelse, samt motverka uppkomsten av en stadsö. Strukturmässigt är den nya bebyggelsen planerad i ett tätt rutnät, där bottenplanen upptas av serviceverksamhet. Kretslopps-anpassningen spelar en central roll i samtliga förslag, där återanvändning av energi och material står i fokus. Att Nya Årstafältet ska bli Stockholms mest miljöanpassade stadsdel är för samtliga planförslag ett självklart mål, liksom det var i planeringen för
29
Hammarby Sjöstad. Infrastruktursatsningarna i planförslagen berör främst gång-, cykel, och spårtrafiken, medan biltrafiken nedprioriteras på grund av dess negativa miljöeffekter.
Sammantaget finns alltså en klart synbar röd tråd i planförslagen. Att samtliga förslag lätt kan återkopplas till anvisade stadsplaneringsideal är dock givet, eftersom dessa fungerar som tävlingsreglerna. Vad som är mer intressant är vad tävlingsteamen arbetat fram utanför de förställda kraven och om dessa friheter skiljer sig från dagens stadsplaneringsideal för Stockholms utveckling.
En av den mest synbara skillnaden är att det tidiga funktionalistiska stilidealet får ett stort utrymme också i bebyggelsens utseende, och inte bara i det stora öppna parkområdet i fältets centrum. Även om det traditionella täta rutnätsidealet med dess blandning av boende och service i husen kvarstår, får alltså den tidiga funktionalismen ett ökat inflytande. De klassiska täta miljöerna kombineras i planförslagen med de kvalitéer som det funktionalistiska stadsbyggandet genererar.
Ledorden för den tidiga funktionalismen är som tidigare skrivet solljus, luft och grönska. Dessa kommer i planförslagen bland annat i uttryck som varierande hushöjd, asymmetrisk och öppen i stället för sluten rutnätsstruktur, offentliga gröna innegårdar, varierande topografi och stora terrass- och balkongutrymmen.
Kvartersstrukturen kvarstår även om den har öppnats upp och blandats med små torg.
Husen är i regel oftare L-, U- eller punktformade än slutet kvadratiska eller rektangulära som i det traditionella stadsbyggandet. Vissa spår av efterkrigstidens funktionalism kan även tydas då området i planförslagen delas upp i olika zoner, om än integrerade sådana. Tre huvudsakliga zoner kan urskiljas, dels den funktionsblandade bebyggelsezonen i områdets ytterkanter, dels övergångszonen mellan bebyggelse och park där offentliga verksamheter, restauranger, caféer och stora gångstråk återfinns, och till sist den aktiva parkzonen i områdets centrala del.
Att funktionalismen fått ett ökade inflytande kan ses som att tävlingsteamen valt just det verktyget i ett försök att uppnå målet om en levande och integrerad stadsdel, genom att dela upp Nya Årstafältet i olika territorier, eller zoner. Den danske sociologen Jens Tonboe115 menar att territorier kan användas inom planeringen för att stärka identiteter, lösa konflikter, skapa stabilitet och ordning genom en lagom zonering av ett mångfunktionellt samhälle, vilket alla är viktiga mål i planeringen av Nya Årstafältet. Under efterkrigstidens funktionalism uppstod territoriella stadsöar, vilket man med dagens stadsplaneringsideal vill undvika. Återupptagandet av den tidiga funktionalismen, vilken vi härmed kan kalla nutidens funktionalism, syftar dock till motsatt utfall. I stället för öar ska den skapa olika territorier i ett sammanhängande lapptäcke, där en och samma individ ska kunna använda olika och överlappande territorier beroende på situationen.116
115 Kärrholm, Mattias (2004). Sid. 57.
116 Kärrholm, Mattias (2004). Sid. 58-59.
30
Den nutida funktionalismen blandas alltså med det traditionella täta rutnätsidealet. Det ideal som dock står över de andra två är långsiktigt hållbar utveckling. Miljöanpassad bebyggelseplanering och energiförsörjning, samt miljöutvecklad infrastruktur är några idealexempel. Att inte en enda bil syns i planförslagens bilder visar på dess omodernitet. I stället ska spår- cykel- och gångtrafiken prioriteras, vilket inte bara har ett miljömässigt syfte utan också för människornas hälsa och välbefinnande, samt ska hjälpa till att skapa en levande stadsmiljö. Hållbar utveckling refererar alltså inte uteslutande till naturen utan också till kulturen. Den kulturella aspekten har under 2000-talet blivit en allt viktigare del i hållbarhetsbegreppet, i syfte att öka människors välbefinnande både psykiskt och fysiskt. Denna goda hälsa tror man alltså idag kan uppnås genom att skapa levande, intergerade, miljöanpassade stadsdelar. Åtminstone de första två målen är svåra att ta på, vilket också gör de svåra att uppfylla. Det är inte säkert att det räcker med att fylla bottenvåningarna med butiker och caféer, bygga gång- och cykelvägar i stället för bilvägar och placera ut idrottsanläggningar tätt för att generera en levande stadsdel. Samtidigt är det inte givet att stadsdelen integreras med andra bara för att bebyggelsen geografiskt är närliggande varandra och infrastrukturmässigt är sammankopplade. En annan potential negativ konsekvens kommer ur stadsdelens miljöanpassning, vilket på kort sikt ofta är mer kostsamt än det konventionella byggnadssättet. Dagens stadsplaneringsideal, och på det sätt de kommer i uttryck i planförslagen har därmed både positiva och negativa sidor.
Ett av huvudsyftena med dagens stadsplaneringsideal är att lära sig av historiska misstag och felbedömningar. Det finns också en ökad försiktighet idag, där nya stadsbyggnadsprojekt ofta genomförs stegvis och kontinuerligt utvärderas för att minimera eventuella försummelser. I dagens globaliserade samhälle har konkurrensen inom bygg- och arkitektbranschen ökat, vilket tillsammans med den ökade privatiseringen lett till att kommuner i allt högre utsträckning lejer ut stadsbyggprojekt till privata aktörer i ekonomiskt syfte. Trots denna decentralisering har kommunen den slutgiltiga makten i och med översiktsplanen, vilken bestämmer vilka områden som får exploateras och hur. Invånarnas röst har samtidigt blivit allt viktigare, då de idealt fungerar som ett bollplank för idéer och planförslag.
Marknadens rationalitet samspelar alltså idag med den dialogiska planeringen.
Det är dock enkelt att på pappret klargöra vikten av den enskilda individens åsikt, men svårare att i verkligheten skapa förutsättningar för att denne kan få sin röst hörd.
Som i så många andra situationer är det endast en minoritet av befolkningen som har fått tillräckligt med information och vägledning för att de ska kunna påverka.
Att de nya stadsdelarna ska vara integrerande och öppna för människor med olika socioekonomiska förutsättningar är ett ideal med en god tanke bakom, men har i exempelvis Hammarby Sjöstad delvis fått motsatt effekt. Stadsdelen planerades med ÖP 99 som grund där ett av målen var, liksom i ÖP 10, att de nya stadsdelarna skulle utvecklas till socialt blandade områden. Dyra byggnadskostnader ledde dock
31
till höga boendekostnader för de nya invånarna, vilket exkluderade låg- och mellanklasserna från deras möjlighet att bosätta sig i Hammarby Sjöstad. I nuläget har prisläget sjunkit något, delvis beroende på den globala finanskrisen, men bostäderna finns ändå främst inom räckhåll för höginkomsttagarna. Hur ska då Nya Årstafältet planeras för att undvika att denna situation upprepar sig? En given lösning är att öka andelen hyresrätter och minska andelen bostadsrätter, en annan är att öronmärka en del bostäder för studenter och andra låginkomsttagare. Av yttersta vikt är dock att utvärdera planeringen av Hammarby Sjöstad och försöka hitta lösningen där, eftersom stadsdelen har mycket gemensamt med Nya Årstafältet.
Liksom målet att skapa en integrerande stadsdel, har också idealet om en fullständigt funktionsblandad stadsbyggnad sina nackdelar. Många arbetsplatser återfinns i storskaliga industrier med hög bullernivå, vilket inte är ett önskvärt inslag i en tät boendemiljön. Viss separering är därför nödvändig. På grund av att bristande infrastrukturnätet oftast inte kan tillgodose allas behov uppkommer störningar mellan arbetena och bostäderna, vilket leder till en ond cirkel då svårigheterna ska samlokaliseras.
Att det hållbara utvecklingsmålet har negativa sidor kommer ofta i skymundan och ifrågasätts sällan. Även om syftet med hållbar utveckling är att uppnå en långsiktigt fungerande stadsbyggd måste dagens problem sättas i relation till framtidens. I dagens Stockholm betyder oexploaterade områden pengar och potentiell nybyggarmark. Detta faktum leder till en svår balansgång mellan bebyggelse och natur, där ekonomiska vinster av exploatering åtminstone historiskt sett haft större värde än bevarandet av de fria ytorna. På senare år har dock framtidens miljöförhållanden ökat i värde, vilket lett till att naturen och de fria ytorna i högsta möjliga mån ska bevaras samtidigt som ny bebyggelse skall uppföras. Detta sätt att bygga, det vill säga förtäta staden, är rent siffermässigt mycket kostsamt och leder som ovan skrivet till höga bostadspriser och företagshyror. Även om dagens byggnadssätt alltså rent miljömässigt är en investering inför framtiden får den också negativa socioekonomiska konsekvenser i det nutida samhället.
5.2 Avslutande kommentarer
Från 1870 fram till idag har stora skiftningar skett rörande vilka ideal som varit rådande inom stadsplaneringen. Varje ny era av ideal kan så här i efterhand enkelt ses som en motreaktion på det som varit. De stadsplaneringsideal som verkar idag är resultatet av en utvecklingsprocess som började redan på 1970-talet. Efter miljonprogrammets slut började de nuvarande stadsplaneringsidealen där ledordet är tillvaratagande. Tillvaratagande i den betydelsen att samtliga historiska stadsplaneringsideal ses ha sina positiva sidor, vilka man vill återanvända, samt en restriktion mot storskaliga rivningsvåger som syftar till att utplåna bebyggelse från en viss era av stadsplaneringsideal. Idag kulturmärks exempelvis många hus från 1960-talet, som under 1900-talets sista årtionden ansågs fula och allt annat än ett
32
viktigt kulturminne. På senare år har dock allt fler insett deras värde. Dels för att även efterkrigstidens funktionalism återspeglar ett viktigt skede i samhällsutvecklingen, och dels för att det idag är omöjligt att förutspå om vi i framtiden kommer att anse dessa stadsplaneringsideal som vackra eller fula. Kanske har ångern av 1950-talets rivning av Klara kvarter (nuvarande city) lärt oss denna dyrbara läxa.
Dagens stadsplaneringsideal är alltså en blandning av historiska ideal då man tillvaratagit och återanvänt de idag till synes mest positiva idealen. Denna blandning insluts sedan i ett nytt stadsplaneringsideal, där syftet är att skapa en miljömässigt och kulturmässigt hållbar stadsbyggnad. Att vi idag ser en stor mix av olika ideal och har sannolikt sin grund i att metoderna för stadsplaneringen (planeringsmodellerna) i allt högre grad också blandas. Idag fungerar inte den rationella planeringsmodellen ensam, utan måste blandas med alternativa modeller för att passa in i dagens samhälle.
Sett till Nya Årstafältet kan som tidigare skrivet en tydlig återspegling av dagens stadsplaneringsideal ses. Mjuka terränganpassade former samsas med strikta raka rutnät, punkthus och långsmala hus inflikas i kvartersstrukturen, öppna och aktiva grönområden blandas med den täta bebyggelsen, biltrafiken separeras från bostadsområdena medan spår- gång och cykeltrafik integreras i dem. Viss zonering tillåts samtidigt som bebyggelsen är funktionsblandad och zonerna väl sammankopplade. Tanken om en kulturellt hållbar stadsdel kommer bland i uttryck i aktivitetscentrum, stora promenadstråk, serviceverksamhet i husens bottenvåningar, samlokalisering av offentliga verksamheter, samt tätgående och väl fungerande kollektivtrafik. Som ett övergripande ideal återfinns den miljömässigt hållbara stadsbygden. Områdets egen energiförsörjning och återvinning av dagvatten och avfall, tillsammans med den inbyggda miljömedvetenheten gör att hållbar utveckling blir en naturlig del av stadsplaneringen och förhoppningsvis också invånarnas vardagliga rutiner.
Visionerna för framtidens Stockholm skapar höga förväntningar bland dess invånare, vilket gör att det blir än viktigare för ÖP 10:s mål att förverkligas. För att målen ska kunna uppnås måste Stockholms invånare själva känna att hela staden kan utvecklas till den målsatta sammanhållna, levande och integrerade stadsbygden.
Stadsplaneringen har makten att bestämma förutsättningarna för Stockholms utveckling, men det är endast människorna boende i staden som kan förvalta dessa förutsättningar för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING