I dagens samhälle är det väldigt vanligt att individer väljer att upprätta ett testamente. Både för att kunna fördela sin kvarlåtenskap enligt sin egen önskan och för att underlätta fördelningen för sina nära och kära efter sin död. Testatorn vill i de flesta fall redan innan sitt frånfälle underlätta för de som fortfarande finns kvar i livet. Testamentsrätten har under de senaste århundradena utvecklats väsentligt. Behovet av tydliga testamentsregler har ökat. Samhället har moderniserats och det har skapat nya former av familjekonstellationer. Idag är det inte lika vanligt att människor lever i de så kallade kärnfamiljerna och det har blivit vanligt att människor väljer att leva i stadigvarande samboförhållanden. Samhället har gått från att enbart låta bröstarvingar och familj ärva, till att man numera relativ fritt kan avgöra själv vem som ska få ta del av kvarlåtenskapen.
Syftet med denna uppsats var att fastställa och redovisa för den gällande rätten, med undantag för makars inbördes testamente och den utländska rätten. Detta har genomförts i kapitel 3 och 4 där redogörelser för de olika formkraven och tolkningsreglerna har redovisats. Syftet var också att utreda och redovisa för diverse skäl som kan ogiltigförklara ett testamente. Ett testamente kan ogiltigförklaras av ett flertal anledningar. Om en person blir tvingad eller hotad att upprätta ett testamente med specifika krav ska det anses vara ogiltigt.
Det är viktigt att göra en tydlig gränsdragning mellan formkrav och tolkning av testamente. Ett testamente som inte uppfyller formkraven ska anses vara ogiltigt. Ett testamente som är ogiltigt kan inte och ska inte tolkas. En tolkning sker i de fall då testamentet är korrekt upprättat och gällande, men där viljan inte helt kan fastställas. Formkravens syfte är att frammana en eftertanke hos testatorn. Genom användandet av formkraven kan inte ett testamente upprättas omedelbart. Det krävs förberedelse, vilket tar tid och därmed ger testatorn tid att fatta ett rationellt beslut. Om inte formkraven beaktas kommer testamentet inte anses vara giltigt. Fastställandet av giltigheten kräver dock att testamentet blir ifrågasatt och utsatt för klandertalan. Väcks inte klandertalan mot testamentet ska det anses vara giltigt fast det brister i formkraven.
Testationsfriheten skapar möjlighet för testatorn att testamentera sina tillgångar till en eventuell sambo. Idag är det väldigt vanligt att människor lever i samboförhållande, eller att deras familjekonstellation skiljer sig från den klassiska kärnfamiljen. Testatorn kanske inte har några nära släktingar eller bröstarvingar, och i och med det är det positivt att testatorn kan välja att ge sin kvarlåtenskap till någon som de själva har valt. Det är viktigt att det finns en möjlighet för individer att kunna gynna personer som de själva har valt. Även om testationsfriheten är av stor betydelse för testatorn, anser jag att rätten till tolkning av testamentet är av ännu större betydelse. Tolkning av testamente görs i de fall där förutsättningarna har ändrats sedan upprättandet skedde. Skillnaden mellan att avgöra om ett testamente är ogiltigt efter tolkning skett eller om det är ogiltigt på grund av formfel är omfattande. Formfel kan relativt enkelt fastställas och sätta testamentet ur spel omgående. Men när formkraven är uppfyllda men det finns andra tvivelaktiga fel så behöver man göra
28 en tolkning av testamentet för att kunna göra en bedömning av vad testatorn egentligen har velat och menat. Man måste fastställa att det verkligen är testatorns verkliga eller hypotetiska vilja som kommer att utgöra grunden för vem som ska anses vara testamentstagare. Vid tiden då testamentet blir exponerat och gällande finns inte testatorn längre i livet och därför är det viktigt att det finns möjlighet för arvingarna att bestrida testamentet så en tolkning kan genomföras i de fall då testamentet inte speglar testatorns vilja. Det är viktigt att vi har den rättssäkerheten i Sverige. Dock ska tolkning av testatorns vilja göras med stor försiktighet. Testatorn finns som sagt inte längre i livet och därför är det av stor vikt att man inte tolkar testamentet på fel sätt och därmed gör en feltolkning.
Friheten att kunna välja själv vem man anser ska ta arv är övervägande positivt. Det möjliggör för testatorn att ge större lott till någon som de anser förtjänar eller behöver den mer än någon annan. Det möjliggör även för att testatorn att kunna gynna en förening eller stiftelse genom att inkludera dem i sitt testamente, vilket de inte hade haft möjlighet till om de äldre arvsreglerna fortfarande användes där friheten inte var lika stor. Men det är även viktigt att säkerhetsställa att det verkligen är testatorns vilja som är avgörande. Formkraven vid upprättandet och lagarna som reglerar ogiltighet är oerhört viktiga. Det är viktig att ingen ska bli tvingad att ta ett beslut som de egentligen inte vill ta. Och det är oerhört viktigt att det är testatorns yttersta vilja som försöker eftersträvas. Vid upprättande av testamente så finns det vissa förbehåll och formkrav som måste tas i beaktning. Testatorn måste skriftligen upprätta ett testamente, ha två vittnen som inte är i nära relation till honom och han måste underteckna dokumentet. Förutom dessa krav är det upp till testatorn hur han vill utforma sitt testamente och vilka han vill att det ska inkludera. Med undantag för inskränkningarna i testationsfriheten108.
Jag anser att formkraven möjliggör för testatorn att kunna ta ett rationellt välgrundat beslut om sina tillgångar. Kravet på skriftlighet är välmotiverat genom att det tvingar testatorn att skriva ner sina önskningar. Muntliga önskningar är inte alltid lätt att redogöra för i efterhand och man vet inte heller om det verkligen är testatorns önskan som redovisas genom att en tredje person redogör för testatorns påstådda önskningar. Kravet på vittnen förmår även testatorn att denne måste ta ett välgrundat beslut. Det är inte alltid lätt att få tag på två personer som uppfyller kraven för att vara vittne. Vittnena ska även fungera som en form av garanti för att testamentet har upprättats vid en tidpunkt där testatorn varit vid sina sinnensfulla bruk och intyga att testatorn har fattat beslutet egenhändigt utan att påtvingas av någon annan vid tillfället. Kravet på vittnen gör att testatorn får betänketid och hinner reflektera över sitt beslut. Och därmed hinner testatorn fundera över hur han vill göra. Vittnena säkerställer även att testatorn inte har blivit utsatt för tvång eller att testatorn av andra skäl inte vill skriva under testamentet egentligen.
Det sista kravet må kanske i teorin inte verka lika viktig som de andra redovisade formkraven. Men det är av yttersta vikt att formkravet efterföljs. Kravet på underskrift visar att testatorn har förstått att det är en viktig handling som han har signerat. Det visar på att testatorn har varit medveten om att detta är ett viktigt dokument. Jag anser att de lagstadgade
29 formkraven är tillräckligt effektiva för att säkerhetsställa att det verkligen är testatorns önskningar som blir nerskrivna. Deras existens tvingar testatorn att tänka över sitt beslut. Naturligtvis kan testatorns sista vilja avvika från testamentes innehåll efter en tid. Och då kan det behöva ske en tolkning. Men om inte det finns skäl för tolkning så anser jag att de uppfyller sitt syfte.
I en del fall sker en tolkning av testamentet enligt de gällande presumtionsreglerna. Reglerna är skapade ur praxis. De kan bäst förklaras som en slags mall över hur testatorn i de flesta fall vill att tolkningen ska fastställa. Och dessa presumtionsregler har utvunnits ur ett flertal rättsfall som alla har lett till samma tolkning. Presumtionsregler är ett antagande över vad testatorn i de flesta fallen hade ansetts velat utifrån ett generellt perspektiv. Presumtionsregler är endast användbara när det inte finns några andra uttalanden eller bevis på att testatorn hade velat någonting annat än vad som följer av presumtionsreglerna. I annat fall ska alltid testatorns yttersta och verkliga vilja försöka fastställas och verkställas. Det är den så kallade huvudregeln enligt tolkningsreglerna. Testamentet ska alltid i första hand försöka tolkas utifrån ordalydelsen och enligt testatorns faktiska vilja. Går inte den faktiska viljan att utskilja, så använder man sig av den hypotetiska viljan. Det är den hypotetiska viljan som avspeglas med hjälp av presumtionsreglerna. Det råder skilda meningar om hur användbara presumtionsreglerna egentligen är. Med alla rätt. Den ena sidan menar att reglerna används i för hög grad och att testatorns yttersta vilja kan misstolkas genom användningen av presumtionsreglerna. Som tidigare redovisat för så är testatorn inte längre i livet och kan därför inte redogöra för sin vilja. Det är inte heller enkelt för testatorns släktingar eller närmsta anhöriga i övrigt att hjälpa till att reda ut vad testatorns vilja var, eftersom de själva kan ha bakomliggande motiv till att testamentet tolkas på ett speciellt vis. I och med att de kan vara testamentstagare. Det är därför man använder sig av presumtionsreglerna när det finns svårigheter att tolka testamentet efter ordalydelsen. Presumtionsreglerna bör användas med stor försiktighet eftersom de är generella. De är inte alltid applicerbara eftersom varje fall är unikt och därför bör man i så låg utsträckning som möjligt försöka tolka testamentet så nära ordalydelsen som möjligt för att inte motsätta sig testatorns vilja. Som tidigare har redovisats så är huvudprincipen att alltid följa den individuella testatorns yttersta vilja. Vilket man från kommer genom användning av presumtionsreglerna. Det är inte heller enkelt att försöka fastställa viljan hos en person som inte själv kan redogöra för sina tankar. Och därför bör detta göras med stor försiktighet enligt de som är skeptiska mot tolkning. Det finns även de som är för användning av presumtionsreglerna. De anser att de är ett bra komplement till tolkning i många fall. Detta eftersom den verkliga viljan inte alltid framgår genom testamentet. Och därför är presumtionsreglerna användbara i och med att de i ”de flesta fall” är vad som ansetts vara den tolkade verkliga viljan. Det är ansett att presumtionsreglerna är användbara för att lösa en stor mängd problem på ett enkelt vis och att de ger bra vägledning. Men det är viktigt att man kommer ihåg att se till individens vilja och inte låta presumtionsreglerna ta för stor plats, så att individens vilja åsidosätts. För det är alltid individens vilja som ska sättas i första hand. Jag anser att man i första hand ska försöka finns testatorns verkliga vilja genom användandet av huvudregeln. Om det inte går att få fram svar genom huvudregeln så anser
30 jag att det är positivt att använda sig av presumtionsreglerna. Om ett testamente fortfarande inte är tydligt efter tolkning enligt huvudregeln så bör det anses vara positivt att man i så lång utsträckning som möjligt försöker fastställa testatorns vilja, även om man får göra ett försök att fastställa den hypotetiska viljan. Skulle testamentet istället ogiltigförklaras och den legala arvsordningen skulle inträda i dess ställe så löper man risk att helt åsidosätta individers möjlighet att själva bestämma över sin kvarlåtenskap. Men det är väldigt viktigt att man ser till individen i så lång utsträckning som möjligt.
31
Käll- och litteraturförteckning
Offentligt tryck
Prop. 1990/91:194 om förverkande av rätt att ta arv.
SOU 1929:22 Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. SOU 1987:62 Ny arvs- och gåvoskattelag.
SOU 1981:85 Äktenskapsbalk – förslag av familjelagssakunniga.
Litteratur
Agell, Anders (2003). Testamentsrätt: en lärobok om rättshandlingar för dödsfalls skull. 3. uppl. Uppsala: Iustus.
Brattström, Margareta & Singer, Anna (2011). Rätt arv: fördelning av kvarlåtenskap. 3., [omarb.] uppl. Uppsala: Iustus.
Eriksson, Anders (2008). Arv och testamente. Stockholm: Thomson.
Eriksson, Anders (2014). Den nya familjerätten: makars och sambors egendomsförhållanden,
bodelning och arv. 10. [rev.] uppl. Stockholm: Norstedts juridik.
Boström, Viola, Tolkning av testamente, (diss), juridiska institutionens skriftserie vid Umeå universitet, no 7/2003, ISBN 91-7305-535-2.
Walin, Gösta (red.) (2000). Kommentar till Ärvdabalken. D. 1, (1-17 kap.): arv och testamente. 5., omarb. uppl. Stockholm: Norstedts juridik.