Att försöka knyta ihop en studie av det här slaget är inte helt lätt. De analyserade verken är sinsemellan väldigt olika och använder också de postapokalyptiska motiven på tämligen olika sätt. Jag frestas att säga att det är gott så eftersom det visar att vi har ett spännande och brokigt samtida utbud av postapokalyptisk fiktion, ett utbud som förtjänar djupare och mer inträngande studier än jag mäktat med inom ramen för denna uppsats. De möjliga ingångarna är många, och frågorna och funderingarna som väcks är ännu fler.
Arbetet med studien har hur som helst stärkt mig i uppfattningen att det finns fler aspekter än bara de apokalyptiska händelserna, och de hotbilder och potentiella samtidrädslor de bär på, som är intressanta att undersöka i den postapokalyptiska genren. Det stämmer för anglosaxiska verk i genren men är lika sant i svensk modern postapokalyps. De dialoger som de postapokalyptiska verken för med
109 Tidholm, A-C (2016), s. 99.
sin samtid sker i betydande utsträckning genom det som finns kvar efter kataklysmen och via de nya samhällen som växer fram ur förstörelsen.
I Stjärnklart-serien är det som om hela moderniteten skalas av och vittrar sönder när elen försvinner. Kvar står en mänsklighet oförberedd och nära nog oförmögen att klara sig när alla de tidigare så ljudliga, ljusstarka och användarvänliga telefonerna, surfplattorna och datorerna bara reduceras till, så att säga, döda ting. Vilket ger en intressant och verkningsfull spinn för den digitala tidsåldern på vad vi uppfattar som dött och levande, en gräns som redan Sigmund Freud pekade ut som en skarv där många kusligheter gror. För en slocknad mobiltelefon är mer än bara en obrukbar vara, en kasserad produkt på modernitetens sophög, den är också en stängd, avklippt kommunikationsväg till släkt, vänner, polis och räddningstjänst.
När de samhällsbärande institutionerna brakar samman och den ena handen inte längre vet vad den andra gör – i Wilderängs vision stannar de flesta stannar hemma i väntan på mejl eller telefonsamtal som aldrig kommer – så kan uppenbarligen också infrastrukturella kolosser som dammar och kraftverk bli till något mycket främmande och hotfullt. Samtidigt har det samhälle som uppstår bortom kollapsen i Stjärnklart-trilogin inte bara dystopiska utan också vissa utopiska och pastorala drag. Där man klarar av att leva enklare och närmare naturen uppstår en och annan oas av välmåga. Innan utomjordingarna kommer och bombar överlevarna med zombiesmitta, vill säga. Därifrån och framåt är det vapnets väg som gäller och den samhällskommenterande ansatsen bleknar bort.
Toffs bok bjuder på ett intressant tankeexperiment kring hur mitten av 00-talet skulle framstå i
backspegeln för en mindre utvecklad framtida kultur som främst har storstadstidningar, osorterad skönlitteratur och ruinhögar att forska på. Den väcker också frågor om vad en selektiv historiesyn kan få för konsekvenser – Toff vill forska djupare för att kunna återupprätta den förlorade guldåldern men är inte så intresserad av att ta reda på vad som ändade den.
Att 00-talet framställs som en guldålder är en intressant historieskrivning av denna framtidens forskare. Här ska man nog inte underskatta satiren som verkningsmedel. Romanen lyfter knappast fram decenniet efter millennieskiftet som en guldålder för att likt filosofen Pangloss i Candide utropa att vi lever i den bästa av världar. Utan snarare och mer i linje med Candide-författaren Voltaires syrliga andemening för att låta läsaren ifrågasätta och reflektera över om det verkligen förhåller sig så.
Samtidigt blir det med den postapokalyptiska fiktionens logik ofta så när den apokalyptiska händelsen får samhällets framskridande att plötsligt stoppas i sina hjulspår. Fredric Jameson menar att kapitalismen som samhällsordning kräver ett historiskt ”minne” av utveckling och social framåtrörelse.111 Om vi för ett ögonblick accepterar detta som en allmän kulturell självbild för den senkapitalistiska västvärlden – betänk att vi knappt hade internet för 20 år sedan och bara tagit med oss mobiltelefonerna på toa i några år – så borde det sista vykortet från ett ännu intakt och oförstört
samhälle också vissa en högre nivå av utveckling än tiden som föregått den. Guldålder eller inte – många postapokalyptiska fiktionsverk problematiserar den kapitalistiska ordningen – den oförstörda världen före undergången framställs ofta som en samhällelig höjdpunkt i en eller annan mening.112
Vilket i sig ger rika möjligheter till samhällelig skärskådan och politisk kritik. I fallet med Toffs bok vänds blicken inte så mycket mot den möjliga framtiden som mot den författarens och läsarnas samtid som utropats till guldålder. Och så sitter vi plötsligt där igen och reflekterar över vår egen värld.
It is this present moment – unavailible to us for contemplation in its own right because the quantitative immensity of objects and individual lives it comprises is untotalizable and hence unimaginable, and also because it is occluded by the density of our private fantasies as well as proliferating stereotypes of a media culture that penetrates every remote zone of our existence – that upon our return from the imaginary constructs of SF is offered to us in the form of some future worlds remote past, as if posthumous and as though collectively remembered.113
James Berger framhåller att det inte bara är det inhumana utan också det humana i en form eller annan som framträder i apokalypsens kölvatten. ”Humanity in its essence – such is their claim – is what these apocalypses unveil.”114 Även om Kärleken och de sista människorna på jorden och Stjärnklart-serien ger rätt olika förslag på vad denna essens skulle vara, så förenas de i återerövrandet av hemmet och det hemlika som litterärt motiv. Vi kan se det, som tidigare konstaterats, i passagen när Calle och Anna anländer till torpet i Stjärnklart. I Kärleken och de sista människorna på jorden finns inte den typen av tillbaka till landet-romantik, men däremot är sökandet efter det hemlika närvarande hela tiden i Ranelids och Ryders försök att göra sin tillflyktsort i Mariaberget uthärdlig. Det får också mer påtaglig form sedan de, mot slutet av berättelsen, erbjudits att flytta in med en grupp människor i en stor lägenhet. Stockholm återställs aldrig inom ramen för fiktionen och invånarna evakueras inte heller, de får klara sig bäst de kan bland utbombade ruiner och rasmassor. Men när lägenhetsinnehavaren Astrid sätter sig framför öppna spisen och högläser ur några textstycken som romanens Ranelid skrivit för en samling barn och nya vänner har ändå något av det hemlika, bekanta och familjära återerövrats.115 Och Ranelid har, i sin roll som författare och berättare, funnit ett nytt meningsfullt och efterfrågat sammanhang som vittneskrönikör i den nya tideräkningen.
Just postapokalyptisk fiktion har som genre, vill jag påstå, högre i tak än man kan tro för den typ av form- och genreexperiment som Björn Ranelid ägnar sig åt i Kärleken och de sista människorna på jorden, när han skriver in sig själv och sitt barnbarn Ryder i handlingen. Detta därför att länkarna mellan författarens nollvärld och fiktionsvärlden redan är starka och också ständigt accentueras via de många
112 Seexempelvis Jerry Määttäs resonemang om detta, Määttä, J (2016), s. 61. 113 Jameson, F (2005), s. 288.
114 Berger, J (1999), s. 10. 115 Ranelid, B (2014), s. 474.
främmandegörande grepp som förvrängningen av välkända platser, byggnader och kulturella artefakter utgör. Vi behöver inte, som Richard Walsh påpekar, skjuta upp vår misstro och helt låta oss uppslukas av fiktionens universum.116 Det är inte genom en fullständig nedsjunkning i postapokalypsens värld som genrens potentiella samhällskritik och samtidsanalys träder fram i helfigur. Den postapokalyptiska genren kräver snarare ett projicerande av fiktionsvärlden mot den egna samtiden. Att det då finns länkar som tydligt blottlägger fiktionsvärlden som ett tankens experiment är därför inte nödvändigtvis ett problem. Sen kan man naturligtvis fortfarande ha svårt att förlika sig med berättarjaget Ranelid som det gestaltas i romanen, eller för den delen med mötet mellan självbiografi och postapokalyps. Men det är en lite annan fråga.
Skogens historia turnerar hela det apokalyptiska skeendet på ett helt annat sätt, och erbjuder också en alternativ historieskrivning som varken börjar eller slutar med människan. Att den beskriver ett utifrånperspektiv på människan inbjuder till kontemplation över vår plats på jorden. Kanske är det också något med själva längden på berättelsen, och människans del i den, som tangerar främmandegöringen som grepp. Mänsklighetens historia brukar beskrivas i långa tidsspann, med olika åldrar och epoker som markerar utvecklingsstadier och förgreningar bakåt till olika förfäder. Då och då korrigeras siffrorna när arkeologer gör nya fynd som kan berätta om tidigare okända folkvandringar, bosättningar och kulturer. Samtidigt är det ibland svårt för oss människor av i dag att ens minnas hur effektiv kommunikation gick till på den tiden då det mest bara fanns fasta telefoner, en era många av oss har upplevt. Människans vandringar över jorden är med andra ord ett stort, brokigt och vindlande skeende, som brukar kräva lång ansats och många fotnoter att berätta. Att då få mänsklighetens historia gestaltad som något visserligen stökigt och dominerande men samtidigt avgränsat och snabbt genombläddrat får i sig en desautomatiserande verkan. Åtminstone efter att insikten landat att människans del i berättelsen, från ena sidan till den andra, är förbibläddrad. Det är ett grepp som stämmer till eftertanke, inte minst för att det så träffande belyser att det inte bara är vi här och att det inte står skrivet i stjärnorna att vi kommer vara kvar för att släcka lyset och låsa dörren.
De första orden som ackompanjerar människoapornas entré, ”Var kom de ifrån? Och vart var de på väg”,117 hade förstås också fungerat tillsammans med en bild på moderna människor. Här i den empiriska verkligheten, utanför fiktionsvärldarna, är det inte helt lätt att bena ut om det verkligen finns någon riktning, inte när den apokalyptiska retoriken duggar tätt från höger till vänster samtidigt som västvärldens politiska strider tycks stå mellan ogenerade populister och försvarare av status quo. Under tiden tror jag att vi gör klokt i att fortsätta läsa postapokalyptisk fiktion. Om inte annat för att det då och då är nyttigt att desautomatisera vårt perspektiv på samtiden, ge den en blick från lite avstånd och för en stund reflektera över vad som är värt att kämpa för och vad vi borde kunna göra annorlunda.
116 Walsh, R (2007), s. 59-70 & s. 156. 117 Tidholm, A-C (2016), s. 88.