Resultatdiskussion
Som vi tidigare nämnt associerar de flesta av förskollärarna anknytning främst med inskolning. Det som kom upp under intervjuerna var inskolningens längd och dess betydelse för barnets trygghet. Vi tycks se i vårt resultat att förskollärarna själva anser att en kort inskolning är begränsande i deras arbete med anknytning, eftersom det inte ger dem rätta förutsättningarna för att kunna skapa en relation till barnet under
inskolningen. Mary Ainsworths studie visar att återkommande positiva upplevelser i samspel mellan vuxen och barn spelar stor roll ur anknytningssynpunkt (Wennerberg, 2010). Detta är också något som Hagströms (2010) studie visar - att de pedagoger som deltar i studien upplever att det krävs återkommande situationer där barnet känner att det får det stöd och den hjälp som barnet efterfrågar. Dock lyfter pedagogerna att det krävs tålamod för att detta ska bli möjligt. Man kan se ett samband mellan denna tidigare forskning och vad förskollärarna i vår studie uttrycker; att tid och kontinuitet krävs för att skapa en igenkänningsfaktor hos barnet som sedan enligt dem ofta leder till trygghet.
Vår studie visar att samtliga förskollärare inte använder sig av en anknytningspedagog eller specifik mentor för att skola in barnen utan det är föräldrarna som introducerar förskolan för barnet och inskolningen sker i samverkan med hela arbetslaget. Som vi tidigare nämnt i vår analys lyfter bland annat Broberg m.fl. (2012) att det är viktigt att barnet skapar en relation till minst en pedagog under inskolningen. Vi upplever att detta krockar med den föräldraansvariga-inskolning som man arbetar utifrån på
förskollärarnas arbetsplatser. Enligt oss kan detta ses som en begränsning; då det är föräldern som introducerar förskolan för barnet och utgår man från anknytningsteorins begrepp anknytningshierarki väljer barnet vid osäkerhet vårdnadshavaren framför pedagogen. Vi menar att det kan skapa en problematik i relationsskapandet mellan barnet och pedagogerna.
Hagströms (2010) studie visar en positiv effekt av att arbeta med en
anknytningspedagog då barnen i studien använder sig självmant av denna person som en trygg bas då de upplever rädsla och osäkerhet. Bowlbys (2010) anknytningsteori
visar på just detta - att när anknytningssystemet är aktiverat använder sig barnet av den person de har en anknytningsrelation till och det är där barnet söker tröst. Bowlbys (2010) anknytningsteori behandlar relationen mellan vårdnadshavare och barn medan Hagström (2010) sätter anknytningsteorin i relation till förskolan. Hon lyfter att en anknytningsrelation på förskolan är minst lika viktig och som pedagog kan man fungera som en kompletterande anknytningsperson då det finns brister i relationerna i hemmet. Med detta sagt ställer vi oss frågande till varför man inte använder sig av en
anknytningspedagog på intervjupersonernas arbetsplatser. Hagströms (2010) studie visar att kompletterande utbildning kan göra skillnad och att möjligheter finns även för de arbetsplatser där man inte har kunskap om anknytningsteorin samt arbetar med en anknytningspedagog. Genom kompletterande fortbildning kring anknytning och dess innebörd kan pedagoger få nya verktyg för att arbeta som anknytningspedagog.
Killén (2014) lyfter att kunskap behövs för att man ska få förståelse för anknytning och hur viktigt det är. När man har fått förståelse för anknytningens betydelse genom
kompletterande fortbildning väcker det tankar hos oss kring hur man ska använda sig av denna förståelse och kunskap. Det blir det tydligt för oss att en anknytningpedagog kan vara en lösning på hur man på ett konkret sätt kan arbeta med att bygga upp och stärka anknytningsrelationer i förskolan.
Kan det vara så att den bristande kunskap kring Bowlbys ankytningsteorin som vi tycks kunna se utifrån vårt resultat bero på att pedagoger utgår från att det är föräldrarna som står för anknytningen såsom teorin beskriver? Kan det vara så att förskolan inte hunnit med i sitt tänk gällande vikten av anknytningsrelationer i förskolan kontra hur barns livsvillkor förändrats? Med tanke på hur samhället förändrats och hur mycket tid barn faktiskt spenderar på förskolan idag känns det ännu viktigare att kunskapen om anknytning finns ute i verksamheterna. Vi upplever att anknytningsteorin är en väl förankrad teori som fortfarande är aktuell och att den inte lyfts i förskollärarnas
utbildningar ställer vi oss väldigt frågande till eftersom all litteratur och forskning vi läst visar på hur viktig anknytning är i förskolan för både barnets utveckling och
Utifrån våra intervjuer tolkar vi att förskollärarna känner begränsningar i sitt arbete med anknytning utifrån hur förskolans verksamhet är uppbyggd. Enligt Sven Perssons (2012) rapport förekommer det en trend i Sverige att utöka barngruppernas storlek, framförallt för de yngsta barnen i förskolan. Persson (2012) belyser att i allt för stora barngrupper riskeras främst de yngsta barnens behov av omsorg och en god relation till pedagogerna åsidosättas. Resultatet i vår studie visar att förskollärarna upplever just detta - att i allt större barngrupper blir det svårare att kunna uppmärksamma och tillgodose alla barns behov. Vi upplever också att barn börjar förskola i allt yngre ålder och problematiken som Persson (2012) lyfter är att det är de yngre barnen som åsidosätts mest i de stora barngrupperna. Enligt Bowlbys (2010) anknytningteori är en god anknytning som allra viktigast under de första åren i barnets liv - vilket gör att vi ställer oss frågande till varför denna trend förekommer i förskolan.
Det har framkommit under våra intervjuer att samtliga förskollärarna i vår studie har många strategier för att arbeta med anknytning men samtidigt upplever vi att de begränsningar som finns i deras verksamheter utmanar dem att kunna använda sig av dessa strategier. En del av förskollärarna uttrycker också att anknytning inte diskuteras på deras arbetsplatser, vilket de efterfrågar. Hur är det då möjligt att det ser ut såhär ute i verksamheten? Vårt resultat visar att det finns en vilja hos förskollärarna att arbeta mer med anknytning än vad verksamheten tillåter idag samt att de som haft föreläsningar angående anknytning såg det som mycket givande och intressant. Dock upplever en av förskollärarna att trots en del diskussioner och föreläsningar om anknytning för både pedagoger, förskolechefer och politiker syns inte den kunskapen ute i verksamheten. Vi ställer oss frågande till det faktum att även om föreläsningar till viss del skett så
upplever intervjupersonen att detta inte tillämpas i verksamheten. Vad är det då som krävs för att man ska arbeta utifrån ett anknytningstänk? Vi menar att trots detta får kunskap om anknytningsteorin samt användandet av dess begrepp ändå en väsentlig roll. Dock tänker vi att det krävs ännu mer diskussioner, föreläsningar samt ett gemensamt förhållningssätt kring anknytning för att göra det till en självklar del av verksamheten. Vi menar att en pedagogisk medvetenhet spelar också en stor roll för att kunna reflektera och få syn på saker i verksamheten såsom brister i anknytning och barns olika anknytningsmönster. Har man kunskap och begreppsförståelse kan detta
skapa ett gemensamt språk och förhållningssätt vilket vi tänker kan resultera till en gynnsam verksamhet där anknytning blir grundstenen.
Sven Perssons (2012) rapport visar att pedagoger kan behöva stöd för att utveckla en pedagogisk medvetenhet till barnen. Ett viktigt stöd i detta blir förskolans ledning som ska verka för att pedagogerna tar del av och diskuterar forskning relaterat till förskola. För att anknytning ska bli en större del av verksamheten tänker vi att det krävs att ledningen skapar och möjliggör en kontinuerlig diskussion där man tar del av forskning och de diskurser som pågår inom förskolans värld men också att anknytningsteorin får en väsentligt större del i förskollärarutbildningen.
Kunskap är något som är återkommande i vår studie som en viktig faktor i arbetet med anknytning. Under arbetets gång har vi fått förståelse för vilka faktorer som kan vara viktiga i arbetet med anknytning, det vill säga ett gemensamt förhållningssätt, tid och kontinuitet samt att ta tillvara på tidigare erfarenheter i relation till kunskap.
När vi sätter vår studies resultat gällande utbildning i relation till vår egen
förskollärarutbildning ställer vi oss frågande till varför utbildningens upplägg ser ut på det här sättet?
Vi upplever att de ämnesinriktade kurserna har haft en stor roll i vår pågående
förskollärarutbildning samt att kurser som behandlar omsorg har fått mindre utrymme. Under vår utbildning har inte anknytningsteorin eller dess begrepp lyfts märkbart, vilket vi upplever som väldigt besynnerligt då vi fått insikt under arbetets gång hur mycket utforskande och lärande faktiskt hör ihop med trygghet och en god anknytning. Borde inte lärande gå hand i hand med omsorg och anknytning även i förskollärarutbildningen - för att vi som förskollärare ska få möjligheter att skapa ett lustfyllt livslångt lärande för barnen?
Då anknytningsteorin sedan länge är en väletablerad teori inom psykologin och viss forskning tyder på att det har stor betydelse för individens utveckling och välmående (2012) tänker vi att det är väldigt viktigt att den lyfts betydligt mer i förskolans värld och förändringen bör kanske ske just i förskollärarutbildningen?
Metoddiskussion
I vår studie har vi använt oss av en kvalitativ metod där vi utgick från semistrukturerade intervjuer. Genom denna intervjumetod fick intervjupersonerna möjlighet att påverka innehållet med egna synpunkter samt att vi fick möjlighet att ställa följdfrågor. Hade vi utfört strukturerade intervjuer är vi medvetna om att vårt resultat hade sett annorlunda ut. Alvehus (2013) menar att det som kännetecknar en strukturerad intervju är att frågorna ligger i ordningsföljd samt att dem är förutbestämda. Om vi skulle använt oss av en strukturerad intervju upplever vi att våra svar hade blivit mer ytliga och att våra intervjupersoner röster inte hade kommit fram på samma sätt. Genom en strukturerad intervju tänker vi att hade vi kunnat intervjua fler förskollärare eftersom de intervjuerna inte lämnar något utrymme till följdfrågor och vidare diskussion och blir därför i regel kortare. Dock anser vi att denna form av intervju inte överensstämmer med vårt syfte och frågeställningar då som vi tidigare nämnt vill få fram deras erfarenheter och tankar på ett djupare plan (Alvehus, 2013).
Våra intervjuer utfördes relativt sent på grund av att vi ville dels läsa in oss på ämnet, då anknytning enbart berörs på ytan i vår utbildning men också för att vi ville ge
respondenterna tid att läsa igenom frågorna och hinna reflektera över ämnet innan själva intervjun. Om vi inte skickat ut ett informationsblad med frågor innan intervju tänker vi att möjligheten att få mer ingående och djupare resultat hade varit något mer
problematiskt.
Efter första intervjun kände vi att vissa av våra frågor kunde upplevas som ledande vilket vi senare aktivt försökte undvika under de andra intervjuerna. Vi märkte under intervjuernas gång att vi utvecklade våra intervju-kunskaper samt att följdfrågor var lättare att utveckla och intervjuerna blev mer djupgående.