Vikten av anknytning i förskolan - fem förskollärares tankar och erfarenheter

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Vikten av anknytning i förskolan

Fem förskollärares tankar och erfarenheter

The importance of attachment in preeschool

Five preschool teachers thoughts and experiences

Viktoria Johansson

Stephanie Nobel

Förord

Anknytning har legat oss båda varmt om hjärtat, av olika anledningar – vilket har underlättat mycket i vårt arbete. Vissa dagar har vi känt frustration, men tack vare ett gott samarbete och gemensamt tänk har vi stöttat varandra igenom detta arbete. Vi har utfört intervjuerna tillsammans och skrivit arbetet tillsammans, dock har Viktoria haft huvudansvaret för empirin och Stephanie för litteraturgenomgången.

Vi vill tacka alla medverkande intervjupersoner – utan er hade inte detta arbete varit möjligt. Vi vill även tacka vår handledare Richard Ahlström för intressanta samtal. Ett speciellt tack till baby Valerie som har stöttat och samarbetat i mamma Stephanies mage och gjort det möjligt för oss att färdigställa detta arbete.

All kärlek till våra nära och kära som hejat på och trott på oss.

Till Stella och Valerie – detta är för er.

Viktoria Johansson & Stephanie Nobel Malmö 2017

Sammanfattning

Detta examensarbete behandlar fem förskollärares syn på anknytning, dess strategier, möjligheter, begränsningar samt hur anknytning och anknytningsteorin lyfts i deras utbildning. För att få fram förskollärarnas tankar och erfarenheter utförde vi intervjuer på deras arbetsplatser. Vi har valt att analysera vår empiri utifrån John Bowlbys anknytningsteori och dess begrepp. Vad vi kunnat se är att samtliga förskollärare vill arbeta för en verksamhet som fokuserar på barnet och dess behov av trygghet. Dock visar vår studie att det finns begränsningar i verksamheten för att uppnå detta. Dessa begränsningar har att göra dels med verksamhetens utformning, men också

förskollärarnas utbildning i relation till anknytning. I detta arbete lyfts även förskollärarnas strategier för att skapa en trygg miljö för barnen på förskolan. Nyckelord: Anknytning, anknytningsteori, förskola, utbildning, kompletterande kunskap, trygghet, anknytningspedagog

Innehållsförteckning

INLEDNING  ...  5  

SYFTE  ...  6  

FRÅGESTÄLLNING  ...  6  

TEORETISKA PERSPEKTIV OCH CENTRALA BEGREPP  ...  7  

BOWLBYS  ANKNYTNINGSTEORI  ...  7   TRYGG  ANKNYTNING  ...  8   AMBIVALENT  ANKNYTNING  ...  8   UNDVIKANDE  ANKNYTNING  ...  8   ANKNYTNINGSHIERARKIN  ...  9   ANKNYTNINGSPERSON  ...  9  

ANKNYTNING  I  FÖRSKOLAN  ...  9  

STRANGE  SITUATION  PROCEDURE  ...  11  

KOMPLETTERANDE  ANKNYTNINGSPERSONER  I  FÖRSKOLAN  ...  12  

FÖRSKOLANS  BETYDELSE  FÖR  BARNS  UTVECKLING,  LÄRANDE  OCH  HÄLSA  ...  13  

METOD  ...  14   ETISKA  ÖVERVÄGANDE  ...  14   METODVAL  ...  14   GENOMFÖRANDE  ...  15   URVAL  ...  16   EMPIRI  ...  18   SYNEN  PÅ  ANKNYTNING  ...  18  

INSKOLNING  -­‐  MÖJLIGHETER  OCH  STRATEGIER  ...  20  

STÖRRE  BARNGRUPPER  -­‐  STRATEGIER  ...  21  

STÖD  OCH  MÖJLIGHETER  MED  SPECIALPEDAGOG  ...  22  

BEGRÄNSNINGAR  ...  23  

UTBILDNING  ...  24  

ANALYS  ...  26  

INSKOLNING  -­‐  MÖJLIGHETER  OCH  BEGRÄNSNINGAR  ...  26  

ANKNYTNINGSPERSON  ...  27  

STÖRRE  BARNGRUPPER  -­‐  BEGRÄNSNINGAR  SAMT  STRATEGIER  ...  29  

SYNEN  PÅ  ANKNYTNING  ...  30  

VIKTEN  AV  UTBILDNING  OCH  KUNSKAP  ...  31  

BETYDELSE  AV  TIDIGARE  ERFARENHETER  ...  32  

AVSLUTANDE DISKUSSION  ...  37  

RESULTATDISKUSSION  ...  37  

METODDISKUSSION  ...  41  

FÖRSLAG  PÅ  VIDARE  FORSKNING  ...  41  

Inledning

Under en kurs i vår utbildning kom begreppet anknytning upp och vi fick förståelse för hur stor betydelse anknytning och trygghet har för barnets välmående och utveckling. Barnets livsvillkor har förändrats under 1900-talet vilket innebär att idag spenderar barn en stor del av sin tid på förskolan och på grund av detta får anknytning större betydelse i verksamheten (A.Broberg, M.Broberg & Hagström, 2012). Det finns pågående diskurs-diskussioner angående anknytning och omsorg i förskolan, vilket gör att detta ämne känns aktuellt och har väckt vårt intresse. Utifrån detta blir det intressant för oss är att ta reda förskollärares syn på anknytning, hur de arbetar med anknytning samt hur

anknytning lyfts under deras utbildning.

Enligt Broberg m.fl. (2012) har människor behov av nära relationer redan från födseln och dessa är viktiga för personens välbefinnande. Dessa nära fungerande relationer utgör grunden och är en förutsättning för att kunna utforska och ta till sig nya saker (Broberg m.fl., 2012).

Vi anser att denna studie är relevant eftersom viss forskning visar att det är viktigt att tillgodose detta behov i tidig ålder och de viktigaste anknytnings-relationerna skapas under barnets första år i livet (Broberg m.fl., 2012). Killén (2014) styrker upp vad Broberg m.fl. (2012) menar samt lyfter vilken stor roll anknytning har för hur barnet upplever sin livsvärld och menar att barnet använder sig av de anknytningserfarenheter de besitter som ett filter för hur de ser på världen. Under barnets första år utvecklas barnets förmåga att reglera sina känslor och detta är beroende av hur

anknytningsrelationerna ser ut. Brandtzaeg, Torsteinson och Guro Öiestad (2016) menar att förskolan kan ge barnet erfarenheter av en trygg anknytning genom att bygga upp tillit och att det finns en kontinuitet i att bekräfta barnet. Enligt Killén (2014) krävs kunskap och förståelse inom området för att detta ska vara möjligt. Kunskap blir betydande för hur förskollärarna utvecklar en relation till barnet. Enligt Hagström (2010) krävs kunskap om anknytningsteorin för att kunna uppmärksamma en otrygg anknytning. Hagström lyfter också att med kompletterande kunskap kan förskollärare få en större förståelse för innebörden av en trygg anknytning och kan lättare hitta strategier att arbeta som en kompletterande anknytningsperson.

Syfte

Syftet med denna studie är undersöka och analysera fem förskollärares syn på

anknytningen i förskolan. Vi vill lyfta deras erfarenheter, möjligheter, strategier samt vilka begränsningar de anser sig ha i sitt arbete med anknytning. För att få en djupare förståelse för deras syn och tankar kring anknytning vill vi belysa hur deras utbildning har tagit upp Bowlbys anknytningsteori samt om och hur anknytning lyfts på deras arbetsplatser.

Vi menar att denna studie ger ett kunskapstillskott till problemområdet och blir därför väldigt relevant att genomföra och lyfta fram. Vi upplever att det behövs mer forskning inom området förskola och anknytning då barns livsvillkor förändrats avsevärt och barn spenderar mer tid på förskolan idag (Halldén, 2007).

Frågeställning

Vilka möjligheter och begränsningar anser förskollärare sig ha för att ge en trygg anknytning i förskolan?

Vilka strategier har förskollärare för att bygga upp en trygg anknytning?

Hur anser förskollärare att anknytning inkluderades samt lyftes fram i deras utbildning? Med dessa frågeställningar kan vi inte få en generell bild av hur förskolan arbetar med anknytning, utan dessa frågeställningar ger oss en bild av olika individers erfarenheter och tankar.

Teoretiska perspektiv och centrala begrepp

Bowlbys anknytningsteori

Vi har valt har utgå från Ann Mari Orrenius (2005) sammanfattning av anknytningsteorin. Upphovsmannen till anknytningsteorin var den brittiske

psykoanalytikern och barnpsykiatrikern John Bowlby. Hans teori handlar om “den process vars resultat är ett psykologiskt band mellan barnet och dess närmaste vårdare” (Orrenius, 2005 s. 159). Teorin visar på hur vi människor behöver varandra både för att leva och överleva samt att våra psykologiska behov är lika väsentliga som våra

fysiologiska behov. Bowlby fick i uppdrag av världshälsoorganisationen WHO att undersöka och få kunskaper i hur man kunde förbättra situationen för alla de hemlösa barnen från andra världskriget. Resultatet av detta blev rapporten Maternal care and mental health som kom ut 1951. I rapporten framgår det hur betydelsefulla och viktiga föräldrarna var för deras barns utveckling samt hur riskfyllt det var med för tidiga separationer mellan barn och dess vårdare. Bowlby tog hjälp av makarna Robertson för att filma barn som separerades från deras vårdare under temporära sjukhusvistelser. Filmerna visar på hur plågsamt barnen mellan två till tre års ålder tyckte det var att separeras från sina föräldrar under vistelsen. Detta resulterade i att många sjukhus världen över såg över sina rutiner angående föräldrarnas delaktighet. Bowlbys forskning har bidragit till att vi har fått en förståelse för den förtvivlan och sorg som barn gav uttryck för när dem separeras från deras föräldrar men också hur bra barn mår av att få återförenas med föräldrarna. Bowlby utvecklade sin teori i boken Attachment and loss (1997). I boken förklarar Bowlby vilken betydelse anknytningar har för människors utveckling och hur tidig försummelse och separationer kan få negativa konsekvenser för människan senare i livet. Genom ytterligare komplettering av den psykoanalytiska teorin med nya vetenskapliga erfarenheter och kunskaper från andra områden kunde Bowlby visa på att ett beteende ändras och aktiveras beroende på olika situationer medan beteendet även kan upphöra under andra situationer.  

Anknytning

Begreppet anknytning står för betydelsen av att något mindre är beroende och sammanhängande med något större. Begreppet betonar också samspelet som finns mellan omsorg och anknytning. I samspelet ser man hur vårdnadshavaren eller annan omvårdnadsperson balanserar mellan att vara källan till stöd och tröst samtidigt som barnet får möjlighet till under säkra omständigheter utforska världen (Broberg, Hagström, Broberg, 2012).

Trygg anknytning

På många sätt kan man se hur anknytning hör ihop med barns möjligheter att utforska och upptäcka världen. En trygg anknytning kan bidra till att barnet känner en

förvissning om att den har en trygg punkt att återkomma till. Många gånger blir vårdnadshavaren barnets första trygga bas och utifrån den trygga basen vågar barnet utforska världen omkring sig dock krävs det att barnet har gott om erfarenheter av vårdnadshavaren har uppmärksammat och tillgodoser barnets behov av hjälp och tröst. Genom erfarenheter av att barnet känner sig sedd och hörd kan barnet växla mellan att utforska och att söka trygghet hos föräldern (Broberg m.fl., 2012).

Ambivalent anknytning

En ambivalent anknytning kan förklaras enklast med att barnet har svårt att förutsatta om vårdnadshavaren kommer svara på hens signaler om behov av tröst och

uppmärksamhet. Utifrån kan man se att samspelet mellan vårdnadshavaren och barnet sker på föräldrarnas villkor och besvarar barnets behov när det passar vårdnadshavaren. Detta leder till att barnet inte själv kan reglera samspelet och blir utelämnad till att anpassa sig efter vårdnadshavarens bild av verkligheten och godtycke. Barnet utmärker sig ofta för att vara ängsligt och har stort behov av att vara nära vårdnadshavaren för att garantera att få beskydd och tröst (Broberg m.fl., 2012).

Undvikande anknytning

En undvikande anknytning utmärker sig på så sätt att barnet inte visar något behov av att söka tröst hos vårdnadshavaren. Att barnet inte använder vårdnadshavaren som en

trygg bas kan vara i följd av att vårdnadshavarna ignorerat och inte lyssnat på barnet. Barn med en undvikande anknytning har fått lära sig att vara så självständiga samt så känslomässigt oberoende som möjligt (Broberg m.fl., 2012).

Anknytningshierarkin

Normalt sätt utvecklar barn flera anknytningspersoner under sin barndom men det betyder inte att alla dessa relationer har ett lika stort värde för barnet och att relationerna inte går att byta ut. Istället kan man säga att dessa anknytningsrelationer är hierarkiskt organiserade. Ofta finner man modern på toppen av hierarkin då hon har spenderat mest tid och varit den fasta punkten hos spädbarnet. Anknytningshierarkin visar sig på så sätt att om flera personer som barnet känner anknytning till vistas på samma plats och om barnet upplever fara väljer barnet den person som står högst upp i hierarkin och är inte lika mottaglig till att bli tröstad av en person längre ner (Broberg m.fl., 2012).

Anknytningsperson

Lika viktig som anknytningen är mellan ett barn och dennes vårdnadshavare kan relationen mellan barnet och pedagoger på förskolan vara. Att ha en anknytningsperson i förskolan är betydande för att barnet ska känna att den har en trygg bas att återvända till när barnet utforskar miljön på förskolan. Förskolan får en central och betydande roll om en trygg anknytning saknas hemifrån. Anknytningspersonen kan på så sätt

komplettera den otrygga anknytningen genom att tillgodose barnets behov av att bli sedd och bekräftad (Killén, 2014).

Anknytning i förskolan

En central del av barnets första tid i livet är att försöka ta reda på och lära känna de viktigaste personerna i dess liv och sedan skapa en relation till dessa människor. Många gånger är det vårdnadshavarna som blir de viktigaste anknytningspersonerna, dock hindrar det inte att andra människor också blir betydelsefulla som till exempel förskolepersonal (Broberg m.fl., 2012).

(2012) och menar att det är viktigt för barnens utveckling. Dock är det pedagogens ansvar att samspelssituationer sker samt utvecklas på förskolan. Genom att pedagoger skapar anknytningssituationer på förskolan och att barnen utvecklar en tillit till

pedagogerna kan samspel barnen emellan få en positiv påverkan. För att utveckla en god tillit mellan pedagog och ett osäkert barn krävs det ofta tid och även fast pedagogen gör sitt bästa för att uppmärksamma och svarar på barnets behov kan tilliten till

pedagogen ta tid att utveckla. Barnet måste få samla på sig positiva erfarenheter av att pedagogen bekräftar barnets behov så att barnet känner en tillförlitlighet till pedagogen. Barnets tidigare erfarenheter samt pedagogens insats till samspel och kontakt är faktorer för hur fort en god tillit växer fram. Broberg m.fl. (2012) menar att det krävs uthållighet och tålamod att arbeta med barn som har bristande samt dåliga erfarenheter av tillit och samspel. Som pedagog måste man vara beredd på att det kommer perioder av att

utveckling av samspelet stannar av. Pedagoger behöver komma till insikt med att arbeta med dessa barn är ett långsiktigt arbete och att det både krävs kunskap samt uthållighet för att kunna stötta upp i vardagens många situationer (Broberg m.fl., 2012).

Tidigare forskning

Strange situation procedure

Wennerberg (2010) beskriver hur Mary Ainsworth utvecklade Bowlbys

anknytningsteori med tre organiserade anknytningsmönster. Genom att Ainsworth utförde naturalistiska observationer kunde hon ta reda på hur barn och mammors samspel ser ut. Studierna utfördes under 1950-talet i Uganda till en början för att sedan utvecklas på 1960-talet i USA. Det som kom att bli centralt i Ainsworths upptäckter var att barns beteende angående anknytning var formbart och att barnets beteende var relaterat till de skillnader gällande hur vårdnadshavarna svarade på barnets behov av närhet och tröst. Under sina studier i Uganda kunde Ainsworths se hur många barn använde sin mamma som en trygg bas när de utforskar sin omgivning omkring dem. När Ainsworth fortsätta undersöka samspelet mellan barn och mammor i Baltimore, USA så upptäckte hon att barnen där var mer vana vid korta separationer i sin hemmiljö från mamman än i Uganda.

I och med det skapade Ainsworth (1978) den så kallade främmandesituationen för att underlätta sitt undersökande av barns anknytningsbeteende. I främmandesituationen utsätts barnen för separationer där mamman ersattes av en främmande vuxen till att slut lämnas helt själv i rummet. Rummet var konstruerat för att barn skulle känna en lust till att utforska miljön som fanns i rummet. Det som kom att bli intressant var hur barnen reagerade och hur barnen förhåller sig till vårdnadshavaren när denne kommer tillbaka in i rummet. Ainsworth upptäckte genom sin studie att barn reagerar på olika sätt beroende på vilken anknytning de tycks ha, hon kategoriserade dessa och benämnde de tre beteendemönster hon observerat som trygg anknytning, otrygg undvikande

anknytning samt otrygg ambivalent anknytning.

Varför vi valt att lyfta denna utländska studie trots att den är gjord på 1950-talet är för att den fortfarande är aktuell och relevant för ämnet. Det är en studie som många forskare utgår ifrån och resultaten av denna studie - det vill säga de begrepp som myntades används fortfarande i anknytnings-sammanhang och ses som betydande för att kunna avläsa barns anknytningsmönster.

Kompletterande anknytningspersoner i förskolan

I sin avhandling Kompletterande anknytningspersoner i förskolan studerar Birthe Hagström (2010) hur fyra pedagoger kan utveckla sin roll som kompletterande anknytningsperson till barn med hjälp av ytterligare kompetens och fortbildning. Vårdnadshavarna till barnen i studien led av psykisk ohälsa och barnen var i behov av en stabil och trygg anknytningsperson på förskolan. Hagström (2010) utgick från två huvudfrågor när hon skulle studera detta;

“Hur beskriver pedagogerna sin egen utveckling i relation till de fortbildningsinsatser som genomfördes?”

“Hur beskriver pedagogerna utveckling av sitt arbete och dess konsekvenser för barnen?” (Hagström, 2010 s. 20).

Den tre år långa fortbildningen var till för att förskollärarna skulle få möjlighet att genom ytterligare kompetens om anknytning vara en anknytningsperson till ett barn på deras förskola. Innehållet i utbildningen hade tre teoretiska riktningar som låg till grund för att pedagogerna kunde få en bättre förståelse för barnets utveckling och en bredare kompetens om anknytning. De tre teoretiska inriktningarna affektteorin,

anknytningsteorin och Sterns teori om självutveckling omsattes i studiecirklar, föreläsningar, handledning samt i vardagligt samarbete med både barn och kollegor. Detta skapade förutsättningar för att en relation mellan pedagogen och barnet skulle få goda möjligheter att utvecklas. Hagström (2010) hade som utgångspunkt att

utbildningen skulle fokusera på pedagogernas vardag där relationen mellan människor kom i fokus med stöd av teorierna.

Det kom fram genom pedagogernas erfarenheter av fortbildningen att den bidragit till att pedagogerna fick en större förståelse för anknytningsbehovet hos barnen samt bidragit med hjälp för att uppmärksamma behovet av anknytning. Pedagogerna kom till insikt med att barnens behov av omsorg behövde vara kontinuerlig och pålitlig under en längre tid för att man skulle kunna se en positiv påverkan i barnets trygghet och

utveckling. Dessutom bidrog utbildningen till att pedagogerna fick insikt om sin egen betydelse i samspelet med barnen.

Förskolans betydelse för barns utveckling, lärande och hälsa

Sven Perssons (2012) vetenskapliga underlagsrapport, Förskolans betydelse för barns utveckling, lärande och hälsa, är ett diskussionsunderlag framtaget för Kommission för ett socialt hållbart Malmö. Syftet med denna rapport var att skapa en bred diskussion och delaktighet i kommissionens olika frågor om hur man ska kunna minska de stora skillnaderna som finns i Malmö gällande hälsa. Detta är ett kunskapsunderlag till kommissionen vars mening var att det skulle kunna bidra till att barn i Malmö stads förskolor ges de bästa förutsättningarna för utveckling, lärande och hälsa. I rapporten redovisas först forskning om förskolans betydelse för bland annat social jämlikhet varpå forskningen sätts i relation till en redogörelse för hur förhållandena ser ut i Malmö samt vilka åtgärder som gjorts inom dessa områden. I rapporten lyfts pedagogernas

utbildning och kompetens, förskolans utbyggnad, barngruppernas storlek,

personaltätheten samt förskolans fysiska miljö - vilka förstås som villkor och som kan möjliggöra eller hindra goda pedagogiska processer. I slutet på denna rapport summeras resultaten och diskuteras för att komma fram till vad som behövs göras för att förbättra förskolan i Malmö.

Det som blir relevant för oss i denna rapport är att man belyser vikten av de

pedagogiska relationerna mellan barn och pedagog för barns utveckling, lärande och hälsa. Man visar på genom viss forskning att kvaliteten i de pedagogiska relationerna varierar kraftigt vilket leder till stora variationer i förskolors kvalitet samt att man kunnat relatera detta till personalens kunnande, kompetens och pedagogiska

medvetenhet. Man har också uppmärksammat vikten av samverkan med hemmet för att bättre kunna hantera hälsoproblem hos utsatta barn. Även här anser Sven Persson som ansvarig författare att nyckelfaktorn är personalens utbildning och kompetens i dessa frågor. Han lyfter även den allmänna trenden i Sverige med ökade barngrupper och vad detta kan få för konsekvenser samt strategier för att motverka detta.

Metod

Etiska övervägande

När vi utförde vår empiriska studie har vi utgått från de fyra allmänna huvudkraven gällande forskning; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

Samtliga intervjupersoner fick en bakgrundsbeskrivning av syftet med den empiriska studien samt vilka frågor vi kom att beröra under intervjun. Vi fick muntligt

godkännande av respektive respondent för att dels ta ljudupptagning under intervju, föra anteckningar samt att de ville medverka i vår empiriska studie. Utifrån

konfidentialitetskravet har vi valt att inte benämna intervjupersonerna med namn, ålder eller var deras arbetsplatser är belägna. Den insamlade empirin kommer endast att behandlas av oss samt användas i vårt examensarbete, vilket också respondenterna är informerade om (Vetenskapsrådet, 2002).

Metodval

När vi ställde en kvalitativ metod mot en kvantitativ metod i relation till vår studie kom vi fram till att utifrån vårt syfte och frågeställningar passar en kvalitativ metod oss bättre. Det som utmärker en kvalitativ metod är att man som författare undersöker bland annat egenskaper och erfarenheter hos intervjupersoner. Eftersom vårt syfte var att ta reda på fem förskollärares tankar och upplevelser i deras verksamhet samt att vi ville få fram så personliga svar som möjligt kunde vi se att den metoden passade oss bäst (Larsen, 2009).

Ett vanligt förekommande undersökningssätt när man använder sig av en kvalitativ metod är att man genomför intervjuer och eftersom vi ville få en djupare förståelse över vårt område valde vi att genomföra semistrukturerade intervjuer. Denna intervjumetod möjliggjorde för oss att kunna ställa följdfrågor och låta intervjupersonerna få möjlighet att påverka intervjuns innehåll med egna frågor (Alvehus, 2013).

Eftersom man arbetar med en större volym text när man använder sig av en kvalitativ metod menar Larsen (2009) att man måste reducera datamängden för att få fram vad som blir relevant för just ens egen studie. Med det i tanken försökte vi komprimera och välja ut de delar av vår empiri som passar bäst in på våra frågeställningar men också för att få ett så analyserbart material som möjligt. Vi valde att analysera vår empiri utifrån en innehållsanalys. Genom att använda sig av en innehållsanalys kan man enligt Larsen (2009) identifiera samband samt mönster men också se skillnader. Den insamlade empirin valde vi att presentera i olika kategorier för att sedan analysera genom att finna likheter samt olikheter och utvärdera mot tidigare forskning, teori samt ny kunskap (Larsen, 2009).

Genomförande

När vi bokade intervjuerna berättade vi kort kring våra frågeställningar samt syftet med vårt examensarbete. Därefter skickade vi ut ett informationsblad via mail till samtliga intervjupersoner. Informationsbladet innehöll en presentation av oss, syfte,

frågeställningarna samt intervjufrågor som vi utgick från – intervjupersonerna fick även information om att ytterligare följdfrågor och diskussioner kan tillkomma under

intervjuns gång. Vår tanke med att skicka ut frågorna i förväg var att intervjupersonerna fick en möjlighet att fundera på frågorna vilket vi hoppades kunde ge oss mer

genomtänkta svar. Innan vi skickade ut frågorna läste vår handledare igenom dem för att få feedback på frågorna av någon utomstående. Vi valde att intervjua förskollärarna en och en eftersom vi ville att alla skulle få komma till tals samt att möjligheten att ställa följdfrågor och gå mer in på djupet upplever vi som mer möjligt om man intervjuar på detta sätt. Vi hade också i åtanke att intervjupersonernas svar inte skulle påverkas av varandra.

Vi valde att göra en semistrukturerad intervju, där vi utgick från de frågorna vi skickat ut men lyssnade aktivt på intervjupersonerna och utvecklande följdfrågor allteftersom samtalet pågick.

Under semistrukturerade intervjuer har respondenten betydligt större möjlighet att påverka intervjun jämfört med strukturerade intervjuer vilket vi såg som positivt eftersom det är deras tankar kring anknytning som vi vill belysa (Alvehus, 2013). En

sak vi tog i beaktning under intervjun var att fokusera på att få ett produktivt samtal där intervjun inte skulle upplevas som ett förhör angående deras kunskaper kring

anknytning. Alvehus (2013) lyfter vikten av detta och menar att en intervju inte handlar om att någon ska ställas till svars eller visa upp något för den som intervjuar.

Alvehus (2013) menar att det kan låta enkelt att intervju men det är viktigt att fundera extra på vad man ställer för frågor samt hur man gör det. Eftersom vi valde att utföra en semistrukturerad intervju blir inte bara de förberedda frågorna viktiga utan även att kunna utveckla följdfrågor och stimulera respondenten att fortsätta tala (Alvehus, 2013).

Lantz (2013) lyfter vikten av miljön när man utför intervjuer - att rummet kan komma att påverka intervjupersonens deltagande och trygghet. Vi tog detta i beaktning när vi valde intervjuplats. Vi valde att utföra intervjuerna på respondenternas arbetsplatser i den mån det gick samt att vi valde ett mindre rum för att underlätta ur

inspelningssynpunkt.

Vi använde oss av ljudupptagning och vi utförde minnesanteckningar under intervjun. Vi deltog aktivt båda två under intervjun och utvecklade följdfrågor allteftersom. Dock hade Stephanie Nobel huvudansvaret för intervjufrågorna medan Viktoria Johansson aktivt förde minnesanteckningar.

Urval

Vi var båda överens om att för att få fram den mest relevanta empirin för vår studie var det bästa alternativet för oss att bara intervjua förskollärare. Vi upplevde att det var hos förskollärarna vi kunde belysa och visa på hur verkligheten ser ut ute i verksamheten. För att få en helhetssyn blev det viktigt för oss att intervjua förskollärare som varit verksamma olika länge. Vi tänker att detta kan skapa en bredare förståelse. En annan bidragande orsak till att enbart intervjua förskollärare är att det är vår blivande yrkesroll och är inom den profession vi kommer arbeta.

Presentation av intervjupersonerna Förskollärare 1 - arbetat 10 år, f-3 lärare

Förskollärare 2 - arbetat 39 år, förskollärarexamen Förskollärare 3 - arbetat 4 år, förskollärarexamen

Förskollärare 4 - arbetat 30 år, förskollärarexamen Förskollärare 5 - arbetat 10 år, förskollärarexamen

Empiri

I denna presentation av vår empiriska studie har vi valt att utgå från dessa kategorier; syn på anknytning, möjligheter och strategier, begränsningar samt utbildning. Genom dessa kategorier vill vi belysa fem förskollärares erfarenheter och tankar kring sitt arbete gällande anknytning i förskolan.  

Synen på anknytning

Under intervjuerna diskuterade vi begreppet anknytning och dess betydelse för varje enskild förskollärare. Nedan har vi sammanställt olika förskollärares syn på anknytning samt hur den förändrats genom deras verksamma tid i förskolan, men också om och hur teorin tillämpas på respektives arbetsplats.

Förskollärare 3 definierar anknytning på detta viset;

Det är den kraft som håller ihop vuxen och barn. Och som hjälper och skyddar barnet till den är vuxen

- Förskollärare 3

Hon anser att i princip alla barn knyter an till någon – dock behöver det inte vara en trygg anknytning. Förskollärare 3 har upplevt att även barn som kommer från dysfunktionella familjeförhållanden har en anknytning.

Även om det är en otrygg anknytning så är det ändå en anknytning - Förskollärare 3

Förskollärare 3 menar att den person som tillgodoser det nyfödda barnets behov blir den primära anknytningspersonen som står högst upp i anknytningshierarkin. Hon anser att barn omedvetet väljer den person som de tycker ger bäst vård och beskyddar dem och det är viktigt att som förälder eller pedagog att vara lyhörd inför barnets behov. Trots det anser förskollärare 3 att förskolan kan vara en kompletterande anknytning när det saknas i hemmet.

Förskollärare 3 menar att om ett barn känner sig sedd, bekräftad och att dess behov tillgodoses då väcks nyfikenhet samt lusten att utforska hos barnet.

Förskollärare 1 anser att hennes syn på anknytning har förändrats genom hennes verksamma år i förskolan på så vis att hon utvecklat redskap, strategier för att hantera och skapa en god anknytning mellan sig själv och barnen. Det är saker hon anser är svårt att läsa sig till. Förskollärare 1 menar också att ens egna erfarenheter sen tidigare samt ens egen trygghet spelar roll för hur man arbetar med anknytning. Förskollärare 5 lyfter vikten av pedagogers förhållningssätt samt poängterade vikten av att som pedagog vara lyhörd och uppmärksamma barnets känslor och behov av tröst. Förskollärare 5 menar att hennes bemötande spelar stor roll för barnets trygghet på förskolan.

Förskollärare 1 menar att anknytning i förskolan handlar om att det finns en person som barnet utvecklar en djupare relation till, som barnet känner extra trygghet hos samt söker tröst hos. Detta anser hon är rörligt och styrs av barnets anknytning och där bör man som pedagog kunna vara flexibel efter barnets behov.

För förskollärare 4 handlar anknytning om att försöka se utifrån barnets perspektiv, men också vara lyhörd för att uppmärksamma och kunna tillgodose deras behov av omsorg, närhet och tröst.

En intressant aspekt som framgår under intervju med förskollärare 5 är att man inte alls pratar om anknytningsteorin och använder dess begrepp på hennes nuvarande

arbetsplats. Hon har tidigare arbetat i en annan kommun där anknytning var lyft i verksamheten och även praktiserades främst i form av anknytningspedagoger.

Förskollärare 5 och 3 upplever att den generella synen på anknytning har förändrats och blivit ett hett ämne genom att det tas upp på olika förskole forum på internet samt skrivs artiklar och pedagogiska böcker kring anknytning och omsorg. Förskollärare 3 ser trots detta ingen större skillnad på intresset för betydelsen av anknytning på hennes

arbetsplats.

Samtliga förskollärare lyfter vikten av närhet för att skapa trygghet i arbetet med anknytning.

Man måste alltid ha möjligheten att som barn kunna krypa upp i en famn -Förskollärare 5

Förskollärare 2 menar att närhet och kroppskontakt är viktigt och en förutsättning för detta är att man är en närvarande pedagog.

Det framgick under samtal kring synen på anknytning att samtliga är eniga om att den viktigaste aspekten när man arbetar med anknytning är att man som pedagog är lyhörd och försöker se utifrån barnets perspektiv samt barnets behov i stunden.

Inskolning - möjligheter och strategier

De flesta av förskollärarna vi intervjuade associerade anknytning med inskolning och såg flera möjligheter och strategier i att göra en så bra inskolning som möjligt. Alla intervjupersoner är måna om att skapa en trygg inskolning för barnen och ett generellt tänk kring detta är att en lyckad inskolning gynnar barnens möjligheter och utveckling på förskolan.

Förskollärare 2 och 4 anser att inskolningen handlar mycket om relationen med vårdnadshavare. Förskollärare 4 menar att har man trygga vårdnadshavare så har man trygga barn.

Jag personligen tycker det är svårt att göra det på en kort inskolning - jag tycker inte jag hinner se barnets behov men det är ju jag och jag får anpassa mig efter verksamhetens upplägg

Jag tror att när vi får dem - det är då vi ska fokusera på att bygga upp anknytningen med barnet

- Förskollärare 4

Förskollärare 1 förespråkar att använda sig av en anknytningsperson under inskolningen.

Jag tror att det är bra att ha en som dem får känna närhet och extra trygghet till först - Förskollärare 1

Att använda sig av en anknytningspedagog under inskolning är något som benämns som positivt av en del av förskollärarna, dock är det ingen som arbetar med

anknytningspedagoger i verksamheten.

Om man upptäcker att ett barn är otryggt och inte upplevs ha fått en trygg anknytning på förskolan menar Förskollärare 1 att det är viktigt att man är lyhörd, backar bandet och ställer sig frågor som; varför är det såhär? Vad har vi missat? Vad kan vi göra för att stärka barnets trygghet? Då kan anknytningspersonen som var närvarande vid

inskolningen återigen ge extra stöd och arbeta mer intensivt med det barnet för att det ska utveckla en tillit och känna trygghet.

Förskollärare 2 berättar att när hon var nyutbildad och fram till 2007 arbetade hon med två veckors inskolning och då använde man sig av en så kallad “inskolningsfröken”. Denna person var väldigt viktig för barnet och hade samma funktion som det man idag benämner som anknytningspedagog.

En annan strategi gällande inskolning och anknytningspedagoger som kom fram under förskollärare 4s intervju var att hennes arbetslag arbetade med att vara mentorer till alla barn, ingen har ansvar under inskolning för ett visst barn utan det är föräldern som introducerar barnet i verksamheten. De har valt att arbeta med att dela in barnen i

mindre grupper. Eftersom de har samma pedagoger till samma barn under aktiviteter där de delas i mindre grupper och i vardagssituationer så menar förskollärare 4 att de på så sätt naturligt skapar djupare relationer med dessa barn. Hon menar att fördelen med att de inte jobbar som mentorer till specifika barn är att både föräldrar och barn är

förhoppningsvis trygga med alla pedagoger - vilket underlättar om någon pedagog är borta. En nackdel som förskollärare 4 lyfter är att man kan missa barn under dagen genom att jobba såhär.

Förskollärare 2 lyfter en specifik strategi som hon använts sig av i en verksamhet då man inte är mentor åt specifika barn. Hon menar att ha så kallade “ansvarsbarn” kan vara en god ide. Att man delar upp barnen i tanken - och har på så sätt extra fokus på vissa barn.

Större barngrupper - strategier

Förskollärare 2 menar att det finns en problematik i att barngruppen blivit större och hon upplever att det ibland är svårt att se och finnas där för alla barnen. Under intervjun framgår det att hon har en strategi för att underlätta detta;

När jag går hem eller när jag är på väg hem från jobbet, om det är på bussen eller i bilen, då går jag igenom barnen i huvudet och är det då ett barn som jag inte har koll på då är det barnet jag sätter fokus på dagen efter. Den avprickningen är bra att göra

Enligt Förskollärare 2 handlar en trygg anknytning och goda relationer på förskolan om att barnen ska få bli sedda och för att detta ska bli möjligt måste man vara en närvarande pedagog.

Som vi tidigare nämnt lyfter förskollärare 4 att på hennes avdelning delar de ofta upp barngruppen i mindre grupper. Hon har upplevt att barnen ofta vill veta vilken pedagog som gör vad under aktiviteter. Därför har de numera valt att ha samma pedagog

tillsammans med samma barn för att skapa en rutin och trygghet. Förskollärare 4 berättar att innan de hade detta upplägget upplevde hon en oro i barngruppen kring vilken pedagog som skulle vara med vilka barn. Eftersom de har uppmärksammat en positiv påverkan på barnen med sitt nya upplägg fick de möjlighet av förskolechefen att förlänga deras schema vilket innebär att de idag är tre pedagoger även under mellanmål och genom detta kan de ha sina egna bord då också. Detta är något även förskollärare 3 betonar som en bra strategi att man som pedagog sitter med dem barnen man har ansvar för första terminen vid matbordet och att man i den mån det är möjligt är den pedagog som finns där när barnet ska sova. Detta för att barnet ska känna sig trygg och kunna lita på att den får den omvårdnad den behöver.

Förskollärare 5 betonar också att det är viktigt att dela upp i mindre grupper eftersom barngrupperna idag stiger i antal. Enligt henne skapar de trygghet och barnen får en möjlighet att vara i ett mindre sammanhang.

Stöd och möjligheter med specialpedagog

Förskollärare 1, 2, 4 och 5 känner att de alltid har möjlighet att rådfråga samt få stöd av specialpedagog i frågor gällande bland annat anknytning.

Förskollärare 2 lyfter ytterligare en aspekt i detta då hon menar att det inte bara handlar om att ha tillgång till stöd utan också att våga be om hjälp samt känna att man har stöd från ledningen. Hon upplever att det finns hjälp att få men då måste man kunna

identifiera behovet och be om den hjälpen - det är där problematiken ligger enligt henne.

I samtliga intervjuer framgår det att förskollärarna har haft tillgång till specialpedagoger dock lyfter förskollärare 3 att det inte varit lätt för henne att få de kompletterande stöd vid anknytningsfrågor som hon efterfrågat.

De specialpedagoger jag har arbetat med har inte haft något anknytningstänk - Förskollärare 3

Begränsningar

Samtliga förskollärare som vi intervjuade ansåg att en längre inskolning var att föredra då det gynnar och skapar bättre förutsättningar för barnet att utveckla en trygg

anknytning på förskolan. Förskollärare 4 anser sig ha en tydlig begränsning i sitt arbete kring anknytning, främst under inskolningen då man på hennes arbetsplats arbetar med en tredagars inskolning. Hon anser att det är alldeles för kort tid för att hon som

pedagog ska kunna lära känna barnet, för att sedan kunna bemöta dess behov men också för kort tid för att barnet ska kunna känna trygghet och kunna knyta an. Hon menar att barnet lämnas utan en anknytning och relation till pedagogerna.

Som förskollärare 1 tidigare nämnt kan en anknytningsperson vara en fördel för barnet under dess tid på förskolan, men hon ser också begränsningar med detta. Hon menar att det kan vara svårt att få tid att fokusera på ett visst barn då barngrupperna ofta är stora i dagens förskola.

Förskollärare 1 lyfter också att inte alla barn uttrycker något behov av extra stöd under dagen, fastän de är i behov av det. Hon har erfarenheter av att det senare har kommit fram genom vårdnadshavare att barnet är oroligt hemma på grund av omständigheter och incidenter som skett på förskolan.

Då kan jag känna såhär ibland; varför märkte inte jag det och där kan tiden ha spelat in lite

- Förskollärare 1

Förskollärare 2, 3 och 5 lyfter också att det är viktigt att man som förskollärare har möjlighet och tid att se alla barnen. Dock ser förskollärare 5 begränsningar med arbetet kring anknytning när man arbetar med stora barngrupper som hon upplever dominerar i förskolans verksamheter. Förskollärare 3 upplever att en begränsning med stora

barngrupper är att det blir svårt att tillgodose varje barns behov och fokus hamnar ofta på de barn som uttrycker att de behöver det mest.

Som vi tidigare nämnt betonar förskollärare 2 vikten av att kunna söka upp ytterligare kompetens när man inte reder ut en situation och anser att det är en del i att vara professionell. Dock upplever hon att det finns en problematik gällande att be om hjälp.

Visst finns det stöd att få, det är inte problemet utan problemet är pedagoger som lägger prestige i att klara av saker som de inte klarar av och vem är det de går ut över? Jo det är barnet

- Förskollärare 2

Trots att det anordnats föreläsningar om anknytning dels för pedagoger i verksamheten, men också för förskolechefer och politiker i den kommunen förskollärare 3 är verksam i så upplever hon att det inte syns och fokuseras på i verksamheten. Hon menar därför att de egna erfarenheterna får större betydelse i arbetet med anknytning i verksamheten eftersom det enligt henne finns en kunskapslucka i utbildningen gällande anknytning. Ytterligare en faktor som bidrar till bristande kunskap om anknytning är att det enligt henne sällan diskuteras i verksamheten.

Eftersom det sällan diskuteras på APT:er och studiedagar så blir ju det egna tyckandet kvar

- Förskollärare 3

Förskollärare 1 efterfrågar ett samarbete mellan avdelningarna. Hon önskar man kunde diskutera och lyfta saker i mer gemensamma diskussioner på förskolan – på APT-möte eller liknande. Ett gemensamt förhållningssätt är också något som hon saknar.

Utbildning

När vi ställde frågan; om och hur anknytning lyfts i intervjupersonernas

förskollärarutbildning var de flesta eniga om att begreppet anknytning inte berördes eller nämndes märkbart i deras utbildning. Dock kom anknytning upp under

förskollärare 5s utbildning men de arbetade inte mycket med det.

Förskollärare 1 upplevde att anknytning och barns kognitiva utveckling hade en väldigt liten del i hennes utbildning, då den främst var ämnesinriktad. Hon berättar att

och en bra självbild var någonting som togs upp. Det togs upp främst i förhållande till kunskap, lärande och att kunna tillgodose sig den kunskap som presenteras för en. Det var främst under hennes praktik och vidare diskussioner efter praktiken som hon kom i kontakt med anknytning och dess betydelse för henne.

Förskollärare 2, 3 och 4 berättade att anknytning och anknytningsteorin var inget som lyftes överhuvudtaget under deras utbildning.

Vi diskuterade inte begreppet anknytning överhuvudtaget - Förskollärare 2

Det som betonades och lades stor vikt vid under deras utbildningar var däremot vikten av en bra inskolning samt en god föräldrakontakt.

Analys

I vår analys har vi främst valt att analysera empirin utifrån anknytningsteorin och delar av dess begrepp men också genom relevant litteratur. Vi har valt ut specifika delar av vår empiri för att få en tydligare bild av våra frågeställningar. Då möjligheter, strategier och begränsningar går in i varandra har vi valt att inte särskilja dem åt i vår analys. Som vi tidigare nämnt har anknytningsteorin och dess begrepp inte varit i fokus under våra intervjupersoners utbildningar och i vissa fall inte ens nämnts. Det som betonades och lades stor vikt vid under förskollärare 2, 3 och 4s utbildningar var däremot vikten av en bra inskolning samt en god föräldrakontakt. Under intervjuerna tolkar vi det som att för flera av förskollärarna är anknytning starkt associerat med inskolning. Broberg m.fl. (2012) lyfter dock att anknytningen är inte bara viktig under barnets första tid på förskolan utan det är något man kontinuerligt behöver arbeta med samt att barnet kan behöva mer stöd i vissa perioder och situationer. Att barn känner sig otrygga i ofrivilliga separationer från vårdnadshavare är en naturlig reaktion och dessa känslor kommer och går under barnets tid på förskolan. Det är kopplat till olika utvecklingsfaser och bör tas i beaktning av pedagoger.

Inskolning - möjligheter och begränsningar

Inskolningens längd, arbetssätt och fokus har skiftat under våra intervjupersoners verksamma år i förskolan. De flesta av dem benämner längden på inskolningen som en viktig faktor för att hinna skapa en relation till barnet och för att barnet ska känna trygghet på förskolan. De förskollärare vi intervjuat har tidigare arbetat utifrån en två-veckors inskolningsmodell där man skolat in barnet under två veckor med möjlighet till förlängning om barnet eller vårdnadshavarna uttryckte ett behov av detta. Idag arbetar samtliga med kort inskolning, det vill säga tre-fyra dagars inskolning. Broberg m.fl. (2012) menar att den separation från vårdnadshavare som inskolningen ändå innebär kan vara väldigt slitsamt för både barn och vårdnadshavare och är ofta förknippat med starka känslor.

Vi uppfattar det som att de förskollärare vi intervjuat är för en längre inskolning - inte nödvändigtvis två veckor men den gemensamma synen är att en tre-fyra dagars

inskolning är för kort för att kunna skapa en trygg relation till barnet och dess vårdnadshavare. Förskollärare 4 menar att det är svårt för henne att hinna lära känna föräldrar och barn samt hinna se barnens olika behov under en kort inskolning. Under våra intervjuer med förskollärare 2 och 4 lyfter de vikten av en bra föräldrakontakt under inskolningen. Enligt Persson (2012) är en bra fungerande samverkan mellan förskola och hem av mycket stor vikt om man ska kunna hjälpa samt förebygga

hälsoproblem hos utsatta barn. Persson (2012) menar att förskolor som fokuserar på en god föräldrasamverkan och har en bra dialog med hemmet har större chanser att uppmärksamma och stötta barn som visar tecken på psykisk ohälsa. Vi tolkar det som att förskollärare 2 och 4 är medvetna om hur stor roll en god föräldrasamverkan har när det gäller barns trygghet på förskolan samt att de möjligheter som ges på de flesta av intervjupersonernas arbetsplatser inte ger rätt förutsättningar för att kunna skapa en relation till barnet och vårdnadshavarna under inskolningen.

Förskollärare 2 lyfter vikten av att lägga extra fokus på vårdnadshavare under

inskolningen och skapa en god föräldrakontakt redan från början vilket enligt henne är avgörande för barnets första upplevelse samt trygghet på förskolan.

Anknytningsperson

Under våra intervjuer med samtliga förskollärare framgår det att på deras arbetsplatser är det vårdnadshavarna som introducerar förskolan för barnen, vilket innebär att det är föräldrarna som skolar in barnen och pedagogerna finns enbart med vid sidan om. Man använder sig alltså inte i nuläget av en anknytningsperson eller någon form av mentor under inskolning på intervjupersonernas arbetsplatser. Enligt Broberg m.fl. (2012) är det viktigt ur anknytningssynpunkt att barnet lär känna minst en pedagog under

inskolningen så pass väl att denne ska fungera som ett substitut till vårdhavare då barnet är på förskolan. De menar att detta är viktigt för att anknytningssystemet ska vara i viloläge så barnet känner trygghet och lust att upptäcka och lära. Killén (2014) menar att den kunskap vi har idag kring vikten av anknytning mellan vårdnadshavare och barn är lika viktig och central när det gäller relationen mellan barn och pedagoger på

förskolan. Det är genom den kunskapen man bör bygga förskolans verksamhet.

Hagström (2010) lyfter också vikten av att barnet har en anknytningsperson som denne kan knyta an till under inskolningen och att den relationen kan senare underlätta för

barnet att skapa trygga relationer till andra pedagoger. Som vi tidigare nämnt använder man sig inte av anknytningspedagog eller specifik mentor under inskolningen på våra intervjupersoners arbetsplatser vilket vi upplever som intressant och ställer oss frågande till när man sätter det i relation till hur vikten av en anknytningsperson lyfts fram ovan.

Förskollärare 1 tror det är viktigt under inskolning att det finns en person som barnet kan skapa en djupare relation till för att barnet ska känna sig tryggt på förskolan. Dock ser hon också begränsningar med detta. Om denne pedagog är sjuk eller inte närvarar kan barnets trygghet raseras och därför menar hon att kontakten med övriga arbetslaget också är väldigt viktig. Brandtzaeg, Torsteinson och Guro Öiestad (2016) menar att detta kan underlättas genom att istället ha två huvudansvariga pedagoger för barnet under inskolningstiden så barnet är mindre sårbart om någon av pedagogerna inte är närvarande.

Förskollärare 4 menar att fördelen med att de inte arbetar som mentorer till specifika barn är att både föräldrar och barn är förhoppningsvis trygga med alla pedagoger - vilket underlättar om någon pedagog är borta. Varken barn eller förälder blir påtvingade en viss pedagog som mentor eller anknytningsperson. En nackdel som förskollärare 4 lyfter är att man kan missa barn under dagen genom att jobba såhär. Brandtzaeg m.fl. (2016) lyfter en annan aspekt i frågan; eftersom pedagoger inte har något känslomässigt band till barnet såsom vårdnadshavaren har så är det en fördel för pedagoger att ha specifikt ansvar för vissa barn eftersom det tenderar att väcka och förstärka känslan av välvilja hos vuxna. Förskollärare 2 lyfter en specifik strategi som hon använts sig av då man inte arbetar som mentor åt specifika barn. Hon menar att ha så kallade

“ansvarsbarn” kan vara en god ide. Att man delar upp barnen i tanken - och har på så sätt extra fokus på vissa barn. Vi upplever att intervjupersonerna reflekterar mycket kring verksamhetens utformning och arbetar ständigt för att hitta nya strategier och förhålla sig till de förändringar som sker – vilket känns viktigt ur ett

anknytningsperspektiv.

Broberg m.fl. (2012) lyfter att viss forskning visar att barnet långt efter inskolningen kan känna sig otrygg och att anknytningssystemet är aktiverat eller helt urkopplat trots att barnet kan upplevas lugnt och ha accepterat och anpassat sig till dess nya

livssituation. Detta har man kunnat se genom subtila signaler såsom i beteende men också kroppsligt via stresshormoner.

Vi tolkar det och sätter det i relation till Bowlbys anknytningsteori och Mary

Ainsworths beskrivning av ett otryggt undvikande barn, där barnet inte uttrycker sitt behov av tröst och närhet eftersom barnet lärt sig att det får mest tillgång till

vårdnadshavaren genom att inte uttrycka sina känslor (Wennerberg, 2010). Utifrån detta upplever vi att det känns relevant och viktigt att arbeta med anknytningspersoner även efter själva inskolningen och att som pedagog ha en kunskap kring olika

anknytningsmönster samt att man är medveten om att barn inte alltid uttrycker de behov som finns inom dem.

Större barngrupper - begränsningar samt strategier

Förskollärare 4 berättar att på hennes avdelning delar de ofta upp barngruppen i mindre grupper där samma pedagog har sin grupp varje gång för att skapa en rutin, trygghet och samhörighet. Hon har upplevt att barnen ofta vill veta vilken pedagog som gör vad under aktiviteter. Detta är något som Brandtzaeg m.fl. (2016) tar upp som en bra strategi för att pedagogen ska få möjlighet att vara mer lyhörd, lättillgänglig samt lättare kunna se alla barn. Att ha mindre barngrupper under aktiviteter, utflykter eller temaarbeten möjliggör att barnen lägger märke till att pedagogen ser just dem som ibland kan vara svårt i en stor barngrupp som ska dela på flera vuxna. Brandtzaeg m.fl. (2016) anser att det är extra viktigt att man låter barnen få vara i mindre grupper under vissa perioder under dagen när förskolan är avdelningsfri. Det framgår av förskollärare 1 att inte alla barn uttrycker något behov av extra stöd under dagen, fastän de är i behov av det. Vi tolkar det som att det kan vara en utmaning att se dessa behov då många barn måste samsas om flera pedagoger i en och samma lokal. Om man utgår från anknytningsteorin så uttrycker inte alltid de barn med en undvikande otrygg anknytning sina behov

(Bowlby, 2010) vilket gör det ytterligare svårt för pedagoger att se och bekräfta dessa barn i en stor barngrupp.

Att barn känner att det finns tillgängliga vuxna anser Brandtzaeg m.fl. (2016) är den viktigaste faktorn för ett barn ska trivas och känna sig trygg på förskolan. Under intervjun med förskollärare 2 framgår det att hon har en strategi för att underlätta för

henne att ha koll på att hon har sett alla barnen på hennes avdelning om begränsningen är en för stor barngrupp.

När jag går hem eller när jag är på väg hem från jobbet, om det är på bussen eller i bilen, då går jag igenom barnen i huvudet och är det då ett barn som jag inte har koll på då är det de barnet jag sätter fokus på dagen efter. Den avprickningen är bra att göra - Förskollärare 2

Killen (2014) betonar vikten av att barn måste synliggöras i verksamheten i båda goda och svåra situationer och med enkla handlingar kan pedagoger hjälpa till för att barnet kan bli mer synligt för andra och framförallt för sig själv. Genom att pedagogen intresserar sig för vad barnet gör och kommer med positiva kommentarer känner sig barnen sedd och hörd. Om man dessutom bekräftar barnet genom att spegla och

kommentera barnets miner och kroppsspråk förmedlar pedagogen inlevelse och rör vid barnets känslor. Förskollärare 3 menar att om ett barn känner sig sedd, bekräftad och att dess behov tillgodoses då väcks nyfikenhet samt lusten att utforska hos barnet. Vi kan se ett samband mellan vad förskollärare 3 säger och vad Brandtzaeg m.fl. (2016) lyfter då de menar att barns utforskande- och anknytningsbehov är beroende av varandra. Inom barnet måste det finnas ett lugn och en försäkring om att barnet är tryggt och beskyddat för att känna lusten att utforska sin omgivning. Dock kan det uppstå en oro, frustration eller ledsamhet under utforskandet och barnet återgår då till att söka närhet och tröst. Utifrån det som framgår ovan tolkar vi det som att förskollärare 3 också anser att anknytning och utforskande hör samman. Detta belyser enligt oss hur viktig

anknytning faktiskt är för det livslånga lärandet som ska ske i förskolan.

Synen på anknytning

För förskollärare 4 handlar en trygg anknytning om att försöka se utifrån barnets perspektiv, men också vara lyhörd för att uppmärksamma och kunna tillgodose deras behov av omsorg, närhet och tröst. Vi kan se ett samband mellan vad förskollärare 4 berättar; att anknytning är för henne och vad anknytningsteorin står för.

En trygg anknytning kan människor enligt anknytningsteorin skapa till en annan människa om de får omtanke, värme och finns en kontinuitet i det. Att känna sig sedd och bekräftad möjliggör att en god självkänsla samt självförtroende utvecklas, vilket är viktigt för att kunna känna en tillit till sig själv men också till andra människor. För att

klara livets olika motgångar samt utmaningar är tillit till sig själv en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna komma ut ur dem stark (Orrenius, 2005). Förskollärare 5 berättar att man inte pratar om anknytningsteorin och använder dess begrepp på hennes nuvarande arbetsplats.När föregående påstående av förskollärare 5 sätts i relation till anknytningsteorin och dess innebörd samt vikten av att få en trygg anknytning som barn, ställs vi frågande till hur det är möjligt att det ser ut såhär.

Vikten av utbildning och kunskap

Förskollärare 3 anser att förskolan kan vara en kompletterande anknytning när det saknas i hemmet. Brandtzaeg m.fl. (2016) menar att det krävs medvetenhet från pedagogernas sida att en sekundär anknytning inte betyder att den är mindre värda än den primära. Anknytningen mellan barnet och pedagogen kommer bara längre ner i barnets anknytningshierarki. Förskollärare 3 lyfter att den person som tillgodoser det nyfödda barnets behov blir den primära anknytningspersonen och den som står högst upp i anknytningshierarkin. Vi tolkar utifrån förskollärares 3s svar att det är föräldrarna som oftast blir den primära anknytningspersonen eftersom det är dem som spenderar mest tid och tillgodoser barnets behov från födseln. Brandtzaeg m.fl. (2016) betonar hur oerhört viktigt det är att pedagogerna i förskolan kompletterar och finns tillgänglig när den primära anknytningspersonen inte är det. Brandtzaeg m.fl. (2016) menar att trygghet och anknytning är livsviktig och om det finns brister i dem kan det uppstå problem i barnets lärande, lek och vänskapsrelationer. Grundstenen för att barnen ska känna modet för att utforska är att barnets känner att det alltid finns tillgång till närhet och tröst. Dock kräver detta tid - pedagogen måste förmedla en vetskap om att den är tillgänglig varje gång barnet ber om det. Vår tolkning utifrån intervjuerna är att alla är eniga om att förskolan har en viktig roll i barns liv idag och att förskolan ska fungera som ett komplement till hemmet för att bland annat skapa trygghet i förskolan.

En aspekt förskollärare 3 lyfter under sin intervju angående anknytning är att i princip alla barn knyter an till någon – dock behöver det inte vara en trygg anknytning. Förskollärare 3 har även upplevt att barn som kommer från dysfunktionella

anknytning. Brandtzaeg m.fl. (2016) anser att förskolan i dessa fall kan ge barnet erfarenheter av vad en trygg anknytning är och hjälper barnet att känna tillit.

Att förskolan kan spela en stor roll för barn med bristande omsorg och anknytning är något Killén (2014) också belyser. Men det kräver att förskollärare måste arbeta med att utveckla förståelsen för vilka anknytningsmönster barn utvecklar. Kunskap om de olika anknytningsmönster som Ainsworth myntade hjälper pedagoger att öka deras förståelse för att hur samspelet mellan barn och vårdnadshavare påverkar barnets emotionella och kognitiva utveckling (Killen, 2014).

Förskollärare 3 upplever att det finns en bristande kunskap gällande anknytning i de sammanhang hon befinner sig i. Hon menar att det kan bero på den kunskapslucka som hon upplever fanns i hennes utbildning samt att det sällan diskuteras om anknytning på hennes arbetsplats. Vikten kring kunskap om anknytning är något Killén (2014) lyfter och menar att kunskap om tidigt samspel och anknytning tillgodoser pedagoger med hjälp att förstå barnen samt betydande för hur förskollärare utvecklar sin relation till barnen. Vi tolkar det som problematiskt att arbeta med anknytning utan kunskap kring anknytningteorin och dess begrepp vilket förskollärare 3 också lyfter som en stor begränsning under intervjun.

I Hagströms (2010) studie blir det tydligt att kompletterande kunskap om anknytning ger förskollärare förståelse hur de ska använda anknytningsteorin i verksamheten samt hur dem ska uppmärksamma otrygg anknytning bland barnen. När vi lyfte frågan om och hur anknytning lyfts i intervjupersonernas förskollärarutbildning var de flesta eniga om att begreppet anknytning inte berördes eller nämndes märkbart i deras utbildning. Förskollärare 3 betonar att det är det egna tyckandet som får en mer betydande roll i arbetet med anknytning då kunskap kring det saknas. Vi tolkar utifrån vad

förskollärarna berättat att det är deras erfarenheter i verksamheten är det som har lett till större förståelse om vikten av anknytning - och inte kunskap från deras utbildning.

Betydelse av tidigare erfarenheter

Förskollärare 1 lyfter ytterligare en aspekt gällande kunskap kring anknytning och förklarar att hennes syn på anknytning har förändrats genom hennes verksamma år i förskolan - på så vis har hon utvecklat redskap, strategier för att hantera och skapa en god anknytning mellan sig själv och barnen. Det är saker hon anser är svårt att läsa sig

till. Förskollärare 1 menar också att ens egna erfarenheter sen tidigare samt ens egen trygghet spelar roll för hur man arbetar med anknytning. Detta kan vi koppla till vad Broberg m.fl. (2012) menar med att vårdnadshavarens egna erfarenheter spelar en stor roll. Om vårdnadshavarens erfarenheter från sina egna föräldrar har varit en trygg anknytning blir det lättare att själv svara lyhört och se barnets signaler om behov av tröst. Genom att ha både omedvetna och medvetna minnen av hur deras föräldrar har sett och bekräftat dem under deras barndom möjliggör det att dem i sin tur vet hur dem på ett bra sätt kan stå för en bra omvårdnad. Om man ser utifrån pedagogers egna erfarenheter av en trygg eller otrygg anknytning menar Broberg m.fl. (2012) att deras omvårdnadsförmåga styrs av deras personliga historia. Det kräver att man är

professionell i sin omvårdnadsroll och inte bortser från sina egna erfarenheter i mötet med barnet utan tar till vara på dem samt accepterar ens egen personliga historia. Genom att reflektera över sina egna erfarenheter och relationer kan man i öppna diskussioner med arbetslaget skapa goda förutsättningar för ett bra anknytningstänk i verksamheten. I och med det kan pedagogers förflutna bli en tillgång snarare än ett hinder i verksamheten. Att ha olika bakgrunder och erfarenheter kan bli arbetslagets styrka om man arbetar aktivt med diskussioner och självreflektion.

Dock kommer det fram under förskollärarnas intervjuer att den typen av diskussioner gällande anknytning och gemensamt förhållningssätt saknas. Vi tolkar detta som en begränsning i verksamheten och tänker att det är något som ledningen tillsammans med arbetslaget har ansvar för.

Förskollärare 1, 4 och 5 är eniga om att kompletterande stöd finns att tillgå i form av specialpedagog om det finns ett behov av detta. Dock menar förskollärare 3 att de specialpedagoger hon arbetat med saknar ett anknytningstänk.

En annan problematik som förskollärare 2 lyfter är att även om de finns hjälp att tillgå måste behovet kunna identifieras och menar att pedagogens prestige i att klara ut situationen själv måste läggas åt sidan. Vi upplever att även här krävs kunskap kring anknytning för att ens kunna identifiera behov av stöd från specialpedagog. Utifrån detta upplever vi att kunskap kring anknytningsteorin kan skapa ett gemensamt tänk i arbetslaget - där man genom begrepp talar samma språk vilket underlättar för att identifiera olika anknytningsmönster.

Slutsatser utifrån frågeställningar

Vilka möjligheter och begränsningar anser förskollärare sig ha för att ge en trygg anknytning i förskolan?

I vårt resultat av vår studie har vi sett att förskollärarna har ansett sig ha möjligheter i sitt arbete kring anknytning, dock har det framgått att det finns en hel del begränsningar. Det framgick också att de flesta av förskollärarna förknippar möjligheter för att bygga upp en trygg anknytning med inskolning. Vår studie visar att de flesta av förskollärarna i studien känner sig begränsade utifrån de förutsättningar som ges på deras arbetsplatser. Gällande inskolning lyftes längden på inskolningen som den viktigaste faktorn för att få bästa möjliga förutsättningar för att kunna skapa en bra relation mellan pedagog och barn, som utgör grunden för anknytning.

Dock upplever några av förskollärarna i vår studie en begränsning när de arbetar utifrån en kort inskolning då det enligt dem krävs tid för att kunna bygga upp en tillit och kontinuitet i anknytningsarbetet.

En annan begränsning som några av förskollärarna upplever i deras arbete med anknytning är de stora barngrupper som finns idag. De menar att det blir svårare att se varje barns behov i en stor barngrupp. Alla förskollärare förutom en, anser sig ha stöd att tillgå i form av specialpedagog i frågor som rör anknytning. De ser stödet från en specialpedagog som en stor möjlighet att göra förändringar i verksamheten. Dock lyfts vikten av att ha kunskapen att kunna identifiera behovet av stöd samt kunna släppa prestigen i att som pedagog klara saker själva. En av förskollärarna anser att de specialpedagoger hon arbetat saknar ett anknytningstänk, vilket blir en väsentlig

begränsning. Ytterligare en begränsning som nämns är att det enligt några förskollärare inte finns pågående diskussioner kring anknytning på deras arbetsplatser. Dock

efterfrågas detta samt ett samarbete mellan avdelning där man kan ta stöd och råd av varandra.

Vilka strategier har förskollärare för att bygga upp en trygg anknytning?

Samtliga förskollärare känner ett behov av att kunna se alla barn i barngruppen. Några förskollärare lyfter mindre barngrupper som en strategi för att möjliggöra detta. De använder sig också av mindre grupper där samma pedagoger är med samma barn som till exempel under måltid och aktiviteter för att skapa en rutin. Vilket de upplever leder till trygghet hos barnen.

Strategier som kommer upp under intervjuerna är bland annat självreflektion - har jag sett alla barn idag? Att gå igenom barnen i huvudet vid dagens slut för att veta att alla barn blir sedda och bekräftade.

För att skapa en trygg inskolning nämns anknytningspedagog eller inskolningspedagog som en strategi en del av förskollärare använt sig av i tidigare verksamheter. Att barnet har någon antingen utsedd av arbetslag eller av barnet själv som de kan anförtro sig till, söka trygghet och närhet hos.

En del av förskollärarna arbetar i en verksamhet där man inte är mentor åt specifika barn utan man är mentor åt alla barnen. Fördelen med detta anser de vara att barnet förhoppningsvis känner trygghet till alla pedagoger och barnets trygghet blir inte låst vid en specifik person.

Det framgår i vår studie att lyhördhet, fysisk närhet och en god föräldrakontakt är strategier som används för att skapa trygghet i förskollärarnas arbete med anknytning. En specifik strategi som lyfts i vår studie är att ha så kallade “ansvarsbarn”. Denna strategi kan man använda sig av i en verksamhet då man inte är mentor åt specifika barn. Det innebär att man i tanken delar upp barnen och har på så sätt extra fokus på vissa barn.

Hur anser förskollärare att anknytning inkluderades samt lyftes fram i deras utbildning?

Anknytning har inte lyfts avsevärt i intervjupersonernas utbildningar samt i vissa fall inte alls benämnts. Omsorg har varit i stort fokus i de flesta av utbildningarna men inte ur anknytningsteoretiskt perspektiv. Det som generellt lyfts mest kopplat till anknytning är vikten av god inskolning.

Arbetet i verksamheten har bidragit till de flesta förskollärarnas erfarenheter gällande anknytning. Generellt sett är det i verksamheten som de har fått förståelse för vikten av anknytning och inte genom deras utbildningar. Även om anknytning knappt berörts och i vissa fall inte alls lyfts i intervjupersonernas utbildningar så är alla eniga om att omsorg, lyhördhet - att se barnen och lyssna på dem är väldigt viktigt och främjar för barns trygghet och möjligheter till anknytning på förskolan.

Avslutande diskussion

Resultatdiskussion

Som vi tidigare nämnt associerar de flesta av förskollärarna anknytning främst med inskolning. Det som kom upp under intervjuerna var inskolningens längd och dess betydelse för barnets trygghet. Vi tycks se i vårt resultat att förskollärarna själva anser att en kort inskolning är begränsande i deras arbete med anknytning, eftersom det inte ger dem rätta förutsättningarna för att kunna skapa en relation till barnet under

inskolningen. Mary Ainsworths studie visar att återkommande positiva upplevelser i samspel mellan vuxen och barn spelar stor roll ur anknytningssynpunkt (Wennerberg, 2010). Detta är också något som Hagströms (2010) studie visar - att de pedagoger som deltar i studien upplever att det krävs återkommande situationer där barnet känner att det får det stöd och den hjälp som barnet efterfrågar. Dock lyfter pedagogerna att det krävs tålamod för att detta ska bli möjligt. Man kan se ett samband mellan denna tidigare forskning och vad förskollärarna i vår studie uttrycker; att tid och kontinuitet krävs för att skapa en igenkänningsfaktor hos barnet som sedan enligt dem ofta leder till trygghet.

Vår studie visar att samtliga förskollärare inte använder sig av en anknytningspedagog eller specifik mentor för att skola in barnen utan det är föräldrarna som introducerar förskolan för barnet och inskolningen sker i samverkan med hela arbetslaget. Som vi tidigare nämnt i vår analys lyfter bland annat Broberg m.fl. (2012) att det är viktigt att barnet skapar en relation till minst en pedagog under inskolningen. Vi upplever att detta krockar med den föräldraansvariga-inskolning som man arbetar utifrån på

förskollärarnas arbetsplatser. Enligt oss kan detta ses som en begränsning; då det är föräldern som introducerar förskolan för barnet och utgår man från anknytningsteorins begrepp anknytningshierarki väljer barnet vid osäkerhet vårdnadshavaren framför pedagogen. Vi menar att det kan skapa en problematik i relationsskapandet mellan barnet och pedagogerna.

Hagströms (2010) studie visar en positiv effekt av att arbeta med en

anknytningspedagog då barnen i studien använder sig självmant av denna person som en trygg bas då de upplever rädsla och osäkerhet. Bowlbys (2010) anknytningsteori