Avslutande reflektion

Något som förvånade mig i resultatet var hur informanterna beskrev hur de, ofta omedvetet, filtrerade sina liv. Man kan se det i två steg: först menar informanterna att vissa sociala medier, som Instagram, är den ultimata formen av offentlighet, oavsett om kontot är låst eller öppet. Informanterna poängterar sedan att kameraalbumet i sin tur har mer ärliga, verkliga bilder än Instagram, där förekommer t.ex. mindre bildmanipulation och det finns fler ”fula” bilder. Denna filtrering sker mer undermedvetet eftersom informanterna inte tar bild på varje ögonblick som sker i deras liv. Genom att låna Patricia Hollands (2000) teorier kring det praktiska minnet och det konstruerade, fiktiva minnet visar kameraalbumet då inte en sann verklighet och bidrar till att minnesbilden blir skev. Det är viktigt att förstå vilken betydelse

38

gymnasieungdomarna ger kameraalbumet och dess bilder, för att kunna börja förstå den komplexa relation som finns. Bilderna blir viktiga för informanterna, hur triviala och betydelselösa de än må verka, så finns det verkliga känslor förknippat med bilden och den känslan är ofta mer viktig att kunna komma ihåg än själva bilden.

Jag har även fått ta del av intressanta sätt att hantera andras kameraalbum och deras bilder, då det visar sig finnas vissa oskrivna regler. Vissa bilder fungerar helt enkelt inte i vissa sammanhang, t.ex. ifall man skulle dela en selfie bland sina vänner i gruppchatten, utan selfies verkar vara endast för en större publik som t.ex. Instagram. På frågan ”Om du visar en bild från ditt kameraalbum för någon, är det okej om denne börjar bläddra bland bilderna?”, förklaras att det finns vissa riktlinjer i hur man använder någon annans kameraalbum i sociala sammanhang. Den som äger mobilen tappar kontrollen över något som de anser vara deras egendom när vännerna bläddrar genom bilderna i kameraalbumet. Informanterna är tvetydiga och visar klart att det finns en intressekonflikt i sammanhanget eftersom de själva brukar bläddra. Genom Asplunds (1987) teorier blev det även tydligt för mig hur den som bläddrar utövar en slags mikromakt i stunden den ser en annan bild från kameraalbumet. På det sättet är kameraalbumet och dess bilder ett väldigt komplext kapitel.

När jag har tittat på den bildpraktik som skett utanför skolans ramar har jag funderat på hur och om den ska tillvaratas i skolan. Ahrenbys (2014) text visar att om den nya digitala tekniken inte släpps in i skolorna riskerar vi att generationsglapp och språkförbristning uppstår mellan elevers och lärares kunskapsintressen (Ahrenby, 2014:196). Gymnasieungdomarnas ökade kommunikation i sociala interaktioner behöver plockas upp och utvecklas. Jag tycker att de mest givande uppgifterna i en lärandesituation är när det går att för eleverna själva reflektera. Ungas visuella kultur får inte lika mycket plats i skolan för att den många gånger anses vara ett underhållningsverktyg. Vuxna ser inte ungdomarnas visuella kultur som meningsfullt eller användbart (Ahrenby, 2014:198). Hon menar att vuxna använder samma teknik som ungdomarna men innehållet, det vill säga vad man använder tekniken till och den kultur som den då för med sig, skiljer sig ofta mellan genrerationerna (Ahrenby, 2014:198). Lärare behöver bli bättre på att använda vardagsbilder i undervisningen och inhämta mer kunskap om elevernas visuella kultur och hur man kan diskutera och problematisera den i undervisningen. Bilder genererar samtal och elever vill ha samtal. Ahrenby (2014) menar att istället för att fokusera på att införa digital teknik i skolan, så fokusera på att integrera elevernas bildvärld i undervisningen. När ungdomarnas visuella kultur blir en central del av undervisningen försvinner inte fokus från bildernas innehåll

39

eftersom att elevernas visuella kultur är digitalt medierad, då kommer den digitala tekniken ”med på köpet” (Ahrenby, 2014:217). Jag tror det är i kombinationen av elevernas tekniska skicklighet och visuella kunskap, och lärarens bildpedagogiska kompetens som ny kunskap kan utvecklas.

Det kan vara på sin plats att inflika här att jag själv har en smartphone och använder dess funktioner i min vardag. Denna faktor, tillsammans med många andra faktorer, kan spela roll i tolkningen av materialet. Jag anser att det kan berika tolknings- och analysarbetet, då kunskapen kan ha öppnat dörrar till intressanta frågeställningar och ingångar i empirin som jag annars inte kunnat se. Men jag kan också se på vilket sätt det har kunnat färga mig i mina frågeställningar. Frågorna i intervjuguiden har varit väldigt specifika vilket ibland har gjort att informanterna inte riktigt förstått. Rytmen i samtalen har varit extra viktiga när intervjuerna har genomförts via Skype. Jag som forskare har fått vara mer aktiv och öppen inledningsvis för att etablera en kontakt, vilket har visat sig vara en utmaning.

Det har varit svårt att skilja kameraalbumet och dess bilder från sociala medier, mobilen som teknik tillåter ungdomarna att gå ut och in mellan den privata och offentliga sfären. Av den anledningen har sociala medier varit omnämnt i arbetet, för att visa kopplingen mellan teknologin och användningen. Informanterna själva har vid återkommande tillfällen visat att bilderna relaterar till en social interaktion som i sin tur möjliggörs av tekniken. Mitt fokus har alltid varit vad bilderna har för betydelse för informanterna, vilket innehåll bilderna har och hur gymnasieungdomarna använder bilderna, på det sättet har jag låtit informanterna styra och visa mig vägen genom arbetet.

Under uppsatsens hela process har jag insett att mediernas användning och betydelse är något som ständigt måste återupptäckas. Bakom ridån av föreställd normalitet och självklarhet, hur ”vi” gör och tänker idag, finns okända förhållanden. Där människors relationer, känslor och intressen är mer intressanta än det som är så lätt att observera: de böjda nackarna över mobilernas blåaktiga ljussken, den ihärdiga fotosessionen i klassrummet, instagrammandet, den totala inlevelsen i jaget.