Med kameran i fickan är framtiden i sikte

Examensarbete

Med kameran i fickan är framtiden i sikte

En undersökning av några gymnasieungdomars användande av

mobilkameraalbumet som visuellt medium

With the camera in your pocket the future is in sight

An investigation of some High school students use of mobile camera album as a visual medium

Sara A. Lindberg

Lärarutbildningen, 270 högskolepoäng Handledare: Ange handledare

Bild och visuellt lärande Slutseminarium 2014-11-04

Examinator: Pär Widén

Handledare: Ann-Mari Edström KSM

Syftet med uppsatsen är att undersöka betydelsen av mobilkameraalbumet som visuellt medium. Med relevans för mitt framtida yrke väljer jag att rikta in mig på gymnasieungdomar. Lärare behöver bli bättre på att använda vardagsbilder i undervisningen och inhämta mer kunskap om elevernas visuella kultur och hur man kan diskutera och problematisera den i undervisningen. I egenskap av bildlärare vill jag vidga utrymmet för ungdomars visuella kultur i skolan. Jag har ett intresse för hur mina blivande elever ser på bilder och bildkommunikation, visuella identiteter och visuella kommunikationsredskap, det är detta intresse som ligger till grund för uppsatsen. Jag tror att det är i kombinationen av elevernas tekniska skicklighet och visuella kunskap, och lärarens bildpedagogiska och metaskickliga kompetens som ny kunskap kan utvecklas.

Utifrån mina frågeställningar, hur gymnasieungdomar använder mobilkameran samt kameraalbumet, vilket innehåll som finns i kameraalbumet och vilken innebörd ungdomarna ger mobilkameraalbumet och dess bilder, har jag valt kvalitativa samtalsintervjuer för insamling av empirin och valt att arbeta utifrån en semistrukturerad intervjuguide. Eftersom jag inte har ett direkt kontaktnät till gymnasieskolor vände jag mig till familj, vänner och kollegor, för att på så sätt komma i kontakt med gymnasieelever. Respondenterna uppgår till totalt nio, sex tjejer och tre killar. Samtliga intervjuer har genomförts via Skype, en internetbaserad kommunikationstjänst som möjliggör videosamtal över avstånd.

Gymnasieungdomarna i min studie visar bland annat att sociala medier blir en naturlig knutpunkt där man delar med sig av sina bilder. De visar även att bilder från kameraalbumet introduceras vid interaktion ansikte till ansikte och att det sker i större utsträckning. Gymnasieleverna använder kameraalbumets innehåll till att inkludera och exkludera artefakter som de förknippar med sig själva. Minnesbilden blir skev när ungdomarna beskriver hur de undermedvetet filtrerar sin vardag. Gymnasieungdomarna i min studie beskriver även hur bilderna används för att skapa gemenskap, både online och offline, samt för att minnas och förstå sig själva.

Nyckelord: Visuellt medium, vardagsbilder, mobilkameraalbum, visuell kultur, gymnasieungdomar

1. Inledning ... 2

1.1 Syfte och frågeställning ... 3

2. Teoretiskt ramverk ... 4

2.1 Teoretiska utgångspunkter ... 4

2.2 Mobilen som kommunikationsverktyg ... 5

2.3 Mobilkameraalbumet och den fotografiska bilden ... 8

2.4 Bildens funktion i social interaktion ... 10

3. Metod ... 13 3.1 Intervjumetod ... 13 3.2 Förberedelser ... 13 3.2.1 Urval ... 14 3.3 Genomförande av intervjuer ... 15 3.3.1 Etiska överväganden ... 15

3.4 Bearbetning av det empiriska materialet ... 16

4. Resultat och teoretisk tolkning ... 18

4.1 Redskap för kommunikation ... 18

4.1.1 En komplex reservplan ... 19

4.1.2 Att spara och vara delaktig ... 21

4.2 Kameraalbumet och den fotografiska bilden ... 22

4.2.1 Vardagsbilder och innehåll ... 22

4.2.2 Fotografiska bilder och minnet ... 24

4.2.3 Kodsystem ... 26

4.3 Social interaktion ... 27

4.3.1 Sociala medier och andra användningsområden ... 27

4.3.2 Face-to-Face ... 30

4.3.3 Oskrivna regler ... 30

4.3.4 Privat eller offentlig? ... 32

1

5. Slutdiskussion ... 34

5.1 Avslutande reflektion ... 37

5.2 Förslag på vidare forskning ... 39

6. Referenslista ... 41

7. Bilagor ... 43

7.1 Intervjuguide ... 43

7.2 Förslag på vidare forskning ... 44

2

1. Inledning

Hösten 2013, under kursen Min värld i Bilder på bildlärarprogrammet, gjorde jag en miniundersökning bland högstadieeleverna på min partnerskola, då undersökte jag hur eleverna använde kameraalbumet och i vilka sociala medier bilderna cirkulerade. Jag inspirerades av Sherry Turkles (2011) texter om teknologin och hur vi förhåller oss till dessa, samt Karin Beckers (2011) texter om amatörfotografi. Det var intressant att se vilka föreställningar om det vanliga eller det ordinära var, och om det var ointressant eller betydelselöst. Miniundersökningen ledde mig vidare till andra intressanta frågeställningar, det väckte mitt intresse för fotoalbumet och bildskapande processer med hjälp av mobiltelefonen, hur en person använder dessa i sociala sammanhang och ungdomars visuella kultur.

Mobilen är vardagsteknik som vi förlitar oss på, vi söker efter matställen, ringer och smsar, håller oss uppdaterade på sociala medier, tar bilder på konserter och maten vi äter. Vi bär ständigt med oss mobilen i fickan, därmed är vi ständigt uppkopplade. När mobilerna fick en portabel kameralins dokumenterar vi mer av vår vardag, vi lärde oss snabbt att ta hand om våra virituella liv. Internet visar i sin tur precis hur vi behöver det. Som Turkle skrev, vi blev förälskade i det tekniken gjorde enkelt för oss att använda (Turkle, 2011:163). Övergången från modernitet till postmodernitet präglas av en ökande visualisering av vardagslivet, som är framdriven av nya ”synlighetsteknologier” (Mirzoeff, 2010:3). En av de frågor som ställs inom visual studies är vad denna förändring inneburit, vad den innebär och vad den kommer innebära för människans subjektiva handlande och tänkande (Mirzoeff, 2010). De funktioner som en smartphone erbjuder kan bli till hjälpmedel i undervisningen och t.ex. användas när skolan inte kan erbjuda tillräckligt många digitalkameror. På så sätt blir frågor kring gymnasieungdomarnas mobila användande intressanta, hur interaktionen mellan människa och teknik ser ut och vilka utmaningar, dilemman och krav det må ställa på undervisning och lärande. Artisten Timbuktu skrev en låt Annie Leibovitz (2014) som har varit något av en följeslagare för mig:

Jag hade kameran i fickan, min framtid i sikte Med tusen självporträtt som inte visa vart jag ville När man ser tillbaka, ser man ju bara glädje Vi passa aldrig på att fota sorgerna längs vägen Vi kan framkalla bilder och framkalla minnet Men ingen Hasselblad i världen fångar hela bilden

3

Precis som texten ovan antyder må en bild säga mer än tusen ord, men bilden visar inte nödvändigtvis hela verkligheten. Semesterkort skildrar familjen, här skapas rituella ögonblick av ”tystnad, tagning, nu agerar vi som en riktig familj”. Det perfekta ljuset ska hittas, kläderna ska ordnas och leenden frystes fast. På vinden finns kartonger med analoga foton från julen 1997, i tålmodig väntan på att ordnas och klistras in i album med ambitiösa undertexter. Trots att ingen lyft på locket sedan flytten för ett par år sedan är det inget man gör sig av med. Oavsett om fotoalbumet finns i skolådan på vinden eller i kameraalbumet på telefonen, ordnas och sorteras bilderna och blir till betydelsebärande artefakter. Fotograferandet handlar både om vad som visualiseras, vilken funktion bilderna har för användaren, hur man väljer att visa dessa bilder och vilken betydelse detta får. Becker (2011) förklarar att det finns en etablerad vardagsfotokultur som jag vill återknyta till gymnasieungdomars bildspråk, identitet och visuella kultur.

Det blir i egenskap av bildlärare extra intressant att se hur och om, gymnasieungdomar i subjektiv interaktion söker mening och kunskap, gemenskap och bekräftelse eller bara underhållning med hjälp av visuell teknologi. Det är genom detta visuella kommunikationstekniska redskap som jag vill undersöka hur gymnasieungdomar iscensätter representationer av sig själv. I egenskap av bildlärare vill jag vidga utrymmet för ungdomars visuella kultur i skolan. Jag har ett intresse för hur mina blivande elever ser på bilder och bildkommunikation, visuella identiteter och visuella kommunikationsredskap, det är detta intresse som ligger till grund för uppsatsen.

1.1. Syfte och Frågeställning

Syftet är att undersöka betydelsen av mobilkameraalbumet som visuellt medium i gymnasieungdomars vardag. Utifrån studiens syfte utvecklades sedan uppsatsens tre huvudfrågor:

1. Hur använder gymnasieungdomar mobilkameran samt kameraalbumet? 2. Vilket innehåll finns i kameraalbumet?

4

2. Teori

För att underlätta för både dig som läsare och för mig själv, har jag valt att dela in teorikapitlet i fyra utgångspunkter. Kapitlet inleds med teoretiska utgångspunkter, under 2.2 presenterar jag bakgrund, tidigare forskning och teori kring mobilen som redskap för kommunikation, följt av mobilkameraalbumet och den fotografiska bilden och avslutningsvis presenterar jag teori om bildens funktion i social interaktion.

2.1 Teoretiska utgångspunkter

Baserat på uppsatsens syfte och frågeställningar har studien inspirerats av ett kulturanalytiskt perspektiv. Det finns många litterära verk med utgångspunkt i kulturanalyser, men enligt Billy Ehn och Orvar Löfgren (2012) missar vi en hel del intressanta utgångspunkter. De beskriver i

Kulturanalytiska verktyg att vi missar intressanta vardagsbestyr för att de verkar vara så

obetydliga och formlösa. Alla småsaker som man inte ser som livsavgörande, det man knappt lägger märke till medan det pågår, som snabbt glöms bort. Det är sådant som inte direkt burkar vara ett samtalsämne på festen eller i fikarummet på jobbet. Men vad händer när man till exempel står och väntar på bussen, besöker toaletten eller försjunker i dagdrömmar – och vad är poängen med att studera det? Det är en kulturanalytisk uppgift att försöka ta reda på hur det kan gå till och hur det kan beskrivas.

Det ligger en inbäddad insikt om att vi aldrig fullt ut kan frigöra oss själva från våra kulturella, historiska och sociala premisser när vi tolkar ett material (Gripsrud, 2011). Självreflektion och vikten av att vara medveten om sin egen bakgrund och position i tolkningsförfarandet är av stor vikt när man gör kvalitativa undersökningar. När Brian Fay (1996) pratar om perspektivismen så menar han att det inte finns någon definitiv sanning för att alla teorier i grund och botten bygger på individers syn på vår omvärld. Jag är väl medveten om att det också finns en risk att man förblindas när man är delaktig i den kultur man studerar (Ehn & Löfgren, 2012). Medveten om att förkunskaper har sina för och nackdelar försöker jag angripa forskningsfrågan med så fördomsfria och öppna sinnen som möjligt.

5

2.2 Mobilen som kommunikationsverktyg

Digitala kameror, kameramobiler, fotobloggar och andra multifunktionella verktyg brukas för att främja användningen av bilder som ett önskat formspråk för den nya generationens användare. Dagens identitetsskapande processer är betydligt mer komplexa än de tidigare varit. Med hjälp av medier har betingelserna för kommunikation förändrats genom historien (Jansson, 2009). Det betyder att det har blivit allt lättare att skicka budskap över stora avstånd och det har blivit lättare att lagra och sortera olika slags innehåll. Jansson (2009) beskriver hur man kan kommunicera med sig själv, t.ex. genom att läsa dagböcker. Detta kallar han för

interpersonell kommunikation.

Kommunikation är inte bara en process mellan två personer i tid och rum. Låt oss säga att du skriver brev till dig själv och öppnar dessa först 10 år senare. Innebär då inte själva

nedtecknande av våra tankar att det äger rum en kommunikationsprocess som överbrygger tid och rum? (Jansson, 2009:16)

En liknande funktion kan då foton, kom-ihåg lappar och andra dokument som vi sparar eller ”lagrar” ha. Det innebär ett vertikalt lagrande av kommunikation i tiden. Vi använder den tillgängliga tekniken för att bättre minnas och förstå vilka vi är och vilka vi känner gemenskap med. Det handlar om hur människors tankar och erfarenheter länkas samman genom att antingen sprida eller utbyta budskap i rummet, eller genom att skapa delade kommunikativa samlingar (bild och text) eller ritualer (handlingar) som ger sammanhållning över tid (Jansson, 2009:22).

Karin Beckers (2002) forskning kring amatörfotografi och vardagsfotografiet är båda exempel på studier som berör min uppsats på många punkter. Becker (2002) menar att vi har vant oss vid ”det privata vardagsfotografiets språk” och därför kan vi skilja ett vardagsfotografi från en annan kategori av bilder. Fotografiet som fält är väldigt populärt bland forskare och det finns många forskare som har undersökt hur vi tolkar bilder. Patricia Holland (2000) är en av dem som problematiserat tolkningsförfarandet vid vardagsfotografier, i hennes fall genom familjefotografier. Holland (2000) återknyter i sin bok Family Snaps till hur bilderna i ett familjealbum frambringar minnen baserade på såväl faktiska erfarenheter, ”praktiska minnen” samt på konstruerade ”fiktiva minnen”. Hon menar att vi fyller ett mellanrum i vår längtan efter att ordna minnena från vårt förflutna i kronologiska och sammanhängande berättelser. Beckers (2002) förklaring på detta är följande:

6

Bilderna fungerar som ett band bakåt till människans förflutna, som bekräftelse av vem man är och var man hör hemma /…/. Bilderna ger emellertid inte någon omedelbar tillgång till ett ”äkta” förflutet, utan är i allra högsta grad medierade minnen, byggstenar i människors konstruktioner av individuella och kollektiva identiteter (2002:173)

Hanna Stelmaszewska, Bob Fields och Anna Blandfords är studenter vid Middlesex University och vid University Collage i London. De har gjort flera artiklar tillsammans, varav två som är mer intressanta för min studie: The Roles of Time, Place, Value and Relationships

in Collocated Photo Sharing with Camera Phones (2008) samt User experience of camera phones in social contexts (2009). I den första artikeln analyserar författarna hur foton på

mobilen används för att upprätthålla relationer med familj och vänner. Syftet är att undersöka vilket socialt beteende som uppmanar att dela bilder, då med frågeställningar som hur, när och med vem man delar bilderna med. I deras andra artikel vinklar författarna studien så att fokus ligger på hur tekniken kan utvecklas och förbättras för användaren.

Millennieskiftets tekniska framfart har gjort att kameran har i större utsträckning blivit ett medium för att visa upp sitt vardagsliv hellre än enbart ceremoniella ögonblick. Delvis en teknisk utveckling som styrs av marknadskrafterna och man bör inte bortse från de eventuella följderna inom det sociala och kulturella. José van Dijck (2008) förklarar hur kognitionsvetenskap och sociokulturella transmissioner i kombination med tekniska förändringar, har påverkat bilders roll som kommunikationsmedel. Van Dijck menar att man kan se en förändring, framförallt i den yngre generationen och hur de använder bilder som ett instrument för social interaktion och för att skapa gemenskap. Social interaktion refererar till den interaktion som sker mellan individer som oftast förmedlas av eller i förekomsten av tekniska produkter. Under senare år har man sett stora förändringar i balansen mellan de olika sociala användningsområdena: ”from family to individual use, from memory tools to communication devices and from sharing (memory) objects to sharing experiences” (van Dijck, 2008:61). En del av denna förändring återspeglas i hur populär ny teknik är. I form av hårdvara, ger den vika för multifunktionsenheter som kombinerar kamerafunktionen med MP3-spelare, email funktion, kalender, GPS funktioner, bildredigering och omedelbart kunna dela allt med resten av världen. Den moderna kameratelefonen tillåter helt nya användningsritualer, t.ex. att ta en bild under en livekonsert och omedelbart dela den vidare till sina vänner. Van Dijck (2008) menar att dessa nya digitala verktyg påverkar avesvärt hur människor umgås och interagerar med varandra, och i förlängningen, hur de ser på sina relationer. I samma essä frågar sig José van Dijck om möjligheten till bildmanipulation har

7

blivit en integrerad del av den självbiografiska hågkomsten. Intresset för tekniken och användaren har ökat på senare tid, författarna Kindberg, Spasojevic, Fleck och Sellen (2004) är några som djupdykt i området. Deras studie How and Why People Use Camera Phones inriktar de sig på användningen av tekniken och värdet av kameramobiler, samt hur man kan utveckla tekniken för att höja dess värde för användaren. Genom att använda kombinerade metoder av intervjuer och diskussioner kring specifika bilder, undersökte de vad människors intentioner var när de tog bilden och när de delade den.

Sherry Turkle (2011) beskriver hur tekniken tar över våra liv och beskriver vad tekniken gör med vår samtid. När kommunikation medialiseras innebär det att vi som enskilda individer får svårare att tänka oss en tillvaro utan tidningar, mobiltelefoner och internet. Utan dem skulle vi riskera att hamna i utanförskap eftersom vi inte skulle kunna vara en del av samhället genom att cirkulera dess gemensamma kunskaper och erfarenheter. Turkle menar att ju mer vi använder tekniken, ser till att den får en central roll för vår överlevnad, ju mer kopplar vi tekniken till vår identitet. Det i sin tur kan ge upphov till känslor som att vi inte är samma person eller att vi inte kan leva utan tekniken. ”People love their new technologies of connection” (Turkle, 2011:152). Allt för ofta händer det att ett samtal ansikte mot ansikte blir avbrutet av ingående samtal, sms eller notifikationer från t.ex. Instagram eller Snapchat. Och allt för ofta får det som händer i verkliga livet vänta, till fördel för det virituella livet som krävde uppmärksamheten. Numera, när man kan ta med sig mobiltelefonen överallt, glider man lättare in och ut ur sitt virituella liv som Turkle (2011) kallar det. Hon förklarar det såhär: ”so, for example, mobile connections help adolescents deal with difficulties of separation. When you leave home with a cell phone, you are not as cut off as before” (Turkle, 2011:243) och menar att det blir lättare att hantera de spänningar som uppstår i vardagen för att man inte behöver vänta med att ta hand om sitt virituella liv tills man kommer hem.

Anna Dahlgren (2013) tar ett steg ifrån hårdvaran och fokuserar på bilders och närmare bestämt fotoalbumets funktion. Hon menar att fotoalbumet ordnar, klassificerar, presenterar och konstruerar olika innehåll. Hon belyser hur fotoalbumet styr seendepraktiker och tolkning, och hur de reflekterar och konstruerar föreställningar och uppfattningar i relation till historiska, sociala och kulturella omständigheter (Dahlgren, 2013:8). Precis som Jansson (2008) ville beskriva ”lagrandet av kommunikation i tiden” vill Dahlgren (2013) belysa hur bilder, fotoalbumet, gör just detta genom att vara ett medium för att samla, ordna, ställa ut och betrakta bilder. Hon menar att därför är det en kommunikationsteknologi som är nära förbunden med sociala och kulturella apsekter. Dahlgren ser fotoalbumet som en

8

representationsform som likt andra medier utgörs av en särskild form och kombination av modaliteter. Denna synvinkel menar hon betonar fotoalbumets mediala karaktär i betydelsen mellanmänsklig förmedling. Utvecklingen av så kallade nya medier sägs ske i växelspel och dialog med äldre medier, när nya medier träder fram är de inte tydligt definierade, och att deras slutgiltiga betydelse och funktion formas över tid (Dahlgren, 2013:52). Det Dahlgren är klar med är att fotoalbumet är ett medium i den meningen att det kommunicerar ett budskap genom fotografiska bilder. Hon beskriver att en effekt av den fotografiska bildens särskilda relation till tid, alltså det mätbara exponeringsögonblicket, tillskrevs även albumet och dess bilder i allt högre grad en tidsaspekt. Dahlgrens utgångspunkt blir särskilt intressant när min studie riktar in sig på det mobila kameraalbumet med alla dess funktioner.

2.3 Mobilkameraalbumet och den fotografiska bilden

Dahlgren (2013) diskuterar hur fotoalbum kan vara ett kommunikationsverktyg. Förr ansåg man även att albumet hade pedagogiska och sociala funktioner då betraktaren kunde träna sig att se: urskilja och särskilja, utseende och släktdrag, därmed skapades en känsla av gemenskap. Till detta kom föreställningen om seendet som ett utvecklingsbart eller bildningsbart verktyg för kunskapsinhämtning. Dahlgren poängterar även att albumet fyllde flera olika funktioner på såväl individuell som samhällelig nivå. Även då hon pratar om analoga fotoalbum från slutet av 1880-talet, är hennes perspektiv mer än tillämpligt för samtidens digitala mobila album. Dahlgren (2013) menar även att när fotografier och fotoalbum används för att minnas och bevara i en konkret betydelse, framträder den fotografiska bildens dualitet särskilt tydligt. ”Personliga fotografier är inte skapade för att avkodas av en stor, heterogen grupp människor och har därför inte den instrumentella bildens breda kod, en enkelt greppbar bildtext” (Dahlgren, 2013:244). Hon menar att den fotografiska bilden både är ett diskursivt, kontextberoende språk och på samma gång en kulturell kod eller ett dokument (Dahlgren, 2013:230). Även Thompson (2005) förklarar detta och menar att olika kategorier av bilder anger kulturellt sätt ett system av koder som påverkar hur och vad man ser i bilden. Han fortsätter med att förklara att kodsystemen inte är självständiga utan påverkas av varandra och andra faktorer som påverkar den position som betraktaren finner sig i för stunden (Thompson, 2005:20).

Karin Becker (2002) behandlar vardagsfotografier och beskriver hur det har kommit att utgöra stoffet för en betydande del av de bilder som vi mer eller mindre dagligen tar del av och använder till att skapa mening kring. ”Förmågan att föreställa sig själv som bild har blivit

9

en del av vår visuella kultur” (Becker, 2002:20). Hon förklarar att med det privata vardagsfotografiet har vi möjligheten att känna igen oss direkt och att bildens motiv refererar till något som redan är en del av våra liv. Alltså har vi inte bara förmågan att kunna spegla oss som oss själva i de bilder vi ser, utan vi kan också tänka oss själva som bild. Becker (2002) beskriver även att amatörfotografins främsta motiv är att avbilda livet som vi ser det. Även om amatörfotografier oftast tas under förutsägbara ögonblick i samband med familjemiddagar, julafton, utomlandssemestern eller födelsedagar, så har bilderna en viss ovisshet över sig, som att de inte varit medvetna om att kameran varit där. Vi omformar ordinära händelser till att uppfattas som unika, spektakulära och roliga händelser. Det är en ikonisk form för hur amatörfotografier ser ut menar Becker (2002) och har varit en del av den visuella kulturen sedan handkameran först äntrade den Europeiska marknaden. Den här typen av bild menar Becker (2002) är väl etablerad hos betraktaren och identifierar den med en privat hemmaatmosfär. Med dessa bilder, hur ointressanta de än må verka vara, menar Becker (2002) att man kan följa en enskild människas utveckling. Över tid kopplas bilderna till förändring och i den användningskontexten förvandlas amatörfotografens fotoalbum till en visuell livskrönika.

Sedan fotografiet uppfanns har det alltid och oupplösligt varit förknippat med hågkomsten. Batchen (2004) är en som menar att fotografier gör att man minns familj, älskade vänner, speciella stunder, resor och andra evenemang. Det talar över tid och plats och på så sätt skapar fotografiet ett känslomässigt band mellan bilden och betraktaren. Men genom sina texter erbjuder Batchen (2004) även nya perspektiv, han menar att när vi tittar i våra fotoalbum så är det en kombination av vårt eget minne inom oss, alltså historier som andra har berättat kring fotografiet och vad bilden i sig denoterar, som återskapar ett minne hos oss. Även van Dijck (2008) har ett annat sätt att se på fotoalbumets bilder. När bilden blir ett visuellt språk minskar värdet hos enskilda bilder, medan den allmänna betydelsen av visuell kommunikation ökar. Van Dijck menar att vi använder bilderna inte för att fixera ett minne utan för att ständigt ompröva våra tidigare liv och reflektera över vad som har varit, vad som är och vad som kommer att bli (van Dijck, 2008:72).

Ett par år innan den digitala revolutionen skrev Susan Sontag (2001) att när vi samlar på fotografiska bilder så samlar vi på världen. ”It is mainly a social rite, a defence against anxiety, and a tool of power” (Sontag, 2001:8). På samma sätt som fotografiet hjälper oss att fånga och emballera vår omvärld, så inbjuder fotografiet också till att samla och paketera bilderna i sig. Sontag (2001) menar att den fotografiska bilden kan förvränga verkligheten.

10

Hon menar samtidigt att det förutsättet också att det som visas på bilden existerar eller har existerat. På samma sätt som fotografiet kan ge individen en föreställd äganderätt till ett overkligt förflutet, på liknande vis kan det hjälpa människor att erövra områden de finner sig osäkra i (Sontag, 2001). ”I glance at my watch to sense the time; I glans at my BlackBerry to get a sense of my life” (Turkle, 2011:163). Genom föregående citat förklarar en av Turkles (2011) informanter på ett slagkraftigt sätt precis hur bilderna, och i förlängningen även mobilen, är verktyg för identitetsskapande.

2.4 Bildens funktion i social interaktion

I enlighet med Dahlgren (2013) och Jansson (2009) beskriver Wærn, Petterson och Svensson (2004) hur bilder används som ett kommunikationsmedel och belyser hur bilder kan ha en stor betydelse i kommunikationen mellan människor. ”Bilder är en del av det mänskliga språket och ingår i vårt vardagsliv, ofta på mer avgörande sätt än text” (Wærn, Petterson, Svensson (2004:07). Främst tänker jag på sociala medier som Instagram eller Facebook där bild har fått en mer ledande roll än text. Vi talar inte med varandra bara i ord utan allt oftare gör vi det med bilder. Istället för att bilden ska komplettera ordet är det ordet som ska komplettera bilden. I vid bemärkelse kommunicerar vi dagligen genom bildmaterial, både fotoalbum, skyltar på toalettdörrar och bilder i klädeskataloger. Om bilden används i så stor grad som ett kommunikationsmedel borde åskådningsförmågan bildas i högre utsträckning. Anna Dahlgren (2013) förklarar att på tidigt 1800-tal fanns det en föreställning om att fotoalbumet hade pedagogiska, sociala och instrumentella funktioner (2013:130). Man ansåg redan då att seendet var ett utvecklingsbart eller bildningsbart verktyg för kunskapsinhämtning. Betraktandet, seendet var alltså inte givet av naturen, utan behövdes tränas och utvecklas. Det skulle betyda att det kommunikationssätt som bl.a. Jansson (2009) och Wærn, Petterson, Svensson (2004) förespråkar, kan utvecklas och förfinas, för att bättre förstå bilden man tittar på, och bildens innehåll.

Dahlgren (2013) fortsätter med att beskriva hur man i 1800-talets fotoalbum blandade motiven friskt, där kunde man se kungligheter och borgare, skådespelare och mördare, hundar och konstverk, antika tempel och järnvägsbroar i samma album. Det är inte olikt från en mix av bilder som man kan finna i ett digitalt, eller mobilt, fotoalbum. Dahlgren (2013) berättar även hur 1900-talets album beskrevs som en nostalgiskt tillbakablickande uttrycksform. Dahlgren (2013) beskriver även att bilder kan ha en mycket stor betydelse, åtminstone för att locka fram minnen och påverka oss känslomässigt. En bild kan framkalla en våg av minnen

11

som sträcker sig bortom själva motivet; vilka personer som var där, på vilken plats bilden är tagen och vad som hände ögonblicket innan eller efter fotot var taget (Dahlgren, 2013:277). Vad Dahlgren (2013) pratar om är hela grunden till ett fotoalbum, digitalt eller analogt. Jag vill kort lyfta in Pierre Bourdieu (1990) som förklarar att alla vardagens aktiviteter och artefakter bidrar till att klassificera vilka vi är. Alltså om vi har körkort eller inte, om vi läser Nyheter24 eller Sydsvenskan, om våra fritidsintressen är balett eller hockey, så menar Bourdieu att det uttrycker något om vår identitet (Bourdieu, 1990:48). Utifrån Bourdieus (1990) teorier kan vi förklara varför man väljer att spara bilder i sitt kameraalbum som daterar bakåt i tiden, t.ex. från när man tog körkortet eller när man träffade sin hockeyidol. Bourdieu (1990) menar att det är för att påminna sig själv om vilka artefakter som är knutna till ens identitet.

För att fortsätta på Dahlgrens (2013) spår om fotoalbumet citerar jag ”Fotografiet handlar om det förgångna, det som inte längre är nåbart. En konsekvens av detta är att fotoalbumet inte är en dokumentation av ett levt liv och inte heller speglar människors vardagsliv” (Dahlgren, 2013:132). Hon menar här att de bilder från olika fotoalbum som hon tagit del av inte speglar verkligheten, människornas vardag. Dahlgren pratar om 1800-talets fotoalbum, men jag tycker det går lika bra att tillämpa på 2000-talets digitala fotoalbum. Janson (2009) plockade tidigt upp den tråden och menar att bilder på en gång är konstgjorda och verkliga. Då menar han att de finns på båda sidor gränsen (Jansson, 2009:37). I samband med teknikens möjligheter att manipulera bilderna kan man förstå Janssons farhågor att konstgjorda bilder flätas samman med verkliga och fördunklar bilden av vem man är och hur man lever. Jansson (2009) pratar även om något som han kallar individualiseringsprocessen. Vilket innebär att man är reflexiv (själv-tolkning) och betyder att man försöker förstå både sig själv och andra för att därigenom kunna se det mellanrum som skiljer jaget från omgivningen (Jansson, 2009:39). Varje människa behöver kommunikation för att komma närmare andra människor, men också för att i lika hög grad vara annorlunda, för att skapa distans och mellanrum i det sociala livet. Ingen vill vara en identisk kopia av någon annan. Baserat på Janssons (2009) teorier är bilderna vi sparar i kameraalbumet av högsta vikt när vi ska försöka definiera vem vi är och vem vi inte är. Hammarén & Johansson (2009:54) beskriver det så tydligt hur individer med hjälp av teknik bygger en identitet, ”fäster sig vid fotografier och omvandlar deras drömmar om status och individualitet till ett slags verklighet”.

Den verklighet vi lever idag har gett upphov till nya former av offentlighet, men det innebär inte att den traditionella – samtidiga närvarons offentlighet – har försvunnit. José van

12

Dijck (2008) beskriver det som att bilderna tar klivet ut från mobilen och in i vår sociala värld eftersom bilderna cirkulerar i mellanmänsklig interaktion. Bilderna kan vara en del av konversationen eller granska bilderna för att bekräfta sociala band mellan vänner. Denna användning av bilderna tycker van Dijck (2008) verkar vara viktigare än att organisera bilderna, titta på dem, en aktivitet som han refererar till som föråldrat. Thompson (2005) förklarar vad en interaktion face to face är och säger att den oftast är en dialog i sin karaktär, i det att den oftast innefattar en tvåvägskommunikation. ”In this type of interaction, the participants are immediately present to one another and share a common spatial-temporal framework; in other words, the interaction takes place in a context of co-presence” (Thompson 2005:32). Thompsons syn på interaktion går direkt att kombinera med van Dijck (2008) teori om hur ungdomar delar bilder. Han menar att ungdomar säger sig använda sina bilder som ett register över sina liv men studien avslöjar att de använder bilderna för social kommunikation (van Dijck, 2008:60). Han kunde se hur ungdomarna ser bilderna som cirkulerande meddelanden, ett interaktivt utbyte där personliga bilder blandas med publika bilder, t.ex. bilder från magasin, internet eller teckningar.

13

3. Metod

Under denna rubrik redogörs den metod och det tillvägagångssätt som jag använt mig av för insamlingen av empiriskt material. Här belyser jag också de faktorer och ställningstaganden som legat till grund för urval, förberedelser, genomförande, bearbetning samt presentation av material.

3.1 Intervjumetod

Utifrån mina frågeställningar har jag valt kvalitativa samtalsintervjuer för insamling av empirin. Med kvalitativa samtalsintervjuer söker man efter respondenternas känsla, uppfattning eller förståelse kring en fråga, vilket lämpar sig väl för min uppsats riktning (Denscombe, 2009). Vilken intervjumetod som ska användas avgörs av vissa variabler, t.ex. forskningsprojektets perspektiv, vilka frågeställningar arbetet har, vilka resurser som tillgodoses samt vad undersökningsobjektet är. Kvalitativa samtalsintervjuer kan genomföras grupp eller individuellt. Med utgångspunkt från mina forskningsfrågor samt syfte har jag valt att arbeta utifrån en semistrukturerad intervjuguide (se bilaga 1), där samtalen genomförts individuellt. Semistrukturerad betyder att frågorna har öppna svarsmöjligheter och ger människor mer lika chans att säga sin åsikt om samma frågor. Den lämpar sig bäst för när forskaren är intresserad av hur människor t.ex. upplevet en händelse av något slag, då får man möjlighet att frångå sitt frågeformulär för att ställa frågor om något som respondenten sa i ett tidigare svar (Denscombe, 2009).

3.2 Förberedelser

För att komma igång med mina intervjuer lånade jag ett startknep från Ehn & Löfgren (2012), där de använder uttrycket improviserad snabbintervju. Istället för att börja med regelrätta inspelade intervjuer, ställde jag spontant frågor till folk i min omgivning. Jag tog hjälp av vänner, familj och studentkamrater och bad dem berätta om deras erfarenheter. Detta gjorde att jag kunde testköra mina frågeställningar och få konkreta svar som t.ex. reflekterade tillbaka på hur jag hade formulerat frågan. Jag kunde se intressanta trådar, t.ex. bilder som sparats i syftet att senare delas med någon vän eller familjemedlem, trådar som jag annars inte hade upptäckt. Efter dessa samtal fick jag stryka frågor som handlade om bearbetning av video för att arbetet hade blivit för brett. Baserat på informanternas erfarenheter från

14

snabbintervjuerna kunde jag förbättra mitt första utkast till en intervjuguide. Poängen som Ehn och Löfgren (2012) vill göra med improviserade snabbintervjuer är att snabbt få in ett underlag för konkreta forskningsfrågor att arbeta vidare med.

Efter de improviserade samtalen gjorde jag två inspelade intervjuer baserat på det utkast till intervjuguide jag tidigare gjort. Dessa gjorde jag för att säkerställa att jag hade en naturlig ordning på frågorna, att mina frågor var formulerade på ett bra sätt och för att se hur långa intervjuerna skulle ta att genomföra. Det är genom transkriberingen av dessa två intervjuer som jag t.ex. kunna se om mina formuleringar fungerar i ett samtal. Baserat på dessa två intervjuer har jag kunnat färdigställa den befintliga intervjuguiden (se bilaga 1).

Jag har genomfört dessa två förberedande stegen för att kunna förtydliga min intervjuguide och vad det är jag vill undersöka, både för mig själv och för mina respondenter. För mig har det varit av stor vikt att frågorna är anpassade och avslappnade nog för att öka möjligheten att få fram relevant information för min studie.

3.2.1 Urval

Med mitt framtida yrke i bakgrunden har jag velat intervjua unga vuxna, som är den grupp jag hoppas kunna jobba med efter examen. Motiveringen är därför att rikta in mig mot gymnasieelever. Min första tanke var att maila ut till skolor i Malmöregionen. Tyvärr var det svårt för mig att komma ut till skolorna och av olika anledningar: ont om lärare, elever på praktik eller att tiden inte räckte till. Eftersom jag inte har ett direkt kontaktnät till gymnasieskolor vände jag mig till familj, vänner och kollegor, för att på så sätt komma i kontakt med gymnasieelever.

Två kriterier föll sig naturligt i sökandet efter informanter, de skulle ha en smartphone och där kameraalbumet användes relativt ofta. Smartphone refererar till de enheter som kan användas som en avancerad mobiltelefon och som en handdator, med funktioner som kalender, tangentbord, kontaktbok, anteckningsblock och digitalkamera (Wikipedia, 2014a). Jag valde bort att intervjua gymnasielever som inte har en smartphone för att jag ville fokusera på de ungdomar som redan har etablerat ett sätt att använda tekniken på. Detta för att säkerställa att informanterna skulle kunna bidra med relevant empiri och hjälpa mig besvara frågeställningen.

Sökandet av respondenter har resulterat i att geografin spritt ut sig till att innefatta södra Sverige. Eftersom jag inte på förhand valt vilka informanterna är, har jag varit öppen för att intervjua killar och tjejer. Då jag gjort intervjuerna i takt med att vi kommit i kontakt med

15

varandra, så blev det totalt nio informanter som intervjuats via Skype, sex tjejer och tre killar (se bilaga 2). Antal informanter motiveras med att datamaterialet skulle vara hanterbart med tanke på transkriberingsprocessen, analysarbetet och vara inom uppsatsens tidsramar.

3.3 Genomförande av intervjuer

Samtliga intervjuer har genomförts via Skype där vi video-chattat samtidigt som jag använt en diktafon att spela in intervjun med. Intervjuerna var beräknade till ca 30 minuter men har varierat i tid, mellan 26-42 minuter långa samtal. Innan intervjun startade klargjorde jag vad mitt undersökningsområde var, utan att låsa fast vid syftet för hårt. Østbye, Knapskog, Helland, Larsen (2004) menar att om forskaren slår fast vid syftet för hårt är respondenterna mindre benägna att sväva ut under samtalet och prata om något som relaterar. Jag har strävat efter att ha en röd tråd i intervjuerna, men varit angelägen om att ge informanterna möjlighet och utrymme att utveckla sina svar och har därför försökt att läsa av tystnaden, när den är behövlig och när den varit för länge. ”Om intervjuaren klarar att odla samtalsformen under intervjun, skapar det trygghet för både forskaren och informanten. Därför är det idealiska att en kvalitativ intervju försiggår som ett vanligt samtal” (Østbye, Knapskog, Helland & Larsen, 2004:104). Intervjuerna inleddes med enkla frågor som namn, ålder, sysselsättning och följdes upp av vilken mobil dom har, hur många bilder totalt de har i kameraalbumet och vilken som är den äldsta bilden. Dessa frågor har lett till många inledande skratt och berättelser kring deras äldsta bild. Jag har uppmuntrat informanterna till att prata fritt, delat mina egna erfarenheter, och gett utrymme till intressanta avvikningar, i förhoppningen om att samtalet skulle bli mer ärligt och öppet.

3.3.1 Etiska överväganden

Samhällsforskare förväntas vara etiska, man ska respektera deltagarnas rättigheter och värdighet, inte utsätta deltagarna och arbeta på ett sätt som är ärligt mot deltagarna (Denscombe, 2009). När jag kom i kontakt med intresserade gymnasieelever var jag uppriktig och öppen med vem jag var (lärarstudent) och var jag kom ifrån (Malmö Högskola) och vad syftet med min studie var. Innan jag påbörjade intervjuerna informerade jag deltagarna om att de insamlade uppgifterna om enskilda personer endast kommer att användas i forskningsändamål för min uppsats och att de har rätt att när som välja att avbryta sin medverkan.

16

Deltagarna har själva rätt att bestämma över sin medverkan, så kallat informerat samtycke. Denscombe (2009) förklarar att informanterna måste ha tillräckligt med information om studiens syfte för att kunna göra en förnuftig bedömning om de vill delta eller inte. Alla de medverkande informanterna som jag använt i det empiriska materialet har varit informerade om förutsättningarna och har tackat ja till att medverka och dela med sig av sina erfarenheter. Intresset för att läsa uppsatsen när den är klar har uttrycks av några informanter, vilket jag tyckte var okej, men informerade då om att resultatet är en akademisk text och uppbyggd därefter.

Alla namn som nämns i uppsatsen är fiktiva för att uppfylla kravet på konfidentialitet. Även de personuppgifter som delats under arbetets gång (även efter) kommer att förvaras på ett sätt så att obehöriga inte har kunnat ta del av informationen. Med detta följer jag Vetenskapsrådets (2009) direktiv vad gäller både informations- och konfidentialitetskravet.

3.4 Bearbetning av det empiriska materialet

Analysarbetet började redan när jag lyssnade på det inspelade materialet och transkriberade det. Intervjuerna har resulterat i fulla transkriberingar men de är inte ordagranna. Med det menar jag att hela intervjun har skrivits ner men inte följt en systematisk struktur där betoningar eller pauser har skrivits ut i kodord. Istället har jag använt mig av parantes där personen skrattar eller tar en lång paus, t.ex. (lång paus) eller (skrattar länge). Efter att intervjuera har transkriberats har jag lyssnat igenom intervjun ännu en gång, och haft mina anteckningar som manus. Vid dessa tillfällen har jag kunnat lyssna och försöka ta in det informanten säger. Det har lett till att jag kunnat upptäcka vissa mönster och kunnat sätta mig in i samtalen på ett bättre sätt.

Materialet har sedan brutits ner till mindre byggstenar med hjälp av en tematiserad analys av intervjumaterialet. Det gjorde jag genom att först skriva ut intervjuerna så att de fanns på papper och sedan klippt ut och delat upp svaren med hjälp av färgkoder. Baserat på informanternas liknande svar och innehåll har de blivit tilldelade en färgkod. I detta stadie har jag inte utgått från frågorna i intervjuguiden eller informanterna, utan bara försökt se mönster i materialet och kategoriserat efter det. Eftersom jag kunde se olika förklaringar bakom informanternas svar, kunde en färgkod få underliggande kategorier, för att gå på djupet och synliggöra informanternas tankeprocess. Jag har sedan försökt gruppera koderna till kategorier, som senare blivit till huvudrubriker, och därefter letat samband mellan koder och kategorier för att se mönster och teman i datamaterialet

17

Genom att arbeta med färgkoder ger det en visuell greppbarhet kring det empiriska materialet. Färgerna har i sin tur fungerat som märkningar som tilldelats rådata och har använts för att länka samman databitar (Denscombe, 2009). Att arbeta med färgkoderna har visat sig vara bäst lämpat för den här uppsatsen. Det är en repetitiv process men medför att begreppen förfinas och utvecklas genom processen. Denna arbetsprocess ledde fram till olika teman, som sedan sammanflätats till tre huvudteman som återfinns i uppsatsens struktur:

1. Mobilen som kommunikationsverktyg a. Vad tekniken gör möjligt b. Radera bilder

c. Säkerhetskopiera bilder

2. Mobilkameraalbumet och den fotografiska bilden

a. Vardagsbilder, amatörfotografi, kategorier – selfies b. Minnesbilden

c. Avkodning av bilder

3. Bildens funktion i social interaktion

a. Sociala medier och andra användningsområden b. Face-to-face interaktion

c. Oskrivna regler d. Privat eller offentlig

18

4. Resultat och teoretisk tolkning

Under detta kapitel synliggör jag i tre huvuddelar mitt empiriska material med utgångspunkt utifrån teoriavsnittet kring bearbetningen av materialet och kompletterar materialet med underrubriker baserat på avsnitt 3.4. Samt för ett analytiskt samtal inom de teoretiska ramar som tidigare presenterats.

4.1 Redskap för kommunikation

Alla informanter har en egen smartphone med kamera och kameraalbum, och de är mer eller mindre flitiga användare av sociala medier sedan tidigare. Nedan följer tre citat hämtade från tre informanter som på olika sätt beskriver hur mobilen som teknik skulle förändra deras liv ifall den försvann.

Ja men säg att din mobil går i sönder, och du måste vänta på att få en lånemobil, och går en vecka utan mobil… Du får kämpa med att folk ska kunna kontakta dig, du har typ eh reseguider och allt sånt i den, hur du ska ta bussarna och så, bara som en sån sak att kolla hur vädret ska bli idag, ja men allt möjligt, du kan inte göra vardagliga saker, som att sitta och lyssna på musik. (Jacky, 18 år)

Det skulle ju vara värdelöst! Om man ser något roligt, eller träffar någon person som man liksom ser upp till, jag vet inte, kanske ta kort och kanske kolla tillbaka på det och visa för kompisar… (Justus, 17 år)

...men visst jag tycker ju om att ta foto, och det är ju det som är problemet för har jag mobilen med mig och inte systemkameran, så kan jag bara ta en med mobilen och sen bearbeta bilden när jag kommer hem. Jag vet inte vad jag hade gjort om.. för att en systemkamera är väldigt klumpig att ha med sig.. såå.. och jag har gärna inte den runt nacken hela dagen... (Malin, 17 år)

Informanterna beskriver olika sätt att se på hur teknikens bortgång skulle förändra deras liv. I Jackys (18) svar kan vi utläsa en problematik i att inte kunna bära med sig en teknisk utrustning man är van vid. Enkla saker som att lyssna på musik eller möjlighet att ringa någon kräver att användaren har andra, separata enheter att använda. I samma svar beskriver Jacky (18) två olika sätt som hon använder mobilen på, först beskriver hon hur funktioner försvinner som att inte ha tillgång till reseguider och i nästa förklarar hon mobilen som ett underhållningsverktyg. Som Malin (17) beskriver det är systemkameran mycket mer otymplig än mobilkameran, som man enkelt kan nå från byxfickan. Hon förklarar även att det blir ett problem för hennes intresse att fotografera, eftersom systemkameran är svår att bära med sig i det vardagliga livet, men med kameran på mobilen kan hon förlänga sitt intresse och i så fall

19

välja att redigera bilderna sen när hon kommit hem. Justus (17) beskriver hur tillgängligheten försvinner och hur svårt Justus (17) tycker det blir att upprätthålla sina intressen och att hålla kontakten med vänner. I likhet med van Dijcks (2008) uttalande kring den nya tekniken och hur den påverkar unga vuxna, tilltalas även mina informanter av den nya tekniken och dess potentiella möjligheter. På frågan ifall man är medveten om att industrin vill skapa ett behov hos användaren i och med den nya tekniken svarar de flesta att de är medvetna om detta.

Jag tror inte mobilerna i sig har velat det, men det här med Facebook och Instagram, att det är dom som har skapat beroendet att fota allting (Dessi, 18)

Man visste ju inte att det fanns då, så då kunde man ju inte längta efter det.. Nu känner jag att jag behöver det.. det är ju en fördel att ha bilderna med sig hela tiden… (Lukas, 17)

Ja klart, smartphones är ju en relativt ny grej, så det skapar ju ett behov, ett sätt att typ använda telefonen på, sen finns det ju appar och sånt som gör det ännu enklare, typ Instagram.. (Mirella, 16)

Folkets efterfråga och marknadens tillhandahållande har påskyndat teknikens framfart. Lukas (17) sätter ord på detta när han säger att han inte visste att han behövde tekniken innan han hade provat den, men nu när han fått prova den så vet han att han är i behov av tekniken. Numera är mobilen är multifunktionsenhet som kan tillfredsställa alla våra behov, och som Mirella (16) säger går det att anpassa varje användares behov genom olika appar. Gymnasieungdomarna i denna studie är medvetna om hur industrin ser ut och ser inte alltid det som ett problem.

4.1.1 En komplex reservplan

Att radera bilder från kameraalbumet kan vara problematisk. Det finns en teknisk aspekt som är viktig att inte bortse ifrån, huruvida man har för vana att säkerhetskopiera sina bilder eller inte, nu när möjligheten till molntjänster poppar upp överallt. Nedan följer en förklaring som Dessi (17) beskrev kring hur det är att radera och spara bilder på andra ställen än mobilen.

Om det inte går att rensa mer då? Alla bilder du har på telefonen, är bara såna bilder du vill spara..

Phue.. dåeee, hade jag ehm.... (skrattar)... herregud, jag hade fått sån panik... (skrattar)..

Varför det?

Jag hade sprungit hem och lagt in alla bilder på datorn och sen raderat bilderna.. Sen hade jag nog övervägt att köpa en telefon med större minne faktiskt

Varför lägger du inte över bilderna nu då?

Ja men, för nu tänker man inte på det...

Hur gör du när du ska radera bilder från kameraalbumet?

20

jag ändå ångest, för att tänk så kan jag inte få tillbaka dom... Jag kan lätt ångra mig efter, vafan gjorde jag det för, det kanske kom med en bild som man inte tänkte..

Hur då menar du?

Jag vet inte, det är precis som att det betyder mer när det är på telefonen, för att det är så

lättillgängligt.. Så när jag skaffar ny mobil så kommer inte dessa bilderna va så viktiga som dom är nu när de är här i.. (Dessi, 18)

På frågan varför det är svårt att radera bilder i kameraalbumet svarade Mirella (16) följande:

För det är minnen, för man vill ha dom där så man kan kolla på dom ibland, för att en bild säger mer än tusen ord, man kommer ihåg mer när man ser på en bild… det finns så mycket känslor i ett fotografi.. (Mirella, 16)

En förklaring till varför Mirella (16) tycker det är jobbigt att rensa i albumet är som Jansson (2009) beskriver i hans teori kring att vi använder den tillgängliga tekniken för att bättre minnas och förstå oss själva. I det här fallet bidrar tekniken till att skapa gemenskap eller ritualer som påminner oss om oss själva. Mirella (16) kan ha svårt att radera dessa bilder för att hon känner att de påminner om henne själv, på det sättet kan kameraalbumet (tekniken) förknippas med identiteten (jaget). I enighet med Dahlgrens (2013) teori om att fotoalbumet har en medial karaktär i betydelsen mellanmänsklig förmedling. Rädslan för att det inte ska vara tillgängligt längre väcker känslor hos informanterna. Dessis (18) ångest över att behöva tänka på hur hon skulle ha gjort ifall minnet var fullt på telefonen, resulterar i att hon behöver lösa ett akut problem som grundar sig i att hon inte säkerhetskopierar sina bilder från början. Hon belyser även komplexiteten som kameraalbumet tillför, och menar på att bilderna har ett högre värde när de finns i mobilen än när de finns på datorn. Även Lukas (17) berättar att han inte tycker det är samma sak att ha bilderna på datorn som på telefonen.

Det är inte samma sak att ha dom på datorn som att ha dom på mobilen, man kollar ju inte ens på datorn så som man gör på mobilen.. jag vet inte hur jag ska förklara det, det bara är så för mig i alla fall.. (Lukas, 17)

Mobilen, kameraalbumet och apparna tillåter en större spelarena och nya möjligheter för identitetsprocessen. Van Dijck (2008) frågar sig hur bildmanipulation ställer sig till hur hågkomsten av sig själv ser ut när tekniken möjliggör det i större utsträckning. Dahlgren (2013) i sin tur spekulerar kring hur man ser på bildens äkthet, eftersom bilden ser till det mätbara exponeringsögonblicket, kompletterar författarna varandra. Jag frågade vilka bilder man väljer att har kvar i kameraalbumet när man är i processen att radera bilder.

Dubbletter från Instagram tar man bort, så raderar man originalet, för bilden som man la upp på Instagram är ju ändå bättre eftersom den är redigerad (Mirella, 16)

21

I Mirellas (16) fall får den redigerade bilden automatiskt en högre status i kameraalbumet, just för att den är redigerad. Van Dijcks (2008) farhågor över hur vi kommer ihåg oss själva är inte helt tagna ur luften. Uppdateringar görs flera gånger om året för att de senaste smarta telefonerna ska ha det bästa redigeringsverktyget, direkt i kameraalbumet.

4.1.2 Att spara och vara delaktig

Enligt Dahlgrens (2013) utgångspunkt kring bildens funktion som en kommunikationsteknologi och den fotografiska bildens relation till tid, finner jag intressanta svar hos mina informanter vid frågan om vilka bilder de sparar i mobilen, och varför man sparar bilderna.

När jag är med mina systerdöttrar brukar jag fota rätt så mkt, det är ju kul och titta och se hur de förändras när de är så små tills dom blir större (Roxanne, 18)

Det är bra att ha, typ när folk fyller år och så.. (Klara, 17)

..för man skickar ju bilder typ hela tiden, speciellt med Snapchat, och det är ju mycket mer personligt och liksom roligare än ett sms.. (Malin, 17)

Roxanne (18) antyder att bilderna i hennes fall används som en tidslinje, där hon kan visa sina systerdöttrar hur deras uppväxt sätt ut. Kameramobilens tillgänglighet möjliggör denna process och tillåter Roxanne (18) att använda kameraalbumets funktion på det sätt hon önskar. Klara (17) använder bilderna till när hennes vänner fyller år. Bilderna har sparats i kameraalbumet och delas sedan via mobilens funktioner och appar, möjligen för att påminna personen om dennes tidsresa sedan bilden var tagen, eller för att det blir lite mer speciellt att säga grattis med ett foto. Malin (17) tycker att det är roligare och mer personligt att skicka bilder från mobilen. Lukas (17) har en enkel, men väldigt tydlig förklaring till varför man sparar bilder i kameraalbumet: ”Det är roligt, bilderna tar inte någon plats heller..”. Att mobilen finns lättillgängligt i fickan, en ständig följeslagare, underlättar möjligheten att ständigt vara uppkopplad. Gymnasieungdomarna beskriver hur de upplever ett större behov och användning av bilder i deras umgänge i och med de olika applikationerna, kameran och kameraalbumet. Mobilen tillför en viss underhållningsnivå och i kombination med tillgängligheten är i enighet med det Turkle (2011) säger: ”People love their new technologies of connection” (2011:152). Mobilen söker efter, och apparna skapar ett behov av uppmärksamhet, och tillförser man inte detta försvinner en del av sitt virituella jag. Kopplingen mellan den nya tekniken och identitetskapande blir även här tydlig. Tekniken blir

22

en del av den gemensamma kunskapen och erfarenheten som händer i sin umgängeskrets. Det finns en förhoppning om att stödet för bildmeddelande som används av mobiltelefoner med inbyggda kameror kommer att etablera fotografiska bilder som en ny genre inom mobil kommunikation (Kindberg, Spasojevic, Fleck och Sellen, 2004).

4.2 Kameraalbumet och den fotografiska bilden

4.2.1 Vardagsbilder och innehåll

En viktig fråga i arbetet har varit vilken typ av bilder informanterna har i sitt kameraalbum.

Jag tar inte bild på mig när jag är ledsen för jag tycker det är, inte negativt men, om jag tittar på dom bilderna någon annan gång när jag är glad så tänker man ju tillbaka och bara ååh jag mådde jättedåligt, så kanske det blir en negativ reaktion (Malin, 17)

Selfies, mina systerdöttrar, kanske när jag har en tjejkväll och har gjort lite gott med frukt och sånt så Instagramar man det, festbilder, om jag är utomlands så kanske jag fotar någoting (Roxanne, 18)

Fylle bilder, utomlandssemester och selfies, är väl det som är huvudkategorierna i min telefon, ja och såna roliga citat liksom.. men jag skulle nog ändå säga att typ 50% är selfies.. (Dessi, 18)

Mycket bilder som man sparar ner från 9gag och så är de la på andra i familjen, det är la nästan inga selfies, några fåtal bara... (Olof, 17)

Det är ju mest såna jag sparat från internet, citat, selfies, asså jag har mest bilder på roliga bilder, typ från 9gag, du vet, och så vissa fotbollsspelare som man ser upp till (Justus, 17)

Min omgivning är mitt intresse så jag har många bilder på mitt intresse hellre än bilder på andra… (Lukas, 17)

Som Bourdieu (1990) beskriver hur olika artefakter bidrar till att klassificera vilka vi är, beskriver innehåller i bilderna hur ungdomarna kan använda bilderna för att inkludera och exkludera artefakter som de förknippar med sig själva. Lukas (17) sparar mycket bilder som har med hans intresse att göra, lika så gör Justus (17) som sparar bilder på vissa fotbollsspelare som han ser upp till. Olof (17) beskriver att han sparar ner väldigt mycket bilder från 9gag, som är en underhållningssajt som i huvudsak består av humoristiska bilder i form av diverse internetfenomen (Wikipedia, 2014b). Som Olof (17) förklarat innan är det i syftet att dela bilderna med någon annan. Men han har även bilder på familjen, Olof (17) gör även en skillnad med vilka bilder han väljer att spara var när han säger: ”På Instagram är det bilder på mig och mina kompisar, på min telefon har jag mycket mer bilder på saker och på min familj, lite så..” (Olof, 17). Vid en första anblick verkar killarna mer sparsamma i vilka

23

bilder de har kvar i kameraalbumet. Bildernas innehåll kan även vara en representant för deras vardag. Bilder och fotografier förmedlar olika riktningar och vinklar, ett fotografi behöver därmed inte vara objektiv empiri eftersom saker har valts bort och valts ut. Vardagsfotografier har kommit att utgöra stoffet för en betydande del av bilderna som vi mer eller mindre dagligen tar del av och använder (Becker, 2002). Vi har möjlighet att känna igen oss direkt i motivet, Becker (2002) förklarar även hur bildens motiv refererar till något som redan är en del av våra liv.

Malin (17) beskriver hur hon inte tycker om att ta bild på när hon är nedstämd, för att den känslan gör sig påmind när hon sen kollar tillbaka på bilden. Dessi (18) och Roxanne (18) förklarar att de brukar ta bilder på sig själva, Dessi (18) känner att bilderna på sig själv utgör större delen av de bilder hon har i kameraalbumet. Selfies, bilder på sig själv, verkar vara en kategori representerad hos alla informanter. Becker (2002) menar att vi har en förmåga att kunna spegla oss som oss själva i de bilder vi ser, men vi kan också tänka oss själva som bild. Möjligheten att dokumentera sig själv har blivit enklare med åren och synnerligen lättare att spara bilderna i kameraalbumet.

När man ser till bildernas innehåll är det beroende på intresse och personlighet men också till en viss del, tekniken.

Ja alltså folk kan ju ta bilder mitt så i klassrummet liksom.. De finns en sån ny app, Snapchat, det är som sms fast med bilder liksom, den kan man bara dra upp i klassrummet och ta en snabb bild liksom hehe (Klara, 17)

Man redigerar ju på Instagram, men man sparar sällan originalet, det är ju det fulaste alternativet (Mirella, 16)

Klara (17) beskriver här hur hennes klasskompisar kan plocka fram mobilen mitt i klassrummet och ta en bild, hon menar att det är som ett sätt att smsa, fast med bilder och då oftast bilder på sig själv. Det kan förklaras med att det är oftast det som finns närmast till hands. Becker (2002) menar att även om amatörfotografi tas under formella ögonblick som julafton och födelsedagar så har bilderna en viss ovisshet över sig, som att personerna i bilderna inte är medvetna om att kameran är där. I detta fall verkar det som att klasskompisarna är väl medvetna om kamerans närvaro. Informanterna omformar ordinära händelser, som att sitta i korridoren, 10 minuters rast eller SO-lektionen, till en spektakulär händelse som är värt att ta bild på. Mirella (16) förklarar att hon bara redigerar med Instagram men att hon väldigt sällan sparar original bilden för att det är den fulaste bilden. Beckers

24

(2002) teori om amatörfotografiet menar att det är en ikonisk form och har varit en del av den visuella kulturen väldigt länge, och menar att man kan följa en enskild människas utveckling.

Alltså.. jag har nog alltid gjort så, min mobil har alltid varit fullpackad med bilder.. jag vet inte, jag har typ hur många bilder som helst på typ ingenting.. typ inspirationsbilder som jag inte använder, men som jag ändå har kvar liksom.. (Jacky, 18)

Jacky (18) beskriver hur hon samlar på sig en hel del bilder, sparar dessa i kameraalbumet och har gjort så en längre tid. Hon kan inte riktigt förklara varför hon sparar bilderna eller varför hon inte gör sig av med dem, däremot benämner hon bilderna som inspirationsbilder. För att följa Beckers (2002) teori om att bilderna genom tid kopplas till förändring kan man i den användningskontexten förvandla amatörfotografens kameraalbum till en visuell livskrönika. Det kan även förklara varför Jacky (18) inte vill göra sig av med bilderna, trots att de inte kommer till någon användning, de är för henne ett sätt att se tillbaka och bli påmind om vilket innehåll, vilka artefakter som hon en gång förknippade med sig själv.

Bildernas innehåll är inte alltid skapat för någon annan att titta på, även en selfie kan vara för den som tagit bilden.

men det är ju inte att jag sitter och tänker: aa just dessa personer ska se denna bilden, utan det är mer liksom mhm, I’m fine today, and I will remember me (Jacky, 18)

Dessi (18) svarar på frågan varför hon tar bilder vid olika tillfällen:

Jag kan tänka mig att det är när det uppstår någon slags glädje i min kropp, det är då jag tar fram och bara måste fota det där.. (Dessi, 18)

Batchen (2004) förklarar att bilder talar över tid och rum och på det sättet skapar fotografiet ett känslomässigt band mellan bilden och betraktaren. Genom Batchens (2004) teori och Jackys (18) svar knyts ett band mellan hennes egna bilder och henne själv, genom bilderna kan hon minnas sig själv. Jacky (18) kan med hjälp av hennes selfie komma ihåg vilken dag hon tog bilden, hur hon mådde och var hon befanns sig. Innehållet är på det sättet mer en känslodagbok än en bilddagbok. Dessi (18) bekräftar det genom att säga att hon motiveras när hon känner en viss känsla, och vill komma ihåg den känslan, då i förlängningen även den situationen.

4.2.2 Fotografiska bilder och minnet

När gymnasieungdomarna tittar på sina bilder har varit av stort intresse under arbetet och det finns flera teorier kring varför, såhär svarade några av mina informanter:

25

För det är minnen, för man vill ha dom där så man kan kolla på dom ibland

För att en bild säger mer än tusen ord, man kommer ihåg mer när man ser på en bild Det finns mycket känslor i ett fotografi.. (Lukas, 17)

Som jag har praktik i Danmark, det är ju en rätt lång bit att åka, när du inte har något att göra och nätet försvinner då går man automatiskt till sina bilder och kollar igenom dom.. bara för att det är trevligt , du underhåller dig själv, du tittar tillbaka på gamla minnen, sen ser du den bilden eller det citatet och tänker att ja men den kan jag lägga ut senare, eller denna vill jag ha som bakgrundsbild.. det är bara najs att sitta och bläddra bland sina bilder… (Jacky, 18)

Det är ju så när man gör nåt kul eller ser nått fint så tar man alltid foto på det, så fort man vill komma ihåg det och ha det som ett minne, för att man vill ha kvar det liksom, spara det ögonblicket eller vad man säger.. (Klara, 17)

Lukas (17) drar till med att en bild säger mer än tusen ord och att man därför kommer ihåg mer när man tittar på en bild. Batchen (2004) har en teori om att när vi tittar i våra fotoalbum så är det egentligen en kombination av vad andra har berättat kring fotografiet och vad bilden denoterar i sig själv som återskapar minnet hos oss. Däremot verkar denna teori stämma in på ett fåtal kategorier och ska därmed inte ses som övertalande. Jacky (18) beskriver att hon tittar på sina bilder både för att minnas men då i syftet att underhålla sig själv när hon inte har tillgång till internet. Hon beskriver även att vid dessa tillfällen är hon motiverad till att hitta en äldre bild som hon kan dela på sociala medier, när hon återfått internet. Klara (17) berättar att hon tar bilder för att bevara minnet, förlänga händelsen så länge det går. Van Dijck (2008) förklarar att vi i större utsträckning inte använder bilderna för att fixera ett minne, utan för att vi ständigt omprövar våra tidigare liv. Han menar att vi tittar på bilderna för att reflektera över vad som har varit, vad som är och vad som kommer att bli. Att döma av mina informanter så går det upp för dem under våra samtal hur mycket de fotograferar.

Man kanske minns mindre nu av vissa ögonblick för att man vet om att man har det så.. alltså att man kanske inte upplever det på samma sätt som man gjorde förr.. man tar inte vara på det psykiska i ögonblicket, av den känslan, utan man minns det mer utifrån bilden än ens eget minne.. (Dessi, 18)

Sontag (2001) menar att den fotografiska bilden kan förvränga verkligheten. Fotografen väljer inte bara motivet, även ljusstyrkan och vinklarna. Dessi (18) blir ett exempel för Sontags (2001) teori när hon beskriver hur hon tror att man numera inte är lika närvarande i situationen, för att möjligheten att ta många bilder, går före själva upplevelsen. Istället menar Dessi (18) att man utgår mer från bildens eget minne än sitt eget. Sontag (2001) följer upp detta med att kommentera att fotografiet kan ge individen en föreställd bild av det förflutna, men menar att det förutsättet samtidigt att det som visas på bilden existerar eller har existerat.

26

Här vill jag avrunda med Beckers (2002) teori kring hur förmågan att föreställa sig själv som bild har blivit en del av vår visuella kultur.

4.2.3 Kodsystem

På frågan för vem informanterna kunde visa sina bilder för svarade en av dem såhär:

Visa bilder är okej att visa för föräldrar men inte alla, men jag vill inte förklara.. asså de skulle ändå inte förstått så… (Klara, 17)

Klara (17) förklarar här att hon hade kunnat visa några bilder från kameraalbumet för sina föräldrar men att hon inte orkar stå till svars för vissa av bilderna. Klara (17) känner att det skulle vara jobbigt att förklara och vill slippa bli ifrågasatt av sina föräldrar, kamraterna å andra sidan delar en gemensam kultur, de kan lättare förstå och vara mindre benägna att döma eftersom de delat erfarenheten. Som Dahlgren (2013) menar är personliga bilder inte till för att kunna avkodas av en stor, heterogen grupp människor och har därför inte den instrumentella bildens breda kod. Thompson (2005) förklarar även att de olika kategorierna av bilder anger ett kulturellt system av koder som påverkar hur och vad man ser i bilden. Föräldrarna tillhör här ett annat kodsystem än kompisarna och är på förhand givna att inte kunna förstå bildens innehåll. Som Thompson (2005) säger är dessa kodsystem inte självständiga utan påverkas av varandra och andra faktorer som påverkar den position som betraktaren finner sig i för stunden. Det är inte bara mellan betraktaren koderna kan skilja sig åt, även innehållet i bilden förespråkar ett visst kodsystem.

Men eh.. jag tror väldigt få tar bilder när dom är ledsna, för det känns patetiskt att lägga ut en bild när de sitter och bölar.. men när du har en citat bild som beskriver hur du känner och ändå som inte känns för töntig, så får du det ur kroppen liksom, genom att lägga ut en sån bild istället. Och då känner ju folk igen sig på det sättet också.. (Jacky, 18)

Här förklarar Jacky (18) avsaknaden av bilder på sig själv där man är ledsen eller nedstämd. Hon menar att det känns patetiskt att lägga ut en bild på när hon är ledsen. Istället spara hon bilder från internet med olika citat som på det sättet ska representera hennes känsla. Bilden tillåter henne att vara ledsen samtidigt som hon kan tilltala en större grupp människor. Dahlgren (2013) beskriver detta genom att när bilden får ett visuellt språk minskar värdet hos enskilda bilder medan den allmänna betydelen av visuell kommunikation ökar. Alla bilder som finns i kameraalbumet är på alla sätt möjliga kopplade till sig själv, bilderna är inte menade att spegla världen som helhet.